torsdag 22 januari 2015

Stat och religion

Att kyrka och stat ska vara åtskilda är en viktig princip som har gått som en röd tråd genom kristendomens historia. Jesus ord om att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud har varit vägledande. Detta är något unikt, att vi i den kristna världen haft två högsta ledare: påven och kejsaren, en kyrklig ledare och en världslig. En sådan uppdelning har varit sällsynt i historien. Det vanligaste har varit att både den religiösa och politiska makten har koncentrerats till en person.

Visserligen har det många gånger skett övertramp där den ena parten har inkräktat på den andres domän. Främst har det då handlat om att den världsliga makten har försökt ta kontrollen över kyrkan, något som man också lyckats med under vissa tider. Den så kallade investiturstriden under medeltiden handlade om kyrkans kamp att själv tillsätta sina biskopar. Tider av kyrkligt förfall har sammanfallit med att det varit kungar och världsliga härskare som haft makt över kyrkan.

Leo III kröner Karl den store i Peterskyrkan
Det har naturligtvis också förekommit det motsatta förhållandet, att kyrkan har velat kontrollera den världsliga makten, men det var inte lika vanligt. Under medeltiden var det visserligen påvar som krönte kejsare. År 800 blev till exempel Karl den store krönt till den kejsaren av Leo III, med det betydde inte att påven valde honom. Han var redan kung, kejsartiteln var mest en bonus.

Överlag har denna maktdelning tjänat både kyrka och samhälle väl, när bägge parter respekterat varandra och varandras befogenheter.

Att man skiljt på det världsliga styret och det religiösa är alltså något unikt. Inom Islam har denna uppdelning varit något främmande. Muhammed var inte bara profet utan även politiker som ville omdana samhället. Han var lika mycket en grundare av den islamska staten som den islamska religionen och som i all politik på den tiden ingick det att man förde krig.
Senare skulle det muslimska riket kallas kalifatet, som styrdes av Muhammeds efterträdare: kalifen, och som gjorde anspråk på både världslig och religiös överhöghet.

När vi kommer in på IS är det många som skyndar sig att säga att de inte står för Islams sanna natur. Men när de gör anspråk på att ha upprättat kalifatet fullföljer de snarare den tradition som historiskt alltid har funnits inom Islam. Det är ju snarare tvärtom, när man förespråkar ett sekulärt styre i muslimska länder som man avviker från Islams natur ända från Muhammeds tid. Även om de flesta muslimer tar avstånd ifrån våldet och barbariet är man inte emot principen om teokratiskt styrd stat. Skillnaden mot kristendomen finner man i grundaren: Muhammed var ingen Jesus som tog avstånd från tanken på att etablera en politisk Gudsstat på jorden.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar