tisdag 27 oktober 2015

Inför klimatmötet i Paris

För närvarande pågår Ekovandringen genom Europa där många från Svenska kyrkan vandrar med till Paris för att delta i klimatmötet där. Även på många andra sätt är anställda och andra ideella medarbeteare engagerade i klimatfrågan. Det är alltid roligt med engagerade människor, men jag undrar hur och framförallt hur brett man har skaffat sig kunskap om klimatfrågan. Har man bara hängt med den allmänna trenden eller har man själv läst på?

Svenska kyrkan uttalar sig gärna: "Ett långsiktigt globalt klimatavtal brådskar om världen ska undvika alltför höga temperaturhöjningar och katastrofala klimatförändringar"  skriver man i ett pressmeddelande i samband med klimatmötet i Bonn. Frågan är: hur vet man det? Vad vet Svenska kyrkan som forskarna inte vet?

Jorden, som inte behöver räddas från klimatet.
Jag har följt klimatfrågan i ca 15 år och läst ett tiotal böcker i ämnet (från båda "sidorna" i debatten). Jag skulle vilja rekomendera alla engagerade att ägna lite tid att fördjupa sig i en bok och inte bara följa med i det allmänna nyhetsflödet. Man kan till exempel läsa Climate change, The facts, en antologi skriven av världens ledande klimatforskare som Richard S. Lindzen, Patrick J. Michaels och Ian Plimer för att bara nämna några.

Koldioxidhalten har de senaste 100 åren stigit från 0,03% till 0,04%. Detta antas ha bidragit till en global temperaturökning med ca. en halv grad. Det är så lite att om vi inte hade haft mätinstrument hade vi ingenting märkt. Dessutom har uppvärmningen stannat av de senaste två decennierna. Om det är en tillfällig paus eller inte återstår att se.

Vi har inte heller sett någon ökning av stormar och orkaner som det länge varnats för, inte heller att höjning av havsnivån har förändrats, snarare har havsnivå ökat långsammare det senaste decenniet.
Som väl är det länge sedan som jag hörde om myten att 97 % av forskarna skulle vara överens om klimatförändringarna, däremot är siffran 97 % relevant när det gäller de datormodeller som används för att prognotisera framtidens klimat. 97 % har nämligen hittills fått fel i sina förutsägelser.

Visserligen har havsisen i arktis minskat under 2000-talet men 90 % av jordens is ligger tryggt och säket vid Antarktis. Det är märkligt (eller inte) att vi aldrig ser någon medierapportering från de områden där isen inte smälter.

Det enda som klimatalarmisterna har kvar är försiktighetsprincipen. Den innebär i korthet att vi ska utgå från att  katastrofen lurar runt hörnet oavsett vad forskningen säger. Men våra åtgärder borde baseras på det vi faktiskt vet om läget, inte vad som eventuellt kan ske i en framtid baserat på lösa spekulationer.
Mot försiktighetsprincipen får man också väga de fördelar som en ökad koldioxidhalt medför: grönare öknar och större skördar i våra jordbruk när mer av livets gas göder växtligheten. I år till exempel kommer skördarna runt om vår jord förmodligen slå rekord, till viss del beror detta på en öka koldioxidhalt. Och ett något varmare klimat är bara till gagn för livet på jorden.

Klimatmötet i Paris syftar i stort sett till en sak: att förmå fattigare utvecklingsländer att avstår från kol och olja. Om Kina, Indien och andra länder fortsätter att ånga på med sina kolkraftverk spelar det ingen som helst roll att vi i väst minskar våra utsläpp. Men en av de viktigaste medlen för att bekämpa fattigdom och skapa utveckling är billig elektricitet, och det billigaste sättet att producera el är med kolkraft.
Det man i Paris tänker göra är alltså att försöka övertala de fattiga att förbli fattiga, med hjälp av mutor (klimatbistånd) i hundramiljardsklassen. 
Efter 50 års erfarenhet av biståndspolitik vet vi idag att det i de allra flesta fall har en negativ effekt på mottagarlandet med ökad korruption som följd. Om dessa klimatmutor blir verklighet kommer det göda de redan rika, åstadkomma noll effekt på utvecklingen i fattiga länder och göra oss i väst fattigare. Allt, helt i onödan.

Nu kommer det (som väl är) inte bli av. Det är i stort sett bara Obama och EU:s politiker som fortfarande tror på klimatalarmisterna. I övriga världen är det en icke-fråga.

Det är lite axplock av kunskap man kan få om man tar sig tid att läsa några böcker i ämnet istället för att bara lita på vinklad och lösryckt medierapportering.