fredag 2 januari 2015

Exodus

Den ena bibliska storfilmen efter den andra kommer nu på våra biografer, först Noa och nu Exodus som handlar om Mose, regisserad av Ridley Scott. Storfilm är det verkligen, särskilt när man ser den i 3D med alla moderna specialeffekter. Men teknik räcker inte och ärligt talat förväntar vi oss inget annat än mycket realistiska scener nuförtiden. Frågan är om filmen når fram på andra plan?

Exodus följer den bibliska grundhistorien ganska väl och ingen begär att den ord för ord ska upprepa andra mosebok. Bibeln är inget filmmanus och som regissör har man frihet att själv tolka materialet. Utmaningen är ju att göra film av en storslagen berättelse som alla (?) redan kan och där slutet är känt.
Som berättelse, alldeles oavsett hur historisk tillförlitlig man menar att den är, är den fantastiskt. En prins i Egypten som visar sig vara barn till ett slavfolk som han själv är med om att förtrycka. När sanningen går upp för honom tar han deras sida och leder dem till frihet.

Exodus har med det mesta: den brinnande busken, Egyptens plågor, en hårdnackad farao och en ambivalent Mose. Men istället för en stav har han ett svärd. Och jag saknade molnstoden.
Plågorna avhandlas i ett ganska raskt tempo och tyvärr är det inte mycket av Mose och Arons utmaningar mot farao och hans präster. Det var ju lika mycket en kamp mellan Gud och de egyptiska gudarna där Gud hela tiden visade sig vara starkast.

Det som framkommer tydligt och på ett bra sätt är Moses dialoger med Gud. Gud representeras av ett barn och Mose argumenterar med honom, han är sällan överens och vill helst slippa undan. Det är ett tema som också är tydligt i bibeln och det är bra att man låter ett barn vara Gud istället för att det bara skulle höras en mystisk röst.
Faraos rådgivares allt mer desperata försök att bortförklara plågorna är också bra: de har bara naturliga orsaker.

Men förutom dessa dialoger är Exodus en ytlig film. En storslagen film som inte saknar något när det gäller specialeffekter, men i djup når den inte fram. En film man ser och sen glömmer, tyvärr. Den tecknade versionen "Prinsen av Egypten" kommer längre på den punkten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar