Sidas PMU-beslut - ett friskhetstecken.

Pingstmissionens utvecklingsarbete får sitt statsbidrag indraget vilket man är bestörta över. Det kan man ha all förståelse över men av två skäl menar jag att man borde se det som ett steg i rätt riktning.

Det första skälet är att vi medborgare själva borde få bestämma ändamålet för vårt givande. Någon kanske menar att vi bestämmer detta gemensamt genom politiska val, men biståndsfrågor blir aldrig det som avgör var man lägger sin röst och när de tas upp i debatten handlar det enbart om nivåer och inte vart de går. Genom det statliga biståndet tvingas jag vara med att stödja organisationer som vill bojkotta Israel (vilket jag kanske inte vill), och handen på hjärtat, nog kan vi tänka oss många i vårt land som inte är så förtjusta över att en del av deras skatt går till en organisation förknippad med Pingstkyrkan.

Det som sker nu kan knappast vara särskilt demokratiskt: vi betalar skatt (som inte är frivilligt) till staten som sen pytsar ut en del pengarna till diverse organisationer. Kan någon tala om för mig: vad är poängen med det? Vi låter en liten klick politiker och tjänstemän få hela makten över hur pengarna ska fördelas! Varför? Vill jag att min andel ska gå till PMU kan jag ju faktiskt betala in detta själv!

Genom gåvoavdraget har vi tagit ett viktigt steg att demokratisera vårt givande på riktigt, vi borde nu ta nästa steg och avskaffa det statliga biståndet helt och hållet. Vi är vuxna människor, vi kan själva bestämma!

Det andra skälet är att makt och inflytande går dit pengarna kommer ifrån. I kyrkans historia kan vi se vad som händer när kungar och hertigar kommer till kyrkan med frikostiga donationer vid klosterbyggen och annat. Tacksamt har man tagit emot pengarna bara för att i efterhand upptäcka hur hertigen tagit över mer och mer. Abboten har man inte fått tillsätta själv, det ska hertigens kusin vara etc.

Vi ser samma mönster idag när f.d. politiker hamnar som generalsekreterare över frivilligorganisationer med rejält tilltagna löner, där Bengt Westerberg och Röda korset är det mest frapperande exemplet.

Ur den aspekten, utan att jag känner några detaljer, så är det kanske ett friskhetstecken att PMU nu sparkas ut: uppenbarligen har man valt att inte anpassa sig efter SIDA:s krav.

Röda korset, PMU och andra av dessa organisationer brukar ju kallas ”frivilligorganisationer”, men i vilken mening är det de, när en allt högra andel av deras intäkter kommer från staten? Själva poängen med ”frivillig” är väl att de ska leva på pengar som människor frivilligt gett dem, inte tvångsfinansiering via skatten.

Frivilligorganisationer utgör en stor del av vårt civilsamhälle, de representerar engagerade människor som satsar av sin tid och sina resurser för att de vill göra skillnad i vår värld. Men se då till att inte engagemanget dör genom att sätta er statens knä!

Själva poängen med civilsamhället är att de ska stå fria och oberoende i förhållande till både staten och näringslivet. Frivilligorganisationer spelar där en alldeles för viktig roll för att de ska gå i statens ledband, därför borde PMU och andra säga nej till statliga bidrag.

Publicerad i Dagen 24 april, 2014

Désirée Pethrus och biståndet.

Désirée Pethrus svarar på min kritik av det statliga biståndet i Dagen den 17 jan. Eftersom det står slutreplik så utgår jag från att Dagen inte vill besväras av mer ifrågasättande. Att det statliga biståndet inte leder till någon förbättring av de fattigas situation är det allt fler som inser idag. Jag kan bara hänvisa till boken Bistånd på villovägar av Nils Börje Tallroth med underrubriken: "en veteran från världsbanken synar svensk biståndspolitik".

Pethrus talar om politisk enighet om enprocentmålet, men det är just detta som är problemet. Att sätta upp ett mål för hur mycket något ska kosta blir ju helt bakvänt. Istället för att utgå från behovet så börjar man med att tala om hur mycket pengar som ska ut. Sen om alla pengarna verkligen behövs eller inte är ointressant. Detta har skapat ett utbetalningstryck hos Sida vilket mottagarna är väl medvetna om.

Men jag noterar också att Pethrus inte berör det principiella i mitt resonemang. Är det politikernas sak att ta våra pengar och skänka de vidare? Kan vi inte göra det själva? Och jag säger inte att vi ska lägga ner Sida, vi kan ju frivilligt betala till dem, de har väl ett bankgiro som alla andra. Då kanske Pethrus säger: ingen skulle betala till Sida, inte i samma utsträckning som nu i alla fall.
Nä, just det, pengarna skulle nog gå till andra organisationer, men vad beror det på? Fundera över detta! Vi har en situation där politiker tar vår pengar och ger till en organisation som folk inte skulle ge till om de själva fick välja! Är detta demokrati? Väljer vi inte politiker för att de ska göra det som vi, folket, faktiskt vill? Och hade vi velat ge pengar till Sida så hade inga tvångsmedel behövts. Sann demokrati är att ge de här pengarna tillbaka till oss så att vi kan välja de projekt och organisationer som vi faktiskt tror på.

Jag kan avsluta med ett citat som Erika Bjerström har med i sin bok, "Det nya Afrika" av näringslivschefen Ali Mufuruki i Tanzania: ’Vad är det med er? Biståndet fungerar ju inte, ser ni inte det? Det bidrar bara till inlärd hjälplöshet. Fortsätter ni ändå för att det får er att må bra?’”

Boktips: Bistånd på villovägar
             Det nya Afrika

Staten och biståndet.

Uppdatering: Regeringen tar från biståndspengar för att finansiera flyktinginvandring, skriver Dagen. Ett vettigare sätt att använda pengarna på, enligt min mening. När biståndsorganisationer blir upprörda över detta så talar de i egen sak: de lever ju själva av biståndet. Vill passa på att tipsa om ett blogginlägg som jag skrev för ett tag sedan och som alltså fortfarande är aktuellt:

Désirée Pethrus, (KD) försvarar status quo i biståndspolitiken trots en överväldigande internationell forskning som visar hur bistånd skapar korruption och gynnar sittande regimer på folkens bekostnad. Hon låtsas också att orsaken till att milleniemålen är på väg att uppfyllas, bland annat halvering av fattigdomen, skulle bero på bistånd. Pethrus borde veta bättre.
Men jag tänker här inte utveckla det statliga biståndets skadeverkningar utan ifrågasätta det av hela andra skäl.
Finns det någon anledning att bistånd ska kanaliseras genom politik? Det som sker nu är politiker tar våra pengar och delar ut dem till mer eller mindre förment goda projekt runt omkring i vår värld. Det skänker dem säkert en viss tillfredställelse, men hade vi inte lika gärna kunnat betala in det där biståndet själva, frivilligt, istället för genom tvång som nu sker. Då hade vi kunnat välja exakt den nivå som var och en finner bäst med hänsyn till den egna plånboken och viljan att hjälpa och det vore ju det mest demokratiska.
Enligt Pethrus handlar det om 3500:- per svenska och år. Nå, ge de pengarna tillbaka till oss och låt oss själva avgöra vart de ska gå. En del av oss skulle säkert ge mer än så, andra mindre och kanske vissa inget alls. Men är det politikernas sak att bestämma hur givmild var och en ska vara? Vill man ge till Sida så har väl de ett bg-nummer, eller är man rädd att medborgarna kanske inte skulle prioritera denna organisation?

Någon kanske menar att det är bättre att biståndet hanteras centralt. Var och en kan ju inte sätta sig in i vilket ändamål som är bäst. Men det är långt ifrån säkert, av flera skäl. Politiker och tjänstemän har visat sig ha mycket svårt för att avbryta projekt trots rapporter om oegentligheter. Som enskild är det naturligtvis mycket enkelt att bara ge pengar till något annat istället. Med sina egna pengar är man mer aktsam, inom biståndsindustrin behöver man inte tänka att det är mina pengar som går till spillo.
Dessutom så finns det något som heter the Wisdom of the Crowd. Det klassiska exemplet är när man lät ett antal vanliga personer gissa vikten på en oxe och jämförde det med den gissning som en slaktare gav. Det spontana antagandet var att slaktaren, med sin professionella erfarenhet, skulle komma närmast. Men när man tog ett genomsnitt av vad gruppen gissade så vann de överlägset, gång på gång.
Det är alltså långt ifrån säkert att det är bättre att ett litet antal personer avgöra vart enorma summor ska kanaliseras, även om dessa skulle vara professionella. Folkets bedömning, sammantaget, skulle förmodligen vara bättre.
Vill Pethrus väl skulle hon alltså gå i spetsen för att avskaffa allt statligt bistånd, sänka några lämpliga skatter och låta medborgarna själva avgöra vart och hur mycket man vill ge. Det skulle förbättra för oss alla, inklusive mottagarna av vårt bistånd.

Publicerad i Dagen 8 jan 2014