Jesus - han, hon eller hen?

När Gud blev människa var det ju som man han föddes, men hade Gud lika gärna kunnat födas som kvinna? Eftersom det bara finns två kön måste man ju välja, men spelade det någon roll vilket det blev? Singlade Gud slant eller finns det en poäng med att Jesus var man?

Anselm av Canterbury (1033-1109) har ett intressant resonemang om det i sin skrift Monologion. Det som jag tycker är fascinerande med Anselm är hans ambition att närma sig den kristna tron utan att använda sig av bibeln. På 80 punkter i Monologion kommer han steg för steg fram till att det Högsta goda måste vara en treenig Gud, Fadern, Sonen och Anden. Men varför Fadern och Sonen och inte Modern och Dottern?

Anselm har i punkt 39 kommit fram till att det Högsta goda har fött ett Ord, och han förklarar varför det i detta fall är lämpligast att tala om en födsel.
Ordet är inte skapat eftersom det inte har sitt ursprung hos Skaparen på samma sätt som de skapade tingen. De skapade tingen har uppstått ur intet, men Ordet härleds ur Guds eget väsen. Föräldrarna konstruerar ju inte ett barn som man snickrar ihop en möbel. Barnet har sitt ursprung från förälderns väsen på ett djupare plan, barnen är en förlängning av dem själva. Därför är ordet född mest adekvat när vi talar om Ordets tillblivelse.

Och om "född" är en bättre term än "skapad" eller "utgår" (som vi säger om Anden) så är det naturligtvis förälder-barn-metaforen som är bäst lämpad för att beskriva Ordets relation till Gud. Och eftersom Ordet är det enda barnet som är fullkomligt lik sin enda förälder, kan man inte tala om någon könlig skillnad som Fader-Dotter, eller Moder-Son.

Men varför inte Moder-Dotter frågar sig Anselm?
Den första och ursprungliga orsaken till ett barn ligger alltid hos Fadern. Den faderliga orsaken föregår, i vissa avseende, den moderliga. Därför vore det mindre lämpligt att använda ordet moder om en förälder som avlar sitt barn utan någon annan föregående hjälp eller orsak.

Anselm är naturligtvis väl medveten om att Gud till sitt väsen är outsäglig, han är ofattbar för vårt förstånd. Men det hindrar inte att vi kan komma fram till ett språkbruk som Gud som är mer eller mindre sant. Alla bilder för Gud är inte lika adekvata. Vi kan komma fram till sanningar, och förstå varför det är sant, även om vi inte omfattar dem med vår begränsade fattningsförmåga.

I Monologion kommer han inte fram till inkarnationen, men om Ordet som blev människa var Son, finns det ju en poäng att han föddes som man.
Men det finns också ett annat resonemang som finns hos någon av kyrkofäderna, (jag vet dock inte vilken): om Gud hade fötts som kvinna hade bara det ena könet involverats i frälsningsskeendet. Då hade vi fått en kvinna, född av kvinna och vi män hade utelämnats. Men båda könen, både män och kvinnor behöver finnas med när människan ska frälsas och därför föddes Frälsaren som man, av en kvinna, Maria.

Det är en brist i protestantisk teologi att Maria har blivit  satt på undantag. Men det är inte Luthers fel, han högaktade henne och omfattade de vanliga lärorna om Maria som gudaföderska, syndfri (om än inte från födseln), alltid jungfru och som ber för oss i himlen. Det var först århundradet efter reformationen som Maria rensades ut ur våra kyrkor till stor skada. I och med det blev vi ju moderlösa. Om Jesus är vår bror är Maria även vår mor precis som Gud är vår far. Vi a-dop-teras in i Guds familj.

Mycket skulle hamna på plats i den nuvarande debatten om olika könsbestämningar på Gud och Jesus om man lyfte in Maria igen. Vi kan inte tala om Sonen, inkarnationen och Jesus, och få det rätt, utan att ha med Maria.

Demokrati eller epistokrati?

"Demokrati är den sämsta styrelseformen, bortsett från alla de andra." Det är ett känt citat av Winston Churchill, men stämmer det han säger? Finns det inte alternativ som är bättre, eller åtminstone mindre dåliga?

