torsdag 15 januari 2015

Charlie Hebdo på 1500-talet

Det unika med Martin Luthers reformation var inte hans budskap i sig utan att den fick en sådan snabb spridning och fäste bland vanligt folk. En förutsättning för detta var boktryckarkonsten som möjliggjorde massmediet för första gången: traktater och pamfletter som trycktes i stora upplagor och spreds.

En tidig och viktig genre för reformatorerna var satiren, särskilt bildmässig satir. En motsvarighet till Charlie Hebdo var Lucas Cranach den äldre. Han var nära vän till Luther och en stor del av hans målningar tjänade protestantismens sak.

Han gav ut en rad bilder där bland annat påven framställdes som antikrist. En av de mest kända är där påven tecknas med en lång feminin kropp med ett åsnehuvud. Monstrets högra ben och arm var en kalvs och den vänstra en grips och skinnet bestod av fiskfjäll. I bakgrunden syns ett slott med påvens vapen, Petri nycklar, på en flagga. Luther kommentar till bilden var: "Denna förskräckliga bild visar vad Gud tänker om påvedömet."

Genom denna typ av drastiska bilder och budskap banade man väg för reformationen. Med satiren som vapen angrep man hyckleri och maktmissbruk inom kyrkan och man satte inga gränser för vad som var tillåtet.

Bilden nedan heter Munkarnas ursprung som konstnären uppenbarligen tänker sig är djävulens avträde. Kommentarer är överflödiga.






Satiren är inget modernt påfund, det har alltid varit ett sätt att punktera pompösa maktmänniskor.
Själv håller jag påven högt och anser det osmakligt att avbilda honom som ett monster med åsnehuvud. Å andra sidan, hade jag levt på 1500-talet hade jag kanske skrattat; Leo X var inte direkt någon Franciskus.

Man kan fråga sig vad som är poängen med satir. Ja, en viktig poäng visar sig när någon inte tål satiren, just då behövs den! Då avslöjar den bristen på självdistans och att man kanske tar sig själv på för stort allvar.
Men ska man inte respektera andra religioner och kulturer? Att ägna sig åt saklig kritik, visst, men att häckla och håna? Man kan invända mot det, och jag kan hålla med om att man ska vissa respekt.
Man ska inte håna det som andra håller för heligt, men man ska kunna göra det, och det är en oerhört viktig distinktion.

Om det då finns en religion eller ideologi som man pekar ut och säger, att du får häckla och håna alla andra, utom just den.  Då kommer saken i ett helt annat läge, då är det satirikernas skyldighet att ge sig på just den. Satirens uppgift blir då att jaga ut trollet i ljuset så det spricker.

Jag behöver inte uppskatta satir, det förekommer mycket osmaklig karikatyr av kyrka och kristendom som jag helst inte vill känna till. Och jag behöver faktiskt inte känna till den heller. Så länge det inte sätts upp planscher framför min näsa ute på stan eller när jag går in i en kyrka behöver jag inte söka upp dessa bilder bara för att bli förargad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar