tisdag 11 februari 2014

Klosterväsendet och livet i Jesus efterföljd

Det har ju brutit ut en debatt i Kyrkans tidning om lönesättningen i Svenska kyrkan, särskilt lönerna hos de så kallade "superkyrkoherdarna". Men inget nytt under solen, liknande diskussioner har förts gång på gång i kyrkans historia. Jag läser just nu en bok om det monastiska livets framväxt, Medieval Monasticism av CH Lawrence.
Ursprunget till det monastiska livet är den egyptiska öknen på 300-talet. I och med kejsare Konstantin så gick kyrkan från att vara en liten, förföljd minoritet till att bli favoriserad och mer eller mindre statskyrka i det romerska imperiet. Men när det plötsligt blev förenat med prestige att bli präst och biskop drog dessa ämbeten till sig en del folk som inte var så lämpliga. Kyrkan förvärldsligades och som reaktion mot detta drog ett stort antal män och kvinnor ut i öknen för att förverkliga det radikala liv som Jesus och apostlarna levde. Dessa blev embryot för kyrkans klosterväsende.

Men inte ens munkar och nunnor var immuna mot prestige och rikedomar. Under medeltiden, framför allt under 800-talet så blev klostren allt rikare på grund av stora donationer från mäktiga män, gåvor som så småningom komprometterade ledningen. De som skänkte egendomarna krävde inflytande, munkarna rekryterades i första hand från aristokratin och blev en del av överklassen. Abboten styrde över stora lantegendomar som vilken världslig furste som helst.
Det var priset kyrkan fick betala när man tacksamt tog emot de privilegier som skänktes dem. Efter några sekler satt kyrkan och överheten i samma båt. Kyrkan förlorade sin självständighet; kejsare och kungar blev de som tillsatte biskopar och abbotar och de gynnade naturligtvis sina egna, oavsett hur det var med deras andliga status.

Men längtan efter det ursprungliga ökenidealet växte sig allt starkare och så kom den monastiska reformationen. Det började i Cluny. 910 grundades detta kloster av Wilhelm den fromme, en hertig som avstod från det inflytande som han annars lätt hade kunnat ta. Han ställde istället klostret direkt under påvens jurisdiktion vilket gjorde dem självständiga så att de kunde välja abbotar efter eget huvud. Efter Clunys förebild reformerades en rad benediktinkloster runt om i Europa.
Clunyreformen fick stor framgång men efter något sekel började började förfallet igen. Maktställningen och rikedomarna fanns kvar vilket ledde till allmän vällevnad och andlig förslappning. Åter började en rad munkar och nunnor bryta sig ut för att söka sig tillbaka till en enklare liv i Jesus efterföljd. Vita apostolica, apostlarnas liv blev idealet.

I Citeaux grundade en grupp munkar ett kloster 1098, så otillgängligt som möjligt långt borta från all världslighet. Det blev början till cistercienserorden som skulle dominera det monastiska livet i 200 år, med St Bernhard av Clairvaux som den främste företrädaren.
Cistercienserna avstod från donationer; bröderna skulle leva av eget arbete och man undvek allt som kunde involvera klostret i världsliga affärer. Man öppnade också upp för bröder ur de lägre samhällsklasserna vilket starkt bidrog till deras snabba tillväxt, inom en generation så fanns det hundratal munk- och nunnekloster.

Hur gick det den här gången då? Nja, cistercienserorden startade som kritik mot klosterrikedomarna men mot slutet av 1100-talet blev de själva ökända för sin girighet och stora egendomar.Detta ledde i sin tur till nya ordnar som premonstratensarna och kartusianerna. Och i början av 1200-talet kom Franciskus. (Mer om honom senare.)

Vi ser ett mönster: gång på gång har den kyrkliga skutan kommit ur kurs men varje gång har Gud varit framme med sitt finger och petat den rätt igen. Och vad har då detta med vår Svenska kyrka att göra? Till alldeles nyligen så var hon statskyrka i Sverige, men fortfarande sitter kyrka och överhet i samma båt i hög grad. Kyrkoråd runt om i landet ägnar mer tid åt att förvalta egendomar än att förvalta evangeliet. Och lönemässigt finns det de av oss som skulle göra VD:n i ett mindre företag avundsjuk. Men historien lär oss att inte tappa modet, för som sagt: inget är nytt under solen. Svenska kyrkan har kommit snett men Gud kommer att föra henne rätt igen även om vi fortfarande väntar på vår tids St Bernhard av Clairvaux.