Den gåtfulla svepeduken

2010 såg jag svepeduken i Turin vid en av dess sällsynta visningar. Svepeduken, ett tygstycke som är drygt 4 meter lång och och 1 meter bred med ett avtryck från en vuxen man, påstås vara den svepning som Jesus lades i vid sin död. Det är utan tvivel världens mest undersökta historiska artefakt, det finns en hel vetenskap kring den.

Historiskt kan vi följa den tillbaka till 1390-talet då den dyker upp i norra Frankrike. Det finns de som menar att det är en medeltida förfalskning från den tiden, men om det är en förfalskning; hur gjordes den? SVT har i sin programserie Historiska hemligheter börjat med ett program om svepeduken där man fokuserar på just detta: hur en förfalskare skulle kunnat gå tillväga. Att bilden inte är målad stod klart ganska tidigt: det finns ingen färg eller pigment på duken. Ett tag var en teori att man pressat duken över en upphettad staty, men det finns inget tecken på att bilden skulle vara brännt dit.

I programmet föreslås att duken pressats mot en basrelief med pigment. Efter att duken "bakats" i en ugn har pigmentet tvättats bort och lämnat kvar en spöklik bild som liknar den på svepeduken. Men den är inte i närheten vad gäller detaljer och skärpa. Dessutom finns inte den gradvisa övergång från mörka och ljusa partier som svepeduken visar upp.

Ett mer fantasirikt förslag är att bilden på svepeduken är världens första fotografi, 500 år före den tid då fotokonsten var känd! Ett tredje förslag är att bilden har uppkommit efter en naturlig förruttnelseprocess, men det försöket gav ingen bild, även om själva avtrycket liknade den på svepeduken.

Om det fanns en teknik på medeltiden som var möjlig att framställa bilder på det här sättet är det väldigt märkligt att inga andra bilder har gjorts. Vi känner ju inte till något annat konstverk liknande svepeduken från medeltiden. Skulle den här tekniken ha använts en gång och sen glömts bort? Hade det verkligen varit en förfalskning borde vi känt till sedan århundrade tillbaka hur den tillverkats och vi skulle idag inte diskuterat saken.

Vad det är för en process som har etsat fast bilden förblir en gåta, men själva svepedukens existens utmanar tvivlet på att Jesus inte uppstod. Är den äkta är den ett starkt bevis på att Jesus verkligen uppstod från det död.

För den intresserade har jag författat en skrift, Svepeduken i Turin. Och för den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Ian Wilsons senaste bok i ämnet: The Shroud.

Vetenskap och kristen tro

När man ser tillbaka på historien kan man konstatera att sann vetenskap, alltså där man på ett systematiskt sätt ställer upp hypoteser och teorier för att sen testa och undersöka hållbarheten för dessa teorier, växte fram på en plats och vid ett tillfälle; nämligen i Europa på 12-1300- talet.

Redan på 1400-talet hade Europa dragit ifrån resten av världen, det var bara här som alkemi gick över till kemi och astrologi gick över till astronomi. Och det var som bekant européer som upptäckte Kina, Afrika och Amerika, inte tvärtom. När upptäcktsresorna gjordes såg man att den övriga världen befann sig hundratals år efter Europa när det gäller tekniska och vetenskapliga framsteg.

Efter upplysningen försökte personer som Voltaire (1694-1778) och Edward Gibbon (1737-1794) göra gällande att den vetenskapliga "revolutionen" blev möjlig först efter att kyrkan förlorade sitt grepp om människors sinnen. Kristendomen och kyrkan skulle haft en hämmande effekt på den vetenskapliga utvecklingen. Man lyckades också till stor del med denna desinformation: det var till exempel Gibbon som effektivt befästa myten att man på medeltiden trodde att jorden var platt.

Det här är en historieskrivning som nu håller på att göras om. För det första skedde det inte en vetenskaplig "revolution" i samband med upplysningen utan redan under tidig medeltiden påbörjades utvecklingen som skulle leda till den fantastiska värld som vi ser idag.


Copernicus fick inte sin idé om att solen är i centrum från ingenstans. Han hade blivit undervisad om den heliocentriska världsbilden som student! Att det kunde vara på det viset hade man diskuterat i lärda kretsar i hundratals år, Copernicus bidrog bara med ytterligare en pusselbit som stöd för den heliocentriska världsbilden.

Och det var ingen slump att det skedde just i den delen av världen där kristendomen var som starkast. Universiteten hade en nyckelroll, de uppstod på 1200-talet som en utveckling ur kyrkans katedralskolor och var en kristen uppfinning. Universiteten var oberoende läroinstitut som drog till sig mängder med intellektuella, universitetet i Paris hade tusentals studenter.

Rodney Stark, författare till boken For the Glory of God, visar att orsaken till den här utvecklingen är tron på en personlig, intelligent skapargud som har skapat en förutsägbar värld som styrs av naturlagar och som vi människor kan och bör undersöka. Tron på Gud är inget hinder för vetenskap utan en förutsättning!

Han jämför med tre andra kulturer som hade förutsättningar att själva skapa en vetenskaplig utveckling men där det likväl inte skedde: Kina, Antiken och Islam.
Man kan tycka att Kina hade kommit lång, blev inte Marco Polo mäkta imponerad av det kinesiska riket. Men någon sann vetenskap åstadkom de aldrig: deras religion inkluderade ingen tro på en Gud och de trodde inte heller på några naturlagar. Kinesiska intellektuella sökte upplysning, inte förklaringar.

Likadant med antikens filosofer. Sokrates och Platon ansåg att astronomiska observationer var slöseri med tid. Hur världen var beskaffad kunde man tänka fram. Hos Aristoteles fanns visserligen en ansats till att empiriskt vilja undersöka världen, framförallt inom botaniken. Men när de kristna skolastikerna började läsa Aristoteles upptäckte de snart att han ju tog miste på punkt efter punkt. Till exempel trodde Aristoteles att en vikt faller fortare mot jorden ju tyngre den var, och man kan ju tycka att det borde varit ganska enkelt för honom att kontrollera den saken.

Likadant inom den muslimska världen. Deras lärde tog över och förvaltade antikens filosofer och de gjorde här en stor insats. Men de kom aldrig längre än antiken, de lyckades aldrig utveckla deras filosofi vidare till vetenskap. Det kan man tycka är lite märkligt eftersom de ju faktiskt tror på en skapargud. Men tanken på naturlagar fördömdes inom Islam eftersom det skulle förminska Allahs allmakt. Deras tro på en Gud som handlar efter eget godtycke istället för genom nedlagda lagar och ordningar i naturen blev ett hinder för vetenskap.

Jag säger inte att enskilda vetenskapsmän måste vara kristna för att kunna bedriva vetenskap, men utan kristen tro hade världen fortfarande befunnit sig på medeltiden.

Kollektiv med eller utan regel

Minns ni filmen Tillsammans av Lukas Moodysson? Den handlade om ett vänsterkollektiv på 70-talet där alla bodde tillsammans och delade på allt. Men kollektivet spårar mer och mer ur och det slutade delvis i kaos. Filmen är en karikatyr på vänsterkollektiven men de avspeglar också en verklighet och vi kan konstatera att idag finns inga vänsterkollektiv kvar. De hade en kortvarig period i nutidshistorien.

Så varför fungerade det inte? Går det inte att ett antal person lever tillsammans som en enda stor familj där man delar på allt? Varför slutade det i kaos?
Svaret är: de hade ingen regel! För saken är ju den att det funnits kollektiv i över 1500 år. Det var inget nytt fenomen på 60-70-talet. Människor i alla tider har dragits av en längtan att leva tillsammans. I kyrkans sammanhang har möjligheten funnits för män och kvinnor att leva tillsammans i kloster. De som går in där avstår från den vanliga kärnfamiljen men de andra bröderna och systrarna utgör istället deras familj.

Vad menar jag då med regel? Jo, jag tänker på den helige Benedikts regel. Den har varit en grund för klosterväsendet ända sedan den skrevs någon gång under 500-talets mitt. Benedikt av Nursia grundade ett kloster i Monte Cassino söder om Rom och hans regel är en instruktionsbok i hur man lever klosterliv.
Klosterliv är enligt regeln en skola i Herrens tjänst. Munkens liv är det kristna livet och ingenting annat. Man söker sig till kloster för att man tillsammans med andra söka Gud.
Regeln går sen igenom hur man firar gudstjänster och tideböner. Vad som ska läsas vid de gemensamma måltiderna, hur man väljer abbot och hur man behandlar gäster, med mera. Just gästfriheten var oerhört viktigt: en gäst i klostret skulle behandlas som om Kristus själv kom på besök.

Måttfullhet är ett ledord: man ville inte ha någon överandlighet eller överdrifter. När det till exempel gällde fastan så skulle abboten godkänna den och man fick inte fasta mer man hade tillåtelse till, det ansågs kunna leda till högmod.
Ora et labor, bed och arbeta, står det inte uttryckligen i regeln, men ändå präglas den helt och hållet av detta. Balans mellan bön, arbete och studier genomsyrar munkens (och nunnans) liv.

I denna regel finns det komprimerat sekler av erfarenhet. Man utgår från en mycket realistisk syn på människan: vi är egoister, vi har svårt att sätta vår medmänniska före oss själva. Därför behövs regler som ramar in våra liv och som hindrar oss från de värsta avarterna av egoism.

Vi kan inte bara göra det som vi känner för, då slutar det i kaos som vänsterkollektiven en gång gjorde.

Om förvaltarskap och ansvarsutkrävande

Om ni inte har upptäckt magasinet Axess är det dags att göra det, ingen tidskrift i Sverige, inom samhälle och humaniora är mer läsvärd än denna. I det senaste numret finns en mycket intressant artikel av Rutger Palmstierna om det europeiska förvaltarskapets rötter.
Jag har tidigare skrivit om hur medeltidens klosterväsende utvecklade en långt gången demokratisk modell med generalkapitel (årsmöte skulle vi säga) där bröderna valde sina abbotar och prior och även kunde ställa dem till svars, och till och med avsätta dem i vissa fall. Palmstierna beskriver hur just ansvarsutkrävandet har djupa kristna rötter.

I urkyrkan så avstod medlemmarna delar av sina tillgångar till församlingskassan som förvaltades av de äldste (presbyterna). Redan under det första århundradet utvecklades en tillsynsfunktion som inte bara övervakade den kyrkliga verksamheten utan också de medel de hade att tillgå. Biskopen och prästerna förvaltade dessa enligt särskilda förvaltningsregler och som utvecklades senare till den kanoniska rätten.
Mönstret bröts när kristendomen blev statsreligion i slutet av 300-talet. Plötsligt fick kyrkan stora tillgångar från staten och man blev mindre beroende av enskilda medlemmars bidrag. (Jämför den väg som dagens politiska partier har valt!). Därmed fick vanliga medlemmar inte lika mycket att säga till om och i förlängningen så minskades även biskopens inflytande, makten gled åt det håll där pengarna kom ifrån!

Räddningen för kyrkan blev romarrikets fall på 400-talet. Den statliga finansieringen sinade för att till slut helt upphöra. För den västliga kristendomens del fick man återgå till fornkyrkans modell med gemensam finansiering och förvaltning. Men det uppstod något nytt på 500-talet: det var inte längre biskopen som var förvaltare utan en särskilt vald kyrkvärd.
Kyrkvärden valdes av församlingen för en bestämd tid, varefter han fick avlägga verksamhetsberättelse och bokslut. Om han ansågs ha förvaltat sin ansvar väl kunde han bli omvald. Redan under tidig medeltid växte alltså en av demokratins hörnstenar fram inom kyrkan: principen att makten regelbundet ska kunna ställas till svars!

