söndag 24 maj 2015

Tro som funktion eller som sanning

När någon säger sig inte tro på Gud får vi ibland rådet att genast fråga: "Hur ser den gud ut som du inte tror på?" Om denne då beskriver Gud som hårdhjärtat och grym eller i antropomorfa termer som en gubbe på ett moln kan man således replikera: "En sådan gud kan inte heller jag tro på".

Naturligtvis kan man alltid diskutera människors bilder av Gud men ovanstående resonemang är snubblande nära att vi själva skulle kunna bestämma hurudan Gud är. "Ett smörgåsbord av gudsbilder finns framför dig, varsågod, välj vilken som passar just dig!" Steget är inte långt till en relativistisk ståndpunkt där var och en blir salig på sin fason.
Frågan som måste ställas är ju: kan vi bestämma hur Gud är? Tänk om Gud faktiskt skulle vara en hårdhjärtad despot, vad skulle vi kunna göra åt det?  Tja, om Gud är en verklighet utanför oss själva: inte så mycket faktiskt! Det hjälper inte att jag vill att Gud ska vara annorlunda.

När man talar om gudsbilder brukar man säga att vi aldrig kan nå fram till hur Gud egentligen är. Guds väsen övergår allt vad vi kan tänka och förstå. Det ligger något i det, men av det följer inte att vi kan välja hur vi vill från smörgåsbordet. Det är med Gudsbilder som andra bilder: vissa representerar det avbildade bättre än andra.

Tror vi att Gud finns oberoende av oss eller inte? Söker vi en tro som är sann eller en tro som passar oss, för att vi mår bra av det? I det senaste numret av Kyrkans tidning talas det om existentiell hälsa. Innebörden är att vi behöver prata om meningen med våra liv för att bli friskare. Det handlar inte om att söka Gud och sanningen för dess egen skull utan syftet är att vi ska må bra. Tro som funktion alltså, vi söker det som passar.

I samma nummer finns en insändare av Melker Garay att religiösa sanningsanspråk kan leda till att troende människor kastar sten på den som inte har den rätta tron. Han säger inget om vilken religion han tänker på, men eftersom det är en insändare i Kyrkans tidning antar jag att han syftar på kristen tro. Är det då så att de kristna som inte har en relativistisk syn på tro och dogmer använder sig av våld för att tvinga andra att anta den rätta läran?

Tro och vetande är förvisso inte samma sak men inte helt olika heller. Vetande är tro som blivit bevisad, men om tron visade sig vara rätt, så var den rätt hela tiden, även då den var obevisad. Men varifrån kommer uppfattningen att den som tror sig ha rätt i en religiös fråga blir mer benägen att ta till våld mot sina antagonister? Knappast från kristen tro där den egna omvändelsen och övertygelsen står i centrum. En påtvingad tro har då inget värde.

 I tro som funktion blir tron bara en produkt av mig själv, Gud blir min egen personliga avbild istället för tvärtom. Men söker vi den tro som är sann uppstår tron hos mig så att säga utifrån. Jag väljer inte min tro, jag plockar inte från smörgåsbordet. Gud kommer till mig och min tro formas utifrån det mötet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar