2008 var vi två stycken som genomförde en pilgrimsvandring genom Italien till Rom. Under ett antal veckor var vi med om att fira mässa nästan varje kväll och i en ny kyrka varje gång. Det blev väldigt påtagligt hur sammanhållen den romersk-katolska kyrkan är. Mässordningen var identisk från Aosta i norr hela vägen ner till Rom. Församlingssvaren på italienska hade man snart lärt sig och vi kunde delta som alla andra även om vi inte förstod så mycket av predikningarna. Det var olika församlingar men det var en kyrka. Människor hölls samman av att man samlades kring samma mässa oavsett vilken stad man bodde i.
I Svenska kyrkan pågår det nu ett arbete med att förnya kyrkohandboken, eller kanske snarare ett arbete med att göra en helt ny kyrkohandbok. Ett arbete som möter allt mer kritik och motstånd. Framförallt är det den musikaliska delen som fått kritik men också teologin. Förankringen i bibel och bekännelse är vag och steget till den liturgiska tradition som vi delar med andra kyrkor blir större än tidigare. Med denna handbok fortsätter vi att kapa våra rötter varifrån vi en gång kom.
Men förutom detta finns det ytterligare en anledning att ifrågasätta hela projektet. Svenska kyrkan är långt ifrån ett enhetliga mässfirandet. För vad skulle en pilgrimsvandrare genom Sverige uppleva under gudstjänsterna i de olika kyrkorna? Det skulle spreta väldigt mycket.
Kreativiteten har varit stor att finna nya formuleringar och ordningar i olika församlingar. I bara det senaste numret i Kyrkans tidning nämndes Rådmansömässan, en kortare mässa i samtalsform. Och då finns det nog många större eller mindre avsteg från handboken utan att man gett mässan ett nytt namn.
Men om nu troheten mot 86:ans ordning är så låg, hur kan man då tro att man plötsligt skulle följa den nya handboken när den nu kommer? Har man nu en gång vant sig vid att betrakta kyrkohandboken som en plocklåda där man kan välja det som passar och lägga till eget material efter behov, blir det nog svårt att vända den utvecklingen. När det gäller handbokstrohet är risken stor att the point of no return har passerats. För varför skulle inställningen bli annorlunda med den nya handboken? De många debattartiklarna, svårigheterna att kunna enas både om form och innehåll är ett symptom på utvecklingen i vår svenska kyrka.
Och då kommer jag till frågan: varför en en kyrkohandbok överhuvudtaget? Om den ändå bara kommer bli en inspirationsbok med råd och riktlinjer snarare än en ordning för gemensam gudstjänst som binder samman oss som kyrka? För många är det viktigare att gudstjänsten får uttrycka det lokala (eller kanske snarare: uttrycka kreativa präster och musiker) än att vara den gemensamma länken både inom Svenska kyrkan och till de stora kyrkofamiljerna i världen.
Parallellt med revideringen av kyrkohandboken pågår det ett annat arbete med mässans ordning. Vi har Artos missale och det arbete som mynnat ut i skriften Mässa för enhetens skull. Vi som vill fira en fullödig högmässa där man ska kunna känna igen sig, inte bara om man kommer från en annan församling utan också från andra kyrkor, vi är alltså redan väl försedda. Med detta som grund går det fortfarande att låta mässan näras av de flöden som har sina källor i apostlarnas tid. Men de som inte har denna strävan kommer nog fortsätta att göra som de vill.
Poängen med en kyrkohandbok är att den ska följas, annars kan man låta det vara och frågan är om biskopar och domkapitel är beredda att peka med hela handen 2018?
Om mässan ändå bara ska vara ett uttryck för det lokala och tidsbundna är det bättre att innehållet får vara just lokalt och växla med tiden. Vad det sedan blir för kyrkosyn av det är en annan fråga.