Inom öst skedde inte samma utveckling, där bestod ju det bysantinska riket (östrom) ända till 1453 och de ortodoxa kyrkorna kunde därför fortsätta att få sina pengar från staten. Utveckling gick åt olika håll i Europa, vilket vi ser spår av än idag.
I Sverige fick socknen och dess invånare stor självständighet. När det gäller förvaltningen av kyrkans egendom, inklusive själva kyrkan, krävde sockenstämman räkenskap för hur förvaltningen gått till.
Det intressanta är att denna kultur med stämmor och redovisningsskyldighet kom att prägla även det övriga samhället. Och inte bara stat och kommun, utan konceptet blev även grunden för en institution som vi idag kanske inte skulle förknippa med kyrka, nämligen aktiebolaget.

Principen att förvaltarna väljs underifrån och som också kan utkräva ansvar, en princip som vi idag så tar för given att vi knappt tänker på den, utvecklades bara i Europa. Det går inte att överskatta denna redovisningskulturs betydelse för samhället och hur väl den har tjänat oss. Och vi har alltså allt att tacka den medeltida kyrka från 500-talet!

Den chockerande sanningen om spanska inkvisitionen.

Det finns många förutfattade meningar om vad kyrkan har ställt till med i historien. Som någon sa till mig: (en präst faktiskt) "Det finns ingen gräns för hur mycket ondska som kyrkan har åstadkmmit i världen."
Naturligtvis ska man inte sopa missförhållanden under mattan men ren historisk desinformation ska vi också bemöta med sakliga invändningar.

En av de saker som skiljer sig mest mellan folks uppfattning och hur det verkligen gick till gäller den spanska inkvisitionen. Enligt gängse uppfattning var det när den fanatiska dominikanmunken Tomas de Torquemada blev storinkvisitor 1483 som denna institution började mörda och tortera i stor skala. Nästan varje lördag i varje större stad i Spanien hördes de skrikande offren när de brann på bålet. Rättegångarna var summariska, domarna godtyckliga och bekännelserna framtvingade under tortyr. Ofta var inkvisitorerna väl medvetna om att offren var oskyldiga men de hamnade på bålet ändå för att man ville åt deras egendom. Uppskattningen av antalet offer varierar från 125 000 till över 300 000.
Men den chockerande sanningen som Rodney Stark uttrycker det är att allt är en lögn eller en grov överdrift. Standarduppfattningen som den spanska inkvisitionen sattes under 1700-talet av engelska och holländska propagandister under tiden som deras länder var i krig med Spanien. Det var alltså ett led i krigspropagandan där man svartmålade fienden.

Det överraskande är att den riktiga inkvisitionen stod för rättvisa, rättigheter för de tilltalade, återhållsamhet när det gäller tortyr och dödsstraff. Forskarna Jaime Contreras och Gustave Henningsen gick igenom 44000 fall. Under den mest aktiva perioden var det 826 personer som avrättades, ca 10 per år, vilket motsvarar 1,8 % av de tilltalade. Med moderna värderingar är det naturligtvis oacceptabelt att överhuvudtaget straffa någon på grund av religiös övertygelse, men under denna period fanns det ingen religiös tolerans någonstans i världen.
Och när det gäller tortyr så använde sig samtliga domstolar, religiösa som världsliga, av detta. Det som utmärkte inkvisitionen var hur restriktiv man var. Man införde regler för att begränsa tortyren: den fick inte pågå i mer än 15 min och fick inte leda till skador på kroppen eller men för livet. Och det rådde starka restriktioner för när tortyren fick användas, endast i ca 2 % av fallen förekom det.

Inkvisitionen hade stark preventiv effekt mot häxförföljelser, då alla misstänkta fick chans att förklara sig och om de inte var medvetna om att deras handlingar var brottsliga så blev de frikända. Uppsåt krävdes alltså för fällande dom och det saknades i de flesta fall av häxeri!
Sanningen om spanska inkvisitionen har varit känd i forskarvärlden i åtminstone 30 år och det har börjar dyka upp i populärvetenskapliga tidskrifter nyligen. Men det tar lång tid att ändra på en etablerad uppfattning som sitter sen generationer. En uppfattning som har bidragit till en onödigt negativ syn på kyrkan.

