Bot mot klimatångest

Klimatdebatten är fortsatt intensiv även denna sommar och hela frågan blir mer och mer av en religion. Det jag tänker på är den apokalyptiska stämning som råder i Svt och andra media. På fullt allvar talar om man om att "det är kört" det vill säga mänskliga civilisationen är dömd att gå under inom 30 år, ja, kanske till och med människan som art.

Det som tidigare hörde hemma bland religiösa sekter, att världens undergång är nära, har idag blivit mainstream.

Om man bara möts av denna propaganda har jag full förståelse för att klimatångesten kan komma smygande, det är svårt att veta vad man ska tro när det alarmistiska budskapet kommer emot en från alla håll. 

Nu är det inte första gången som undergångsstämningar har drabbat samhället, det är ett ganska vanligt tema i kyrkans historia. Den yttersta domen är ett vanligt motiv i konsten där Michelangelos målning i Sixtinska kapellet är den mest kända. Särskilt under medeltiden var det vanligt att människor drogs med av domedagspredikanters budskap. Ibland har det bara varit en liten grupp troende som anslutit sig, ibland har hela samhällen dragits med i hysterin. Det nya med klimatapokalypsen är kanske att den har ett sekulärt ursprung även om den med tiden blivit mer och mer sekteristisk.

För att hålla huvudet kallt i en sådan här tid är det viktigt att hålla sig till fakta, lyssna på klimatforskare och experter och utifrån det försöka bilda sig en egen uppfattning. Det har då nyligen kommit ut två böcker som underlättar för detta. Den ena är skriven av Lennart Bengtsson, Vad händer med klimatet? - En klimatforskares syn på jordens klimat. Lennart Bengtsson är professor i dynamisk meteorologi, tidigare verksam bland annat på Max Planck Institutet för Meteorology och det finns förmodligen ingen svensk som är kunnigare än han. Ändå är det inte han som Svt ringer efter när det ska kommenteras om klimatet.

Boken är en gedigen genomgång av jordens klimat och vad som påverkar det, ambitionen är att undervisa allmänheten. Att jorden har blivit varmare det senaste seklet och att det sannolikt, åtminstone sedan 70-talet, delvis beror på människans utsläpp av framförallt koldioxid instämmer han i. Men påståenden om att extremväder skulle bli allt vanligare och så kallade tipping points saknar vetenskaplig grund. Den globala medeltemperaturen har inte heller stigit i den takt som datormodeller förutsett.

Den andra boken som jag rekommenderar i sammanhanget är Klimatkarusellen av Elsa Widding. Hon är civilingenjör och energiexpert och blev känd som "Sveriges bråkigaste kvinna" när hon försökte stoppa Nuon-affären. Det är nog den typen av personligheter som behövs, personer som vågar gå mot strömmen och undersöka saker själv istället för att bara utgå från att "alla" andra har rätt.

När jag läser dessa böcker plus andra artiklar är det ingen tvekan om att de riktiga klimatforskarna försöker tona ner problemet och tar avstånd från masshysterin. 

Men ska man då inte för säkerhets skull ändå göra allt för att minska klimatutsläppen? Ska vi inte utgå från försiktighetsprincipen? Problemet med det resonemanget är att boten riskerar att bli värre än sjukdomen. 80 % av människans energiförsörjning kommer från fossila bränslen och det går inte att ersätta dessa med "sol-och-vind" utan en återgång till ett förindustriellt samhälle med  den fattigdom och det lidande som det innebär. Det kommer heller inte ske, för oavsett vad vi gör i Europa kommer resten av världen inte avstå från den levnadsstandard som fossila bränslen medger. Varenda flygresa som vi avstår ifrån kommer flygas ändå, i någon annan del av världen. 

Enligt Paris-avtalet ska Europa och USA minska sina CO2-utsläpp med 1,8 mdr ton de närmaste tio åren, samtidigt som Indien ska få öka sina med 5 mdr ton och Kina med 11 mdr ton. Följs detta avtal kommer påverkan på klimatet vid seklets slut ändå vara ytterst marginellt: Björn Lomborg har räknat ut en minskning på 0.17 grader. Det är alltså hela skillnaden jämfört med inget avtal alls. 

Den enda effekten av om vi i Sverige och Europa slår knut på oss själva för att minska utsläpp av CO2 är att vi sänker våra ekonomier medan framförallt Kina kommer fortsätta ånga på. Vi kommer då inom 30 år, inte möta den mänskliga civilisationens undergång utan den europeiska civilisationens undergång, där den ledande stormakten kommer vara en kommunistisk diktatur och all handel med omvärlden måste ske på dennes villkor. Varför vi skulle låta detta ske? Särskilt när det inte finns någon vetenskaplig grund för klimatapokalypsen? 

Nog kan jag också få lite ångest, men inte för att klimatet i sig skulle skena iväg i någon okontrollerbar riktning, utan för att åtgärder mot detta kommer leda till att vi måste ge upp vår frihet, demokrati och välstånd.

Demokrati, yttrandefrihet och förnuft

Demokratins vagga stod ju i Aten. Visserligen uteslöts slavar, kvinnor och utlänningar men det var ändå en såpass stor minoritet som hade rösträtt; alla fria män (oberoende av börd och rikedom), att man kan tala om en revolution, något nytt och unikt som världen dittills inte skådat. I Historia.nu diskuterar Urban Lindstedt med författaren Tomas Lappalainen (som har skrivit boken Världens första medborgare) hur demokratin med rösträtt och yttrandefrihet så nästan mirakulöst kunde uppstå i det antika Grekland.

Dessförinnan var det ett slags maffiavälde som styrde. Den med störst våldskapital bestämde, men kunde ändå aldrig vara säker, inte ens när han var bland vänner. När som helst kunde han svikas och dödas även av dem som svurit honom evig trohet. Säker var man bara så länge man höll en kniv mot alla andras strupar. Den här situation innebar att alla (dvs alla fri män) var beväpnade och gick omkring med ett svärd vid sin sida.

Embryot till de första demokratierna uppstod under kolonisationsvågen då en grupp män kunde resa iväg på grund av jordbrist för att tillsammans kolonisera en ny ort. Där de slog sig ned befann de sig i en ovan situation när det gäller hur de gemensamma besluten i det nya samhället skulle fattas. De var långt hemifrån och då spelade det ingen roll om någon tillhörde en mäktig familj, han skulle ändå inte kunna hämta hjälp därifrån. Alla vara män i samma ålder, alla var beväpnade och dugliga till strid. Alla var, kort sagt, jämlika.

I normala fall hade man slagits om saken och den som var starkast hade vunnit. Men här var de starkaste helt enkelt de som var i majoritet och då kunde man istället för att slåss om saken, rösta om saken. På det viset kunde man, utan blodspillan, ta reda på vilken som sida som skulle ha vunnit.

På lika rösträtt följde att man hade lika rätt att tala inför folkförsamlingen. Demokratin skulle inte vara värt något om inte alla fick argumentera för sin sak. Och det som hände nu var att för första gången blev människor ärliga. Tidigare hade en kung aldrig kunnat lita på en undersåte. Allt vad människor sa, sa de bara i den mån det skulle gynna deras position, alla hycklade och lismade och alla visste det. Vad andra människor egentligen tyckte fick man gissa sig till.

Men när man utan risk för sitt eget liv kunde utbyta tankar och idéer med varandra hände, som Lappalainen uttryckte det: man började upptäcka varandras hjärnor. Detta ledde till "det grekiska miraklet", den intellektuella explosionen: filosofins uppkomst och grundandet av det västerländska tänkandet.

I boken Förnuft & Fördom - Varför vi tänker som vi gör, menar författarna att förnuft är en kollektiv färdighet istället för individuell. I en rad experiment har man kunnat visa att vi människor inte är särskilt förnuftiga - som individer. När vi fattar beslut sker det ofta godtyckligt och med dolda motiv, sedan ägnar vi oss åt efterkonstruktioner för att rättfärdiga ett visst beslut. Vi är alla drabbade av bekräftelsebias etc.
Men experiment har också visat att när vi fattar beslut som grupp, under diskussion och argumenterande, fattas mycket bättre beslut än vad samma personer hade gjort individuellt. Vi är dåliga på att se biaser hos oss själva men duktiga på att upptäcka dem hos andra och vi är bättre på att bedöma andras motiv än våra egna. När en grupp människor argumenterar reagerar de på varandras argument och bygger vidare på dem.

Av detta kan man konstatera att om yttrandefriheten stryps, om vi inte längre vågar säga var vi innerst inne tycker så leder detta till en allmän fördumning av samhället. Sämre beslut kommer att fattas och vi kommer alla bli sämre på att tänka, eftersom vi tänker bäst fritt i grupp. (Detta gäller alltså inte grupptänkande då medlemmarna i gruppen värdesätter konsensus och viljan att uppnå enighet högre än ett kritiskt förhållningssätt till sina egna idéer.)

Om yttrandefriheten begränsas förlorar vi tillgång till varandras hjärnor och eftersom förnuft är en kollektiv förmåga kommer oförnuftet breda ut sig. I Sverige har vi exempel på detta både inom migrationspolitiken och klimatpolitiken.
Än så länge har vi yttrandefrihet i vårt land men på flera områden så förekommer det en informell självcensur. Man låter bli att säga vad man tänker av rädsla för vad andra ska tycka, och begränsar sig till det som är politiskt korrekt och ligger innanför åsiktskorridoren.

När det gäller yttrandefrihet gäller: use it or lose it. Om du inte öppet säger din åsikt bidrar du till fördumningen av samhället. Du bidrar också till en de facto begränsning av yttrandefriheten där de med makt fattar beslut utan debatt, beslut som då också kommer bli sämre än om saken först fått stötas och blötas i ett fritt argumenterande.

Vår sällsynta planet

Från att jorden en gång ansågs vara i centrum i universum har vi steg för steg flyttats allt längre ut i periferin. Först när man insåg att jorden roterar kring solen och inte tvärtom. Nästa steg blev när man insåg att solen bara var en av hundra miljoner stjärnor i utkanten av en stor galax. Och slutligen, under 1920-talet, upptäckte man att även vår galax bara var en av många galaxer i en oändligt universum. Steg för steg har människan blivit detroniserad, en liten obetydlig varelse på ytan av en obetydlig planet, förmodligen en av många bebodda världar. Att vara människa var inget särskilt längre.

Men det som händer nu är kanske något av ett paradigmskifte. En rad forskare har börjat tala om att vi kanske är ganska unika när allt kommer omkring, vi kanske rent av är de enda intelligenta varelserna i universum. Ett av skälen till att man börjat överväga detta är att trots allt känsligare teleskop har vi hittills inte sett något spår av andra civilisationer. Med tanke på den tekniska utvecklingen som människan har åstadkommit på ett par hundra år, borde en civilisation som har några miljoner år på nacken ha byggt så avancerade superstrukturer i rymden att vi hade kunnat upptäcka dem. För att inte tala om att de borde ha besökt oss för länge sedan.

Detta har fått många att börja tänka om. I boken Rare Earth - Why Complex Life Is Uncommon In the Universe, argumenterar författarna Peter D. Ward och Donald Brownlee att jorden när allt kommer omkring är mycket speciell. Så speciell att det förmodligen är det enda stället där avancerat liv har uppstått och utvecklats. I och för sig menar de att bakterier och mikrober kan vara vanligt i universum, kanske har livet kommit till jorden genom meteoriter utifrån. Men det är en enorm skillnad på bakterier och flercelliga organismer. Författarna spekulerar i att det stora språnget inte är att liv uppstått utan att det sedan har utvecklats till avancerade organismer.
De äldsta kända spåren av liv är 3,7 miljarder år gamla, livet verkar alltså ha uppstått (alternativt kommit hit utifrån) mycket snart efter att jorden stelnat till en beboelig planet. Men om vi hade åkt bak i tiden till så sent som för 700 miljoner år hade jorden ändå tett sig helt död och livlös för oss. Fortfarande, drygt 3 miljarder år efter livets uppkomst, bestod det nämligen enbart av encelliga organismer, osynliga för blotta ögat.

Författarnas slutsats är att för att en planet ska kunna uppbringa avancerat liv måste den vara stabil och beboelig under många miljarder år. Och det finns en rad lyckosamma sammanträffanden som gör jorden till just detta:

1. Avståndet till solen måste vara lagom för att vatten ska finnas i flytande form, som är nödvändigt för liv. Jorden befinner sig precis i mitten av denna beboeliga zon.

2. Vatten måste alltså existera, men egentligen skulle det inte finnas tillräckligt med vatten på jorden (inklusive kväve och kol som också är nödvändigt för liv) eftersom den formades så pass nära solen.

3. Om inte allt liv skulle ha stannat vid mikrober på havsbottnen måste land uppstå. Det hade inte skett om vi inte hade haft kontinentaldriften och jorden är den enda planet i solsystemet som har detta. Vi vet inte sannolikheten för en sådan företeelse. Dessutom: om jorden bara hade haft en aning mer vatten hade oceanerna täckt de högsta bergstopparna, även med kontinentaldriften.

4. Utan en stor kärna av flytande metall med radioaktivt sönderfall (som håller värmen vid liv), hade vi inte haft ett magnetfält som skyddar oss mot kosmisk strålning och partikelstrålning från solen.

5. Sannolikheten för att en planet av jordens storlek har en så stor måne är väldigt liten. (Egentligen är jorden-månen ett dubbelplanetsystem.) Ursprunget till månen tros vara att en planet av Mars storlek kolliderade med jorden i ett tidigt skede och resterna av materialet som kastades ut i rymden bildade månen. En sådan kollision måste ske i en mycket exakt vinkel och hastighet för att resultatet ska bli en stor måne som fortfarande är bunden av jordens gravitation. Dessutom är det troligt att vår ovanligt stora kärna av flytande metall fick sitt ursprung här.

6. Vad gör då månen? Månens gravitation ser framför allt till att jorden åker stabilt och säkert i sin bana runt solen. Utan månen hade jorden "wobblat" i rymden vilket skulle ha orsakat katastrofala klimatförändringar som omöjliggjort avancerat liv.

7. Med cirka hundra miljoner års mellanrum krockar en meteorit av tillräckligt storlek för att utplåna hälften av allt liv med jorden. Senast hände det för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna dog ut. Men hade vi inte haft Jupiter på lagom avstånd hade detta skett vart 10 000:e år istället och då och då hade ändå större objekt med potential att utplåna allt liv träffat oss. Jupiter och Saturnus med sina enorma storlekar ser till att dra till sig de flesta av dessa massutplånare som far omkring i rymden.

8. Men hade vi haft en tredje planet av Jupiter-storlek hade jordens bana blivit instabil och risken varit överhängande att vi hade skickats ut i den interstellära rymden långt från den livgivande solen.

9. Man hör ibland att solen är en typisk stjärna men faktum är att 95 % av alla stjärnor är mindre än solen. Med en mindre och svagare stjärna är den beboeliga zonen närmare och då kommer eventuella planeter där få sin rotation låst så att den alltid vänder samma sida mot sin sol (så har till exempel skett med Merkurius). Det innebär att den ena sidan blir stekande het medan temperaturen på den andra sidan närmar sig den absoluta nollpunkten.

10. Men stjärnan får inte vara för stor heller, större stjärnor har kortare livslängd, (tvärtemot vad man skulle kunna tro). Med en stjärna som är 50 % större än solen blir livslängden så kort att avancerat liv inte hinner utvecklas på en planet.

11. Det är också ovanligt med ensamma stjärnor. Två tredjedelar av stjärnorna ingår i system av två eller fler som roterar kring varandra i en kosmisk dans. Detta omöjliggör stabila och trygga banor för dess planeter.

12. Solen får inte heller befinna sig för nära galaxens centrum där det är för tätt med stjärnor. I vår nuvarande plats hittar vi 23 stjärnor inom 13 ljusårs avstånd. I en tätare del av galaxen hade det funnits tusen stjärnor eller fler. Det skulle inte funnits någon natt då, och värre är att partikelstrålningen hade varit mycket högre. Dessutom är risken långt större att en supernova inträffar i närheten. När en stjärna slutar sitt liv som en supernova skickas det ut livsfarlig gammastrålning med en sådan energi att allt eventuellt liv inom 10-30 ljusårs avstånd utplånas.
Men för långt ut i galaxen finns det inte tillräckligt med tyngre ämnen som våra planeter är uppbyggda av.

Listan skulle kunna göras längre, men jag stannar här. Paradigmskiftet som pågår i forskarvärlden är alltså att man börjar inse att vi är väldigt unika. Från att ha blivit detroniserad och placerad långt ut i periferin är vi plötsligt tillbaka i centrum. Inte i något geografiskt centrum, men ett sådant finns ändå inte i universum. Men vi människor är med största sannolikhet de enda intelligenta varelserna i vår galax, kanske rent av i hela universum. Finns det liv där ute handlar det om bakterier och mikrober.

Vad innebär detta för vår syn på oss själva? Jag tänker att det innebär en återupprättelse av människans storhet, samtidigt som vårt ansvar som förvaltare av skapelsen fördjupas. Vi är skapade till Guds avbild och insatta av honom att vara förvaltare över allt skapat. Vi kan inte fly från detta genom att säga att vi är obetydliga och marginaliserade. Som människa utgör vi skapelsens krona.