Religionsbyte pågår

Debatten efter biskoparnas klimatbrev verkar ta fart i Kyrkans tidning, Carl-Henrik Henriz som jag debatterat klimat med förr, samt Anders Thorendal och Henrik Grape (som jag dock inte hittar på nätet) har skrivit två inlägg.

Här är min recension över klimatbrevet, publicerad i SPT, 19/6 2014:

2009 bjöd Anders Wejryd  in till Interfaith Climate Summit som blev startskottet för biskoparnas engagemang i klimatfrågan och under åren har olika debattartiklar publicerats i våra stora tidningar. Det senaste bidraget är biskopsbrevet om klimatet som kommit ut nyligen och som har ambitionen att lyfta in klimatet i valrörelsen. Av alla politiska frågor är det alltså just klimatet som biskoparna väljer att prioritera, klimatförändringarna är nämligen enligt dem ”sannolikt den största gemensamma utmaningen som mänskligheten någonsin stått inför” (s 9). (Alltså värre än både digerdöd och världskrig.)

Oavsett om man verkligen tror på sådana dramatiska konsekvenser eller inte, varför skriver man ett biskopsbrev om det? Det är i och för sig bra och viktigt med kristna människor som engagerar sig för klimat och miljö, även politiskt, men frågan är varför man inte utgår från en befintlig miljöorganisation, istället för att använda kyrkan, eller en biskopsstol, som plattform.

I början av brevet finns intressanta resonemang om hur vi fick en dualistisk syn på ande och materia med Descartes och konsekvenserna av detta (s 27), samt goda anslag om tillväxt och konsumtion (s 33). Men när det gäller klimatfrågan lyser de intellektuella resonemangen med sin frånvaro, här tas det bara för givet att det pågår en antropogen uppvärmning av apokalyptiska mått. Man hinner inte många meningar innan vi får veta att det är ”med säkerhet” som växthusgaserna ”destabiliserar” klimatet. Biskoparna följer den allmänna trenden i media: klimatfrågan har blivit ett paradigm som man inte behöver argumentera för, alla vet ju att det är så. Men just därför kan det vara nyttigt att återvända till grundfrågorna.

Under 1900-talet steg den globala temperaturen med 0,7 grader vilket anses vara orsakad av oss människor, framförallt av våra koldioxidutsläpp. Men hur mycket av den ökningen kan tillskrivas människan?
Före andra världskriget var våra bidrag till atmosfären blygsamma och kan inte haft någon större påverkan. Temperaturutvecklingen efter 40-talet började med en långsam avkylning som pågick till slutet av 70-talet, om än ganska liten. Från 80-talet fram till slutet av 90-talet steg temperaturen med 0,3 grader för att sen stagnerat de senaste 17 åren. Det är alltså hittills bara 0,3 grader som kan vara orsakad av oss människor (det är förstås inget som hindrar att även denna tredjedels grad har naturliga orsaker), det är vad vi vet vad som hänt hittills i temperaturfrågan.
Framtiden då? Från och med 90-talet har det gjorts hundratals modelleringar av jordens framtida klimat, men så gott som samtliga av dem har misslyckats med att förutspå den temperaturpaus vi befinner oss i. Och om dessa modeller inte kan förutsäga de närmaste 10-15 åren, varför ska vi då lita på att de kan informera oss om klimatet 50-100 åren framåt i tiden?

I biskopsbrevet förekommer inga tvivel. Man litar helt på IPCC och deras senaste rapport som kom ut förra året. Men vad är IPCC? Organisationen bildades 1988 med mandatet att undersöka hur människan påverkar jordens klimat. Frågan om en påverkan förekommer fanns alltså inte på dagordningen. Redan från början skedde en stark politisering av frågan och en stark vilja att för FN hitta nya övergripande uppgifter. Att man därför kom fram till att det ”var värre än vi trodde” och att det nu är bråttom borde inte ha förvånat någon. IPCC levererar helt enkelt ett beställningsjobb åt politikerna och FN-byråkratin.
Men är inte forskarna överens? Här är jag glad att jag slapp se siffran 97 % i klimatbrevet, som brukar vara den siffra som lyfts fram när det gäller andelen forskare som stöder IPCC:s slutsatser. Siffran kommer från en starkt tendentiös undersökning där man vaskat fram forskare med ”rätt svar” från ett betydligt större urval. Hur många som är för eller mot är det nog ingen som vet, men de som vågar gå emot paradigmet stöter på mycket hårt motstånd. Anslag riskerar att dras in, artiklar refuserar av kolleger genom det så kallade peer review-systemet och ren mobbning förekommer.

Men för att återgå till min första fråga: varför använder man Svenska kyrkan i sitt klimatengagemang? Ett svar kan vara i linje med varför FN är engagerad; man söker efter nya uppgifter för att rättfärdiga sin existens. När man känner sig obekväm med det traditionella sättet att vara kyrka kommer klimatet in i bilden som en alternativ väg.
Jag är nog inte ensam med insikten att det finns en stark vilja att byta religion i Svenska kyrkan; man skiftar fokus från den personliga relationen med Jesus Kristus som min frälsare till ett mer allmänreligiöst budskap med betoning på den första trosartikeln på Gud som skaparen.

I denna process passar klimatkrisen in som handen i handsken, här har man hittat ett utmärkt verktyg för att påskynda religionsbytet. Hysterin kring klimatet har ju i sig smått religiösa drag. Man behöver inte ens göra sig av med den gamla religionens attribut, man ger dem bara en ny tillämpning. Begrepp som synd och nåd, dop och nattvard, förkunnelse och själavård, allt finns kvar men får en annan innebörd.
Man kan till exempel fortsätta att läsa Jesu liknelse om den barmhärtige samariern och då fråga sig vem som idag hjälper ”ekosystemet som fallit i rövarhänder” (s 53). Nattvardens innebörd förskjuts från ett mottagande av Kristi kropp och blod till att bli ett tecken mot vanmakt och hopplöshet. Måltiden uttrycker en relation inte bara mellan oss och Gud utan till ”vårt eget framväxande jag och till hela skapelsen” (s 54).
Synd är också relevant i klimatsammanhang, eftersom vi missat målet ”att minska skadlig påverkan” dvs klimatutsläpp (s 48). Som förlåtna syndare kan den bundna kraft som bor i oss ”frigöras för skapelsens bästa” (s 68). Och inte visste jag att det var klimatet som Jesus syftade på när han kallade folket för hycklare, för att de kunde tyda vädertecken men inte tidens tecken i Luk 12:56 ( s 7). Citatet är väldigt märkligt i sammanhanget.
När Jesu förkunnelse om Guds rike behandlas får visserligen vi först veta att vi aldrig kommer att kunna förverkliga Guds rike, (s 64) men i nästa mening och i fortsättningen får vi veta att det Jesus förkunnar är en vision som vi ska förverkliga så gott vi kan. Jesus har alltså gett oss ritningen, men bygget får vi fixa själva.
Dopet handlar inte längre om att vi får del av Jesu död och uppståndelse, utan det ”märker oss med skapelsens livgivande vatten” (s 68), själavård handlar om att möta människors klimatfrågor (s 86). Kyrkans liturgi, riter, sånger, böner, och förkunnelse handlar inte längre om att hjälpa mig med mötet med Jesus utan att ”förändra vårt liv och påverka samhället” (s 86).
Och brevet avslutas med: ”De närmaste åren är sannolikt avgörande för mänsklighetens möjlighet att hejda de värsta klimatförändringarna.” Om författarna verkligen menar allvar med den meningen måste de förstå att slutet är nära. För med nya oljefynd i Arktis, enorma gasfynd i Ryssland, och kolkraftverk på löpandebandproduktion i Kina så vet vi ju alla att utsläppen kommer fortsätta öka ”de närmaste åren”. Det kan nog inte detta biskopsbrev göra något åt trots alla avslutande uppmaningar till församlingar, företag och myndigheter.

Men å andra sidan är kanske inte syftet med brevet att göra skillnad i klimatfrågan utan att påskynda religionsbytet i Svenska kyrkan. Det försåtliga i denna process är att man behåller utanpåverket. Riter, böner, ceremonier och bibeltexter; allt finns kvar, det ges bara en ny tolkning. Man behåller förpackningen men kastar innehållet.

Kyrkans uppgift är alltså att rädda världen, men inte från den Ondes våld utan från klimatet, så skulle man kunna sammanfatta brevet. Det finns naturligtvis ansatser som är bra, som när man framhåller människan som förvaltare och att skapelsen varken ska exploateras eller romantiseras (s 61). Men allting överskuggas av underliggande uppmaning till politisk kamp för klimatet; författarna talar mer som politiker än biskopar. Och underskatta aldrig en politikers vilja att lösa problem! Finns inget hittar han nog på något, och vad kan vara med lockande än att vara med och rädda världen.

Strängare straff

Jag har aldrig haft inbrott i min bostad, vilket jag är väldigt tacksam över. Men om jag hade haft det är jag övertygad om att det värsta inte hade varit att jag blivit av med pengar eller värdefulla saker. Det värsta hade varit själva intrånget, att man varit inne i mitt hem och rotat runt.
När jag idag hörde på ekot (9 min in i programmet) att regeringen planerar att skärpa straffen för bostadsinbrotten var det därför välkommet. Det är ju en helt annan sak att bli av med en summa pengar genom till exempel ett kontokortsbedrägeri än att bli av med samma summa genom inbrott i sitt hem. Det högre straffet (fängelse i minst 1 år) ska avspegla den allvarligare kränkningen.

Förslaget sågas dock av Jerzy Sarnecki som kallar det "kunskapsfientligt", eftersom det är upptäcktsrisken som har en preventiv effekt och inte en högre straffskala.
Sarnecki har gjort sig känd för att alltid söka efter bortförklaringar när folk begår brott: det är aldrig den enskildes ansvar utan alltid samhällets fel. Men syftet med straffet är ju inte bara, eller ens främst, att vara avskräckande. Syftet är ju att ett brott har begåtts och brott måste sonas.
När samhället straffar brottslingen upprättas brottsoffret. Men faktiskt inte bara offret utan även brottslingen. Det är en del av människans storhet att vi har ansvar för våra handlingar. Vi sätter ju inte hundar i fängelse när de biter någon; djur har inget ansvar för sina handlingar. Att då skylla på omgivningen när en person begår ett brott och frånta honom det egna ansvaret är att jämföra honom med en hund.

När Sarnecki bemöter varje förslag om höjda straff med att höga straff i sig ändå inte får brotten att minska visar han att han inte förstått det viktigaste syftet med straff. Han tycks anse att enda syftet är att de ska vara avskräckande gentemot andra mot att begå liknande brott, och har de då ingen avskräckande effekt har de inget syfte. Att straffet också har en upprättande funktion verkar han inte ha tänkt på.
Om stränga straffa inte har effekt, hur milda straff vill han egentligen se? Ska vi ta bort dem helt, eller bara råkar det vara så att vi i Sverige just nu har exakt de straffskalor som vetenskapligt är uträknat som mest lämpliga?

Det är viktigt att straffen motsvarar det allmänna rättsmedvetandet och min känsla är att vi i Sverige har en bit att hämta in där i form av längre fängelsestraff. Det i sig behöver naturligtvis inte utesluta att vi också ser till att upptäcktsrisken ökar.

Uppdaterat: Jag ser nu att de har skrivit ett inlägg på DN-debatt.

Nästa finanskris

På nittiotalet hade vi IT-kraschen och 2008 bolåne-kraschen i vars sviter vi fortfarande lever i. Sådana här typer av bubblor får sina namn först i efterhand, av det enkla skälet att de är svåra att förutse. Men det finns tecken att tyda: varje sådan här bubbla kännetecknas av en okritisk och irrationell tro på att en viss trend kommer hålla i sig för evigt. Och idag finns det många viktiga varningstecken som visar att vi nu är på väg in i en ny bubbla liknande IT-bubblan.

I Den gröna bubblan varnar Per Wimmer för nästa finanskris som kommer vara orsakad av vidlyftiga spekulationer och naiv tro på "grön" energi.


Per Wimmer är entreprenör och affärsman och har en bakgrund på flera ledande finansföretag, bland annat Goldman Sachs i New York. Han är alltså väl förtrogen med marknadens mekanismer. Dessutom tror han i grunden på den förnyelsebara energin vilket gör honom svårare att avfärda. Men som han ser det, kommer statliga subventioner och billiga krediter förstöra för dessa energislags framtid: det som inte är ekonomiskt hållbart är inte hållbart alls. Subventioner fungerar bara så länge de betalas ut och drar under tiden till sig fel folk till branschen. Genom olika smarta upplägg kan entreprenörer etablera sig, plocka på sig av de statliga pengarna och lämna innan bubblan spricker. Som alltid kommer det bli skattebetalarna som tar smällen.

Vi hör ibland att satsningar på grön energi kommer skapa jobb, "gröna" jobb. Det är sant, men det man inte talar om är att för varje grönt jobb förstörs det 2-3 andra jobb. De gröna jobben är ju subventionerade och pengarna måste tas någon annanstans. Dessutom snedvrids konkurrensen och energipriserna tvingas upp för att energislag som vindkraft ska kunna bli lönsam. Trots subventioner har de nämligen svårt att vara det.

En subvention är inget annat än ett sätt att tvinga människor att betala för något som de inte vill ha. 
Om folk verkligen hade velat ha vindkraft hade de av fri vilja betalt det högre priset som dessa energislag kräver. Nu vill de inte det och då blandar sig politikerna i och säger: ok, men då får ni betala i alla fall. Och så är man så finurlig att man kallar det avgift för el-certifikat och inte skatt, så ingen ska kunna säga att det inkräktar på de gamla i våra äldreboende eller våra barns skolgång. Men pengarna kommer från våra plånböcker oavsett vad vi kallar det.

Hela iden med att subventionera fram vissa energislag bygger på en väldig hybris: politiker tror att de kan se in i framtiden. De tror att de kan avgöra vilket energislag som kommer gälla i framtiden och så vill de bara ge detta en liten hjälp på traven. Men ingen vet hur vi kommer producera energi om 50 år. Om det rör sig om nästa generation kärnkraft, fusionskraft eller solpaneler i rymden har vi ingen aning om (fast vi kan bara tämligen säkra på att det inte kommer vara vindsnurror).

Snurrorna som blåser oss in i nästa finanskris.

Att då peka med hela handen och driva ut vindkraft på marknaden med subventioner och lagstiftning är en vild chansning. Redan nu tyder allt på att det är en gigantisk felsatsning. Affärerna flyter så länge statligt stöd fortsätter att pumpas in, stöd som samtidigt blåser upp bubblan. Dessutom är gröna energiprojekt ovanligt högt belånade vilket gör dem ännu mer sårbara om räntan stiger en aning.

Det bästa vore om politiker inte lade sig i alls. Låt marknaden själv utkristallisera vilket energislag som kommer bli det bästa, billigaste och miljövänligaste i framtiden. Skillnaden mellan politiker och marknadens aktörer är att de förra satsar andras pengar (dina och mina) och de senare satsar sina egna. De projekt som drivs av marknaden kommer därmed bli betydligt trovärdigare och förnuftigare, man är mer försiktig med att riskera sina egna pengar på vansinniga projekt.
Det är bara så vi kan få ett hållbart energisystem, och då menar jag hållbart på riktigt som kan stå på egna ben och inte är beroende av politiska beslut i riksdagen.

Kontakt med utomjordiskt liv

Jag såg om filmen Contact med Jodie Foster i huvudrollen som spelar astronomen Dr Ellie Arroway. Hon jobbar inom SETI,  Search for extraterrestiell intelligence, alltså sökandet efter utomjordiskt intelligent liv. Filmen bygger på en bok med samma titel som är skriven av Carl Sagan, en man som vigt sitt liv till två saker: sökandet efter ET och spridandet av ateismens läror, gärna genom att förlöjliga kristendomen.

Ellie är en strikt tänkande vetenskapskvinna, hon tror bara på det som går att bevisa. Hon har ett tillfälligt förhållande med en pastor som hon pressar på bevis efter Guds existens.

"Känner du till Occams rakkniv?" frågar hon honom. "Det är en grundläggande vetenskaplig princip: av två förklaringar väljer vi den enklaste. Så vad är mest troligt: en allsmäktig Gud som skapade universum utan att lämna några spår på sin existens, eller: han finns inte utan vi skapade honom själva för att känna oss mindre ensamma?"

Ellie är den första människan som får kontakt, när hon lyssnar på inkommande radiosignaler från yttre rymden hör hon plötsligt en signal som tydligt avviker från den ständiga bruset. En signal som visar sig innehålla en ritning till en maskin som rymmer en människan. Man gissar att maskinen är någon slags transportmedel till stjärnan Vega, varifrån signalen kommer.
Efter att ha byggt maskinen blir Ellie den som tar plats och bereder sig att färdas ut i rymden till de okända varelser som kontaktat dem. I överljusfart förs hon iväg till centrum av galaxen och landar till slut på en strand på en okänd planet. Där träffar hon sin sedan länge döde far som hon förstår egentligen är en förklädd utomjording. De för ett samtal, Ellie har många frågor men får inte svaret på alla. Och hon får också veta att hon inte får komma tillbaks: "Det här är bara det första steget, tids nog tar ni ett till, lite i taget."

Men när hon kommer tillbaks till jorden får hon problem. Det som för henne tog 18 timmar varade bara någon sekund för de tekniker som övervakade hennes färd. För dem hade hon inte åkt iväg alls, utan de trodde att det var något fel på maskinen. När hon försöker förklara att maskinen hade fungerat, att hon gjort sin resa och haft kontakt med de främmande varelserna är det ingen som tror henne. Och hon kan inte göra något för att bevisa det.

Under en offentlig utfrågning ställs Ellie mot väggen och anklagas för att delta i en konspiration där den ursprungliga signalen skulle komma från en satellit arrangerad av en döende miljardär (Hadden) och att hela hennes resa är en bluff.
Den som leder utfrågningen säger: "Doktor, känner ni till den metodologiska principen som kallas Occams rakkniv?"
"Ja, svarar Ellie, den innebär att den enklaste förklaringen oftast är den rätta."
"Precis, säg mig: vad är mest troligt? Ett utomjordiskt meddelande resulterar i en magisk maskin som sveper iväg med dig till galaxens centrum där du surfar med pappa för att ögonblicket efter skickas hem utan minsta lilla bevis? Eller spelade du i själva verket paradrollen i ett avskedsspektakel regisserat av S.R. Hadden?"
En annan av utfrågarna lägger till: "Ni kommer tillbaka utan bevis, utan inspelningar, utan något att ta på. Med bara en historia som milt sagt, saknar trovärdighet. Förväntar ni er att vi enbart ska förlita oss på tro?"

Men Ellie vägrar att backa från sin historia: "Jag upplevde något. Jag har inga bevis, inte ens en förklaring. Men allt det som är jag, säger mig att det var verkligt. Jag fick något som förändrade mig för alltid: en vision om universum som uppenbarade hur små och obetydliga och samtidigt så unika och värdefulla varelser vi är. En vision som säger oss att vi ingår i något större än oss själva, att ingen är ensam."

Carl Sagan, 1934-1996

Ellie hamnade alltså i samma situation som hennes vän, pastorn: hon tror på något som hon inte kan bevisa. Hennes tro gränsar till det religiösa i sökandet efter mening i tillvaron, på förhoppningen att människan inte är ensam i tillvaron utan att vi alla ingår i något som är större än oss själva.

Eftersom Carl Sagan skrev manuset till filmen är det ingen djärv gissning att Ellie avspeglar hans egna tankar. Han var ateist men hade bara bytt ut "Gud" mot "ET". Hela sitt liv lyssnade han efter dem. Han trodde uppenbarligen på deras existens utan bevis. Kanske för att det skänkte honom hopp och tröst att vi inte är ensamma. Ibland är den där ateistiska fasaden väldigt tunn...

Nationaldagen och flaggbränning

Det är ju nationaldagen idag och då passar det väl att fundera kring Sverige och svenskhet. Det är otvivelaktigt så att Sverige som nation är en produkt av en mängd historiska tillfälligheter. Att vi har de gränser som vi har beror på hur krigslyckan har växlat i gångna tider.

Den moderna nationen och nationalkänslan är också en ganska ung företeelse. I medeltidens Europa fanns ingen känsla av samhörighet bara för att man tillhörde en viss nation. Eliterna i respektive land hade mer gemensamt sinsemellan än med det egna folket. I Wilhelm Mobergs bok Förrädarland beskrivs hur bönder i gränstrakter varnade sina bröder på andra sidan när den egne kungens soldater var på väg. Och soldaterna själva hade inga problem att svära trohetseden till än den ene kungen, än den andre. Folk "kände" sig inte som svenskar eller danskar, identifikationen var betydligt mer lokal.

Men även om det inte finns någon grund för att "blodet och jorden" bestämmer vilka vi är, kan man inte tala om "svenskhet" i någon betydelse? Eller är våra svenska traditioner, vanor och språk bara ett hopkok av impulser utifrån. Allt går ju (förmodligen) att spåra till en källa utifrån och den enda "svenskhet" som finns kvar är "barbariet" som Reinfeldt beskrev det i ett tal till riksdagen.
Problemet med det resonemanget är att inget land i så fall kommer undan. Då skulle till exempel den japanska teceremonin inte vara japansk eftersom det var kineserna som lärde dem att dricka te. Eller finns det de som tror att Sverige skulle vara det enda land i världen som importerat allt utifrån? Det skulle i sanning göra oss unika.

Även om vårt lands gränser och vårt folks traditioner och kynne är en produkt av tillfälligheter och impulser utifrån går det givetvis att prata om Sverige och svenskhet. Det globala flödet av kulturer och traditioner har fått ett alldeles unikt avtryck just här.

På Facebook pågår det nu ett initiativ av "365-rörelsen" där "Jokern" uppmanar till att stjäla och bränna så många svenska flaggor som möjligt idag. Syftet är att krossa nationalstaten och alla gränser.

Nu har jag i och för sig förståelse för viljan till öppna gränser, där det ska vara möjligt att bo och arbeta varhelst man vill. Också jag längtar efter en sådan värld.
Men det är skillnad på öppna gränser och inga gränser. Utan nationalstaten får man problem att utforma demokratin. Det var nationernas framväxt på 1800-talet som banade väg för den demokratiska rörelsen. Den moderna demokratin utgår från medborgarskap i en definierad nation. Och vi ser ju nu att när nationen är på reträtt till förmån för ett federalt Europa är även demokratin på reträtt.

Det intressanta med flaggbränningsrörelsen är att de genomförs av personer som vanligtvis hyllar mångkulturalism. Man hyllar alla kulturer, utom just den svenska då... (Vad skulle hända om en grupp sverigedemokrater brände den romska flaggan den 8 april?)

Just på nationaldagen har det vuxit fram en tradition i många kommuner där man välkomnar nya svenska medborgare vilket är en alldeles utmärkt tradition. Kanske har dessa längtat efter att vara fullvärdiga medborgare i ett demokratiskt land under hela sitt liv. Jag antar att den svenska flaggan finns med i det sammanhanget, kanske delar man också ut en flagga i lämpligt format till de nya svenskarna. Undrar hur dessa reagerar om samma flagga bränns på andra sidan gatan?

Att trampa på Sverige och svenskhet kan inte vara särskilt uppmuntrande för invandrare som själva vill blir medborgare i vårt land. För att de ska känna sig välkomna måste det finnas något att välkomna dem till: ett Sverige som vi är stolta över, språk och traditioner som vi bejakar. Det naturliga när man kommer till ett nytt land är ju nyfikenhet på det landets traditioner, då kan vi inte sopa dessa under mattan.

Så: en god nationaldag vill jag önska alla svenska medborgare, hur ni än firar den.