Hur mår ekumeniken?

I september 2012 antog Kyrkornas världsråds centralkommitté dokumentet: Kyrkan - på väg mot en gemensam vision, och det finns stora förhoppningar att det ska få stor betydelse för arbetet för kristen enhet. 30 år tidigare hade BEM-dokumentet, dop - nattvard - ämbete, lett till kyrkornas ömsesidiga erkännande av varandras dop och nu hoppas man att på samma sätt uppnå en liknande samsyn när det gäller kyrkan och gemensamt nattvardsfirande. Jag tvivlar av skäl som jag redovisar längre ned, men först en sammanfattning.

Första kapitlet handlar om Guds mission och kyrkans enhet. Kyrkans uppdrag är grundad i Guds stora plan för hela skapelsen. Jesus vilja är att kyrkan ska vara en gemenskap av vittnen, av tillbedjan och av lärjungar och på pingstdagens morgon fylldes lärjungarna av helig Ande och blev därmed utrustade för att kunna utföra uppdraget.
En utmaning för kyrkan genom historien har varit att förkunna evangeliet så att det väckt gensvar i olika kulturer, vilket gäller även idag. Dagens religiösa pluralism utmanar kristna att reflektera över Jesus som världens enda Frälsare och de anspråk som andra religioner gör.
För att kyrkan rätt ska kunna utföra sitt uppdrag är enheten viktig. För synlig enhet krävs i vissa fall läromässiga förändringar.

Kapitel två har rubriken Den treenige Gudens kyrka. Eftersom bibeln är normerande för alla kristna är den en källa för större enhet. Men kyrkan bär också på en levande tradition; den helige Ande fortsatte att vägleda Kristi efterföljare. Inom Nya testamentet finns det en stor mångfald av ecklesiologiska inriktningar där olika bilder av kyrkan kombineras som Guds folk, Kristi kropp, den helige Andes tempel m.m.
I sökandet efter kyrklig enhet har begreppet koinonia (grekiska för gemenskap, delaktighet) fått stor betydelse. Gemenskapen förutsätter något mer än bara förening av de kyrkliga organisationerna i sin nuvarande form. Framförallt är det i nattvardsgemenskapen som koinonian manifesteras.
Kyrkan har sitt centrum i det inkarnerade ordet, Jesus Kristus, men Maria, hans mor, tjänar som modell för kyrkan. Alla medlemmar av Kristi kropp utgör Guds prästerskap men ordinerade präster är en påminnelse om beroendet av Jesus. Genom nattvarden förnyas gemenskapen med Kristi kropp, som visar på att kyrkan tillhör Kristus.

Nicenums bekännelse av kyrka som ”en enda, helig, katolsk, apostolisk kyrka” är vi kallade att aktualisera.Gud är en och helig och därför är kyrkan också detta. Att kyrkan kan vara helig och syndfri kan tyckas motsägas av all den synd som troende har begått, men det beror också på om man i första hand ser på synd som en moralisk fråga eller brott med relationer. Vissa menar att som kyrkan utgör Kristi syndfria kropp kan hon därmed inte synda.
Att kyrkan är katolsk betyder att hon angår alla, och apostolisk innebär att apostlarna som är utvalda och utsända av Kristus utgör kyrkans fundament. Den apostoliska successionen har sedan dess tjänat kyrkans apostolicitet.

Kyrkan tjänar Guds mål att samla mänskligheten under Kristi herravälde. Vissa kyrkor tror att detta bäst uttrycks i kyrkan som sakrament, det vill säga kyrkan är ett tecken och ett medel för den gemenskap människor har med Gud.
Även om kyrkan inkluderar mångfald får enheten inte överges. Det finns en gräns för legitim mångfald, om den gränsen överskrids blir mångfalden splittrande.
Varje lokal kyrka är helt och hållet kyrka, men inte hela kyrkan. Här finns olikheter hur man ser på biskopens nödvändighet.

Det tredje kapitlet, Kyrkan: att växa i gemenskap, pekar på tecknen för kyrkans liv: att man tar emot och delar apostlarnas tro, döper, firar nattvard, bön, tjänande i kärlek, m.m. Som en pilgrimsgemenskap kämpar hon också med syndens verklighet.
Det finns en stor enighet bland kyrkorna i centrala aspekter av läran men förståelsen av vigningstjänsten utgör ett hinder för att nå full enhet. En viss enighet råder i det tre-ledande ämbetet, biskop-präst-diakon, men oenighet om den apostoliska successionen och om kvinnors tillträde till vigningen. Utmaningen gäller också synen på ett universellt enhetens ämbete. Hur skulle sådant utformas för att bäst främja kyrkans enhet?

Det fjärde och sista kapitlet, Kyrkan: I och för världen. Kyrkan är inte till för sin egen skull utan för att tjäna den gudomliga planen för världens förvandling. Idag är kristna medvetna om att det finns många andra religioner och erkänner värdigheten av religionsfrihet. Det är viktigt att vissa uppskattning för sanning och godhet i andra religioner. Vissa menar att frälsning i Kristus är möjlig även för dem som inte uttryckligen delar den kristna tron.
Moraliska frågor och principer har lett till nya konflikter som påverkat kyrkans enhet. Men det råder enighet om att koinonian uttrycker enhet i tro, i det sakramental livet och i tjänst.

Det som är så uppenbart när man läst dokumentet är allt tassande på tå. Saker och ting antyds men man drar aldrig ut konfliktlinjerna. Man söker en minsta gemensamma nämnare och berör visserligen skillnader men som sedan blir hängande i luften. Det är svårt att förstå hur det här dokumentet skulle kunna bli en väg framåt. Vad hjälper det att vi läser och reflekterar, vi kommer inte närmare varandra för det.
I dokumentet talas det om att kristna idag är medvetna om att den religiösa mångfalden och att detta får vissa att "reflektera djupare" över Jesus som världens enda frälsare (dvs, förneka att han är det). Det är ganska historielöst att tro att tidigare kristna skulle sakna denna medvetenhet. Urkyrkans kristna levde i en brokig och pluralistisk religiös miljö utan att det fick dem att vika en tum från bekännelsen om Jesus som ende världens frälsare. Det blir också motsägelsefullt när man så tydligt talar om att kyrkan angår alla, hela skapelsen.

Varför har man då gett ut detta dokumentet? Man får lite känslan att man tänkt att nu har det inte hänt något på länge, kanske dags att göra något för att hålla liv i den ekumeniska processen. Men för att kyrkorna ska kunna närma sig varande krävs uppoffringar som man idag inte är beredd att göra, allra minst Svenska kyrkan. Här ser vi ju hur man i frågor som samkönad vigsel struntat i ekumeniska övervägande och sprungit i förväg för att sen hoppas att andra kommer efter.

Den ekumeniska processen är dock inte död, den lever och frodas på lokal nivå och i kommuniteter som i Bjärka-Säby. Det finns en stor längtan bland kristna gräsrötter att förverkliga Kristi önskan att vi ska vara ett.

Vi uppmanas i dokumentet att reflektera över hur ett universellt enhetens ämbete skulle kunna se ut, så låt mig då göra det. För det första går det inte att föreställa sig någon annan än biskopen av Rom i den rollen. Inte ens östkyrkan skulle hävda något annat.  Men att påven har ett primat över hela kyrkan behöver balanseras av den biskopliga kollegialiteten. Redan i Nya testamentet finns denna spänning: apostlamötet i Jerusalem ("vi och den helige Ande") och att Petrus blir utsedd som apostlarnas ledare ("föd mina får"). Men det råder nog inget tvivel om Jesus önskan om en efterträdare som personifieras i ett ämbete som symbol och garant för enheten.

Den mycket sentida läran (1870) om påvens ofelbarhet när han uttalar sig ex cathedra utgör naturligtvis ett hinder både för öst och för protestantiska kyrkor. Inte desto mindre har den visat sig ha väldigt liten praktiskt betydelse, så till vida kan man tycka att den är ganska onödig även utifrån romerskt-katolskt håll.
Påven Johannes Paulus II visade i encyklikan Ut unum sint att han var öppen för diskussion om sitt eget ämbete, "kyrkan måste andas med sina bägge lungor". Ödmjukhet och vilja till förändring tycks finnas där, det gäller även den nuvarande påven. Frågan är väl hur stor vilja och längtan efter enhet andra kyrkor, inklusive Svenska kyrkan, har?

Men då kom nåden springande

Det var med stor förväntan som jag satte mig med Dan Sarkars bok Men då kom nåden springande, utgiven av GAudetes förlag. Och jag blev inte besviken. Boken handlar om Guds och mänsklighetens resa tillsammans genom historien, samtidigt vänder den sig hela tiden direkt till läsaren. Man upplever ett tilltal, det är inte fråga om teoretiska utläggningar av kristen tro så att säga på avstånd från mig som läsare. Tvärtom så dras jag in i boken och blir berörd.

Dan Sarkar är präst i Broby i Lunds stift och han skriver enkelt och rappt, men samtidigt förväntar han sig att du som läsare kan tänka själv. Han väjer inte för det svåra och obekväma. Och det lättlästa varvas med teologiska djupdykningar. Till exempel när leder han oss igenom nattvardens mysterium, och vi får också en gedigen genomgång av hur nya testamentet kom till.

Hela tiden ger han oss bilder och liknelser om Jesus och det kristna livet. Och det är väl så med bilder: vissa fungerar, andra inte. Jesus som Guds Ray Ban-glasögon? Nja... Men om den fungerar för någon annan så bjuder jag på det.
Däremot fastnar jag för bilden av människan som fabrik, men som tillverkar helt andra saker än vad som var tänkt. Istället för goda produkter tillverkas det vapen! Så Jesus måste stoppa produktionen, byta ut ledningen och börja bearbeta nya råvaror...

Att boken handlar om angelägna och allvarliga ting betyder inte att man inte skrattar ibland. Jag gillar de många humoristiska formuleringarna, de vävs in i texten utan att de känns påklistrade. Boken är för övrigt väldigt personlig, där författarens egen familj, vardag och församling kommer till tals.

Jag förstår att det varit roligt för honom att skriva boken, (och det är roligt att skriva, det kan man göra för sitt nöjes skull även man aldrig skulle få något utgivet) det smittar av sig när man läser. När det är angeläget för författaren blir det även angeläget för mig som läser.

Min främsta invändning gäller egentligen titeln. Det är inte lätt att hitta en bra titel på en bok, som samtidigt ska fånga uppmärksamheten hos en presumtiv läsare och göra boken rättvisa. När jag först såg titeln så trodde jag att boken skulle handla om något annat, om Guds nåd specifikt. Meningen "men då kommer nåden springande" förekommer bara en gång i boken.
Man kan naturligtvis argumentera för att hela boken handlar om Guds nåd; Gud söker oss för att han älskar oss så oerhört mycket. Men jag tycker nog att en förklarande undertitel hade varit bra, särskilt som boken är tänkt att även vända sig till en publik som kanske knappt vet vad "nåd" är...

Till sist: när jag läser böcker brukar jag bara ögna igenom fotnoterna lite förstrött. Men gör inte det här, då kan du missa mycket intressant!

Bokus

Avstå från samfundsstödet

Kulturminister i blåsväder

Den nya kulturministern har fått en dålig start tycker Kyrkans tidning. Anledningen är nedskärningar i samfundsstöden. De kommer på 3 års sikt skäras ner ganska rejält.
Det är lätt att låta sig styras av egenintresset när man får sin utkomst av Svenska kyrkan som ju får stor del av dessa samfundsbidrag. Men om man tar ett steg tillbaka och bortser från vad just vi i kyrkan kan tjäna eller förlora på detta finns det flera skäl till att det är bra att bidragen fasas ut (förhoppningsvis på sikt).

För det första borde beslutet om vilka organisationer som ska få stöd och hur mycket lämnas till den enskilde. Som det är nu tvingas ateister stödja kyrkor och samfund, och det kanske de inte vill. (Å andra sidan vet jag en del lobbyorganisationer som jag inte är så glad över att mina skattepengar går till.) I praktiken innebär dagens system att en liten klick politiker och tjänstemän enväldigt bestämmer vilka organisationer våra skattemedel ska gå. Det Alice Bah Kuhnke borde uppmanas till är att istället värna avdragsrätten för gåvogivandet. Det är värre att den nya regeringen avser att begränsa den. Fördelen med avdragsrätten är att då blir det folket, vi själva, som avgör hur mycket och till vilka organisationer som vi skänker pengar. Det kallas för demokrati.

En annat skäl är att man knappast biter den hand som föder en. Av kyrkohistorien kan vi lära att det är när kyrkan fått sina resurser från kungar och furstar som den svikit sitt uppdrag att stå på den enskildes och svagas sida mot maktens intressen. Makt och inflytande går dit pengarna kommer ifrån.
Det är naturligtvis bra att kyrkan och stat gått skilda vägar, nu borde man klippa navelsträngen helt och avstå från samfundsstödet.

Det finns en risk med organisationer som blir mindre beroende av de egna medlemmarna genom att de istället får sina medel från staten. Allra tydligast ser vi det i dagens politiska partier. Där ses medlemmarna mest som besvärliga och man behöver dem egentligen inte: man kan strunta i dem och köra på i eget race och ändå klara sig med hjälp av statsbidrag. Samma fälla kan naturligtvis även Svenska kyrkan hamna i.

Det är säkert så, som Svante Fregert påpekar, att Alice Bah Kuhnke blivit överkörd. Men det är värre att hon blivit överkörd i frågan om gåvoavdraget. Vi vet ju från hennes engagemang i Sektor3 att hon är för ett gåvoavdrag. Det är i den frågan som hon behöver all uppbackning som hon kan få.

Kristen tro under attack

Vid det här laget borde det vara ganska väl känt hur kristna förföljs av IS i Irak. Det är ett sent uppvaknande som media gör och fortfarande står man tämligen handfallen; att kristna kan förföljas ingår liksom inte i deras världsbild och att kristendomen dessutom är den mest förföljda religionen är svårt att ta in.

Rupert Shortt har i sin bok Christianophobia - a Faith Under Attack, gjort en grundlig kartläggning av hur de kristna förföljs runt omkring i vår värld. I länder som Egypten, Irak, Iran, Pakistan, Turkiet, Nigeria, Indionesien och så vidare beskrivs hur kristna på olika sätt förtrycks och utsätts för diskriminering. Det kan handla om apartheidlagar sanktionerade av staten: yrkesförbud och lagar som begränsar deras ekonomiska aktiviteter.

Ett aktuellt fall handlar om en kristen kvinna i Pakistan, 46-åriga Asia Bibi, som drack vatten ur en mugg avsedd för muslimer och som nu väntar på verkställande av hennes dom: dömd till döden genom hängning.

Förföljelserna kanaliseras ofta genom hädelselagar. Problemet med dessa lagar är att de kan användas väldigt godtyckligt: ofta tas vanlig kritik av Islam för kränkningar av profeten Muhammed.
I många fall kommer förföljelserna från andra medborgare men där staten ser genom fingrarna och i praktiken godkänner förtrycket, även om det inte finns lagar som uttryckligen tillåter det.

Allt detta är egentligen ingen nyhet, fråga är varför det varit så tyst om det i svensk media. Man är ju till exempel betydligt mer aktiv när det gäller att skriva om islamofobi, ändå kan vi på goda grunder säga att det är betydligt lättare att vara muslim i ett kristet land än kristen i ett muslimskt. Av de 41 länderna som av Freedom House beskrivs som mest fria i religiöst hänseende är 37 traditionellt kristna.

Ett skäl till medias tystnad kan vara förvirring inför fenomenet. Den västliga kristna sfären är ju den starkaste delen av världen, militärt och (än så länge) ekonomiskt. Hur kan då kristna bli förföljda? Och så tänker man inte på att 70% av världens kristna bor utanför Europa och Nordamerika.
Kristendom är en importerad religion i Europa. Dess ursprung är faktiskt mellanöstern! Men antalet kristna minskar i en förfärande takt i de områden där de äldsta kyrkorna finns. Ändå har de funnits där i 2000 år och större delen kunnat samverka med muslimer i dessa länder om än inte alltid friktionsfritt.

Jag har ibland stött på påståendet att förföljelserna av de kristna beror på USA:s krigföring. De lokala kristna får ta smällen  eftersom man förknippar dem med USA som ju är ett kristet land. Men det håller inte för en närmare granskning. I till exempel Vietnam har det funnits en stabil kristen minoritet ända sedan jesuiterna döpte 6000 människor år 1627. Men vietnamesiska katoliker har blivit förföljda till och från ända fram till 1883 då landet blev ett franskt protektorat.
Vid delningen av Vietnam 1954 hamnade två tredjedelar av de kristna under Ho Chi Minhs kommunistiska nordrike. 670 000 kristna flydde söderut undan den stundande förföljelsen, de som stannade blev fängslade nästa omedelbart. Och det var alltså 10 år innan USA blandade sig i.

Den mest aggressiva förtrycket kommer inte från muslimska utan från ateistiska regimer. Shortt berättar historien om Lee Sung Ae i Nordkorea. I mitten av 90-talet konverterade hon till kristen tro och blev med i en hemlig bibelstudiegrupp. Men hennes granne fattade misstankar och anmälde henne. Hon blev sedan utsatt för den mest utstuderade tortyr för att försöka få henne att ange dem andra. Hon blev misshandlad upprepade gånger, nästan kvävd, fick tänder utslagna och naglarna utdragna. När hon vägrade att avslöja vilka de andra var hamnade hon i Kyo-Haw-So-fängelset, som bestod i princip bara av höga murar utan tak. Omkring 30-40 stycken dog där varje dag av svält och sjukdomar. En gång var Lee så svag att hon togs för att vara död och hennes kropp bars ut i väntan på begravning.

Man undrar hur länge den fruktansvärda regim ska kunna bestå. Det är skrämmande att veta att det i detta nu så torteras människor för sin tro och övertygelses skull. Utan att svenska media ägnar det särskilt mycket uppmärksamhet.

Gyllene regeln och rökarna

Jag hörde på radion idag att någon utredare vill förbjuda rökning på offentliga platser utomhus, som till exempel busshållplatser och uteserveringar. Motiveringen skulle vara risken för passiv rökning för dem som råkar vara i närheten. Det här ska inte bli ett inlägg där jag argumenterar för eller mot rökning utan det är själva lagstiftandet jag ifrågasätter. Det är så lätt, allt för lätt, att bara förbjuda allt man inte tycker är bra.

Att ingen ska behöva vara en passiv rökare mot sin vilja är självklart, men jag har aldrig stött på en rökare som går omkring och blåser rök i ansiktet på folk. De rökare som jag stött på brukar vara ganska hänsynsfulla och ställa sig i vindriktning så att röken blåser bort från oss andra. Jag har till och med varit med om att de frågat om det är ok att de röker.

Så är det verkligen ett stort problem eller riskerar ytterligare lagstiftning göra det till ett problem? I Sverige har vi en lagbok som är på 3120 sidor och nya lagar tillkommer ständigt. Det finns en övertro på att lagstiftning ska kunna lösa alla problem, men det går inte att lagstifta fram en hänsynsfull människa. Risken med för mycket lag är att man fastnar i ett paragrafrytteri där man glömmer vad lagen är till för.

Med allt för detaljerade lagar och regleringar kan vi snart sluta tänka själva. Vi behöver inte fundera på vad andra tycker om det vi gör, bara vi prickar av listan på regler vi ska följa. "Visa hänsyn? Varför det? Jag bryter ju inte mot lagen."

Jesus gav oss en regel: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." Den som kallas gyllene regeln och den förutsätter självkännedom och en förmåga till empati. Jesus förväntar sig alltså att du kan tänka själv och inte bara betrakta en lista på föreskrifter som vem som helst kan pricka av. För att tillämpa regeln måste du ju faktiskt veta hur du själv vill bli behandlad, och du måste också kunna leva dig in i hur andra skulle vilja bli behandlade.

Utgår man från att rökarna inte har lärt sig visa hänsyn finns risken att de snart också inte gör det. Men istället för att försöka lagstifta bort alla problem kanske vi skulle börjar prata med varandra om hur vi skulle vilja bli behandlade.

De europeiska slavarna

White Gold av Giles Milton, är berättelsen om skeppspojken Thomas Pellow som 1716 kidnappades tillsammans med andra sjömän och fördes bort till ett liv i slaveri i Marocko. Pellows öde var bara ett av många, många tusen. Tidigare hade jag trott att sjöröveri i första hand handlade om europeiska fartygsbesättningar som gjort myteri och sen ägnade sig åt skattsökarjakt genom att kapa handelsfartyg. Men av långt större värde än lasten ombord var själva besättningen, som man kunde sälja som slavar i Nordafrika.

De som främst ägnade sig åt detta var korsarerna eller barbareskpiraterna, muslimska sjörövare som kapade europeiska och amerikanska handelsfartyg. En rättrogen muslim fick inte äga andra muslimer som slavar, därför fick slavar fångas in utanför Islams område.
Det här hade pågått under århundraden men blev ett allvarligt problem först i början av 1600-talet då Filip II av Spanien fattade det helt vansinniga beslutet att utvisa alla morisker ur landet. Moriskerna var ättlingar till de muslimer som låtit omvända sig till kristendomen, men misstron mot dem var stor även efter att Spanien återerövrats från Islam. När dessa då tvingades lämna Spanien var de fulla av hämnd och de var lätta att rekrytera för korsarerna.

En annan omständighet var systemet med kapare eller fribytare i Europa som med en kungs tillstånd fick kapa fiendesidans handelsskepp. När det sedan blev fred fick de ju inte kapa längre men det betydde inte alltid att de slutade med det. Många drog istället till Rabat, Alger eller Salé, hamnstäder i Marocko, för att förena sig med korsarerna. Plötsligt fick dessa tillgång till fartyg och kanoner, och inte minst: sjömanskunskap, vilket gjorde dem livsfarliga på haven.

De kristna besättningsmännen fördes till slavmarknader i nordafrika och vissa kunde sen säljas vidare långt bort i mellanöstern. Men korsarerna nöjde sig inte med sjömän. Särskilt för att komma åt kvinnliga slavar genomförde man attacker mot fiskebyar längs kusterna. Sjörövarflottor på 40-50 skepp landsteg utan förvarning, stormade en by och grep alla man kom åt och tvingade dem ombord på fartygen innan förstärkning hann komma till undsättning.
Det land som drabbades hårdast var Spanien men dessa räder förekom längs hela den europeiska atlantkusten ända in i Engelska kanalen och upp till Island och Norge. Vita kvinnor hade ett högt värde som sexslavar i konkubinaten i det muslimska imperiet. Den tidens trafficking gick från Europa och söderut.

Moulay Ismail

Förhållanden för slavarna var outhärdliga. Thomas Pellow blev sultanens Moulay Ismails personlige slav och kunde på nära håll bevittna hur de slavar behandlades som deltog i hans byggnadsprojekt. De med hantverksskicklighet hade det någorlunda bra, men de andra behandlades värre än boskap. De sov hopfösta i stora baracker direkt på marken helt utan sanitära möjligheter. De små matransonerna höll dem på svältgränsen och de drevs att arbeta 15 timmar per dag.
Arbetet kunde handla om att blanda kalk och murbruk, eller så selades de som hästar och tvingades dra kvarnar eller sten hela dagen. De svarta slavdrivarna var särskilt utvalda för sin grymhet och de ägna sig ofta att tortera sina offer, till synes bara för nöjes skull. Dödligheten var enorm, vanligtvis överlevda man inte mer än 3-4 år.

Hur länge pågick detta och hur stor var omfattningen? Från början av 1600-talet ända in på 1800-talet var det ett genomsnittlig inflöde av europeiska slavar om ca 5000 per år. Totalt rörde det sig om över en miljon, flest män men också många kvinnor.

Det gjordes naturligtvis försök att stoppa sjörövarna men Europa var upptaget med krig sinsemellan. Engelska flottan gjorde sporadiska försök att blockera hamnstäderna i Nordafrika, men utan framgång.
De få som återfick sin frihet och kom tillbaka till Europa blev det vanligtvis tack vare att lösensummor betalades ut, om man hade turen att ha rika vänner. Kyrkor och klosterordnar gjorde också insamlingar för att köpa tillbaka sina kristna bröder och systrar. Men den här verksamhet blev ofta kontraproduktiv, vetskapen att man kunde få en hög lösensumma för sina fångar motiverade korsarerna än mer.
Och ofta var priset så högt att ytterst få hade råd att köpa tillbaka sina släktingar, särskilt högt var priset om det gällde kvinnor. Till exempel betalades det ut 1392 pund för en engelsk kvinna vid namn Mary Bruster, långt mer än livslönen för en vanligt Londonbo.

När jag läst White Gold är min fundering: varför visste jag inte detta? Jag menar; att drygt en miljon européer som kidnappas och säljs som slavar ända fram till första hälften av 1800-talet kan inte räknas som en fotnot i historieskrivningen. Ändå har jag känslan att det är historisk kunskap som är bortglömd i det allmänna medvetandet.
Annars känner vi väl till det transatlantiska slaveriet. Det lärs ut i skolor och filmer som 12 Years a Slave håller oss väl medvetna om detta. Bra så, det är viktigt att hålla historia som detta levande. Den slavhandeln var också mer omfattande: minst tio miljoner afrikaner skeppades över till Amerika.

Men hur kan det komma sig att vi har gedigen kunskap om historiska händelser var gång européer är förtryckare men inte när de är offer? Och hur många känner till den transsahariska slavhandeln där 20-25 miljoner afrikaner fraktades av arabiska köpmän till länder i mellanöstern?
Det finns uppenbara luckor i vårt allmänna historiemedvetande vilket leder till en snedvriden syn på Europas roll kontra den övriga världen under de senaste århundradena.

Vårt perfekta universum

I det senaste numret av Forskning och framsteg samtalar Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och Bengt Gustafsson, professor i teoretisk astrofysik om varför universum är så perfekt. Och det är fascinerande att ju mer vår kunskap har ökat om hur universum är konstruerat desto svårare har det blivit att förklara detta med slump och tillfälligheter. Vårt universum är helt enkelt så fantastiskt att tanken på att Någon har tänkt ut detta ligger nära till hands.

Det finns en mängd naturkonstanter som, om de bara avvek en smula från sina nuvarande värden så skulle liv vara omöjligt. FoF tar exemplet med tyngdkraften. Den är tio biljoner biljoners biljoner (10^36) gånger svagare än den elektronmagnetiska kraften som håller ihop partiklar som bildar atomer och molekyler. Om tyngdkraften varit några storleksordningar starkare skulle stjärnor pressas samman och dö så snabbt att liv inte skulle hinna utvecklas. Denna finjustering av konstanter och naturkrafter är så exakt att det verkar som om de är sådana bara för att liv, och i förlängning även vi människor, ska kunna finnas, det som man brukar kalla den antropiska principen. Och då är vi väldigt nära att Någon också velat att vi skulle vara här.

En alternativ förklaring som Ulf Danielsson förespråkar att det finns en oändlig mängd universa. I så fall är det inte lika konstigt att det finns åtminstone ett universum där naturkonstanterna råkar vara sådana att liv kan finnas. Och vi behöver ju inte bli förvånade att just vi råkar födas i ett sådant. Så kan det naturligtvis vara, men en svaghet med den hypotesen är att vi förmodligen aldrig kommer få veta det. Det ligger i den vetenskapliga naturen att vi inte kan komma åt något utanför vårt universum, vi kan inte skicka eller ta emot information om andra världar. Det gör att den förklaringen är en lika metafysisk förklaring som att det finns en Gud som har skapat.

Vid ett tillfälle under samtalet anar man att pulsen går upp en aning, när man oundvikligen kommer in på om detta skulle kunna användas av kristna. Bengt Gustafsson: "Och jag har också ägnat en hel del tid åt att förklara att den antropiska principen inte är något för en troende människa att hålla i handen. Det är jag beredd att slåss för, jag känner mig inte alls hemma i det kreationistiska lägret."
Det är intressant att det finns ett sådant stark behov att markera mot den punkt man oundvikligen dras mot. Bengt Gustafsson är ändå, åtminstone som jag uppfattar det, kristen. Och vem har sagt att man måste hamna i det "kreationistiska lägret" för att man inser att det finns starka skäl för en Skapare.

Universums utveckling är något annat än evolution, och man måste hur som helst acceptera ett universum som är många miljarder år gammalt för att kunna ta till sig den antropiska principen, något som inte alla i det kreationistiska lägret är beredda att göra.

När Thomas av Aquino började läsa Aristoteles blev det en aha-upplevelse för honom. Här fanns ju en man som helt utan den bibliska uppenbarelsen kommit fram till att det finns en Gud! Det hade han gjort genom att använda sig av sitt förnuft och intellekt. Naturligtvis var "filosofernas Gud" inte densamma som "Bibelns Gud", men det hindrar inte att man på rent filosofiska och vetenskapliga grunder kan komma fram till att Gud finns. Däremot måste vi gå vidare till bibeln och till Jesus Kristus för att få reda på hur denne Gud är. Men med hjälp av den moderna vetenskapen kommer man en bit på väg även om man når inte helt fram.