onsdag 28 juni 2017

Den banala godheten (eller: "jag menade ju bara väl")

Jag har inte läst något av Ann Heberlein tidigare men mitt intresse för migration och integration och det jag hört vad Heberlein haft att säga om saken i Filosofiska rummet i P1 fick mig att genast läsa hennes senaste bok: Den banala godheten - Mångkultur, integration och svenska värderingar.

Boken är indelad i tre delar: i den första boken tar hon upp en mängd olika företeelser i det svenska samhället där man har velat väl men där det blivit så fel. I fråga om hedersvåld, sexuella övergrepp, gängkriminalitet, m.m. har man samhällets reaktion helt enkelt varit chockerande naivt. Den första delen handlar alltså mycket om hur tillståndet i Sverige är nu men hon stannar som väl är inte vid detta. Att rada upp missförhållanden är trots allt inte så svårt och inte alltid så konstruktivt. Men Heberlein går alltså vidare i de två andra delarna och resonerar hur det har kunnat bli så här och vad vi kan göra åt det.

Att det är en etikforskare som skrivit boken framkommer på var och varannan sida och man får ta del av många etiska och filosofiska resonemang. Till exempel hur vi bedömer en handlings moraliska värde; då kan man antingen utgå från handlingens intention (jag ville ju bara väl) eller dess konsekvenser (men hur blev det?).

Brott och straff återkommer hon till flera gånger i boken. Vad är poängen med att straffa de som gör fel i ett samhälle?
Heberlein förklarar att straffet fyller en funktion för tre aktörer: offret, förövaren och samhället. Offret blir upprättat genom att samhället tar tydlig ställning för denne och dennes värde. Men straffet upprättar faktiskt även förövaren. När vi straffar en person visar vi att vi ser denne just som en person: en moralisk varelse som kan ges och ta ansvar för sina handlingar. Straffet ger också förövaren en möjlighet att efter avtjänat straff välkomnas tillbaka till samhällsgemenskapen igen.
Och därmed fyller straffet en funktion för samhället i stort genom att upprätthålla samhälleliga normer och värderingar. Heberlein visar på en rad exempel hur vissa straff blivit så låga att de inte längre fyller sin upprättande funktion för dessa tre aktörer.

Mångkultur är en annan sak som hon problematiserar. Invandringen har lett till öar av minoritetskulturer i Sverige, inga krav ställs på att de ska anpassa sig efter svenska värderingar och normer. Men när vi inte delar grundläggande värderingar växer misstänksamheten mellan människor. Avgörande för hur bra ett samhälle fungerar är nivån av tillit och under den senaste tiden har tilliten i Sverige sjunkit. När värderingar och kulturella olikheter blir för stora blir det svårare att upprätta gemensamma normer, som är avgörande för tilliten i samhället.

Hur är det då med "svenska värderingar"? Finns det sådana? Det har ju ifrågasatts på bl a Aftonbladets kultursidor. I World Values Survey sticker svenskarna ut rejält från resten av världen. Vi är i mycket låg utsträckning religiösa, vi värderar individens frihet och självförverkligande högt, vi har hög tillit till samhällets institutioner och våra medmänniskor, vi hyser i mycket låg utsträckning sexistiska, homofoba och rasistiska åsikter. Vi är kort sagt toleranta, tillitsfulla och generösa vilket gör oss unika i världen.
Till detta kan läggas klassisk humanistiska värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter, sprungna ur upplysningen och med rötter i den judisk-kristna etiken, värderingar som naturligtvis också är svenska eftersom vi omfattar dem.

Efter att mer eller mindre sträckläst boken kan jag inget annat än att varmt rekommendera den för alla som har det minsta intresse för Sveriges framtid. Heberlein stannar inte vid ytliga konstaterande om hur illa ställt det är. Hon är tydlig, konstruktiv och argumenterar utifrån olika filosofiska och etiska teorier. Samtidigt är resonemangen lätta att följa för en lekman i ämnet. Det är en mycket välskriven bok.

Ann Heberlein menar alltså att vår integrationspolitik allt för länge har styrts av en banal godhet vilket har ställt till med stor skada. Det är lätt att hålla med henne på den punkten. Hyser jag då samma oro som henne som hon beskriver i början av boken. En oro som hon delar med svenska folket enligt den Nationella Trygghetsundersökningen som gjordes 2016. Det är inte Trump och klimatet som är föremålet för vår oro utan segregation, våld och flyktingsituationen.

Jag säger så här: om Heberleins bok tas på allvar, om den läses, diskuteras och om olika beslutsfattare tar till sig det hon skriver så är jag inte så orolig. Än finns det nämligen tid att vända utvecklingen.
Men om hon bli avfärdad på osakliga grunder, eller tigs ihjäl, eller hånad och bespottad. Ja, då blir jag mycket orolig eftersom det visar att man inget lärt eller vill lära. Det är attityden att sticka huvudet i sanden och hoppas på det bästa som oroar mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar