Välsignad generell välfärd!

Svenska kyrkans internationella arbete har nyligen släppt en rapport med titeln "Inte bara för svenskar - om generell välfärd som mål för utvecklings-samarbete". Bakgrunden är att Sida idag saknar en policy för att verka för stöd av generella välfärdsprogram, istället för behovsprövade, för utvecklingsländer. Men det borde man ha tycker tydligen Svenska kyrkan.

Min första fundering över detta är: varför har den här rapporten skrivits ihop? Handlar missionsbefallningen numera om att alla människor ska bli lärjungar till den socialdemokratiska modellen?
Är det alltså Svenska kyrkans officiella uppfattning att generell välfärd är bättre än den behovsprövade? Varför tar Svenska kyrkan ställning i denna uppenbart politisk fråga? Får jag som enskild präst ha en annan uppfattning?


Efter dessa funderingar läste jag rapporten. Då blev jag ännu mer fundersam.
Man räknar upp en rad nackdelar med behovsprövade modeller där utbetalningar riktas enbart till fattiga. Sådana nackdelar är stigmatisering av fattiga, ökade transaktionskostnaderna, risk att utbetalningar blir felaktiga på grund av maktmissbruk, godtycke och korruption samt att personer kan börja anpassa sig på ett oönskat sätt för att inte uteslutas ur programmen. Det kan nog i och för sig ligga en hel del i detta. Man kan jämföra med vårt försörjningsstöd, som ju är behovsprövat, och som minskar incitamentet att börja jobba på deltid eftersom stödet räknas ned lika mycket som lönen.

Däremot hittar man inga nackdelar till den generella välfärdsmodellen. Hur förklarar man då varför olika sociala bidrag ska betalas ut till alla, oavsett som de är miljonärer eller fattiga? Jo, för att upprätthålla en hög skattemoral måste även medelklassen få ut något av systemet. Generell välfärd stärker känslan av medborgarskap och tillhörighet i samhället, sägs det, och det blir lättare att uppnå politisk enighet.

Att även medelklassen måste få barnbidrag för att upprätthålla deras vilja att betala skatt är att underskatta människors intelligens. Som om folk inte förstod nyttan med skattepengar i form av skola, sjukvård, polis m.m. om de inte också fick en summa varje månad direkt i egen ficka?

Men det är intressant detta med politisk enighet, var det alltså den generella välfärden som möjliggjorde det långa socialdemokratiska maktinnehavet? Hur som helst får väl den politiska enigheten anses vara bruten nu.

Även om rapportförfattarna inte ser några nackdelar med den generella välfärden (utom att det kan bli dyrt) känner åtminstone jag motvilja till ett system där alla ska rätta in sig i ledet. Där ingen får avvika utan alla ska vara goda medborgare och snällt betala sin skatt. Den svenska modellen med höga skatter och utbetalningar, överför inte bara pengar utan framförallt makt från den enskilde till systemet. Möjligheten att själv forma sitt liv minskas när man måste anpassa sig efter de kriterier som politikerna ställer upp.

Frågan är som sagt varför Svenska kyrkan känner sig kallad att skriva en sådan här rapport. Var i bergspredikan predikar Jesus den generella välfärdens välsignelser?

Men frågan gäller ju också varför Sverige ska försöka påverka utvecklingsländer att anamma svenska välfärdsmodell? Kan inte de länderna få vara ifred och göra som de vill? Eller är det så att den humanitära stormakten vet bäst och genom vårt bistånd ska nu systemet spridas till alla folk och länder, inte bara för svenskar! Är det bara jag som tycker att det hela känns lite nykolonialistiskt?

Är islam en fredlig religion?

Ayaan Hirsi Ali

Ayaan Hirsi Ali är en Somaliafödd författare och f.d. nederländsk politiker.Som 18-åring flydde hon från sin familj i Kenya, (där de levde som politiska flyktingar) eftersom hon blev bortlovad av sin far till en släkting i Kanada. Hon "såldes på tio minuter" som hon själv beskriver det.
Hon fick asyl i Nederländerna och har sedan dess gjort sig känd som en stark kritiker av islam, bland annat när hon tillsammans med filmaren Theo van Gogh gjorde kortfilmen Underkastelse. Van Gogh mördades senare av en muslimsk fanatiker och på hans döda kropp satt en lapp faststucken med kniv där även Hirsi Ali hotades till livet.

Hirsi Ali har nyligen kommit ut med ytterligare en bok med den svenska titeln Reformera Islam, orginaltitel är Heretic: Why Islam Needs a Reformation Now. Hirsi Ali är stakt kritisk mot dem som till varje pris vill hävda att terrorism och extremism inte har med islam att göra.
Det är, enligt henne, inte längre trovärdigt att hävda att islam är en fredens religion som bara kapats av islamister. IS och Boko Haram citerar samma religiösa texter, koranen och haditerna, som alla andra muslimer, och när allt kommer omkring påstår de att det är de som har den sanna tolkningen av islam.

Hirsi Ali delar in muslimer i Mecka-muslimer och Medina-muslimer. Mecka-muslimerna är de som inspireras av Muhammeds fredliga tid i Mecka när han var en kringvandrande predikant som försökte övertyga människor. Medina-muslimerna betonar Muhammeds tid i Medina som krigsherre och erövrare. Det är den senare gruppen som förespråkar halshuggning av de som lämnar islam och stening av kvinnor som begår äktenskapsbrott.
Medina-muslimerna är i minoritet, med det är en väldigt högljudd minoritet. De har dessutom tillgång till väldigt mycket resurser. Även om de fredliga muslimerna totalt sett är i majoritet är det en tyst majoritet.

Dessutom ökar Medina-muslimernas inflytande i den muslimska världen. Bara de senaste åren har inneburit en stor backlash, särskilt för kvinnorna. På 70-tals-fotografier från städer som Bagdad, Kairo, Damaskus, Kabul, Mogadishu och Teheran kan man se kvinnor gå omkring i kjol som slutar ovanför knäna och med håret synligt och uppsatt. Idag bär nästan alla slöja. Även i lagstiftningen går det bakåt, när kvinnors status som en andraklassens medborgare cementeras.

Ändå är Hirsi Ali inte uppgiven, men som bokens titel säger: islam är i stort behov av reform. Hon pekar ut fem områden där religionen behöver reformeras: 1. Muhammeds halvt gudomliga och ofelbara status och den bokstavliga tolkningen av koranen. 2. Fokuseringen på livet efter döden istället för livet här och nu. 3. Sharia, den islamska rättsläran. 4. Tillämpningen av islamsk lag genom att påbjuda den rätta och förbjuda det orätta. 5. Befallningen att utkämpa jihad, det heliga kriget.

Enligt författaren pågår det redan nu försök till reformering av muslimska dissidenter som med fara för sitt liv kritiserar sin religion. Och i första hand är ju detta en muslimsk angelägenhet. Men Hirsi Ali är också starkt kritisk mot väst. De muslimska dissidenterna är chanslösa utan stöd från den fria världen. Vi måste stå upp för våra värderingar: jämlikhet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Vi måste ta ställning och inte hänge oss åt kulturrelativism där alla religiösa yttringar ses som likvärdiga.

Ayaan Hirsi Ali har utan tvekan ett viktigt ärende även i Sverige. Jag ser hur vi steg för steg backar undan för Medina-muslimernas agenda. Särskilda badtider för enbart kvinnor i våra kommunala simhallar börjar komma nu, inom vården tillmötesgår man muslimska vårdtagares krav att slippa kvinnliga läkare. I många invandrarförorter går självutnämnda sedlighetspoliser omkring och ser till att kvinnor har rätt klädsel etc.
Ska vi lyssna på Hirsi Ali, och det bör vi, måste vi sätta ner foten nu. Vi kan inte låta det växa fram parallellsamhällen i våra förorter. Vi kanske inbillar oss att våra demokratiska och frihetliga värderingar är så robusta och sitter så djupt i vårt samhälle att de inte kan rubbas, men risken är stor att vi bedrar oss.

Undfallenheten beror ofta på rädsla att bli kallad islamofob. Men ett sådant tillmäle är i det här sammanhanget mycket märkligt. Det enda vi säger är ju att muslimer har samma rätt som oss andra att klä sig som man vill, gifta sig med vem man vill och lämna sin religion om man så vill. Hur kan det vara islamofobiskt att stå upp för muslimers rättigheter?

Men jag är tveksam till Hirsi Alis optimism om möjligheten att reformera islam. Hon gör paralleller till den protestantiska reformationen, en parallell som jag ser som mycket långsökt. Korståg till trots har kristendomen aldrig varit den politiska maktideologi som islam är. Och när allt kommer omkring innebär ju reform att man återvänder till sin religions grundprinciper. Men, som hon själv skriver, islams grunddokument är själva problemet, det är där terroristerna hämtar sin inspiration.

Hennes optimism är dock inte helt ogrundad: internet skapar helt nya kommunikationsnätverk över hela den muslimska världen. Dessutom är islamisterna totalt oförmögna att bygga ett fungerande samhälle när de väl kommer till makten. Men framförallt ser Hirsi Ali tecken på att väst äntligen börjar ta sitt förnuft till fånga, det massiva ställningstagandet för yttrandefriheten efter attacken mot Charlie Hebdo är ett sådant tecken.

Om samvetsfrihet II

Samvetet är en bräcklig sak som vi behöver vara rädda om. Enligt katolska kyrkans katekes är samvetet människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd. Det är i samvetet som vi uppfattar den gudomliga lagen och enligt katekesen måste vi alltid handla i enlighet med vårt samvete. Framförallt får vi inte tvinga någon annan att handla mot hennes samvete. Detta motsägs inte av att samvetet också behöver upplysning av Guds ord.

Det är därför en mycket allvarlig sak att man inskränker människor deras samvetsfrihet, det är att moraliskt kränka dessa.

Ebba Busch Thor har ju fått mycket kritik för hennes avsikt att kämpa för samvetsfrihet för svenska barnmorskor och ge dem den rätt som de har i de flesta andra länder: rätten att kunna avstå från att medverka till en abort.
Motståndet mot detta är märkligt. Det handlar knappast om att man är rädd att så många skulle avstå att kvinnor skulle få svårigheter att kunna genomföra en abort. (Och skulle det verkligen vara så menar jag att vi har större problem som pekar mot hanteringen av våra ofödda.)
Men alla vet att de som skulle utnyttja samvetsfriheten är såpass få att det rent schematekniskt skulle vara enkelt att lösa.
Det handlar heller inte om att rätten till abort är ifrågasatt som namninsamlingar på nätet antyder. Istället är det ju rätten att slippa medverka till en abort.

Att bli barnmorska blir man för att man vill finnas med när nytt liv kommer till världen, hjälpa kvinnor att föda fram sina barn. Att just denna yrkeskategori av alla ska vara den där man även måste vara beredd att utsläcka det spirande livet i livmodern är faktiskt absurt.

Vad beror motståndet mot samvetsfrihet på? Kan det vara så det blir lättare att låtsas att abort inte är ett etisk dilemma, så länge alla spelar med? Om det då finns några som väljer att avstå, det handlar om aldrig så få, blir dessa en oavbruten källa till oro, en ständig påminnelse om att denna verksamhet, trots allt, inte är helt okej.

De som är trygga i sin uppfattning att abort är ett nödvändigt ont, eller kanske rent av något gott, borde också kunna vara generösa mot dem som inte håller med och bjuda dem på att de får avstå. Samvetet är en allvarlig sak och vi bör kunna respektera de av oss som kommer fram till andra etiska hållningar än oss själva.

Kan man bevisa Gud?

Descartes är ju känd för den berömda satsen, Cogito, ergo sum, jag tänker, alltså finns jag till. Det han menade är att även om jag tvivlar på att allt runtomkring mig existerar, så bevisar ju blotta det faktum att jag tvivlar på att åtminstone jag existerar. Tvivlet hade inte funnits om inte någon tvivlat.

Men Descartes nöjde sig inte med att bevisa sig själv, han gick ett steg vidare: kan man på samma sätt bevisa att Gud existerar? I Romarbrevet talar Paulus om att Guds osynliga egenskaper uppenbaras i skapelsen, därför har alla människor kunskap om Gud (Rom 1:20-21). Genom att utgå från vår omvärld och våra samveten kan vi dra slutsatser om Gud. Descartes prövar en annan väg: han försöker sluta sig till att det måste finns en Gud utan att hänvisa till skapelsen eller samvetet eller något annat. Det enda han utgår ifrån är själva idén om Gud.

Descartes tar triangeln som exempel. Även om triangeln bara skulle existera i mitt medvetande kan jag ändå dra slutsatser som är sanna, till exempel att dess tre vinklar är lika med två räta. Det är inte så att åsynen av fysiska trianglar i min omvärld har fått mig att dra den slutsatsen, utan det ligger i själva triangelns idé.

Men kan man då på samma sätt bevisa att Gud måste finnas utifrån idén om Gud? Ja, enligt Descartes kan vi det. Till Guds idé hör att han är det mest fullkomliga av alla väsen, han är det enda väsen som äger existens i sig själv och som inte kommit till av eller genom något annat.

På samma sätt som det hör till triangelns idé att summan av dess vinklar är 180 grader, hör det till Guds idé att han existerar. Men vi kan ju inte tänka oss trianglar utan vinklar, alltså kan vi inte heller tänka oss Gud utan att han existerar. Existensen av Gud hör till idén om Gud på samma sätt som vinklarna hör till triangeln. Vi kan inte skilja Guds essens från hans existens.

Invändningar mot detta, som att vi ju kan tänka oss bevingade hästar även om inga sådana existerar tog Descartes lätt på. Av det följer inte att vi kan tänka oss Gud utan att han existerar, det ligger ju inte i de bevingade hästarnas natur att de måste finnas. För övrigt ligger det inte heller i triangelns idé att trianglar måste finnas, bara att de ha tre vinklar.

Men betyder inte detta att vi skapar Gud med vår tanke? Vad hade hänt om ingen människa hade fått idén om Gud i sin hjärna, hade han inte funnits då?
Descartes menar att det istället är nödvändigheten hos saken själv, det vill säga Guds existens, som tvingar mig att tänka detta. Om Gud är det högsta fullkomliga väsendet (och det är han per definition) så kan jag inte tänka mig Gud utan att han existerar, eftersom han då inte skulle vara det högsta fullkomliga väsendet. Om Gud bara var en idé, utan verklig existens, så skulle ju jag som människa vara mer fullkomlig som frambringat denna idé. Det är alltså Guds existens som tvingar fram Guds idé i våra hjärnor, inte tvärtom.
Det betyder inte att alla måste förstå detta eller tro det. Vinkelsumman i triangeln är ju 180 grader oavsett om man vet om detta eller inte.

Det är onekligen en intressant tanke, oavsett om man blir övertygad eller inte: om Gud inte hade funnits hade vi överhuvudtaget inte diskuterat saken. Ingen skulle i så fall haft en tanke på att det skulle kunna finnas en Gud.

Lever vi i en kapitalistisk hederskultur?

Patrik Hagman har skrivit boken Om sann gemenskap med underrubriken Att leva i en kapitalistisk hederskultur. Boken mynnar ut i en vision om hur vi som kristna ska kunna bygga en innerlig, tjänande gemenskap av olika människor där vi visar världen hur Guds rike ser ut. Och boken blir också bäst i de två sista kapitlen om gudstjänsten och den kristna gemenskapen. Men vägen dit fick mig att höja på ögonbrynen åtskilliga gånger.

För det första blir det problematisk när han blandar in begreppet heder. Är det verkligen så att vi "försvarar vår heder genom att konsumera varor, tankar och relationer" (s 25)? Status hade varit ett bättre ord. Jag kan förstå att vi kan stiga i status igenom att köpa vissa prylar och produkter, men det är knappast skamligt om man inte lyckas med detta.

Överhuvudtaget drar Hagman enorma växlar på fenomen som i och för sig är ganska självklara. Bland ungdomar är det viktigt att lyssna på rätt musik, gå omkring i rätt sorts jeansmärke, etc. för att tillhöra rätt gäng. Det tror jag vi alla har haft erfarenhet av. Men Hagman nöjer sig inte med att detta är ett ungdomsfenomen i första hand. När vi konsumerar är det inte den materiella produkten som är det viktigaste utan det "andliga supplement" som följer med. Och det är dessa supplement som håller igång kapitalismen och avgör om vi står under eller över våra medmänniskor. (s 27). Som exempel tar Hagman: "jag köper en tavla men får en känsla av uppskattning för det sköna i livet, jag renoverar ett hus och får en bekräftelse på mitt oberoende". Jaha? tänker jag. Det är väl självklart att tavlor och hus skänker en tillfredsställelse som går utöver trä, tyg, stål och betong som de är gjorda av, men vad är problemet?

Att barn är mycket trendkänsliga har han noterat, men menar alltså att detta fortsätter upp i vuxenåren, bara mycket mer sofistikerat så att vi inte märker det. Eller kan det ju vara så att de flesta vuxna har mognat och genom åren lärt sig att det inte är så viktigt att "rätt" pryl.

När vi går ut ur butiken med en ny produkt i en elegant kasse känner vi att vi tillhör en utvald grupp människor som kan det här livet, enligt Hagman. Vi har fått en känsla av kompetens och kontroll som ger oss ork att leva upp till omvärldens förväntningar. Jag undrar: hur vet han det? Har Hagman stått utanför våra butiker och frågat ut kunderna om hur de har upplevt sina köp?

Boken vimlar av sådana här påståenden om varför vi skriver statusuppdateringar på facebook till varför vi köper eko-produkter. Det verkar inte finns någon bevekelsegrund hos människor som inte författaren känner till. Men hänvisningar till sociologiska undersökningar lyser med sin frånvaro.
De moraliska pekpinnarna är tröttsamma och man ska inte tro att man kommer undan bara för att man köper rättvisemärkt kaffe och ekologiska bananer. Det kan ju också handla om att köpa "rätt" produkter för att stiga i status (eller heder) i just den grupp jag tillhör.

Hagman tycks också sätta likhetstecken mellan kapitalism och konsumtionssamhälle. Det hade varit önskvärt om han definierat ordet "kapitalism", nu används det som ett skällsord och går igen som ett mantra boken igenom.

Kapitalism är ett  ekonomiskt system som involverar privat äganderätt och en fri prissättning på en marknad. Den fria prissättningen är ett sätt att kommunicera mellan köpare och säljare. Priserna signalerar ökningar och minskningar i tillgång och efterfrågan. Sjunker priset signalerar det att färre är intresserad av att köpa varan och produktionen minskar och vice versa.
När vi har socialism, alltså att priserna regleras, leder det till antingen överskott eller underskott. Antingen sätts priset för högt och då kommer mer varor och tjänster att produceras än vad som behövs, eller så sätts priset för lågt vilket leder till brist.

Vi får aldrig veta vad Hagman egentligen är emot när det gäller dessa grundläggande aspekter på kapitalismen, eller om han ens förstått dem. Bara att kapitalism har med konsumtion och girighet att göra.
Jag kan acceptera att kapitalismen leder till ökad konsumtion, men det beror ju bara på att systemet är överlägset när det gäller att utrota fattigdom. Det kapitalistiska systemet har skapat välstånd utan motstycke i världshistorien. Den konsumtion som tidigare bara var förbehållen en liten elit, kan nu en bred medelklass ägna sig åt. Men är problemet då verkligen kapitalismen? Det blir som att bota vällevnadssjukdomar genom att orsaka svält i samhället.
Istället handlar det om att lära sig att hantera det överflöd vi har, vi måste ju inte konsumera bara för att vi kan det. Och jag ser ju att vi i vårt samhälle också lär oss detta. Det är i nyrika länder, som till exempel Kina, som nyss har lämnat fattigdomen bakom sig, det är ju i de länderna som en ny och dyr bil leder till ökad status i samhället. Vår konsumtion däremot blir mer och mer icke-materiell, vi gör inte av med mer materiell och energi än vad vi gjorde för 30 år sedan.

Hagman målar upp en nidbild av vårt samhälle som saknar alla proportioner och ägnar sig sedan åt hur vi ska kunna göra motstånd och leva i detta samhälle. Även om hans vision mot slutet av boken är tänkvärd och bra är det svårt att ta hans väg dit på allvar.

Kan jag lita på mina sinnen?

Med René Descartes började ett nytt kapitel i filosofins historia. Han ville rensa ut allt vad tidigare filosofer kommit fram till och börja om. Han blev berömd för att tvivla på allt, inklusive om vi kan få kunskap om vår omvärld med våra sinnen.
Thomas av Aquinos gudsbevis, de fem vägarna, utgick från världen omkring oss, genom att dra slutsatser om den kan man komma fram till att Gud måste finnas. Descartes gjorde tvärtom, han utgick från sig själv och sitt eget tänkande som det enda vi kan ha säker kunskap om och byggde med detta som grund upp den övriga världen.

I sin Betraktelser över den första filosofin, börjar han med att slå fast att vi inte kan lita på våra sinnen: "Men nu har jag kommit underfund med att de (sinnena) ibland bedrar oss, och det är klokt att aldrig helt lita på sådana som bedragit oss, det må vara blott en enda gång." (Första betraktelsen, tredje stycket.) Det är en mening som till att börja med verkar vara ganska logisk: Om mina sinnen ibland lurar mig kan jag aldrig lite på dem eftersom jag ju inte kan veta när de lurar mig.

Men tänker man efter ligger det en motsägelse i detta. För hur kan jag veta att mina sinnen lurar mig överhuvudtaget? Om jag inte hade förstått att mina sinnen kan ta miste, ja, i så fall hade jag litat på dem. Problemet är att det är med hjälp av mina sinnen som jag förstår att jag ibland tar miste. Det klassiska exemplet är när jag sticker ner en åra i vattenytan. Då ser det ut som om den är böjd, mina sinnen bedrar mig. Men hur vet jag det? Jo, när jag lyfter upp åran i luften kan jag konstatera att den är rak, med hjälp av mina sinnen. Det är bara genom att lita på mina sinnen som jag kan kan komma fram till att jag inte kan lita på mina sinnen!

Ett annat och bättre exempel är Müller-Luer-illusionen. Våra sinnen säger oss att den översta linjen är kortare, men undersöker vi dem med en linjal ser vi att de är lika långa. Så hur är det, kan vi lita på våra sinnen eller inte? Min poäng är: både ock. Vi använder ju våra sinnen när vi mäter upp linjerna med linjal. Min andra poäng är: vi kan veta när vi kan lita på sinnen och när vi inte kan det! Även efter uppmätningen så fortsätter ju den översta linjen att se kortare ut. Skillnaden är att vi nu vet att de är lika långa, vi vet att vi i detta fallet inte kan lita på sinnena, och det har vi kommit fram till med hjälp av våra sinnen.
Jag menar alltså att Descartes drar alldeles för stora växlar på det faktum att sinnena ibland lurar oss. Utifrån det kan vi inte säga att vi aldrig skulle kunna lita på dem.

Med Descartes börjar en ny tid i det mänskliga tänkandets historia. Han inför en skarp dualism mellan kropp och själ, som två helt olika substanser, en dualism som vi fortfarande har svårt att frigöra oss ifrån.
Och även om det fanns filosofer före honom som på olika sätt ifrågasatt om vi kan lita på sinnesintrycken var det ändå det aristoteliska tänkandet i thomistisk tappning som var huvudlinjen: alltså att det är utifrån vår omvärld (som vi får kunskap om genom sinnesintrycken) som vi bygger upp kunskap och insikter om oss själva och vem Gud är.

Även om Descartes själv kom fram till en fast punkt med hjälp av tvivlets metod, nämligen det egna tänkandet (Cogito, ergo sum, jag tänker, alltså är jag), bidrog han starkt till att öppna dammluckorna. Efter honom går linjen vidare till ett tänkande där man ifrågasätter allt, ifrågasätter om vi kan få objektiv kunskap om vår historia och vår omvärld. Ett tänkande vars negativa inflytande vi fortfarande lever i.

Socialism + postmodernism = sant!

Postmodernismen förklaring av Stephen R C Hicks är inte en alldeles enkel bok att ta sig igenom, men det är helt klart värt mödan. Postmodernismen i sig är ett svårfångat och motsägelsefullt fenomen. Det är en ideologi som vänder sig mot vårt vanliga förnuft och tron att vi med våra sinnen kan få kunskap och erfarenhet om verkligheten.

Postmodernismen har sina rötter hos Kant som skiljde på förnuft och verklighet. Kants tankesystem utvecklades senare inom bland annat strukturalismen där man menade att språket inte har någon kontakt med verkligheten. Språket är ett självständigt icke-referentiellt system, ett eget universum.
Sen har uppfattningarna gått isär om verkligheten ändå finns därute, oberoende av oss, eller om vi skapar verkligheten med vårt språk så att subjekt och objekt flyter ihop.
Ja, ni hör själva, det är inte alldeles enkelt att förstå sig på. Hur kan det då komma sig att postmodernismen har blivit så dominerande bland intellektuella och på våra universitet, framförallt inom humaniora och samhällsvetenskap?

När processen började hos Kant gällde det för honom att rädda religionen. När upplysningens idéer och den nya vetenskapen tycktes krossa gamla religiösa sanningar blev lösningen för honom att flytta religionen till en egen sfär, oåtkomligt för förnuftet. Schleiermacher och Kierkegaard är andra som handlat på liknande sätt, känslan fick ersätta tanke och logik.

Men det Hicks avhandlar är varför postmodernismen under 1900-talet blev en utpräglad vänster-politisk rörelse.
Den klassiska marxistiska socialismen utgick från att den var både moraliskt och ekonomiskt överlägsen kapitalismen. Moraliskt menade man att kapitalismen var ond eftersom den drevs av egenintresse och konkurrens, till skillnad från osjälvisk uppoffring och gemensamt ägande som kännetecknade socialismen. Och ekonomiskt trodde man stenhårt att socialismen var betydligt effektivare på att producera välfärd och utrota fattigdom.
I både teori och praktik har bägge dessa antaganden grundligt motbevisats. Kapitalistiska ekonomier har visat sig producera mer välfärd, leda till större jämlikhet och ökad respekt för mänskliga rättigheter. I socialistiska länder, å andra sidan, ökade fattigdom och förr eller senare började regimerna massmörda sin befolkning i stor skala.

Under 1950-60-talet var socialismens kris uppenbar och man stod inför ett val: antingen accepterade man att man hade haft fel och erkände att det var kapitalismen som åstadkom det man hoppats socialismen göra.
Det fanns de som gjorde detta, men de var inte så många. Och vad gör man när man stenhårt trott på socialismen större delen av sitt liv, känner att det är rätt, vill att det ska vara rätt, vet att det är rätt? Framförallt vill man inte att kapitalismen ska få rätt.

Det är här som postmodernismen kommer in i bilden, enligt Hicks. Istället för att acceptera bevisen och logiken angrep man hela idén om bevis och logik. I likhet med Kierkegaard bestämde de sig för att korsfästa förnuftet: logik och bevis är bara subjektivt, språket en konstruktion som inte har något med verkligheten att göra och ingenting går att belägga. Istället för att analysera innehållet i texter och argument ägnar man sig åt dekonstruktion, det vill säga man ifrågasätter bakomliggande motiv, vad säger den här texten egentligen, vad är författarens avsikt? (Alltså personangrepp istället för saklig kritik.)
Postmodernismen är motsägelsefull: all sanning är relativ, men "vi vet hur det verkligen är!" Och frågan är hur mycket postmodernisterna själva tror på sin relativism. Hicks argumenterar för att det mer handlar om strategi än verklig övertygelse. De behöver alltså inte tro så mycket på vad de själva säger. Målet är att krossa sin fiende, kapitalismen, och då är argumentens effektivitet viktigare än dess giltighet.

I svenska kontext känner jag igen mycket av det Hicks skriver, inte bara på våra universitet utan också i valrörelserna. För vänstern är sanningsfrågan inte viktig (varför skulle den, det finns ju ingen "sanning") man underblåser helt ogenerat myter och osanningar, oavsett om det handlar om nedskärningar i välfärden eller arbetslöshetsstatistik. Personangrepp och försök att klistra etiketter på motståndaren är vanligt.
Ovanstående gäller kanske på den högerkanten också, men i betydligt mindre omfattning. Det postmodernistiska tänkandet har här blivit en ursäkt, och en förklaring till varför vi hittar den just hos den politiska vänstern.