Demokrati eller expertstyre?

Platon och Sokrates, Skolan i Aten av Rafael

När Platon skrev sin verk Staten, lät han filosoferna ta hand om styret. En sådan viktig sak som en stats styrelse kunde han inte överlåta åt vanligt folk, det skulle experterna ta hand om. Och det är lätt att tänka att det ligger något i det, särskilt i vår tid där statens styrelse måste vara än mer komplicerad.

Nu har vi ju en representativ demokrati, vi väljer de som ska styra landet, vi styr inte själva. Men vi har ju inget krav på utbildning för de folkvalda, de är inte experter i högre utsträckning än vi andra. Och ska det vara någon vits med demokrati kan vi inte börja villkora vilka som har möjlighet att bli invalda. Det finns heller ingen skarp skillnad direktdemokrat, såsom folkomröstningar och representativ demokrati. De vanliga valen riksdagen är också en form av folkomröstningar även om det är fler frågor som vägs in.

Men hur ska vi tänka, vore det inte bättre om filosoferna tog plats i riksdagen och lät dem själva välja sina ersättare? Skulle inte utbildade och kunniga experter vara bättre på att fatta beslut än vanligt folk? Jag är inte helt övertygad om detta.

James Surowiecki beskriver i boken The Wisdoms of the Crowds ett intressant fenomen: ett stort antal amatörer är, tillsammans, smartare en ett litet antal experter. Det klassiska exemplet är när folk på engelska kreatursmarknader som underhållning skulle gissa oxens vikt. Någon upptäckte att genomsnittet av alla gissningar alltid hamnade nära den verkliga vikten och slog enskilda slaktares gissningar som ju borde vara experter i detta sammanhang.

Challenger exploderar efter start.

Ett modernt exempel är Challenger-katastrofen. 1986 störtade den amerikanska rymdfärjan efter ett läckage i en packning. Direkt efter olyckan dök aktiekurserna på de fyra huvudleverantörerna till rymdfärjan, men redan efter någon vecka återhämtade sig kursen bland tre av dem, medan det fjärde företaget förblev lågt värderad.
Ett halvår senare kom haverikommissionens rapport som pekade ut just denna firma som leverantör av den felande komponenten. Det är nästan magiskt hur aktiehandlarnas sammantagna bedömning så snabbt anade vem som bar skulden, långt innan experterna ens börjat undersöka saken.

Detta betyder inte att intelligens, utbildning och erfarenhet inte skulle spela någon roll, en enskild amatör har ingen chans mot en expert. Men när man mäter den genomsnittliga bedömningen av ett stort antal amatörer så slår det i de flesta fall experterna.

Platon hade alltså fel. En sådan viktig sak som statens styrelse kan man inte överlåta till ett litet antal filosofer, där måste hela folket vara involverad.

Det betyder naturligtvis inte att demokratier är felfria. Framförallt finns det en viss tröghet inbyggd i systemet som gör att en demokrati riskera att agera senfärdigt på snabba händelser i omvärlden. Men genom att se sig runt omkring i världen kan vi ju enkelt konstatera att de smartast styrda länderna faktiskt är demokratier. Möjligen är Kina ett undantag, som visat stor ekonomisk framgång, men det beror inte så mycket på styret utan snarare på att de infört kapitalism i landet.

Men när Trump ser ut att bli USA:s nästa president, när SD förmodligen blir största svenska parti vid nästa val och så detta med Brexit? Är det inte demokratins fel?
Nja, jag skulle snarare säga att det är den etablerade makten som får skylla sig själv. Demokratin befinner sig i en viss kris, men det beror på att makthavarna har vant sig vid makten, man har slutat lyssna på folket och deras problem. Många politiker ser sina uppdrag mer som ett sätt att göra karriär än att genomdriva de idéer man tror på.
Problemet för folket har varit att man inte haft alternativ inom etablissemanget att rösta på, och därför ser vi nu kandidater och partier komma in som inte är en del av den etablerade politiken. Vi kan se fram emot viss turbulens i våra västerländska demokratier framöver, men i grunden är det snarare ett friskhetstecken att makthavarna faktiskt inte klarar att styra upp hur folk borde rösta i deras tycke. Vi ska komma ihåg att det ligger i sakens natur att en regering inte gillar demokrati.

Men är det inte så att människor bara tänker på sitt eget bästa när de röstar, istället för att tänka på helhet, på allas bästa. Det kan hända, men då glömmer man att när/om alla röstar utifrån vad de tycker är bäst för en själv, så blir det sammantagna resultatet just allas bästa.
Demokratin är också självreglerande till sin natur. Gör folket ett misstag och röstar fel, vilket kan hända, så ges det nya chanser att rätta till detta: regeringar kan röstas bort, men jag har aldrig hört talas om att en regering har avgått frivilligt om inte folket haft den makten.

Demokratier är inte felfria och kortsiktigt kan man hamna fel, men i det långa loppet är en demokrati alltid mer framgångsrik än en diktatur. Och den viktigaste fördelen: hittills har vi aldrig sett att en demokrati har gått i krig mot en annan demokrati.

En seger för demokratin

Så blev det "brexit" i alla fall, spelbolagen fick fel, annars brukar ju de anses ha de säkraste opinionssiffrorna. Trots att de var väldigt jämnt mellan de båda sidorna får resultatet nog anses han kommit som en överraskning.

Oavsett vad man tycker om utgången var det ett demokratiskt val och det bekymrar mig att så många inte tycks ha så stor respekt för demokratin. Många är arga för att Cameron överhuvudtaget utlyste valet, och nu när resultatet blev "fel" menar man att man fick rätt. Om det alltså finns en risk att folket inte röstar som makteliten vill ska man inte fråga folket!
Samma mönster har vi sett inom EU förr. När Danmark röstade nej till Maastrischtfördraget, ändrade man några detaljer och lät danskarna rösta igen. Den andra gången blev det "rätt" och makteliten var nöjd. Folket uppfattas mest som ett besvärligt hinder som man dock med lite finurlighet kan runda.

Vilket också är det viktigaste skälet att britterna till slut vägde över för ett nej.

När man talar om vilka "risker" Cameron tog när han utlyste valet har man ju inte fattat någonting om vad demokrati handlar om. Om inte utgången är oviss är ju valen riggade. Om man ska välja att fråga folket, endast när man är säker på att de röstar som man vill, vad är då poängen?

Om vi nu ska gå över till att diskutera kolossen EU. De flesta tycks vara ense om vissa saker: frihandel är bra, fred är bra, samarbete är bra, fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital är bra, etc.
Man är också ense om att EU blivit en byråkratisk koloss, som har tagit på sig betydligt mer uppgifter än vad som var tänkt från början. Man administrerar enorma summor med pengar som ska slussas genom Europa, huvudsakligen går pengarna från norr till söder. När Sverige äntligen hade avreglerat jordbrukspolitiken hamnade den sektorn ur askan i elden, etc
Det tycks alltså vara så att de som vill vara kvar i EU tror att det går att reformera unionen till något som vi alla vill ha, medan de som vill ut ur EU är mer pessimistiska om möjligheten om detta.

Jag röstade visserligen en gång för ett inträde i EU, men har mer och mer insett att jag också tillhör de pessimistiska. Särskilt när jag hörde Margot Wallström, som EU-kommissionär, försvara den fullständigt horribla flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg. Även om hon förstod kritiken menade hon ändå att det var en "fin tanke" med ett EU som är närvarande på flera ställen.

När "alla" tycker att något är helgalet, men detta ändå fortsätter år ut och år in, så beror det på att allt för många enskilda individer som sitter på nyckelpositioner har ett egenintresse på att status quo upprätthålls. När EU-projektet började spåra ur, kanske i samband med Maastrischtfördraget har det accelererat åt fel håll. Det beror på att EU nu har dragit till sig personer som gillar den här utvecklingen. Dessa nyckelpersoner kommer aldrig frivilligt lämna ifrån sin makt och sina privilegier. Vi kan tjata oss blåa om att det måste till en förändring, ingenting kommer hända. Tåget har gått för långt och går nu inte att rulla tillbaka.

Det enda sättet är att sluta finansiera eländet. För varför skulle de som vinner på sakernas tillstånd kliva åt sidan när vi snällt fortsätter betala? Money talks.
Förhoppningsvis blir Brexit en väckarklocka. Rädslan att fler länder följer efter kan bli den injektion som behövs. Jag har inget emot att ha fel i min pessimism.

Men jag år också övertygad om att även om EU skulle kollapsa kommer Europas stater fortsätta samarbeta. Krig mellan Europas länder kommer inte bryta ut. Vi kommer fortsätta att köpa och sälja varor och tjänster med varandra. Vi har allt för många vänner och släktingar på andra sidan gränsen för att folk skulle acceptera gränshinder. Efter lite inledande turbulens kommer vi nog att hitta formerna för ett nytt samarbete, men utan en maktelit som ängsligt värnar sina privilegier.

Så oavsett vad som händer nu, blir det nog bara bättre.

Kolonisering av planeten Mars

Sedan månlandningen har det ju inte hänt särskilt mycket när det gäller människans förmåga att ta sig ut i rymden. Det har inte bara stått stilla, utan till och med gått bakåt. Vi har idag inga raketer och farkoster som skulle kunna ta oss till månen, även om vi skulle vilja åka dit. Ja, Nasa har för närvarande inte ens kapacitet att skicka upp människor i rymden, vilket måste vara en pinsamhet för dem när både ryssarna och kineserna klarar detta.
Så man kan undra, vad som hände? Vad var det som gjorde att rymdfarten gjorde marsch på stället? På Axess TV har de haft en serie program: "Historien om Nasa". Efter Apollo-projektet slutade de båda supermakterna att tävla mot varandra och istället samarbeta. Även om det inte sades så tänkte jag att det var kanske det som var problemet. Utan konkurrens finns det ju ingen anledning att anstränga sig och försöka nå längre ut. Nasa har nu helt förlorat sina visioner och pionjäranda. Kontrasten var slående när jag såg ett program om kinesisk rymdfart, där var inställningen och glöden helt annorlunda.

Man har visserligen åstadkommit ett prestige-projekt: ISS, den internationella rymdstationen som även vår ende svenske astronaut Christer Fuglesang besökt. Men om man ska vara krass: i sak är det inte mycket mer än en större version av Skylab som skickades upp redan på 70-talet, eller Mir som ryssarna drev under många år på 80-talet.
Dessutom kan man ifrågasätta nyttan av den: så gott som all forskning som man genomfört där kunde man lika gärna göra i obemannade satelliter. Något har sagt att rymdstationen byggdes för att rymdfärjan behövde någonstans att flyga till, kanske det ligger något i det.
Det sades att rymdstationen var ett steg på vägen mot en permanent bas på månen och en resa till Mars. Men kostnaden för ISS är nu uppe i 150 miljarder dollar, hade de pengarna istället satsats på att verkligen ta sig till Mars hade vi varit där nu.

Så, utvecklingen har stått stilla länge, men nu börjar det faktiskt hända saker. Och de som driver på nu är privata entreprenörer och entusiaster. Det finns ett flertal privata initiativ för att genomföra en bemannad expedition till Mars och det mest lovande är den som Elon Musk står bakom, mannen bakom bland annat elbilen Tesla. Hans rymdföretag SpaceX håller på med sluttesterna av raketen Falcon Heavy som, när den lyfter senare i år, kommer vara världens största operativa raket med en faktor två. Allt finansierat med privata pengar.

Falcon Heavy

Ska vi tro Elon Musk kommer människa landa på Mars redan 2025, eller senast 2027. Det är bara elva år till dess. Och det kommer alltså inte vara nationer och stater som står bakom detta utan privata företag.
Stephen Petranek skriver om Elon Musks planer i sin bok How We'll Live on Mars.

En anledning till att Nasa ännu inte kommit till skott med att skicka folk till Mars beror på att återfärden till jorden är betydligt mer komplicerad än att ta sig dit. Men återfärden är något som Musk och andra har strukit. Att bara åka dit och ta lite stenar och andra prover för att sen resa hem igen är meningslöst, den uppgiften klarar de obemannade robotbilar som rullar där nu.
Nej, ska vi åka till Mars ska det vara för att bli kvar där, bo där och leva där. Helt enkelt kolonisera planeten. Tidsplanen är hisnande, om cirka ett decennium kommer alltså de första människorna landa och två decennier senare, omkring 2050, kommer där bo mellan 40 000 och 50 000 invånare. Åtminstone om vi ska tro Musk.

Den röda planeten

Men frågan man kan ställa sig: varför ska vi åka dit? Svaret på den frågan kan nog variera från individ till individ. För egen del känns det bra att koloniseringen kommer genomföras med privata pengar, ingen ska tvingas bidra till detta skattevägen om man inte är intresserad.
När Edmund Hillary fick frågan varför han skulle bestiga Mount Everest blev svaret "för att berget finns där". Människan har en inneboende nyfikenhet och upptäckarlust, det vore ju absurt att tro att den drivkraften skulle upphöra bara för att vi varit överallt på det här jordklotet.
Stephen Hawking är en varm anhängare för kolonisering av ytterligare en planet för att garantera mänsklighetens överlevnad, det finns en liten men seriös risk att en asteroid slår ut hela den mänskliga civilisationen och då kan vi inte lägga alla ägg i samma korg, enligt honom.

Själv tänker jag på det uppdrag som Gud gav mänskligheten efter skapelsen: "Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden" (1 Mos 1:28). Det uppdraget kan väl sägas vara genomfört nu, betyder det att det inte längre gäller? Eller finns den en mening att just när vi uppfyllt jorden har vi också den teknologiska möjligheten att ta oss till andra planeter.  "Jorden" kanske inkluderar hela solsystemet. Hur som helst kommer det här projektet få både filosofiska och teologiska implikationer: hur kommer det påverka oss som mänsklighet när vi inte bara är bundna till en planet.

Om det blir Elon Musk eller någon annan kan inte med säkerhet sägas nu, men säkert är att planeten Mars kommer att koloniseras, och det kommer att påbörjas inom de närmaste decennierna. En enkel biljett kommer att kosta ca 500 000 dollar vilket betyder att alla som äger en villa i ett bra läge skulle ha råd.
Kan jag själv tänka mig att åka? Absolut! Och tidsplanen passar mig ganska bra, när jag är omkring 70 är jag redo. Trots allt måste ju de första kolonisatörerna ha en präst med som kan döpa deras barn och förvalta sakramenten. Dit människan går måste kyrkan följa med.

Skapelse och evolution

A Matter of Faith är en film som jag delvis kunde känna igen mig själv i. Den handlar om en kristen flicka som går på college och börjar att påverkas av sin professor i biologi som undervisar att evolutionen är svaret på livets uppkomst. När hennes far misstänker att är på gång, börjar han att undersöka saken och bestämmer sig för att försöka göra något åt det. Filmen landar i att allt handlar om tro, a Matter of Faith, när det gäller både skapelsetro och evolution.

Jag minns själv när jag började argumentera med min biologilärare på gymnasiet om evolution, jag hade ju läst min Mats Molén och visste ju hur fel läraren hade. Jag kan säg att det gick sådär.

På universitetet läste jag bland annat en kurs i astronomi. Det var väl då jag på allvar blev övertygad om universums ålder.

 Universum uppstod för cirka 13,7 miljarder år sedan och det finns stjärnor där man uppnått åldern till omkring 10 miljarder år. Numera vet vi väldigt mycket om en stjärnas utveckling och beroende på storlek och vilka grundämnen som finns inuti stjärna kan man också räkna ut dess ålder.

Jag köpte inte teorin att Gud skulle ha skapat universum "gammalt" så att det såg ut som om stjärnorna var äldre än de var. Varför skulle Gud lura oss? Det fanns ju också teorin att universum kunde vara gammalt (Gud skapade himmel och jord "i begynnelsen") men att livet på jorden kunde var ungt. Men även det föreföll mig ganska absurt. Varför skulle Gud skapa ett universum för drygt 13 miljarder år sedan och sedan vänta tills för ca 10 000 år sedan innan han satte igång med att skapa liv?

Jag insåg att har man väl accepterat universums ålder blir det svårt att hävda en bokstavlig tro på skapelseberättelsen i första moseboken. Jag har sedan dess försökt komma fram till en slutsats, mest för min egen skull. Numera är det ganska okomplicerat för mig att livet på jorden uppstod för 4,5 miljarder år sedan och att det förekommit en lång utveckling som resulterat i det vi ser omkring oss idag, inklusive oss själva.
Det betyder inte att jag köpt evolutionsteorin, det finns allt för många svagheter och motsägelser i den. Det går inte att med trovärdighet påstå att universum,livet och oss själva (de tre sprången som Anders Piltz talar om) skulle ha inträffat av sig självt, utan någon särskild orsak. Men det går inte heller att med trovärdighet påstå att Gud skapade universum, jorden och alla djur och växter fix färdiga för 10 000 år sedan.

Det finns olika sätt att se på skapelseutvecklingen. Antingen är den Gudsstyrd eller slumpstyrd. Det senare är så orimligt att jag har svårt att tro människor när de säger att de tror på det, och jag tänker inte argumentera om det här. Men Gud kan naturligtvis ha skapat genom en lång utveckling som varat i många miljoner år om han velat. Antingen har Gud ingripit vid olika tillfällen under denna utveckling eller så har han lagt ner en utvecklingspotential i själva materien. Vilket är egentligen inte så viktigt. Det viktiga är att det inte finns någon motsättning mellan evolution och skapelse.

När allt kommer omkring kommer man inte undan att det handlar om tro, a Matter of Faith. Tron på att det finns en Gud som har skapat allt omkring oss, inklusive oss själva, har inte rubbats av att universum är 13,7 miljarder år gammalt.

Kollektcirkuläret på Heliga trefaldighets dag

Det är sällan som jag läser upp hela kollektcirkuläret innan mässan, mest för att de brukar vara så mångordiga. Men igår plockade jag valda delar även av andra skäl, för det var inte utan att jag studsade till när jag hastigt läste igenom det några minuter innan gudstjänsten började.

Gårdagens kollekt, på Heliga trefaldighets dag gick till Svenska kyrkans internationella arbete. Tidigare gick kollekten till Svenska kyrkans mission, det var naturligt eftersom Heliga trefaldighets dag också kallas Missionsdagen. Kollektcirkuläret är författat av Gunilla Hallonsten, chef för Svenska kyrkans internationella arbete. Vill du läsa den i sin helhet finns den här.

Cirkuläret börjar med att  beskriva vårt uppdrag, eller kyrkans mission:
"Vårt uppdrag handlar om att dela tro, gemensamma resurser och liv med varandra. Att delta i Guds,
kärlekens, plan med vår underbara värld." Jag snubblade på orden Guds, kärlekens, plan. Jag hade föredragit Guds kärleksplan. Nu står "kärleken" som subjekt, sida vid sida med "Gud". Man skulle kunna tolka det som att Gud är detsamma som en opersonlig "kärlek" en kraft som har en plan om världen.


Uppdraget kan utföras på många olika sätt, och hon ger exempel: "aktivt motarbeta fördomar, orättvisor och konflikter genom att bidra till öppenhet, gemenskap och försoning, i Sverige och i världen". Ytterligare andra exempel är att stötta människor som lever i utsatthet samt begränsa klimatförändringarna, som är "ett av mänsklighetens största hot". (Lever vi inte under större hot än så kan jag konstatera att vi kan sova lugnt.)

Men är det inte något som fattas bland alla dessa exempel? Vi pratar om kyrkans mission! Cirka tjugo minuter efter det att detta kollektcirkulär lästes upp i Sveriges kyrkor igår lästes evangeliet: "De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:16-20)

Där har vi alltså missionsbefallningen och där står ingenting om vikten av att begränsa klimatförändringar eller motverka fördomar. Jesus befaller oss att döpa och undervisa och att göra folk till lärjungar. Inget av detta ens antyds i kollektcirkuläret.

Hallonsten avslutar cirkuläret med en bön: "Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – Syster och Broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen"

Jag undrar, vem ber hon till? Treenigheten har blivit minst en Kvintenighet: Fader, Moder, Syster, Broder och Ande. Jag kan bara konstatera att det är faktiskt inte den Gud som uppenbarar sig för oss i bibeln och i Jesus Kristus.
Visst, Fader, Son och Ande har hon med, men med alla förklarande tillägg avslöjar hon att när hon talar om treenighet är det inte samma som den Jesus talar om i missionsbefallningen. För Hallonsten är Fadern inte Fader utan Fader och Moder. (En tvåenighet inom den första person i treenigheten?)
Sonen är egentligen inte son utan, syster och bror. Syster och bror till vem? Till Fadern, eller till Anden? Att vi, i dopet, har blivit systrar och bröder till Jesus är en annan sak, men treenigheten definieras inom sig själv, inte i relation till oss.
Och Anden slutligen är livgiverska och inspiratör. Eftersom femininformen här är vald för att den betyder något, menas uppenbarligen att Anden är av kvinnligt kön. Det är poängen. Men Gud är varken man eller kvinna även om han Fader, Son och Ande, det är den kristna synen på Gud.

Frågan kan på allvar ställas: är Gunilla Hallonsten kristen? Hon ber ju inte till den Gud som Jesus har uppenbarat för oss. Vi kan inte ta den bibliska uppenbarelsen och ersätta den med egna bilder av Gud. Det är inte vi som skapar Gud med vår tanke, eller vårt språk. Gud har uppenbarat sig, det är det vi som kristna har att förhålla oss till.

The Running Man och svensk migrationspolitik

Det finns de som menar att Sveriges migrationspolitik har förändrats den senaste tiden. Att Reinfeldt stod för "öppna hjärtan" och sen kom Löfven och stängde gränsen. Till det yttre kanske det kan stämma men inte i princip.
I mitt facebook-flöde var det många som hyllade Reinfeldt för sin uppmaning till oss svenskar som tydligen hade stängda hjärtan tidigare. Men hos mig var det något som skavde, jag upplevde det falskt och hycklande.
För om Reinfeldt verkligen menade allvar, varför skickade han inte flygvapnets flotta av Herculesplan? Om de gick i skytteltrafik skulle vi säkert kunna få hit några hundratusen på ett par månader. Jag blev faktiskt konfunderad över att inte fler genomskådade vilket hyckleri det innebär att välkomna alla som lyckas ta sig hit, men inte lyfta ett finger för att hjälpa folk till just detta.

Mina tankar gick till en bok jag läst för många år sedan: The Running Man av Stephen King. Handlingen utspelar sig i framtidens USA där fattiga människor kunde vinna pengar genom att delta i livsfarliga tävlingar som sändes på TV. Ju farligare tävlingar, desto större vinster i potten. Bokens huvudperson Ben Richards deltar i den farligaste av alla tävlingar: Den Flyende Mannen, där deltagaren vinner mer pengar ju längre han lyckas hålla sig undan de jägare som är ute efter att döda honom.

Vi i EU har skapat ett sådant spel i Europa: människor utan framtid bjuds in till en livsfarlig tävling där de som deltagare ska ta sig igenom Medelhavets vågor, åla sig igenom taggtrådshinder, hänga under lastbilar eller, om de har pengar, försöka muta sig in i vår gemenskap. Lyckas de belönades de med uppehållstillstånd, bidrag och utbildning. Lyckades de ta sig ända upp till det nordligaste landet i unionen blev vinsten ännu större.

Vi, åskådarna, förfasades över farorna och strapatserna de genomgick under resan. Vi delade bilder på ilandflutna döda barn och gick på stödgalor. Samtidigt kände vi oss duktiga som tog hand om dem som lyckats komma i mål. Nå, inte just jag. Jag mådde bara illa när jag insåg att jag var en åskådare i tävlingen The Running Man, skapad av våra egna politiker.

Sen ändrades plötsligt spelet, allt fler kunde ta sig igenom, och nu prövades allvaret i vår migrationspolitik. Hur var det nu med våra öppna hjärtan? Det gick som jag förväntade mig: över en natt ändrade Sverige spelets regler. Plötsligt var inte alla välkomna. Familjer splittrades: de som stannade kvar för att komma senare, på ett säkrare sätt, de är nu fast i ett limbo. Familjemedlemmar är inte längre välkomna. Fast i grund och botten var inte alla välkomna tidigare heller, det var bara det att vi inte behövde säga det när inte så många kom. Svensk migrationspolitik blev vägd på en våg och befunnen för lätt. Sverige har nu EU:s hårdaste migrationspolitik och SD har ingenting med detta att göra.

Folk hade trott att det räckte med att dela skyltar med texten "SD=rasister" för att ha sitt på det torra. Varje försök till en sansad diskussion kvästes, siffror om uppgifter på arbetslösa avfärdades som "brun" statistik. Själv fick jag i höra att jag vill använda invandrare som dörrmattor när jag påtalade att vi behöver fler enkla låglönejobb.

Det har nu gått ett halvår sedan omsvängningen och jag kan konstatera, åtminstone i mitt eget facebook-flöde, att det är väldigt få som yttrar sig som SD över huvud taget. Och det var länge sedan någon talade om invandringen som den stora vinstlotten för Sverige. De som var som mest högljudda då, är som tystast nu.

När det väl kom till kritan var alltså den svenska modellen viktigast av allt. Viktigare än att människor säkert och lagligt ska kunna ta sig till Europa. Viktigare än att människor som inte ser någon framtid i sina instabila och krigshärjade länder ska kunna få hopp om en framtid. Viktigare än att äkta män ska kunna få hit sina fruar och barn innan barnen har glömt dem. Den svenska modellen!

Det finns olika metoder att hålla människor borta, man kan stänga gränser, muta Turkiet etc. Men den svenska specialiteten heter: låt dem vänta. Det går ett år utan att de får besked. Vad säger Migrationsverket? Låt dem vänta ett år till! Förhoppningen är att de ska ge upp och åka hem igen. Farorna på vägen hit har bytts ut mot en enda lång och nedbrytande sysslolöshet parad med trångboddhet.

Vad vill jag med detta inlägg? Kanske skulle jag önska att de som så ivrigt talat om att välkomna flyktingar visade vilja att slakta några heliga kor i den svenska politiken. Det är så enkelt att säga att alla är välkomna när inte "alla" kan komma. Svårare blir det när vi måste förändra oss och vår politik för att göra det möjligt. Och inse att vi inte är världsbäst på allt. Inte ens när det gäller humanitet.

Identitetspolitiken och demokratin

I början av 90-talet började partierna, jag tror att S var först ut, att kvotera in kvinnor på sina nomineringslistor. "Varannan damernas" hette given. Redan då tänkte jag; vad blir nästa steg? Ska handikappade också kvoteras in, och sedan invandrare? De som var för kvoteringen försäkrade att det skulle stanna med varannan damernas, men det fanns det ingen logisk anledning till, och nu kan vi ju se att det uppenbarligen inte stämde. Identitetspolitiken har ätit sig in i vår demokrati.

En anledning till att demokratin fungerar så dåligt i Afrika beror just på det här. När människor röstar bryr man sig inte om vilka reformer olika partiföreträdare vill genomdriva. Istället röstar man på den som tillhör den egna stammen och tänker att denne ska bevaka den egna gruppens intressen i parlamentet.
Det är den typen av demokrati är vi långsamt på väg mot även om det för oss inte handlar om att skåningar röstar på skåningar. Men vi ser hur partierna kämpar för att få in representanter från olika samhällsgrupper som representerar kön, sexualitet, religion, hudfärg etc.

Det finns två saker man kan säga om den här utvecklingen.
Det första är att människan reduceras till att bli en del av ett kollektiv. Istället för att vara individer blir vi underkastade en grupp. Vi förväntas tycka ungefär som övriga gruppen och ha ungefär samma intressen och behov. För mycket avvikelse tolereras inte.

Det andra är att det avspeglar en låg tilltro till människans förmåga att känna empati. Uppenbarligen tror man inte att vi kan leva oss in i hur andra människor har det, särskilt om de tillhör en annan samhällsgrupp än den egna. Man tänker att man måste själv ha varit med och ha egen erfarenhet. Om till exempel romer blir diskriminerade tror man att romer måste vara med och driva en politik mot detta. Andra människor klarar inte att sätta sig in i deras situation för att vidta åtgärder mot detta.

För mig har det alltid varit självklart att riksdagens sammansättning i en demokrati ska motsvara folkets åsikter, inte deras yttre attribut som kön eller hudfärg. Det är mig fullkomligt likgiltigt om det är en kvinna eller man, muslim eller ateist som driver den politik jag finner bäst.