Det demokratiska ordensväsendet.

I början av 1200-talet så började ett nytt kapitel i kyrkans monastiska historia. Då uppstod två nya ordnar med stora likheter, dominikaner och franciskaner. Dominikanerna, eller predikarbröderna, med St Dominicus som grundare bestod i första hand av präster som satsade på utbildning och studier. Predikan var eftersatt i kyrkorna och detta ville de råda bot på.

Franciskanerna däremot med St Franciskus av Assisi som grundare bestod till största delen av lekmän. Franciskus var en nöjeslysten ung man som helst av allt ville bli riddare. Men 1206 i kapellet San Damiano utanför Assisi så upplevde han hur ett krucifix uppmanade honom att bygga upp Kristi kyrka. Denna andliga upplevelse ledde till att han, bokstavligen lämnade allt för Jesus skull. 

Men det radikala med Franciskus var att han ändå inte vände världen ryggen. Ofta var det nämligen det som klosterlivet hade handlat om dessförinnan. Man gick i kloster för att dra sig undan världen och leva på klosteregendomen ute på landet. Franciskus och hans anhängare flyttade in i städerna. De ägnade sig åt diakonala hjälpinsatser för de sjuka och fattiga. 

Franciskus och hans medbröder kom från överklassen eller köpmannaklassen, men när de läste i evangeliet om hur apostlarna skulle avstå från guld, silver eller koppar att ha i bältet (Matt 10:9) tog de efter. De blev de fattiga för de fattigas skull. När de bodde i sina kommuniteter inne i städerna så förverkligade de vad Paulus beskrev som ”att leva i världen men inte av världen”.

Dominikanerna hade en mycket snarlik organisation, även de bodde i kommuniteter inne i städerna och rekryterade aktivt folk bland universiteten. Bland dominikanerna skulle snart medeltidens främsta teologer som Albertus Magnus och Thomas av Aquino framträda. 

Men det som innebar något helt nytt med Ordo praedicatorum (OP), Predikarorden var den demokratiska uppbyggnaden. I stort sett samtliga ordnar som uppstod var gräsrotsrörelser. Det var inga organisationer som startade så att säga uppifrån och ned. Tvärtom så var det först när orden var ett faktum som man gick till påven och fick den godkänd där.Det är något som märks i dess uppbyggnad.

Bröderna i en kommunitet valde sin egen prior. Så hade det visserligen varit även tidigare bland klostren, men dominikanorden tog det ett steg längre på så sätt att priorn var ansvarig inför bröderna. På varje nivå i ordern så valdes ledarna av en församling: generalkapitlet, som alltså också kunde korrigera dem eller i allvarliga fall avsätta dem.

Ordern var uppdelad i olika provinser och provinskapitlena kunde bli stora samlingar med tillresta bröder från långt håll. Man inrättade därför kommittéer som beredde olika ärende som generalkapitlet sen fattade beslut om.

Man brukar ju säga att demokratin uppfanns av Grekland, men ska vi tala om embryot till demokrati i modern mening så hittar vi den snarare i det kristna klosterväsendet. De var dessutom internationella organisationer och bröderna var kosmopoliter som kom från alla hörn  i Europa.

Dessa nya ordnar som uppstod på 1200-talet med närheten till vanligt folk fick snart stort inflytande. Om många munkar tidigare hade menat att det enda sanna kristna livet var klosterlivet, predikade dominikaner och franciskaner en spiritualitet som riktade sig även till vanligt folk. Detta banade väg till tredje ordens-sällskap där män och kvinnor förverkligade delar av det monastiska idealet mitt i sitt vanlig liv med barn och familj. Det kristna livet var inte bara till för en elit som bodde avskilt ute på landegendomar utan för alla.

Klosterväsendet och livet i Jesus efterföljd

Det har ju brutit ut en debatt i Kyrkans tidning om lönesättningen i Svenska kyrkan, särskilt lönerna hos de så kallade "superkyrkoherdarna". Men inget nytt under solen, liknande diskussioner har förts gång på gång i kyrkans historia. Jag läser just nu en bok om det monastiska livets framväxt, Medieval Monasticism av CH Lawrence.
Ursprunget till det monastiska livet är den egyptiska öknen på 300-talet. I och med kejsare Konstantin så gick kyrkan från att vara en liten, förföljd minoritet till att bli favoriserad och mer eller mindre statskyrka i det romerska imperiet. Men när det plötsligt blev förenat med prestige att bli präst och biskop drog dessa ämbeten till sig en del folk som inte var så lämpliga. Kyrkan förvärldsligades och som reaktion mot detta drog ett stort antal män och kvinnor ut i öknen för att förverkliga det radikala liv som Jesus och apostlarna levde. Dessa blev embryot för kyrkans klosterväsende.

Men inte ens munkar och nunnor var immuna mot prestige och rikedomar. Under medeltiden, framför allt under 800-talet så blev klostren allt rikare på grund av stora donationer från mäktiga män, gåvor som så småningom komprometterade ledningen. De som skänkte egendomarna krävde inflytande, munkarna rekryterades i första hand från aristokratin och blev en del av överklassen. Abboten styrde över stora lantegendomar som vilken världslig furste som helst.
Det var priset kyrkan fick betala när man tacksamt tog emot de privilegier som skänktes dem. Efter några sekler satt kyrkan och överheten i samma båt. Kyrkan förlorade sin självständighet; kejsare och kungar blev de som tillsatte biskopar och abbotar och de gynnade naturligtvis sina egna, oavsett hur det var med deras andliga status.

Men längtan efter det ursprungliga ökenidealet växte sig allt starkare och så kom den monastiska reformationen. Det började i Cluny. 910 grundades detta kloster av Wilhelm den fromme, en hertig som avstod från det inflytande som han annars lätt hade kunnat ta. Han ställde istället klostret direkt under påvens jurisdiktion vilket gjorde dem självständiga så att de kunde välja abbotar efter eget huvud. Efter Clunys förebild reformerades en rad benediktinkloster runt om i Europa.
Clunyreformen fick stor framgång men efter något sekel började började förfallet igen. Maktställningen och rikedomarna fanns kvar vilket ledde till allmän vällevnad och andlig förslappning. Åter började en rad munkar och nunnor bryta sig ut för att söka sig tillbaka till en enklare liv i Jesus efterföljd. Vita apostolica, apostlarnas liv blev idealet.

I Citeaux grundade en grupp munkar ett kloster 1098, så otillgängligt som möjligt långt borta från all världslighet. Det blev början till cistercienserorden som skulle dominera det monastiska livet i 200 år, med St Bernhard av Clairvaux som den främste företrädaren.
Cistercienserna avstod från donationer; bröderna skulle leva av eget arbete och man undvek allt som kunde involvera klostret i världsliga affärer. Man öppnade också upp för bröder ur de lägre samhällsklasserna vilket starkt bidrog till deras snabba tillväxt, inom en generation så fanns det hundratal munk- och nunnekloster.

Hur gick det den här gången då? Nja, cistercienserorden startade som kritik mot klosterrikedomarna men mot slutet av 1100-talet blev de själva ökända för sin girighet och stora egendomar.Detta ledde i sin tur till nya ordnar som premonstratensarna och kartusianerna. Och i början av 1200-talet kom Franciskus. (Mer om honom senare.)

Vi ser ett mönster: gång på gång har den kyrkliga skutan kommit ur kurs men varje gång har Gud varit framme med sitt finger och petat den rätt igen. Och vad har då detta med vår Svenska kyrka att göra? Till alldeles nyligen så var hon statskyrka i Sverige, men fortfarande sitter kyrka och överhet i samma båt i hög grad. Kyrkoråd runt om i landet ägnar mer tid åt att förvalta egendomar än att förvalta evangeliet. Och lönemässigt finns det de av oss som skulle göra VD:n i ett mindre företag avundsjuk. Men historien lär oss att inte tappa modet, för som sagt: inget är nytt under solen. Svenska kyrkan har kommit snett men Gud kommer att föra henne rätt igen även om vi fortfarande väntar på vår tids St Bernhard av Clairvaux.

Korstågens historiska sammanhang.

När man läser om korstågen i populära historiska magasin får man ofta intrycken att de inträffade helt utan förvarning, som om påven Urban II satt på sin kammare och funderade ut att man kanske skulle ta och erövra Jerusalem. Jag har nyligen läst The Triumph of Christianity av Rodney Stark som sätter in korstågen i sitt historiska sammanhang, vilket gör att man får en något annan bild av denna ödesdigra tid av kyrkans historia.
638 erövrades Jerusalem av muslimerna, men det var bara ett steg av en ständigt pågående muslimsk expansion. Muhammed hade pekat ut riktningen, strax före hans död, 632, attackerade han det kristna bysantinska riket. Innan Jerusalem föll hade man erövrat Syrien. Därefter fortsatta man med Egypten och Alexandria och vidare längs hela den Nordafrikanska kusten. 711 invaderade man Spanien från Marocko och pressade de kristna styrkorna upp mot norr. Ytterligare ett århundrade senare hade man även Sicilien och södra Italien under kontroll.
Efter romarrikets fall hade den kristna världen delats upp i en rad mindre länder och stadsstater. Det bysantinska riket var det enda större riket och det orkade inte i längden stå emot de muslimska angreppen. Undantaget var Karl den stores rike som innefattade större delen av den europeiska kontinenten när det var som störst. Anders Piltz spekulerar över vad som hade hänt om inte Karl den stores föregångare Karl Martell lyckats stoppa de arabiska styrkorna vid Poitiers 732: "Kanske vore Europa muslimskt, med koranskolor i stället för domskolor och gymnasier."


Både kristna och judar blev ofta utsatta för regelmässiga förföljelser under det muslimska styret. Det fick betala en särskild skatt, pengar som gick till att finansiera nya krig och efter något hundratal år var de ofta i minoritet när många konverterat till islam för att slippa förtrycket.
När påven Urban II den 27 november 1095 höll sin predikan där han uppmanade sina kristna medbröder att tåga till Jerusalem för att återerövra den heliga staden så hade man alltså befunnit sig i ett defensivt krig mot Islam under 450 år, där man steg för steg fått avträda det ena landområdet efter det andra. Urban II initiativ kan också ses som ett direkt svar på ett brev från den bysantinske kejsaren som vädjade om hjälp.
Korstågens framgång var begränsad. Tillfälligt lyckades man trycka tillbaka den muslimska expansionen men efter knappt 200 år av kristet styre så var Jerusalem åter i muslimernas händer. Mot slutet av 1300-talet så fanns det bara kvar mindre rester av kristna enklaver i Mellanöstern och Nordafrika. Kristendomen var en i huvudsak europeisk religion trots att den  härstammade från Mellanöstern. Skälet till det var att det helt enkelt bara var i Europa som den överlevde.


I Jerusalem så gjordes ett försök att förstöra den heliga gravens kyrka år 1009 av den kalifen Hakim vilket upprörde många i Europa. Kristna pilgrimer på väg till det heliga landet levde allt farligare, när de riskerade att rånas eller kidnappas och säljas som slavar. 


Detta betyder naturligtvis inte att de kristna korsfararna var några nobla hjältar. Tvärtom vad de brutala krigare som inte gjorde någon skillnad på civila och stridande när de erövrade Jerusalem. Men det gjorde ingen på den tiden, det var en brutal och krigisk era, och korsfararna skiljde inte ut sig på den punkten. 
Det är i ljuset av detta som korstågen måste ses och förstås. Det var ett desperat försök för en kristenhet att värja sig under ständigt hot om undergång. Det var inget oprovocerat anfall i imperialistiska syften och kom inte som en blixt från en klar himmel.