onsdag 14 oktober 2015

Varför blev Gud människa?

Cur deus homo Varför blev Gud människa? skrev Anselm när han var ärkebiskop i Canterbury. Han
var originell och nytänkare i nästan allt han skrev. Hans ambition var undersöka hur mycket av de bibliska sanningarna som vi kan komma fram till enbart genom förnuftet, utan bibelns hjälp.
De flesta folkslag på jorden tror ju på en Gud som har skapat världen. Även om det finns de som tror på flera gudar finns det ändå en "övergud" ett högsta väsen som är överordnad de andra. Men skulle man kunna komma fram till att Gud också måste bli människa, är det åtkomligt för förnuftet?

Anselm hållande ett exemplar av
Cur deus homo
I sin bok Varför blev Gud människa? beskriver han sin försoningslära och som fick stor betydelse för den västerländska kristenheten. Rätt eller fel är det Anselms fel (eller förtjänst) att vi i väst varit så fokuserade på den juridiska förklaringsmodellen av Jesu död: hans död var ett soningsoffer för vår synd. I den östliga delen av kyrkan har man ju mer betonat kampmotivet: Jesus kämpade mot och besegrade döden och djävulen på korset.

Hos Anselms har djävulen ingen roll att spela. Anselm utgår från att rättvisa kräver att en kränkning måste följas av gottgörelse av den part som har kränkt den andra. Detta är ju lätt att förstå om man kastar en sten genom grannens ruta, rättvisan kräver att man kompenserar grannen för vad rutan är värd. Kompensationen, i det här fallet får man anta att det handlar om en ekonomisk kompensation, utgör alltså gottgörelsen.

Nu menade Anselm att kränkningens omfattning beror på den kränkta personens betydelse. Det är en sak om jag kastar en tårta i ansiktet på mannen på gata, en helt annan sak om jag gör det på kungen. Gör jag det har jag begått ett majestätsbrott.

Nu innebär människans synd en oändlig kränkning eftersom det var en kränkning mot Gud. Problemet är att varje gottgörelse som människan skulle kunna åstadkomma bara kan bli ändlig, (hur mycket vi än anstränger oss) eftersom vi är ändliga varelser. Dilemmat är alltså: människan är den som är skyldige och den som måste utföra gottgörelsen, men bara den som är gudomlig kan åstadkomma en oändlig gottgörelse. Den som åstadkommer detta måste alltså vara både Gud och människa, alltså måste Gud bli människa för att arvsynden ska strykas och människosläktet frälsas.

Även om fokus är just försoningsläran är Anselms ärende att visa att man kan sluta sig till inkarnationens verklighet även utan att ha läst bibeln.

När det gäller hans försoningslära har kritikerna skjutit in sig på om Gud verkligen kan kränkas. Det är ju en berättigad fråga. För att man skulle kunna kränka någon förutsätter det väl att man är någorlunda jämnbördiga. Inte blir jag kränkt om ett litet barn sparkar mig på benet men väl om en vuxen människa gör det. Får vi inte en märklig gudsbild med en kränkt Fader som brinner av vrede mot oss, men sänder sin Son som tar ett blodigt straff i vårt ställe?

Jag kan instämma i det. Vi kan inte kränka Gud. Däremot har vi kränkt Guds ordning. Vi har brutit hans bud. Och kanske kan man säga att Gud blivit kränkt å offrens vägnar: alla de som drabbats av mänsklighetens synd. Gud känner vrede när oskyldiga drabbas. Det är denna kränkning som måste gottgöras och som Jesus gör i vårt ställe.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar