Om att fråntas sitt medborgarskap

Såg Debatt på SVT igår där det (som vanligt) mycket högljutt debatterades om svenska medborgare som reser ner för att strida för IS och där vi med nuvarande lagstiftning inte kan göra mycket åt saken. Är det rätt eller fel att dra in medborgarskapet för sådana jihadresenärer?

Ja, vad innebär egentligen att vara medborgare i ett land? Det är ju att ingå i en gemenskap där vi kollektivt bestämmer över väldigt mycket. Vilka lagar som ska stiftas i landet till exempel, och hur mycket resurser som ska tilldelas skolor och sjukvård. All offentlig makt utgår från medborgarna.

Att bli medborgare i ett land, särskilt när man blir medborgare i vuxen ålder, innebär att man ingår ett samhällskontrakt mellan individen och kollektivet. Man blir en del av en gemenskap. Som medborgare får man en rad rättigheter, bland annat får man rösta och själv kandidera i allmänna val. Men man har skyldigheter också, att till exempel följa landets lagar och ställa upp på vissa grundläggande värderingar.

Men om man då bryter kontraktet? Om man på ett uppenbart och flagrant sätt visar att man inte vill ingå i gemenskapen; man är inte intresserad av de värderingar som binder oss samman? Till exempel genom att resa iväg för att strida för en helt annan stat som dessutom är fientlig mot oss och västvärlden. Jag menar att man i så fall har förverkat rätten att vara medborgare i landet.

Att bli fråntagen sitt medborgarskap är inte samma sak som att bli utvisad, man kan naturligtvis inte blir utvisad om det inte finns ett mottagarland dit utvisningen kan ske. Men det går utmärkt att bo och leva i Sverige även om man inte är svensk medborgare.

När man låter en person blir medborgare innebär det att resten av kollektivet lämnar över en liten del av den gemensamma makten till denne. Via valurnorna får de inflytande i samhället även om det är marginellt för varje enskild individ. Det borde inte vara likgiltigt för oss vad de har för värderingar som vi ger makt över våra liv, om en väldigt liten makt.
Jag pratar inte om vanlig kriminalitet utan terrorresor och folk som begår krigsbrott. Går det att lagföra dem bör man naturligtvis göra det, men man bör också dra in medborgarskapet.

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 15, står det att ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet. Det tolkar jag som att om det bara finns välgrundade skäl så får man frånta nationaliteten eller medborgarskapet.

Feminism och kyrkan

Lina Mattebo (red.) Feminism och kyrkan – på spaning efter jämställdheten. Argument Förlag AB, Tryckt i Lettland 2014, 112 s

Det var med stort intresse som jag läste boken ”Feminism och kyrkan” vars avsikt är att ”väcka tankar och
peka på problem som finns, men också visa att kyrkan är mer fantastisk än vad många tror.” 10 skribenter, 7 kvinnor och 3 män, tar sig an denna uppgift, de skriver från olika erfarenheter och kyrkliga perspektiv. Personliga erfarenheter spelar en stor roll i texterna men det hade varit önskvärt med en större kyrklig bredd. Nu är det mesta skrivet från Equmeniakyrkans och Svenska kyrkans horisont.
Flera konstaterar att kyrkan är mer feministisk än många tror, särskilt när man ser i ett internationellt perspektiv. Annika Ahlefelts bidrag var mycket intressant där hon beskriver hur kyrkan är en pådrivande faktor för kvinnors rättigheter i många utvecklingsländer.
Här finns, som Johanns Gustavssons, värdefulla bidrag där kvinnor i bibeln och deras betydelse för frälsningshistorien lyfts fram, men också mer pessimistiskt konstaterande att bibeln är uteslutande en patriarkal bok där namnlösa kvinnor sorteras bort. Och detta visar väl att feminismen inte är en enhetlig rörelse.
Överlag saknar jag en definition av begreppet ”feminism” och en diskussion av det. Är det så enkelt, som en av boken illustrationer säger, att feminism bara handlar om lönen, makten och talutrymmet?

Den värsta kritiken står de tre manliga skribenterna för. Patrik Hagman hänvisar till Paulus när han beskriver patriarkatet som en demonisk andemakt som vi har att kämpa mot. Men vad är då patriarkatet? Vi får ingen annan förklaring än en blandning av ”vanor, tankemönster, fördomar och själviskhet”. Problemet är att börjar man leta efter mönster ser man dem snart överallt, då kan man också få för sig att förskoletjejer försöker tjusa vuxna män. Visst kan det vara värdefullt att lyfta fram omedvetna beteenden, men här finns ju en stor risk för övertolkning.

Tomas Lundström berättar om hur han och hans vän blev misshandlade av nazister i deras ungdom och konstaterar att den gemensamma nämnaren hos de som misshandlade var att de alla var män. Men han glömmer den gemensamma nämnaren hos honom själv och hans vän: de var också män. Även om män står för de mesta av våldet så är ju också män de som är mest utsatta.
Men enligt Lundström existerar inte den ”icke-våldsamma mannen”, även om inte alla män själva behöver utföra våldet. För honom är polis och militär bara uttryck för manligt våld som försvarar hans privilegier som vit, svensk och man! De poliser som ingriper mot kvinnomisshandel och den svenska Afghanistan-styrkan, som garanterar att flickor kan gå i skolan kanske inte skulle hålla med.

Precis som ”feminism” och ”patriarkat” är begrepp som skulle behöva diskuteras mer, gäller det även ”jämställdhet”. Vilken typ av jämställdhet är feminismen för? Bosse Parbrings föreslår till exempel kvoterade talar-listor på kristna konferenser. Då hade man kunnat diskutera om man är för jämställdhet i utgångsläget eller i utfallet. Även om det råder likhet i utgångsläget kan ju utfallet bli olika beroende på om män och kvinnor gör olika val och prioriteringar i livet. Att då genom kvotering kämpa för jämlikhet i utfall leder till att inte bara män, utan även kvinnors frihet begränsas, och det kan väl inte vara feministiskt?

Överlag ser jag få exempel i boken på verklig diskriminering, mest anekdoter om plumpa skämt från män i övre medelåldern. Däremot hänvisas det till strukturer: kvinnor är som grupp strukturellt underordnade män. På vilket sätt förklaras inte närmare, men läsaren förväntas omfatta konceptet.
Lina Mattebo talar visserligen om att vi tvingas in i könsroller, men vem tvingar vem? Enligt henne kan många män inte visa sig svaga eller ha nära fysisk kontakt med andra än män. (Verkligen?)
Hur är det med oss som inte ser dessa strukturer? Även om det inte sägs, så ligger det under ytan att vi tillhör en oupplyst, krympande skara från det förgångna.
Det sluga med att hänvisa till strukturer är att alla, både män och kvinnor, är en del av det. Ingen slipper undan. Samtidigt riskerar detta bli en förklaringsmodell som lägger sig som ett raster över hela vårt beteende. Feminismen blir inte ett intresse bland andra utan ett meta-intresse där ingen tillåts säga ”jag har annat att tänka på”. Feminismen som ville ta bort alla mallar och kategorier blir i sig en mall som alla ska tvingas igenom.

Jag kan konstatera att boken i mitt fall har lyckats med åtminstone en avsikt: den väckte tankar. Men när det gäller den urkristna visionen att ”ingen längre är man eller kvinna”, så är jag rädd att feminismen, som den kommer till uttryck hos flera av skribenterna, inte är en framkomlig väg. Men det är inget tvivel om att boken skulle kunna fungera utmärkt som samtalsunderlag, och där studieförbundet Bilda har tagit fram en studieplan. Den skulle kunna leda till många intressanta diskussioner förutsatt att allas åsikter är välkomna.

(Publicerat i SPT nr 2015)

Vilka ska bestämma i staten?

Platon, detalj ur Raphaels fresk
Den athenska skolan

"Staten" (Politeia) är kanske den viktigaste av Platons skrifter. Boken är en enda långa dialog mellan Sokrates och hans vänner där de diskuterar hur en idealstat skulle kunna se ut. De konstaterar att Staten behövs eftersom ingen människa klarar sig på egen hand. Ingen människa kan själv tillverka alla de olika saker som hon behöver för att leva och sen också använda dem. Genom att människor går samman och specialiserat sig på olika saker och sen köper och säljer de varor och tjänster man inte själv producerar uppstår ett samhälle där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda. Staten uppstår därför att vi behöver varandra.

De som ska styra i Platons stat är filosoferna. Väktarna är poliser och soldater som skyddar staten från inre och yttre hot och resten av folket är hantverkare och bönder som producerar varor av olika slag. Mest utrymme ägnas åt hur styret ska se ut och hur filosoferna bör vara beskaffade som ska stå för det.

Vad ska man då säga om själva grundkonceptet med boken? Kan man slå sig ner och diskutera sig fram till hur en idealstat ska se ut och sen försöka förverkliga den? Jag tror de flesta politiker känner sig frestade av detta. På något sätt ligger det väl i politikens väsen: man vill styra samhället till en bättre värld och jag tvivlar inte på att många blir politiker med de ädlaste motiv, man har en idé om hur samhället bör vara beskaffat och vill förverkliga den.

Själv blir jag emellertid mer och mer skeptisk till idén att man med olika styrmedel ska styra människor till att förverkliga det goda samhället, även om det skulle fungera. I Sverige styrs vi i mycket högre utsträckning än vad de flesta av oss förstår.
Vi har bland världens högsta skattetryck där vi lämnar ifrån oss det mesta av vad vi tjänar till staten som sen skyfflar tillbaka pengarna till oss. Genom denna rundgång skaffar sig politiker en enorm makt över våra liv. Beroende på hur man utformar skattesystemet, genom olika bidrag, avdrag och villkorade subventioner styr man svenska folket. Vi tror att det är vi som "väljer", i själva verket svarar vi på ekonomiska incitament.

Vi kan ta det faktum att så gott som alla barn går på förskola från det att de är lite drygt ett år gamla. Det hade naturligtvis inte hänt om vi inte hade haft subventioner av dagisplatser i hundratusenkronorsklassen. De få som väljer en annan lösning får det inte bara besvärligt ekonomiskt utan känner sig kanske också snuvade på dessa subventioner.

Att våra liv detaljregleras försvaras med att vi ju lever i en demokrati, "det är ju ändå folket själva som bestämmer". Men det stämmer ju inte, vi lever inte i en demokrat utan i en representativ demokrati, vilket är stor skillnad. Vi väljer de som bestämmer över oss.
Därför borde våra valda företrädare bestämma så lite som möjligt och de saker där var och en lika gärna kan bestämma själva behöver politikerna inte lägga sig i.
Om vi själva hade fått bestämma hade vi då haft denna omfattande utbyggnad av förskolor? Troligen inte, vi hade istället haft många olika lösningar beroende på vad som passar olika personer. Det var inte vi, folket som valde den här reformen, det var de som vi valde som valde åt oss.

Ingen människa klarar sig själv, Staten behövs för att garantera att alla får sina grundläggande behov tillgodosedda. Men sen behöver politiker göra halt, även om de har svårt för det. Efter att ha läst Staten av Platon kan jag bättre förstå den frestelsen som finns hos politiker att med olika styrmedel skapa det som man uppfattar som det goda samhället.

Varför är de fattiga fattiga?

Det är nu ett par veckor sedan som Oxfam kom med sin rapport att de 80 rikaste i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften. Förvisso kan man bli förfärad över denna ojämlikhet, men jag blir dock alltid misstänksam när man ställer de rikaste mot de fattiga på det här sättet. Jag misstänker att man egentligen inte ser fattigdomen som ett problem utan rikedomen. Biståndsvänstern, som Oxfam måste sägas representerar, fastnar ständigt i detta: istället för att fokusera på fattigdomen och hur vi ska bekämpa den så är man mer intresserad av att bekämpa rikedom.

Genom att ställa de 80 rikaste mot den fattiga hälften säger man ju underförstått att deras rikedomen på något sätt skulle ha orsakat de fattigas fattigdomen. Att de är rika på de fattigas bekostnad.

Det är naturligtvis nonsens: Ingvar Kamprad och Bill Gates framgångar har inte på något sätt ökat fattigdomen bland de fattiga, faktiskt tvärtom. Det är entreprenörer som dessa som tar världen ur fattigdom.

Tanken att fattigdomen beror på ojämn fördelning av jordens resurser är en extremt seglivad myt. Jag möter det ständigt i olika sammanhang inte minst i egenskap av präst, och med en underförstådd förväntan att jag naturligtvis borde håller med: "om vi bara delade med oss... om vi inte hade roffat åt oss" Jag orkar inte alltid börja förklara min syn på saken, det är ganska komplicerat och ofta åstadkommer jag mest förvirring.

Men om problemets lösning är att vi delar med oss av vårt överflöd så borde det vara avhjälpt för länge sedan med tanke på de ofantliga summor som förts över till tredje världen via vår biståndsindustri. Ändå visar forskningsrapport på forskningsrapport att effekten av detta i bästa fall är neutral. I många fall har det varit till direkt skada.

Men tillbaka till de 80 rikaste och den fattigaste hälften. Hur mycket rikedom handlar det egentligen om? Jo: 0,7 % av världens totala förmögenheten. Fortfarande en hel del, men som jag ser det måste det förfärliga vara att den fattigaste hälften äger 0.7 %, inte att de 80 rikaste gör det.

Men vad beror fattigdomen på? Innan jag skrev det här blogginlägget läste jag Hernando de Sotos bok: Kapitalets mysterium, Varför kapitalismen segrar i Västerlandet men misslyckas på andra håll.

Hernando de Soto leder ett oberoende forskningsinstitut i Lima, Peru. Han och hans kolleger gav sig ut i världen för att undersöka förhållandena på plats. Överraskande kom de fram till att de fattiga faktiskt äger en hel del, betydligt mer än de 0,7 % som Oxfam kom fram till. De äger mark, hus och företag. Men det finns ett stort problem: deras egendom är inte registrerad på ett adekvat sätt. Som de Soto skriver: "De har hus men inga lagfarter, grödor men ingen dokumentation, företag men inga bolagsstadgar". Därmed är deras kapital till stor del dött kapital. Utan en tydlig äganderätt vågar man inte göra några långsiktiga investeringar. Hur mycket pengar skulle man själv lägga på ett hus som ligger på ofri grund?

Men det viktigaste av allt är att utan lagfarter kan man inte utvinna nytt kapital för investeringar. Den viktigaste finansieringskällan för ett nytt företag hos oss är det egna huset. Hade fattiga bönder i Afrika haft dokument på att de äger det de faktiskt äger, hade de kunnat belåna marken, köpa en traktor och öka produktionen.

Fattigdom är något förfärligt, det är svårt för oss att föreställa oss en tillvaro där man inte alltid kan äta sig mätt. Men för att lösa problemen måste vi sluta inbilla oss att de fattigas problem skulle finnas bland de rika. De fattigas problem kan faktiskt bara lösas om vi har en adekvat analys av orsaken: brist på egendomslagstiftning i deras länder och brist på goda institutioner som garanterar äganderätten för de fattiga.