Den politiske filosofen Jason Brennan har skrivit den provocerande boken Efter demokratin: argument för ett nytt styrelseskick och han ger ingen ljus bild av den demokratiska styrelseformen.

Genom olika undersökningar kan man visa att många väljarna är okunniga om vad de olika partierna står för i olika frågor. Det betyder att de helt enkelt röstar på fel parti, jämfört med vad de skulle ha röstat på om de haft full information. Dessutom förstår långt ifrån alla vilken politik som är bäst utifrån deras egna mål och önskningar. I takt med att väljare blir mer välinformerade tenderar de att totalt sett föredra en lägre grad av statliga ingripanden och styrning av ekonomin.

Det finns en rationell anledning till att så få verkligen informerar sig om de olika politiska alternativen och vad som är bäst. Om du ska köpa en ny bil lägger du vanligtvis ner mycket tid på att undersöka olika modeller och läsa in dig på fakta innan du bestämmer dig. Valet av bil har nämligen en konkret och stor betydelse för din vardag och din ekonomi. 

Men när du går till valurnan på valdagen har det bokstavligen ingen som helst betydelse på vad du röstar. Du kan lika gärna rösta på Kalle Anka eller strunta i att rösta. Om inte det extremt osannolika inträffar att det står och väger mellan två kandidater med en enda rösts marginal så är din röst helt meningslös. Den som vinner hade vunnit ändå, även om du legat på sofflocket. Utifrån detta självklara faktum är det alltså helt rationellt att inte lägga ned tid på en sak som man ändå inte är så intresserad av.

Skillnaden är förstås att om du köper "fel" bil drabbas bara du, men om ett stort antal väljare avlägger oinformerade röster drabbas vi alla av detta. 

Det är också så, enligt Brennan, att politiken gör oss till sämre människor, ja, den förvandlar oss medborgare till fiender. Tänk dig att du samtalar om en vän om musik. Ni diskuterar olika sorters musik, och det visar sig att ni har helt olika smak. Din vän gillar elektronisk house-music och själv föredrar du klassisk opera. Det här behöver inte vara ett problem, tvärtom så är er olikhet berikande. Ni kanske småler åt varandras konstiga musiksmak men egentligen blir ert samtal intressantare just på grund av olikheten.

Men tänk er nu att det snart är val och att man ska folkomrösta om det i fortsättningen bara ska vara tillåten att lyssna på house eller opera. Plötsligt blir ert avspända samtal en kamp. Ni är inte längre vänner utan fiender och ni försöker båda att vinna över den andra på sin sida. Om majoriteten röstar på house kommer ju du inte längre få lyssna på din opera.

Problemet med politiska beslut är alltså att de är monopolistiska: alla måste godta samma beslut oavsett hur de röstade. Besluten påtvingas människor med tvångsmedel och detta gör att andra politiska uppfattningar än din egen blir ett hot mot din vardag och ditt sätt att leva.

Vad har då Brennan för lösning? Hans förslag är att vi ska ersätta demokratin med epistokrati, kunskapsstyre. Rösträtten kan inte jämföras med andra medborgerliga rättigheter som yttrandefriheten. Att jag har rätt att yttra mig skadar inga andra, det ingår inte i yttrandefriheten att andra är tvungna att lyssna på det jag har att säga. 

Men med min röst får jag makt över andra människor och med en oinformerad röst kan jag skada andra med dålig politik. Därför borde rösträtten villkoras; bara den som kan uppvisa en viss grad av kunskaper om politiken, samhället och de olika politiska alternativen ska få rösta.

Brennan skriver i en amerikansk kontext och hur mycket av de undersökningar som han refererar till gäller Sverige kan jag inte svara på. Att han har många poänger råder det inget tvivel om, men frågan är om den bästa lösningen är det han föreslår. 

Om inte annat har hans bok ökat min övertygelse att politiska beslut borde få så lite betydelse för våra liv som möjligt. Det finns naturligtvis många beslut som måste gälla alla, oavsett om man vill eller inte, men dessa beslut borde begränsas. Det tror jag är det bästa skyddet mot dålig politik, att de helt enkelt inte spelar så stor roll för mig och min vardag.