måndag 1 juni 2015

Vägs ände för välfärdssamhället.

Har vi kommit till en punkt där vi kan säga att migrationen har havererat? Kan vi konstatera att Migrationsverket helt enkelt inte klarar av att lösa sin uppgift? När unga människor blir utplacerade i en sparsamt möblerad lägenhet i en liten by på landet, med högst begränsade bussförbindelser. Och där ska de sitta utan möjlighet att göra något i 10-11 månader. Då först får de sin första intervju och processen om de ska få stanna eller inte kan börja! Jag har talat med dem som är chockade över att det fungerar så här i Sverige, uppenbarligen var det inte detta de hade väntat sig.

Ändå ser jag ingen större debatt, fortfarande sitter vi fast i en situation där folk tassar på tå och ängsligt väger sina ord. Samtidigt har de som självmant tagit på sig uppgiften att bevaka så att inga "SD-förslag" kommer från andra partier, aldrig några egna lösningar. Om inte problemen förnekas rakt av kan de möjligen i svepande ordalag gå med på att integrationen behöver bli bättre. Men aldrig att man själv bidrar med konkreta funderingar om hur.

Själv har jag naturligtvis mina funderingar. Proppen är egentligen inte Migrationsverket, även om mycket skulle kunna göras bättre där. Men om bara de som redan har fått asyl kommer vidare skulle Migrationsverket få större utrymme.
Det är många som kommer hit som flyr undan krig. Men det kommer också många som helt enkelt bara söker ett bättre liv. De tar vi inte emot. (Eller rättare sagt, vi tar först emot dem, låter dem vänta på besked i något år, sen slänger vi ut dem.) Människor från Kosovo blir rutinmässigt hanterade på det här sättet.
Ändå är den adekvata frågan: varför är det okej att fly från krig men inte från fattigdom?

Sverige har idag en extremt omfattande välfärd som riktar sig till alla oavsett om de behöver den eller inte. Det ligger tusentals enskilda beslut bakom skapandet av dagens system och i varje enskilt beslut har det varit lättare att säga ja än nej. Det är alltid lättare att vara snäll, att inte ställa krav och i varje enskilt fall har eventuellt negativa konsekvenser inte synts. Men idag när hundratusen människor per år kommer hit och söker asyl accentueras de konsekvenserna.

DN hade ett reportage om skuggsamhället som finns mitt ibland oss; invandrare som kommer hit men inte får stanna, väljer i många fall att stanna ändå. De blir hänvisade till en tillvaro utan för samhället och kan få arbeta långa arbetspass för 19 kr i timmen. Ändå kom artikeln inte in på varför det blivit så här.

Det man inte vill prata om är att vårt välfärdssamhälle har blivit ett hinder, en mekanism som stänger ute människor och försvårar integration. Den är ett hinder både för dem som flyr från krig och förföljelser eller bara söker ett bättre liv. Vårt välfärdssamhälle skapar skuggsamhället.
Det är kanske därför det är svårt att tala om det, välfärd handlar ju om att vilja väl och inte kan väl vår vilja att värna de svaga bli något som stänger ute just dem?

Att vara god har till exempel blivit liktydigt med att vilja minska klyftorna i samhället. Något argument för detta behövs inte.
Men att inkomstklyftorna ökat är en sanning med modifikation, det handlar om en ytterst liten elit som dragit ifrån. För den stora överväldigande majoriteten är problemet inte för stora löneskillnader utan för små. En ökad lönespridning, både uppåt och nedåt skulle skapa en mer flexibel arbetsmarknad. En människa som inte tillåts ta ett arbete till en lön som motsvarar dennes produktivitet blir hänvisad till arbetslöshet eller meningslösa arbetsmarknadsåtgärder. Eller till skuggsamhället. Vår goda vilja att ingen ska behöva arbeta under kollektivavtalen leder till att människor tvingas ta illegala jobb för 19 kronor i timmen istället.

Det som gör saken svår att tala om är just detta: vår goda vilja. Indignationen blir väl aldrig större när man får höra att ens bidrag inte är efterfrågad: "Men jag vill ju bara hjälpa till!" Det finns ingen som kan vara så mästrande som en person som vill väl.
Vi har haft och har en omhändertagande attityd till invandrare som kommer hit, och det är just denna attityd som är problemet. Människor av god vilja är ofta blockerade mot att kunna se med kritiska ögon på sina egna förslag.

En av dem som funderar på hur vi kan reformera får välfärd är Niklas Svanlindh. Hans tankegångar ligger i linje med hur jag själv tänker: grundtrygghet som är tillräckligt hög att leva på men inte så hög att det minskar incitamenten att söka jobb. Sen får de som vill skaffa egna försäkringar eller en sparad buffert på banken.

Jobb och bostäder. Det är detta som fattas för att invandring och integration ska flyta på. Är det en tillfällighet att just jobb och bostäder är de mest genomsocialiserade områdena i vårt land? Vägrar vi ta debatten är enda alternativet att kraftigt minska invandringen.

Jag menar alltså att de som inte vill genomföra nödvändiga förändringar i vår välfärdspolitik m.m. också borde vara hederliga och tala om hur de vill minska invandringen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar