onsdag 30 april 2014

Att ta debatten

För två veckor sedan skrev Antje Jackelén en debattartikel på debatt.svt om att påskens stilla vecka behövs i informationsbruset. Det var en utmärkt artikel, mer sånt behövs. Kyrkans företrädare ska naturligtvis ta vara på möjligheten att synas i media, det har ju Antje betonat tidigare.
Dagen efter kom ett svar från Anders Hesselbom där han starkt ifrågasätter den kristna påskens budskap. I provocerande ordalag utmanade han Antje om vad Jesus kors egentligen står för, hur kan man tro på en Gud som i vrede torterar sin egen son för att förlåta våra förmenta synder?
Jag menar att Hesselboms ifrågasättande är högst relevant som vi kristna inte kan ducka för. Därför väntade jag med spänning på Antjes svar: här fanns ju ett gyllene tillfälle att offentligt diskutera det mest centrala i den kristna tron.
Ett svar kom dock inte, tyvärr. Jag undrar varför man skriver en artikel från början om man inte är beredd på reaktioner. Som det nu blir så framstår det som om vi från kyrkan inte har något svar på Hesselbom. Som om vi inte skulle ha tänkt och funderat kring de här frågorna själva. För det har vi väl?
Biskopar och andra kyrkliga företrädare ska naturligtvis engagera sig i samhällsdebatten, särskilt när det gäller saker som är direkt relaterade till den kristna tron. Men vi ska nog inte inbilla oss att vi får stå oemotsagda utan vara beredda på att få kritik och kunna svara när svar krävs.

Hur som helst: jag skickade själv in ett svar till debatt, som dock inte blev publicerad, men som följer här:
Som ateist har Anders Hesselbom bara ansvar inför de människor som han har oförättat och det är bara de som kan förlåta honom. Och visst, finns inte Gud är det naturligtvis så.
Men finns Gud är han också part i målet; kränker jag en annan människa, som är skapad och älskad av Gud kränker jag även Gud själv. Därför behöver jag be även Gud om förlåtelse.
Hesselbom tar upp flera saker i sin artikel men jag väljer att bemöta honom just när det gäller synen på Jesus död. Med hans egna ord: ”för att blidka sin ilska mot oss, dödade han (Gud) sitt barn. Jesus fick ta den tortyr som jag och mina medmänniskor samlat ihop till”. Tänker man bara så begriper jag varför man lämnar den kristna tron.
Men vad hade hänt om Gud förlåtit oss utan något offer? Då hade det inneburit att Gud sett genom fingrarna eller sopat problemen under mattan. Vi tänker ofta att kärlek och vrede är varandras motsatser, om Gud är kärlek kan han väl inte vara ”ilsken”?
Men hur skulle vi förvänta oss att Gud mötte den brutala ondskan i tillvaron? Den ondska som avslöjas i Auschwitz och Gulag, i Srebrenica och Rwanda. Och som i utspädd form finns i oss allihop. Hade vi velat att han bemötte detta med likgiltighet?
Motsatsen till kärlek är inte vrede utan likgiltighet och känner man inte vrede över det onda så är man snarare likgiltig än god. Därför är Guds vrede beviset på hans godhet och kärlek. Det är Guds vrede som är garantin för upprättelsen av alla förtryckta, garantin för att ondska och grymhet inte kommer att segra vid historiens slut.
Hade inte Gud reagerat över synden och ondskan så hade han kompromissat med denna, och i förlängningen hade själva distinktionen mellan ont och gott suddats ut. Den som tiger samtycker, heter det ju, så Gud kan inte tiga inför det onda. Då hade han inte tagit oss människor på allvar. Att överslätande se mellan fingrarna är ju att vara nedlåtande och inte betrakta den andre som riktigt tillräknelig för det som den gjort. Domen upprättar inte bara offret utan faktiskt också förövaren.

Men samtidigt hamnar Gud i ett dilemma. Å ena sidan hatar han synden, och å andra sidan älskar han syndaren. Det Gud kan, men som vi kan ha svårt med, är nämligen att skilja mellan sak och person. Han kan på en och samma gång älska människan som sitt barn, samtidigt som han avskyr mycket av det som hon gör.
På korset löste Gud den här ekvationen. Han höll inte tillbaka sin dom, han teg inte och samtyckte. Men Guds vrede över det onda drabbade hans egen Son, Jesus Kristus, i vårt ställe. Jesus dog en ställföreträdande död; han dog i vårt ställe. På korset blir konsekvenserna av vår synd och ondska uppenbarade, men utan att konsekvenserna drabbar oss. Jesus tog alltså på sig våra synder; i den betydelsen var han inte oskyldig när han hängde på korset. Han var verkligen skyldig, fast med våra brott.
Korset är alltså inte en ”dödens kultur” utan bär på livets budskap, det är det som vi kristna tänker på när vi hänger ett kors om halsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar