Spara eller slösa?

Många av oss, om vi inte är allt för unga, minns säkert som barn serien Spara och Slösa, publicerad i Lyckoslanten. Serien handlar om två flickor där Slösa är den som kastar bort sina pengar på nöjen och konsumtion medan Spara istället sparar sina pengar. Spara kan därmed unna sig något fint som hon vill ha i slutändan, vilket inte Slösa kan.

Tyvärr verkar det som om dagens politiker har glömt serien. De senaste decenniernas politik har gått ut på en sak: att på olika sätt försöka få oss att slösa så mycket som möjligt och spara så lite som möjligt. Ta bara det faktum att du när du sparar pengar så måste du skatta för räntan du får i avkastning, men när du lånar är det tvärtom: den ränta du betalar får du dra från skatten. Det sänder naturligtvis mycket tydliga signaler till svenska folket: spara inte, låna istället. (Samma signaler som den absurt låga räntan sänder.) Så har vi också blivit bland de mest belånade i hela Europa. Även om svenska staten har ordning på sina finanser är svenska folket fattigt, om man räknar tillgångar minus skulder.

Det senaste nu är att avdragsrätten för pensionssparandet  ska försvinna. Hittills har man kunnat dra 12000:- per år från skatten när man sparar till pensionen. Inte så mycket men ändå. Väljer man att fortsätta pensionsspara nu måste man i praktiken skatta flera gånger om på samma pengar, vilket självfallet medför att det privata pensionssparandet kommer minska. Istället ska vi alltså lita på att staten ordnar våra pensioner när pensionsdagen kommer?

Vad är det som driver politiker att till varje pris hindra oss från att spara? Kan det bero på att människor med en sparad slant på banken blir mindre beroende av det allmänna, det vill säga politikerna själva. Med pengar på banken sker det en maktförskjutning till vanligt folk. Det finns en ryggmärgsreflex hos många politiker att de vet bäst hur våra pengar ska användas, därför pensionssparar staten åt oss istället för att vi ska betros att själva göra det.

Anne Wibble blev på sin tid hånad när hon framförde att målet för varje arbetande svensk borde vara att ha en årslön på banken. Ändå har hon naturligtvis rätt: vi skulle få en mycket sundare ekonomi under sådana förhållande. Konjunkturerna skulle inte svänga lika kraftigt, risken för bostadsbubblor skulle inte vara lika stor: med pengar på banken behöver folk inte paniksälja om räntan stiger några procent. Att ta ansvar för sin privata ekonomi är att ta ansvar för hela samhällsekonomin.

Dagens tillväxt är till stor del konsumtionsdriven. Det är inte fel med tillväxt men det hade varit mer långsiktigt hållbart om den varit investeringsdriven. Men då måste folk börja spara så att det finns pengar att investera!
Det finns undersökningar som visar att med hundratusen på banken ökar benägenheten att starta ett eget företag betydligt. Med pengar på banken vågar man ta risker och det är den typen av riskvilliga entreprenörer som vi behöver.

I decennier har vi fostrats till att bli spendersamma istället för sparsamma. Det beror till stor del på politikers kontrollbehov och förakt mot människor som vill bygga upp en förmögenhet. (Samtidigt har det i Sverige alltid varit helt okej att ärva sin förmögenhet.) Där behöver vi tänka om ifall vi vill ha en stabil och sund ekonomi i framtiden, både privat och samhällsekonomiskt. Och då måste signalerna från statsmakten ändras.

Sidas PMU-beslut - ett friskhetstecken.

Pingstmissionens utvecklingsarbete får sitt statsbidrag indraget vilket man är bestörta över. Det kan man ha all förståelse över men av två skäl menar jag att man borde se det som ett steg i rätt riktning.

Det första skälet är att vi medborgare själva borde få bestämma ändamålet för vårt givande. Någon kanske menar att vi bestämmer detta gemensamt genom politiska val, men biståndsfrågor blir aldrig det som avgör var man lägger sin röst och när de tas upp i debatten handlar det enbart om nivåer och inte vart de går. Genom det statliga biståndet tvingas jag vara med att stödja organisationer som vill bojkotta Israel (vilket jag kanske inte vill), och handen på hjärtat, nog kan vi tänka oss många i vårt land som inte är så förtjusta över att en del av deras skatt går till en organisation förknippad med Pingstkyrkan.

Det som sker nu kan knappast vara särskilt demokratiskt: vi betalar skatt (som inte är frivilligt) till staten som sen pytsar ut en del pengarna till diverse organisationer. Kan någon tala om för mig: vad är poängen med det? Vi låter en liten klick politiker och tjänstemän få hela makten över hur pengarna ska fördelas! Varför? Vill jag att min andel ska gå till PMU kan jag ju faktiskt betala in detta själv!

Genom gåvoavdraget har vi tagit ett viktigt steg att demokratisera vårt givande på riktigt, vi borde nu ta nästa steg och avskaffa det statliga biståndet helt och hållet. Vi är vuxna människor, vi kan själva bestämma!

Det andra skälet är att makt och inflytande går dit pengarna kommer ifrån. I kyrkans historia kan vi se vad som händer när kungar och hertigar kommer till kyrkan med frikostiga donationer vid klosterbyggen och annat. Tacksamt har man tagit emot pengarna bara för att i efterhand upptäcka hur hertigen tagit över mer och mer. Abboten har man inte fått tillsätta själv, det ska hertigens kusin vara etc.

Vi ser samma mönster idag när f.d. politiker hamnar som generalsekreterare över frivilligorganisationer med rejält tilltagna löner, där Bengt Westerberg och Röda korset är det mest frapperande exemplet.

Ur den aspekten, utan att jag känner några detaljer, så är det kanske ett friskhetstecken att PMU nu sparkas ut: uppenbarligen har man valt att inte anpassa sig efter SIDA:s krav.

Röda korset, PMU och andra av dessa organisationer brukar ju kallas ”frivilligorganisationer”, men i vilken mening är det de, när en allt högra andel av deras intäkter kommer från staten? Själva poängen med ”frivillig” är väl att de ska leva på pengar som människor frivilligt gett dem, inte tvångsfinansiering via skatten.

Frivilligorganisationer utgör en stor del av vårt civilsamhälle, de representerar engagerade människor som satsar av sin tid och sina resurser för att de vill göra skillnad i vår värld. Men se då till att inte engagemanget dör genom att sätta er statens knä!

Själva poängen med civilsamhället är att de ska stå fria och oberoende i förhållande till både staten och näringslivet. Frivilligorganisationer spelar där en alldeles för viktig roll för att de ska gå i statens ledband, därför borde PMU och andra säga nej till statliga bidrag.

Publicerad i Dagen 24 april, 2014

Att slösa med andras pengar.

Boken 365 sätt att slösa med dina skattepengar, av Martin Borgs visar på problemet med visionära politiker. Man vill så gärna göra skillnad, skriva in sig i historieböckerna eller sätta kommunen på kartan att man glömmer vem man är till för och på vems uppdrag man jobbar.

Det första slöseriexemplet som möter oss är en liten kommun i Dalarna som kom på att man skulle attrahera fler invånare till kommunen genom att höja temperaturen i en insjö med fem grader till en kostnad av fem miljoner.Eller när politikerna i Falun byggde hoppbackar för hundratals miljoner för att få arrangera skid-VM.
Vidare har vi problemen med alla bidrag man kan söka. Bowlinghallar och gymhallar runt omkring i vårt land underhålls med bidrag från kommunen. Facebook får hundratals miljoner för att bygga servar i Norrland är ett annat exempel. Och det skrämmande med allt företagsstöd är att det finns inga belägg för att det verkligen har avsedd effekt Exemplen kan göras många och för den som vill skratta och förfäras så rekommenderas boken.

Vad är det som gör att politiker så villigt kastar sig in i dessa huvudlösa projekt.? Det viktigaste förklaringen är: det är inte deras egna pengar. Forskning visar att man är betydligt mer benägen att slösa med andras pengar än sina egna. Kommer pengarna från den egna fickan så är återhållsamheten och försiktigheten betydligt större. (Ett forskningsresultat som kanske inte förvånar oss.)
Pengarna representerar våra samlade resurser, allt det som vi skapar med vårt arbete. Hur ska vi då hushålla bäst med dem så att de används på det sätt vi själv vill? Det självklara svaret är att se till högre andel av resurserna hanteras av ägarna direkt. Om det är "egnapengar" istället för "andraspengar" som spenderas kommer de användas på ett mer omsorgsfullt sätt.

Ett problem är att ordet "gemensamt" har kidnappats av politiker; de tror att de behövs för att ett projekt ska kunna kallas gemensamt. Men låt oss ta projektet att värma en sjö. Om några kommuninvånare kommer på denna idé så kan de själva börja samla in pengar. Om tillräckligt många tycker att det är en god idé så blir det av och genomförs "gemensamt" av alla intresserade.
Men misslyckas man så visar det ju bara att invånarna inte var intresserad av att satsa sina pengar på detta. Då skulle ju de ursprungliga initiativtagarna kunna gå den politiska vägen och tvinga folk att betala i alla fall. (Är det därför man blir politiker?) Så man kan verkligen fråga sig när projektet är mest "gemensamt".

Frivilliga projekt och initiativ som alldeles på egen hand kan hitta sina finansieringslösningar är minst lika mycket "gemensamt" som när det dras den politiska vägen. Skillnaden är att det då handlar om en frivillig finansiering istället för tvångsfinansiering.

Pengarna representerar resurser som vi själva skapat. Vill vi att de ska användas så som vi själva vill bör inte allt för mycket föras över till andras kontroll.

Om förvaltarskap och ansvarsutkrävande

Om ni inte har upptäckt magasinet Axess är det dags att göra det, ingen tidskrift i Sverige, inom samhälle och humaniora är mer läsvärd än denna. I det senaste numret finns en mycket intressant artikel av Rutger Palmstierna om det europeiska förvaltarskapets rötter.
Jag har tidigare skrivit om hur medeltidens klosterväsende utvecklade en långt gången demokratisk modell med generalkapitel (årsmöte skulle vi säga) där bröderna valde sina abbotar och prior och även kunde ställa dem till svars, och till och med avsätta dem i vissa fall. Palmstierna beskriver hur just ansvarsutkrävandet har djupa kristna rötter.

I urkyrkan så avstod medlemmarna delar av sina tillgångar till församlingskassan som förvaltades av de äldste (presbyterna). Redan under det första århundradet utvecklades en tillsynsfunktion som inte bara övervakade den kyrkliga verksamheten utan också de medel de hade att tillgå. Biskopen och prästerna förvaltade dessa enligt särskilda förvaltningsregler och som utvecklades senare till den kanoniska rätten.
Mönstret bröts när kristendomen blev statsreligion i slutet av 300-talet. Plötsligt fick kyrkan stora tillgångar från staten och man blev mindre beroende av enskilda medlemmars bidrag. (Jämför den väg som dagens politiska partier har valt!). Därmed fick vanliga medlemmar inte lika mycket att säga till om och i förlängningen så minskades även biskopens inflytande, makten gled åt det håll där pengarna kom ifrån!

Räddningen för kyrkan blev romarrikets fall på 400-talet. Den statliga finansieringen sinade för att till slut helt upphöra. För den västliga kristendomens del fick man återgå till fornkyrkans modell med gemensam finansiering och förvaltning. Men det uppstod något nytt på 500-talet: det var inte längre biskopen som var förvaltare utan en särskilt vald kyrkvärd.
Kyrkvärden valdes av församlingen för en bestämd tid, varefter han fick avlägga verksamhetsberättelse och bokslut. Om han ansågs ha förvaltat sin ansvar väl kunde han bli omvald. Redan under tidig medeltid växte alltså en av demokratins hörnstenar fram inom kyrkan: principen att makten regelbundet ska kunna ställas till svars!

Inom öst skedde inte samma utveckling, där bestod ju det bysantinska riket (östrom) ända till 1453 och de ortodoxa kyrkorna kunde därför fortsätta att få sina pengar från staten. Utveckling gick åt olika håll i Europa, vilket vi ser spår av än idag.
I Sverige fick socknen och dess invånare stor självständighet. När det gäller förvaltningen av kyrkans egendom, inklusive själva kyrkan, krävde sockenstämman räkenskap för hur förvaltningen gått till.
Det intressanta är att denna kultur med stämmor och redovisningsskyldighet kom att prägla även det övriga samhället. Och inte bara stat och kommun, utan konceptet blev även grunden för en institution som vi idag kanske inte skulle förknippa med kyrka, nämligen aktiebolaget.

Principen att förvaltarna väljs underifrån och som också kan utkräva ansvar, en princip som vi idag så tar för given att vi knappt tänker på den, utvecklades bara i Europa. Det går inte att överskatta denna redovisningskulturs betydelse för samhället och hur väl den har tjänat oss. Och vi har alltså allt att tacka den medeltida kyrka från 500-talet!

"Vill du vara god, så är du vänster!"

Intentionen i SPT:s ledare i nr 3 är god: ”Evangelium räddar från moralism”. Jag instämmer helt i syftet: kristen tro är ingen åsiktsgemenskap, vilket kan vara nog så viktigt att påpeka i Svenska Kyrkan. När Antje Jackelén intervjuades i radio P1 lördagsintervju fick hon frågan om kyrkan ska engagera sig politiskt och svarade jakande, dock ej partipolitiskt. ”Men ni hamnar ju nästan alltid till vänster i politiska frågor?” invände intervjuaren. ”Ja, det kan man ju undra vad det beror på” blev svaret i ett tonfall som antydde att det väl inte var så konstigt.

Detta är något som jag har känt av ända sedan jag läste teologi: ”Vill du vara god, så är du vänster.”

Tyvärr så halkar även SPT:s ledarskribent in på det spåret trots de goda intentionerna. Man avslöjar att man gått på mediemyterna att det pågår neddragningar i välfärden. I själva verket har det skett en real ökning av offentliga resurser sedan 2006. Under samma tid har skattetrycket minskat från drygt 50 till 44 %. Men ledarskribenten tycks mena att den skattesänkningen bär spår av en ond makt! Det ska man alltså få höra i landet med världens näst största skattetryck.

Jag har i och för sig inga problem med att kyrkan ska engagera sig politiskt. Vi människor är politiska eftersom vi är samhällsvarelser, det går inte att undvika bara för att man är kristen!

För mig är skattefrågan i allra högsta grad en moralisk fråga: är det rätt att en stat, med våldsmonopolet i ryggen, lägger beslag på nästan hälften av vad en människa lyckas tjäna ihop? Borde vi som kristna inte protestera mot detta, eller har vi glömt att arbetaren är värd sin lön? Beslutsfattarna har effektivt lyckats befästa tanken att vi gör detta av solidaritet för att vi ska acceptera det. Men det handlar inte om solidaritet; det är bara en mycket liten del av skatten som omfördelas till andra individer. Det mesta kommer tillbaka till en själv i en evig rundgång.

Istället handlar det om makt! Vem ska ha makten över den enskildes liv: staten eller den enskilde själv? Är det rätt att staten rycker undan möjlighet för människor att bygga upp en buffert och på det sättet skapa en trygghet på deras egna villkor; en trygghet som inte är beroende av myndigheters beslut?

Även den övre medelklassen i Sverige lever ur hand i mun i en alarmerande hög grad. Detta blev smärtsamt tydligt vid Saabs rekonstruktion för några år sedan då de anställda blev utan både lön och a-kassa och det visade sig att även ingenjörer hade svårt att klara sig, till och med under några få veckor.

Att beslagta delar av vad en människa har att leva på borde inte göras lättvindigt. Att göra det i en sådan utsträckning att man blir beroende av de som har tagit hand om resurserna borde kallas vad det är: orättfärdigt.

Jag vill ha ett samhälle där det blir möjligt att arbeta ihop ett kapital för att, till exempel, ta tjänstledigt för studier under ett år eller två. Eller att gå ner i arbetstid om man hellre vill det. Och man ska kunna göra detta utan att först ha fått ett nådigt tillstånd av politiker och myndigheter som beviljar stöd och bidrag av olika slag. Kort sagt: makten ska flyttas från myndigheter till individen.

Detta kräver radikalt sänkta skatter vilket naturligtvis också innebär ökat ansvar för oss medborgare: både när det gäller att ta ansvar för den egna ekonomin och ställa upp när min medmänniska är i nöd.

Men frågan är om en sådan politisk uppfattning får plats i Svenska kyrkan? Vad anser SPT:s ledarskribent: går jag i den ondes ledband? Är det så, att man gärna får vara politisk men bara så länge man är vänster?

Brev till SPT nr 5, 2014

Vinst i välfärd

Uppdatering: Enligt en enkät som Sveriges kommuner och landsting har genomfört råder det högre kvalitet i den privata vården. Det är inget som förvånar mig: det ligger i sakens natur att privat vård måste hålla hög kvalitet, annars skulle din inte för någon vinst, som jag har skrivit om tidigare:

Detta med att göra vinst har varit kontroversfrågor tidigare i historien. Redan på medeltiden så konfronterades kyrkans teologer med begreppet. Då handlade det om den tidens köpmän som köpte en vara för ett visst pris bara för att sälja det till ett högre. Det måste väl anses som utsugning menade många. Men medeltida tänkare, skolastikerna, kom fram till något annat.

Det går inte att definiera ett exakt rätt pris på en vara; en vara är helt enkelt värd så mycket som man är beredd att betala för den. Och det kan variera, beroende från tid till tid och plats till plats. För vissa kan saken vara till större nytta och är därför värd mer för denne.

Vinsten som köpmannen gör är hans lön för det arbete som han utför, menade man. Han gör ju nytta för samhället; utan handel skulle människor lida brist på varor.

Idag är vinstfrågan inte särskilt känslig när det gäller handel. Att affärer måste få ta ut en vinst på det som de säljer tar vi som en självklarhet. Däremot har vinst i välfärdsföretag seglat upp som en kontroversfråga.

Men ungefär varannan skattekrona går redan idag till företag som gör vinst; som inom byggnation, parkförvaltning, IT-företag, städbolag, revisorbolag, etcetera. Detta har fortgått i årtionde eller mer utan att någon reagerat. Kommun, landsting och stat anlitar privata företags tjänster. Inget konstigt med det.

För tänk om varenda kommun hade sitt eget byggnadsbolag som hade monopol på alla byggprojekt inom kommunen. Det skulle bli hiskeligt dyrt, eftersom monopolföretag kan luta sig tillbaka och göra sitt jobb i den takt de vill. Med en garanterat säker kund skulle de inte behöva anstränga sig.

Men inom vård och skola så ska det alltså inte få finnas någon konkurrens. Här ska kommunalt monopol gälla. Här anses det vara slöseri med skattebetalarnas pengar om de går till företag som gör vinst, men av någon anledning är det inget slöseri när kommunen anlitar NCC att bygga en väg.

Om en gammal människa tar in på ett privat äldreboende så kostar det inte skattebetalarna en krona mer än om samma person kom till ett kommunalt hem. Det är ju definierat hur mycket som det privata hemmet får ta ut. Samma sak gäller till exempel friskolor; skolpengen är lika för alla. Därmed så är det väldigt svårt at förstå vad problemet är.  De som inte gillar vinstdrivande välfärdsföretag behöver ju helt enkelt inte använda sig av dem, utan kan gå till det som erbjuds i kommunal regi. Men bara för att de inte gillar privata företag, varför ska de förbjuda oss andra? Kostnaden är ju som sagt densamma oavsett privat eller kommunal regi . Och om det verkligen skulle vara så att vinstdrivande företag gör sämre vård, så får de väl bara skylla sig själva som anlitar dem.

Nu är det ju inte så att vinstdrivande företag är sämre, tvärtom. Överlag är brukarna mer nöjda med dem än de kommunala. Särskilt gäller detta i kommuner som tillämpar LOV, lagen om valfrihet, där makten ligger hos den enskilda individen.

Tänk efter: ett kommunalt äldreboende som har monopol behöver inte anstränga sig nämnvärt för att locka boende. Det ligger ju så att säga inte i deras intresse de kommer få sina anslag ändå. Men det är helt annorlunda med det privata, utan folk som vill flytta in där så gör de konkurs. Dåligt rykte skulle vara förödande för dem, deras affärsidé är ju att producera så bra vård som möjligt utifrån den intäkt som de får.

Även om en del av vinsten går till bolagets vinst så blir det bättre i längden, precis som de blir bättre med privata byggbolag som konkurrera om de kommunala byggnadsprojekten.

Privata konkurrerande företag i kombination med LOV innebär att makten flyttar från politiker till en den enskilda individen. Kanske är det där skon klämmer, politiker har alltid strävat efter mer makt och skräms av system där de inte får full kontroll.

Uppdatering: Anna Dahlberg har skrivit om vinst i skolor och mitt resonemang ovan gäller naturligtvis även är. Skolpengen är lika för alla och gillar man inte vinstdrivande skolor är det bara att välja kommunala.
Artikel i tidningen Dagen.

Om superlöner och "jobbet" som präst.

Är Björn Helgesson en glädjedödare eller profet när han går till angrepp mot vissa personer med "superlön"? Personligen känner jag en viss kluvenhet till det han skriver; jag kan inte slita mig ifrån att en viss avundsjuka lyser igenom.
Själv har jag inga problem med att det finns rika människor, tvärtom! De 20 % rikaste i Sverige finanserar 70-80 % av vår välfärd; utan dem hade vi inte haft skolor, sjukhus, pensioner, socialbidrag, you name it! I Sverige hade var och en fått klara sig bäst den kunnat.
Dessutom: eftersom pengar inte är det viktigaste i livet så gör det ju inget att vissa tjänar supermycket. Den om är avundsjuk visar bara att hen tror att pengar är meningen med livet.

Men sen kan man alltid ställa sig frågan: i kyrkan då, ska det inte vara annorlunda för oss? Vi kan ju bara se hur det är i katolska kyrkan där alla präster tjänar lika mycket (eller snarare lite), och här någonstans tycker jag att Björn Helgesson silar mygg och sväljer kameler.
Istället för att peka ut enskilda, borde vi fundera över hela systemet. Varför har lönen blivit en sådan viktig fråga för oss? Svaret, menar jag, borde sökas i att vi (numera) ser på prästyrket just som ett yrke! När vi inte längre ser det som en kallelse att bli präst utan som ett jobb bland alla andra blir detta konsekvenserna. Då är steget inte långt till att vi också börjar konkurrera med varandra om löner.

Johan Blix antyder i Kyrkans tidning att det inte alltid är så lätt att få folk att söka de där välbetalda tjänsterna; alltså måste man locka med höga löner. Och då är det väl hela systemet med prästyrket som ett jobb bland andra, med tjänster som man kan söka (eller låta bli att söka om man inte är nöjd med villkoren) som vi så fall borde diskutera, inte enskilda individer.