Stephen Hawking svarar på frågan om Gud finns

Stephen Hawkings sista bok: "Korta svar på stora frågor" kom ut postumt i år. Jag har läst flera av hans böcker och imponeras av hans nyfikenhet och att det inte finns någon fråga som han väjer för. I den här boken ger han sin syn på tio olika frågor och den första är: "Finns Gud?"

Det är i sig intressant att en vetenskapsman och fysiker så djärvt ger sig i kast med just den frågan. Man kanske annars hade kunnat tänka sig att det skulle dra ner hans vetenskapliga status, men som hans vän Kip S. Thorne skriver i förordet: "Stephen har alltid dragits till de stora frågorna ... han hade de färdigheter, den visdom och det självförtroendet som krävdes."

Hur svarar han då, som vetenskapsman, på frågan om Gud finns? Möjligen, är hans svar, om man med Gud menar naturlagarna. Gud skulle i alla händelser inte kunna ingripa för att bryta mot naturlagarna, för i så fall vore de inte lagar, menar han.
Ingen regel utan undantag, tänker jag då här. Även om Gud ingriper och då och då bryter mot en naturlag, är de väl ändå lagar, åtminstone för oss?
Men Hawking menar att utrymmet för en eventuell Gud begränsas till att välja utgångstillstånd för universum, och knappt ens det.

Vad behövs för att skapa ett universum? Faktiskt bara tre ingredienser: materia, energi och rymd. Och efter Einsteins insikt att materia egentligen bara är en form av energi är det bara två.  Men om Gud inte finns var kommer då all energi ifrån? Hawking visar på hur upptäckten av negativ energi balanserar upp den synliga förekomsten av energi så att summan blir noll, och då krävs det alltså ingen Gud för att förklara förekomsten av energi. Han tar ett exempel: om du vill tillverka en kulle kan du gräva en grop och lägga all jord du får upp i form av en kulle. Gropen är den negativa versionen av kullen, allt går jämnt upp. Var materian/energin kommer ifrån behöver alltså inte förklaras.

Det enda som återstår är att förklara vad - eller vem - som satte igång hela förloppet. Allt inom universum har ju en orsak, måste inte universum själv ha det? Inte enligt Hawking!
Tänk dig ett svart hål i rymden. Gravitationen är så stark att ljuset fångas in - men också tiden bromsas ju närmare man kommer. En klocka skulle ticka allt långsammare och slutligen stanna, inte för att den är trasig utan för att tiden nu står still.
Och detta är precis de omständigheterna som rådde då universum började. Om man kunde resa bakåt i tiden skulle man ändå inte kunna nå till en tidpunkt före Big Bang - för det fanns ingen tid för Big Bang. Därmed - enligt Hawking - finns det inget som kan ha orsakat Big Bang eftersom det inte fanns en tid som denna orsak kan ha existerat i. Därför är också existensen av en skapare utesluten eftersom det saknas tid där denna skapare kunde ha funnits till.

Det är skada att Hawking inte hade läst Augustinus. På 400-talet tog han nämligen upp två frågor som man brottades med vid denna tid gällande skapelsen. Den ena gällde tiden: varför skapade Gud världen just vid denna tidpunkt och inte vid någon annan? Och den andra gällde rymden: varför skapade Gud just här och inte där? Augustinus löste frågan med att Gud, när han skapade, inte bara skapade materia och energi utan även tid och rymd. Världen skapades inte i tiden utan tillsammans med tiden. Augustinus skulle alltså inte vara främmande för den moderna vetenskapliga insikten att det inte fanns någon tid före Big Bang - tvärtom!

Men är universum då orsakslös om det inte existerade någon tid där orsaken till universum kunnat existera? Här är jag uppriktigt förvånad över Hawking som bara räknar med temporal orsak. Alla orsaker måste ju inte med nödvändighet föregå effekten tidsmässigt. Orsaken till att lampan inte ramlar ner i golvet är att den hänger stadigt i en kedja i taket; orsaken är här samtidig med effekten. Och rent logiskt finns det naturligtvis inte som hindrar att en Gud, som existerar utanför tiden i en evighet, kan skapa tiden och universum med den.

Hawking avsluta kapitlet med att säga: "Ett enda liv står oss till buds för att hänföra av universums storslagenhet, och för detta liv är jag ofantligt tacksam."
Jag tvivlar inte på Hawkings hänförelse och ödmjukhet inför universum, men blir konfunderad över ordet tacksam. Kan man vara tacksam - om man inte har någon att tacka? Varifrån kommer då denna tacksamhetskänsla? Varför skulle jag vara tacksam om det jag fått är en blind slump? Borde inte tacksamheten - som de flesta nog kan känna i likhet med Hawking - få en att fundera att det djupt inom en finns en insikt att Någon har skapat - inte bara mig utan hela universum som jag kan hänföras av.

Nya perspektiv på koloniseringen

Det är en utbredd uppfattning att kolonisering och imperialism är i första hand en västerländsk företeelse. När vi hör ordet slaveri tänker vi på vita som förslavat svarta genom att föra dem över Atlanten till Nordamerika. Och att vårt nuvarande välstånd till stor del bygger på detta utnyttjande av resten av världen. Men hur är det egentligen med detta?

Det är en fråga som Fredrik Segerfeldt tar sig an i boken Den svarte mannens börda - nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri. Han beskriver hur imperialism, kolonialism, rasism och slaveri är allmänmänskliga företeelser som väst långt ifrån har monopol på. Utan att förneka den historiska skuld som Europa har kompletterar han bilden för oss. När det gäller slaveri var det till exempel fler européer som kidnappades och såldes som slavar i nordafrika, än afrikaner som hamnade som slavar i USA, något som jag också har skrivit om i en tidigare blogg.

Det som Segerfeldt ger oss är en kompletterande historia, som vi normalt inte läser om i skolan eller får via populärkulturen.

När det gäller det afrikanska slaveriet  var det redan mycket omfattande innan européerna kom dit. De köpte slavar på befintliga slavmarknader och de som tjänade de största pengarna var oftast de afrikanska slavhandlarna. Man kopplar ofta ihop slaveriet med koloniseringen men när den startade i början av 1800-talet var slavhandelns förbjudet sedan länge. Faktum är att ett (av flera) motiv till just koloniseringen av Afrika var att förbjuda slaveriet även inom kontinenten.
Och koloniseringen var inget som Europa tjänade ekonomiskt på, faktiskt tvärtom.

Det unika med den europeiska koloniseringen var istället avslutet. Det förekom en livlig debatt i moderländerna över det moraliska i företeelsen och när kolonierna till slut befriades efter andra världskriget skedde det till största delen fredligt. Europa släppte sina kolonier, inte för att det tvingades till det utan för att man kom fram till att man inte hade rätt till att behålla dem.

Jag tänker att boken är viktig just för att komplettera den gängse historiebeskrivningen. Vi är i Sverige och i Europa väl medvetna om de historiska oförrätter som har begåtts av våra förfäder, och det är naturligtvis bra. Men när detta framställs som unikt så till vida att resten av världen skulle ha varit offer och européer förövare så leder det fel. Resten av världens problem beror inte på att Europa en gång koloniserade den. Kritiker mot den europeiska dominansen av övriga världen gör på sätt sig skyldiga till just det de kritiserar: en eurocentrism där allt förklaras med Europa i världens centrum.

En journalists möte med Jesus

I Pocketshop på Stockholms centralstation fick jag syn på en bok: "Jag mötte Jesus - en motvillig troendes bekännelser" skriven av den danske journalisten Charlotte Rørth. Det är ju inte det vanliga att hitta den typen av böcker mitt i resevimlet på en vanlig sekulär bokhandel.
Charlotte Rørth var, som hon beskriver det, en vanlig dansk kulturkristen. Hon var medlem i statskyrkan men gick där så gott som aldrig. Som journalist hade hon lärt sig att förhålla sig kritiskt till människors berättelser; allt måste gå att belägga innan man skriver om det i tidningen, vi får bara tro det som andra kan bekräfta. Och just hon skulle vara med om ett väldigt märkligt möte i ett kapell i den spanska staden Úbeda: La Sacra Capilla del Salvador.

Hon var där som resande reporter och gick in i kapellet och under en guidad tur blir hon kvar därinne, utan att kunna röra sig. När guiden kommer tillbaks ser han ett märkligt ljus omkring henne.
Hemma i Danmark är hon med om fler upplevelser, hon ser hur en gul ljusstråle från himlen träffar henne mellan ögonbrynen och hon drömmer gång på gång om det där kapellet. Porten till kapellet är stängt men hon hör en mansröst innanför som kallar på henne.

Så några månader senare åker hon tillbaka dit, och där på en bänk i kapellet får hon möta Jesus. Hon beskriver det som om ett hologram visade sig för henne, men det var något mer än en vision, han var verkligen där. Trots att hon aldrig sett honom, kände hon igen honom. Och hon ser inte bara honom utan också landskapet där han befinner sig med himlen ovanför.
Sen börjar han tala till henne, fast på ett språk som hon inte förstår. Senare skulle hon känna igen att det var arameiska. Men trots att hon inte förstod det han sa insåg hon att han kände henne och kunde se rakt igenom henne.

Den här upplevelse satt igång ett sökande för Charlotte Rørth, hon som aldrig varit intresserad av religion innan. I boken beskriver hon hur hon började läsa en rad kristna författare som Peter Halldorf, Jonas Gardell, Thomas Keating (Open Mind, Open Heart) men även tidigare kyrkohistoriska författare som Thomas av Aquino och Johannes av Korset. Som journalist är hon ju van att intervjua och hon träffar bl a Martin Lind, tidigare biskop i Linköping och den amerikanske pastorn Jim Garlow. Men hon besökte också ett danskt kundalini-center där hon får lära sig om olika chakran och vad de kan ha för betydelse för kroppen.

Det som är intressant med Rørth är att sökandet kom efter mötet. Den upplevelse som hon hade när hon mötte Jesus i ett kapell i Spanien kom helt oväntat. Det var inget hon hade sökt efter, hon hade inte ägnat livet åt att meditera varje dag eller leva i kloster eller på något annat sätt försökt för att öka chansen för ett sådant möte. Hon var en helt vanlig sekulär danska som var med om något extraordinärt och som för alltid förändrade hennes liv.
Vägen till tro för henne handlade inte så mycket om teologiska argument för om han var Guds son eller inte. Hon har mött honom och det räcker för henne, behöver hon inga fler belägg.

När jag läst boken känner jag igen mycket från evangelierna, särskilt detta med mötet med Jesus.. Gång på gång möter Jesus olika människor, fromma som hedningar, och de mötena får ofta en avgörande inverkan på deras liv. Även långt innan de förstår vem denne Jesus, som de mött, verkligen är.

Kristen tro och kapitalism

Jag lyssnade på en intressant samtal från IEA (Institute of Economic Affairs) som handlade om kristendom och kapitalism. Upprinnelsen var ett tal av ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby där han tycktes starkt ta avstånd från kapitalism.
Medlemmarna i The Church of England röstar huvudsakligen konservativt medan eliten alltså går åt motsatt håll. Känns det igen? Jag tror att mycket stämmer med situationen i Svenska kyrkan.

Efter Berlinmurens fall har vi aldrig upplevt en snabbare minskning av antalet fattiga, en minskning som sammanfallit med spridning av kapitalism i världen. Ändå ser vi en kvardröjande skepticism framförallt inom kyrkorna. Varför? När jag läste Till Världskapitalismens försvar av Johan Norberg för ett femtontal år sedan blev det i varje fall en vändpunkt för mig och min syn på kapitalism.

Justin Welby vill engagera sig för fattiga och utsatta, men som Fader Marcus, anglikansk präst påpekar, det vill alla kristna. Problemet med Welby är att han landar i att svaret alltid är "mer stat" på människors problem, vilket är väldigt märkligt i ett samhälle där staten redan lägger beslag på hälften av våra resurser.
Många texter i gamla testamentet uppmanar oss att ta hand om änkan och den faderlöse, men det är väldigt stort språng att gå från det till att vi ska vi ska en statlig och centraliserad välfärd.

Flera av Jesus uttalanden har tolkas antikapitalistiskt, som när han varnar för rikedomens frestelser. Men det innebär i sig inte att han tar avstånd från kapitalism. Jesus uttalar sig aldrig kritiskt mot marknadens mekanismer i sig: handel, pengar, rikedom m.m. Det han kritiserar är människors attityder och handlingar i en fri marknad.

Den fria marknaden är i sig varken ond eller god, den är helt enkelt bara människans naturliga sätt att interagera och utbyta varor och tjänster med varandra. Det är människorna i som agerar och deras attityder som gör själva utbytet gott eller ont. Ur etisk synpunkt är frågan hur du tjänar pengar viktigare än hur mycket pengar du tjänar.

Jesus tredje frestelsen handlade om att djävulen tog honom med upp på ett mycket högt berg och lovade honom hela världen om han bara böjde sig för honom. Vad den frestelsen handlade om är: du behöver inte gå genom korset och uppståndelsen. Du kan fixa världen ändå, du kan göra människorna goda, du behöver inte dra dem till dig frivilligt. Du kan påtvinga Guds rike över folket nu.
Detta är en frestelse som vi sett många gånger i historien, tron att vi kan förvandla jorden till ett himmelrike, här och nu. Och att vi kan göra det utan att invänta människors frivilliga deltagande. Och är det inte just detta som en socialistisk planekonomi handlar om?

Medvetandets återkomst

Har medvetandet återkommit som forskningsfält? Det menar Per Snaprud som skrivit boken Medvetandets återkomst - om hjärnan, kroppen och universum, där han redogör för forskningsläget.

Det är spännande att läsa om hur svårt det är att hantera frågan om medvetandet, därav att man under så lång tid också har undvikit frågan. Det är verkligen The hard question som det kallas: hur kan död materia bli medveten och börja reflektera över sig själv? 

Vissa har försökt med att medvetandet är en illusion, men det faller på sin egen orimlighet. Även om det vore en illusion så är man ju medveten om den. Det absolut säkraste vi kan säga om oss själva är att vi är medvetna, precis som Descartes kom fram till: Cogito, ergo sum.

Snaprud intervjuar olika forskare och redovisar olika teorier. Vissa vill koppla ihop medvetande med kvantfysiken. Båda två är ju ett mysterium och då tänker man att det kanske är samma sak. Och det finns experiment som på ett häpnadsväckande sätt visar hur en medveten aktör påverkar atomernas sönderfall.

En annan teori är panpsykism, som innebär medvetandet ingår i materiens minsta byggstenar. Det känns onekligen lite egendomligt att tänka sig att en elektron är medveten, vad tänker och känner den i så fall? Den brittiske filosofen Galen Strawson är inne på detta som ställer sig frågan: var slutar medvetandet. Vi människor är medvetna och även djur har upplevelser. Men varför stanna där? För en panpykist fortsätter det med att anta att även växter och mikrober är medvetna, ja, ända ner till elementarpartiklarna som har medvetande i en fallande grad. Det finns ingen strömbrytare som släcker medvetandets ljus vid en viss nivå, bara en dimmer som dämpar ljuset utan att någonsin slockna helt.

Det är i sig ingen förklaring till varför just den mänskliga hjärnan har nått den grad av medvetande som den gjort, en gråsten som innehåller samma mängd atomer som en hjärna är ju inte medveten. Det påstår inte heller Strawson, men menar ändå att det lättare att tänka sig att det mänskliga medvetandet uppstår ur mikromedvetande än inget medvetande alls.

Snaprud tar inte upp frågan om själens existens, och det är den största bristen i boken. Personligen kan jag inte se att det är konstigare att spekulera över en immateriell själ än över att elektroner och protoner är medvetna, om än på ett mycket rudimentärt plan. 

Men det stora problemet med en själ är hur den skulle interagera med hjärnan. Descartes placerade själens existens i talgkottkörteln och tänkte sig att den kommunicerade med resten av hjärnan via den. 

Och dagens talgkottkörtel är kanske kvantfysiken. Det berömda dubbelspaltexperimentet visar ju att det finns en närmast kuslig koppling mellan elementarpartiklars beteende och vårt medvetande. Kanske själen kommunicerar med hjärnan via kvantmekaniska system?

Experiment med att mäta hjärnaktiviteten hos människor som ligger på sin dödsbädd visar på något mycket intressant. Hjärnaktiviteten hos en döende människa minskar långsamt och blir allt lägre. Men precis innan dödsögonblicket ökar hjärnaktiviteten mycket kraftigt, nästan ända upp till nivån för vakenhet, för att sen lika snabbt falla tillbaks till noll. Sjukvårdspersonal som sett detta har beskrivit det som att de sett hur själen lämnat kroppen. Och så kanske det är? När själen slits loss från hjärnan uppstår en sista skur av impulser innan all aktivitet avstannar helt.

Oavsett är det en mycket intressant bok i ett spännande ämne där vetenskapen hittills har stått och stampat utan att komma någon vart.

Om att förhandla med SD

Donald Trump kunde alltså skaka hand med Kim Jung-Un och jag utgår från att de även samtalade. Sverige har diplomatiska förbindelser med både Iran och Saudi-Arabien, ja vi har till och med en ambassad i Pyongyang.
Överallt i världen samtalas det och förhandlas mellan de mest disparata regimer och parter. Det enda tillfället när man tydligt och klart tar avstånd från förhandling är när det gäller terrorister. "Vi förhandlar inte med terrorister!" brukar det sägas, fast även där kan det nog göras undantag.

Men i svensk politik kan man inte förhandla med SD! Ja, vissa menar att de inte ens pratar med dem, fast det tror jag inte på. De befinner sig ändå ofta i samma rum, under samma tak. Nog måste de väl hänt att de växlat några ord om trafiksituationen på väg till plenisalen, eller något. Tobias Billström påpekade ju också att det var naturligt att samtala med SD i utskotten, det har man ju gjort hela tiden sedan de kom in i riksdagen! Så när någon politiker säger: vi samtalar inte med SD, så är det bara nys.

Men förhandla vägrar man alltså göra. Är då SD jämförbara med terrorister? Är man rädd att SD kommer hota med våldshandlingar om de inte får igenom sina förslag? Det är det enda tillfället då jag kan se att man inte bör gå in i en förhandling.

En förhandling kan sluta på två sätt: antingen kommer man överens, man hittar en kompromiss som båda kan leva med även om ingen är riktigt nöjd. Eller slutar det med att man inser att det inte går att komma överens, 'vi är för olika och våra hjärtefrågor är så viktiga att ingen vill göra avkall'. Då är man överens om att inte vara överens. Det har jag respekt för, då har man ändå gjort ett försök.

Men vad betyder det att man ens vägrar gå in i en förhandling? Vad säger det om ens syn på den andre? Och vad säger det om ens syn på sig själv?
Tydligen anser man att SD är så onda att de är jämförbara med terrorister. Eller är man rädd att deras politik på något sätt smittar. Nu anser jag inte att SD:s politik är vare sig nazistisk eller fascistisk (ja, jag har läst deras partiprogram) men även om den hade varit det: blir jag nazist om jag samtalar med en nazist? Smittar idéer?

Om man är rädd att den andres ideologi smittar av sig innebär det att man själv har en svag förankring i sin egen ideologi. Har man en fast övertygelse och kan argumentera för den borde man inte behöva vara rädd för andras.
Kanske är det därför som KD är det parti som varit mest öppen för ett eventuellt möte med SD?  KD har, menar jag, det mest genomtänkta principprogrammet förankrat i den kristna människosynen och är kanske just därför minst rädda för den andre.

Ytterligare en aspekt är ju det fullständigt kontraproduktiva att fortsätta detta utestängande. Det kommer ett val 2022 också, hankar man sig fram i 4 år utan att ens överväga en förhandling hur många röster kommer SD få då? Varför låter man dessa personer bekvämt luta sig tillbaka och lyfta sin riksdagslön utan att anstränga sig?
När Sannfinländarna togs in i regeringen halverades deras väljarstöd. I Sverige kommer Alliansen inte ens behöva ta in SD i regeringen, det räcker att de ingår i ett regeringsunderlag så kommer väljarna strömma tillbaka.

Denna bombastiska vägran att förhandla är som jag ser det, bara uttryck för högmod. Man sätter sig själv på väldigt höga hästar när man tydligen är för fin och ädel för att slå sig ner med en kopp kaffe och börja prata. Utan jämförelser i övrigt är det inte utan att jag tänker på Jesus själv som anklagades för att äta och umgås med tullindrivare och syndare. Och anklagelsen kom just från de rättrogna, de som ansåg sig för goda för att tala med den andre.

Försvara pojkarna mot Fridolin

En debatt som kom och gick för en månad sedan gäller barnens fria lek på förskolan. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin har ett förslag till ny läroplan, som bland annat säger att förskolepersonal ska utmana barnen till att inte göra ”könsstereotypa val” när de leker. De ska alltså bryta in i barnens fria lek och försök styra så att de inte leker könsstereotypt. Pojkar ska uppmanas att leka med dockor och flickor med brandbilar. Jag är glad att åtminstone någon politiker protesterar, som Ebba Busch Thor: låt pojkar och flickor leka som de vill!

Jag kom att tänka på en bok jag läste på 90-talet: Till små pojkars försvar av Jari Sinkkonen. Han är barnpsykiater i Helsingfors och går emot teorin att pojkars och flickors naturliga lek inte skulle skilja sig åt. Det är inte vi vuxna som på något mystiskt vis styr in dem i traditionella könsroller när de leker, barnen väljer dessa lekar av sig själva.

Låt pojkar få leka krig

När det gäller pojkar menar han att det för dem är naturligt att få leka krig, brottas och visa sin styrka. Deras lekar är ofta mycket vildare och mer tävlingsinriktade än flickors.
Och den här typen av lekar fyller en viktig funktion i pojkarnas utveckling enligt Sinkkonen. Att inte få leva ut de aggressiva känslorna i barndomen kan få negativa följder senare i livet. Om uttryck för aggression hämmas, om man får lära sig att detta är något farligt, finns risken att man stänger in all aggressivitet i ett inre kassaskåp. Man växer kanske upp som en stillsam pojke, men med väldiga mängder förkvävt raseri.

När moraliserande vuxna ser pojkar leka krig ser de bara ytan. De ser hur de leker att de skadar och dödar varandra och men det betyder naturligtvis inte att de inom sig upplever krigets verkliga och fasor och hemskheter. Den som blir "skjuten" tycker det är lika roligt som den som "skjuter". Det är en lek som innebär spänning och äventyr. Att koppla ihop detta med verkliga krig är något som bara dumma vuxna gör.

Jag minns själv när jag som barn lekte med en leksakspistol och fick frågan av en välmenande vuxen: Vill du bli en sådan som hotar och skjuter andra människor? Min förvirring var total. Jag kunde för allt i min värld inte begripa vad min lek hade att göra med riktiga mördare och banditer. Hur jag än funderade såg jag inte kopplingen, och jag kom fram till att bara för att jag gillade att leka med mitt leksaksvapen så betydde det inte att jag hade en önskan att i vuxen ålder sätta skräck i min omgivning genom att vifta med riktiga vapen.

Sinkkonen tar också upp tävlingslekar som ofta behandlas lika negativt som krigslekar. Men han visar hur lekar där någon vinner och andra förlorar inte bara handlar om att idealisera en segrare utan också att lära sig att förlora. Det är helt enkelt en viktig lärdom för livet, att öva sig i att ta en förlust. Den som till varje pris vill vinna är just den som inte klarar av att förlora.

Jag vet inte hur tillåtande det är med krigs- och tävlingslekar på våra förskolor men om det till och med anses vara problematiskt att  pojkar vill leka med brandbilar så blir jag allvarligt bekymrad. Vad händer med pojkar om de ständigt får veta att den typ av lek som de tycker är roligt och naturligt i själva verket är fel och förkastligt?

Jag är orolig att dagens genuspedagogik kan ställa med stor skada, framförallt är det pojkar som drabbas. Pojkar och flickor är olika och därför blir deras lekar också olika. Det är något naturligt och inget vi ska moralisera över. Lämna barnen ifred och låt den fri leken vara fri på riktigt!

En kristen miljösyn

Enligt 1 Mosebok skapade Gud människan till att härska och råda över den övriga skapelsen, över djur och natur. Förvaltartanken är central i kristen tro, vi har fått ett uppdrag att förvalta skapelsen. Att vara förvaltare är att vara aktiv, man kan inte vara förvaltare genom att stå vid sidan av och titta på. Den som grävde ner sin talent var ingen bra förvaltare.
Själva grundtanken är alltså att människan gör skillnad, naturen behöver henne. En kristen miljösyn borde ha detta som utgångspunkt: människan utgör en positiv och konstruktiv kraft och skapelsen skulle klara sig sämre utan henne.

Men det är något helt annat man möter när man tar del av det budskap från dagens miljörörelser inklusive Miljöpartiet. Där är utgångspunkten snarare det motsatta, människan ses uteslutande som något negativt. Vad vi än gör så är det till men för djur och natur, det bästa vi kan göra är alltså att göra så lite som möjligt.
Begreppet ekologiskt fotavtryck är i sig talande, i andra fall brukar det vara något som många människor strävar efter: man vill gör avtryck, göra skillnad. Men i det här fallet handlar det om att synas och märkas så lite som möjligt.

Draget till sin spets, utifrån denna sekulära miljösyn, hade det varit bättre om människa inte funnits alls. Detta är ju också något som ibland framförs, inte att människan borde utrotas helt, men att vi är för många, vi måste få ner antalet människor genom ett-barns-politik o.d. Det är så långt ifrån Guds ord att vi ska vara fruktsamma och föröka oss, man kan komma.

En kristen miljöpolitik borde utgå ifrån att naturen är till för människans skull. Vi har fått den i gåva från Gud, en gåva att förvalta för oss själva och kommande generationer. Vi gör inte allt rätt men är inte heller en destruktiv kraft som ska helst ska vara så passiva som möjligt. Vi gör skillnad och behövs för djur och natur.

Konservatismens återkomst

Runt om i Europa och även i Sverige ser vi hur socialistiska och även till viss del liberala partier går kraftigt bakåt medan konservatism som politisk åskådning går framåt. Däremot är det inte särskilt många som kallar sig själva för konservativa, i Sverige är det 16 % av väljarna.
Det kanske beror på att man inte riktigt vet vad konservatismen står för. Stefan Olsson har skrivit en utmärkt bok om detta:Handbok i konservatism.

Konservatismen uppstod som reaktion mot Franska revolutionen, den som visserligen började med goda intentioner men som snart spårade ur i ett än värre förtryck än vad den tidigare kungamakten stod för. Det var då filosofer som Edmund Burke och Joseph de Maistre började beskriva hur samhällsförändringar snarare borde gå till och som blev de första konservativa tänkarna.

Stefan Olsson beskriver tre grundprinciper som den konservativa ideologin utgår ifrån:

1. Försiktighetsprincipen. Samhällsförändringar bör ske långsamt och i små steg så att man inte riskerar att förstöra saker som faktiskt fungerar väl. Storskaliga omvälvningar med anspråk på att visa vägen till paradiset ska vi undvika. Eftersom politiker är människor är de inte immuna mot girighet, maktfullkomlighet och korruption, därför bör vi inte lämna över för mycket makt till politiken oavsett hur goda avsikter den än säger sig ha med denna.

2. Traditioner och konventioner är värda att bevara, eftersom där finns en nedärvd mänsklig erfarenhet och som vi kan lära oss något av även idag. Många gånger är det en praktisk kunskap som inte är systematiserad men som gör att samhället fungerar.
Det kan naturligtvis finnas traditioner som inte är värda att bevara och Stefan Olsson sticker inte under stol med att detta är konservatismens svaghet. Ibland har man kämpat för att bevara ståndpunkter som man i efterhand kan se inte var så klokt.
Men konservatismens räddning på denna punkt är omprövningen, det finns inga dogmer som måste försvaras utan allt kan man i princip ändra på - bara det sker försiktigt.

3. Eviga värden. En klassisk konservativ princip är att moral och värderingar inte är godtyckliga eller relativa. Det goda existerar oavsett tid och rum och oavsett vad den enskilda individen tycker.

När man då går till svenska folket med dessa tre principer, som Markus Uvell har gjort i boken Bakslaget, så är det en överraskande stor andel som håller med. Runt 50 % faktiskt, betydligt fler än de 16 % som kallar sig konservativa. Stefan Olssons poäng är att det utan tvivel finns utrymme för en modern konservatism i svensk politik idag, det är bara det att människor saknar ord och begrepp för detta. Dessutom har det under en lång tid saknats politiker som lyckats fånga upp vad halva befolkningen faktiskt står politiskt.
De tre partier som de konservativa väljarna graviterar mot är KD, M och SD. Jag tycker förstås att det är trist att framförallt KD inte lyckats bättre med att fånga upp den ström som nu gått till SD.

Men konservatismens som ideologi är alltså långt ifrån död! Tvärtom är den på väg tillbaka med stor kraft. Tyvärr har de etablerade partierna tagits på sängen, och andra mer eller mindre rumsrena partier har kunnat utnyttja situationen.

Men när allt kommer omkring är det väldigt få av väljarna som brinner för identitetspolitik, normkritik och klimatalarmism. De flesta anser faktiskt att politikernas uppgift är lösa praktiska problem i medborgarnas vardag, inte tala om för oss hur vi ska leva våra liv.

Om värdet på begagnade bilar och arbetskraft

Enligt en bilvärderingssajt skulle jag kunna få upp till 20 000.- för min begagnade Skoda. Inte för att den är till salu, men tänk nu att det stiftas en lag att det lägsta tillåtna pris för att sälja en bil är 25 000:-. I så fall skulle jag hamna i ett hopplöst läge. Eventuella köpare skulle naturligtvis rata den och hellre välja en bil som verkligen var värd 25 000:-.

I samma hopplösa läge befinner sig många av våra migranter som söker uppehållstillstånd. Nu är det inte en begagnad bil de vill sälja utan sin tid och arbetskraft. Precis som  begagnade bilar kan skilja sig väldigt mycket i värde kan även värdet på olika människors arbetskraft variera stort. En nyanländ med dåliga kunskaper i svenska och bristande yrkesutbildning har helt enkelt inte så mycket att konkurrera med när han söker jobb. Det hade inte behövt vara ett så stort problem om det inte varit för att S+LO bestämt en nedre gräns för priset på deras arbetskraft. Och de som hamnar under den gränsen får då finna sig i att gång på gång bli ratad på arbetsmarknaden.

Det LO är rädda för är att utan en sådan gräns skulle priset på även övrigas arbetskraft sjunka, men det finns inte mycket fog för en sådan oro. Jag vet inte vad man skulle få för en två år gammal Volvo S90 men jag är tämligen säker på att det priset inte skulle påverkas ett dugg av att jag får sälja min Skoda för 20 000:-. Inte heller en bil som är värd 30 000:-. (Möjligen kan en bil vars värde ligger väldigt nära påverkas nedåt marginellt.)
Om man tillåter människor att ta jobb för lägre lön än kollektivavtalen skulle det inte i nämnvärd utsträckning påverka de vars tid och arbetskraft är värt mer.

Ett annat argument som framförts är att man inte skulle kunna leva på sin lön om det är väsentligt lägre än kollektivavtalet. Det argumentet blir märkligt när man samtidigt hänvisar dessa att leva på ett ännu lägre bidrag. För en ensamstående person är nivån för försörjningsstöd 3980:-, förutom hyra. Det blir då väldigt konstigt att förbjuda dem att ta jobb för 8-10 000:- i månaden med argumentet att det inte skulle gå att leva på den nivån. Man kan då lägga till att löneläget i de länder som de kommer ifrån ofta är väsentligt under till och med vår försörjningsstödsnivå.

Ett stort hinder i debatten är motståndet mot "ökade klyftor". De som vill minska "klyftorna" hamnar alltid i en moralisk medvind. Jag skriver klyftor inom citationstecken eftersom det är en myt att skillnaden mellan de rika och fattiga skulle öka med ett stort gap mellan dem. Hans Rosling har visat att det som ökar i världen är medelklassen, och fattigdomen minskar även om en liten klick rika har dragit ifrån. Men någon "klyfta" finns inte.

Jag träffar på många människor som har fått avslag på sin ansökan, men som skulle kunna få en chans att stanna om de bara fick jobb. Men då går regeringen in och förbjuder dem att sälja sin arbetskraft till ett pris där de verkligen skulle kunna få ett jobb. Det är frustrerande, och väldigt onödigt.

Historien om ägande

Nyligen bortgångne Richard Pipes, professor i historia vid Harvard, skrev boken Ägande och frihet för 20 år sedan. En bok om ägandets och egendomens historia. 

Pipes gör upp med myten om den ädle vilden som man har föreställt sig levde i någon slags ursprunglig kommunism. Det finns ju en utbredd uppfattning om att ägandet kom in ganska sent i historien men, enligt Pipes, har det aldrig funnits ett primitiv folk som inte känt några former av ägandeskap. Behovet av att äga är universellt och mänskligt, och inte kulturellt betingat. Redan mycket små barn gör anspråk på ägande och kan skilja mellan mitt och ditt. 

Pipes visar hur rätten till ägande garanterar friheten och är förutsättningen för demokratin. När egendom har en ägare minskar risken för överutnyttjande och konflikter. Det är sådant som ägs gemensamt som det blir mest bråk om. 

En rättighet att äga som det går att lita på är det enskilt viktigaste skälet för ekonomiskt välstånd. Om fastigheter, egendomar och mark när som helst kan konfiskeras av den som har makten så gör inte de tillfälliga ägarna mycket för att förvalta detta på ett långsiktigt hållbart sätt.

Men Pipes visar också hur äganderätten har blivit angripen under 1900-talet, och inte bara inom totalitära ideologier som kommunism, utan även i våra västerländska demokratier. Välfärdssamhället med en ständigt växande skattebörda är idag det enskilt största hotet mot ägande och frihet. En fråga vi borde ställa oss är: vid vilken nivå blir skatt stöld?

Att man tar upp skatt för rättsväsende, skola, sjukvård etc är inte kontroversiellt, men för svensk del är det mindre än en tredjedel av skatten som går till detta. Resten, förutom administration, går till olika former av försäkringar och bidrag. 

När det gäller våra sociala försäkringar borde man lyfta ut det från den vanliga budgeten och låta dessa bli självständiga finansiella system som dessutom görs frivilliga. Det skulle göra mycket för att stärka äganderätten och friheten i Sverige.

Pipes visar hur jämlikhet har gått från att handla om jämlika förutsättningar till jämlikhet i utfall. Likhet inför lagen och en likvärdig skola har inte räckt, politikerna har också haft ambitionen att se till att resultatet blir så lika som möjligt. Problemet är att vi människor skiljer oss åt i ambitioner, skicklighet och intelligens. En sådan likhet går därför inte att åstadkomma utan att göra våld på äganderätten.

Ambitionen med vårt skattesystemet är ju inte bara att dra in pengar till välfärden utan också att det ska ha en omfördelande effekt. Men är det moraliskt rätt att göra så? Har vi rätt att ta pengar från vissa grupper och ge till andra? Om man ska hårddra det: (som Pipes ofta gör) "om vissa människor har rätt till frukterna av andra arbete innebär det att dessa senare berövas rättigheter och är dömda att utföra slavarbete". Det kan låta tillspetsat men i grunden är det ju det som slaveri handlar om: att arbeta för någon annan.

När vi läser 10 Guds bud är äganderätten central. Det sjunde budet, du skall icke stjäla, förutsätter att det finns mitt och ditt och att vi ska skilja på detta.

Men om vi ser på de två sista buden där vi blir befallda att inte ha begär till vår nästas hus eller någon annan egendom som tillhör vår nästa. Vad är egentligen förutsättningen för de buden? Ja, förutsättningen är ju ojämlikhet. Om alla hade exakt likadana hus skulle ingen bli avundsjuk på grannens hus. Samma sak med all annan egendom. Hade vi alla lika av allt skulle dessa bud inte behövas. 

En skattelagstiftning som bygger på omfördelning av pengar och egendom är i grunden ett brott mot dessa bud. En sådan skatt utgår ju från människors begär efter andra människors pengar och ägodelar. Uppenbarligen hade lagstiftaren till 10 Guds bud inget problem med en viss ekonomisk ojämlikhet, vi människor är olika och då blir olikheter i utfall en oundviklighet. 

Däremot ska vi naturligtvis fortsätta att hålla fast vi jämlikhet i möjligheter och jämlikhet inför lagen som också tredje Moseboken talar om: "En och samma lag gäller för er alla, för invandraren som för den infödde, ty jag är Herren, er Gud" (3 Mos 24:22)

En treenig Gud

Bonaventura, samtida med Thomas av Aquino, var akademikern och skolastikern som blev franciskanermunk, lockad av den radikala enkelheten som ordern lärde ut i Franciskus efterföljd. Men att han blev munk betydde inte att han upphörde med sina teologiska studier.

En sak som han tänkte mycket kring var treenigheten. Varför är Gud treenig? Varför kan vi inte tro (som inom Islam) att Gud bara är en?
Om Gud är god så är Gud också kärlek och barmhärtighet. Men kärlek och barmhärtighet kan inte existera hos Gud utan någon slags pluralitet inom Gud själv. Skulle vi, till exempel kunna tänka oss en person som lever helt ensam utan kontakt med andra under en obegränsad tid, och samtidigt växa i kärlek? Knappast, eftersom kärlek kan inte växa utan relation.

Så om Gud var en enkel monad, en odelbar enhet, skulle Gud inte vara kärlek och barmhärtig. Därför måste det åtminstone finnas två personer i Gud.

Men om det bara var två personer skulle det inte bli en överflödande kärlek, för det behöver de två personerna en tredje att dela kärleken med. Därför behöver det finnas tre gudomliga personer, en som är fullständigt utgivande kärlek (Fadern), en som är fullständigt mottagande av kärlek (Anden) och en som är både utgivande och mottagande (Sonen).

Men Gud är också Skapare. Och, med Bonaventuras ord, Skapelsen kommer från Gud, reflekterar Guds ära och syftar tillbaks till Gud. Skapelsen är som en kosmisk symfoni.
Inte bara människor utan även träd, stenar, stjärnor, växter och djur, är i någon mån relaterad till den treenige Guden. Bonaventura såg inte världen som oskälig materia. Eftersom den materiella världen är skapad av Gud är den, lik Treenigheten själv: dynamisk och relationell.
Här förekommer Bonaventura den kunskap vi har idag om materien och dess innersta byggstenar. Det är ju inte svårt att hitta avtryck från treenigheten i skapelsen: det synliga ljuset eller vitt ljus som vi har omkring oss består av tre färger: grönt, rött och blått. Atomen består av tre typer av partiklar: neutroner och protoner i atomens kärna med elektronerna utanför, vatten kan befinna sig i tre tillstånd: flytande, gasformigt och i fast tillstånd. Man kan fortsätta hur länge som helst.

Vi brukar ibland säga att Guds existens kan det argumenteras för enbart med filosofi utan bibelns hjälp, medan kunskap om treenigheten tillhör uppenbarelsen. Men det kanske är så att även treenigheten är något man kan sluta sig till, både utifrån filosofiska argument och naturen omkring oss.
Men framförallt är treenigheten ett mysterium som vi aldrig helt kan förstå, imorgon är det Heliga Trefaldighets dag, då vi som kyrkan får tillbe detta mysterium i tro.

Hans Roslings kamp mot okunskapen

I februari 2017 dog Hans Rosling av cancer i bukspottkörteln, men in i det sista arbetade han med boken Factfulness tillsammans med sin son och svärdotter. Så man kanske kan säga att boken som nu kommit ut är hans testamente till världen.

Första gången som jag hörde talas om Rosling var när jag för drygt tio år sedan upptäckte sidan gapminder.org. Det var fascinerande att se hur världens länder hade utvecklats och förbättrats, särskilt på lite längre sikt. Medan fattigdom, sjukdomar, krig och ond bråd död tidigare hade varit det normala i världen, tillhörde sådana saker nu undantagen.

Men Hans Rosling, som startade stiftelsen, insåg snart hur okunniga folk var om detta. När han reste runt i världen och höll sina föredrag brukade han ställa testfrågor där publiken fick svara på hur de trodde att världen var beskaffad. Hög utbildning och till och med expertkunskaper hjälpte inte: folk svarade regelmässigt sämre än chimpanser skulle ha gjort!

I boken Factfulness analyserar han dels varför det är på det här viset men kommer också med förslag om hur vi kan bli bättre på att ta till oss fakta om världen. Han går igenom tio olika medfödda instinkter som kanske var till god hjälp på jägar- och samlarstadiet men som nu leder oss fel.

Gapinstinkten t ex gör att vi delar upp världen i två delar: vi och dom, goda och onda, fattiga och rika, i-land och u-land. Mellan dessa motstridiga grupper (tror vi) finns en stor klyfta. Men den där klyftan är påhittad! I verkligheten finns de en liten klick rika och fattiga, men där emellan finns den stora majoriteten som tillhör medelklassen. Istället för att kalla vissa länder för u-länder och andra för i-länder föreslår Rosling att dela in världens befolkning i fyra inkomstnivåer:

Befinner man sig på nivå 4 (som du förmodligen gör) uppfattar man lätt alla som är under som lika fattiga, därav att vi fortfarande tror att det är vi i väst som är de rika medan resten av världen är fattig. Men det är stor skillnad på nivå 1 och 2: några få dollar extra om dagen är helt avgörande för dem, (då kan du köpa en gasspis så att din familj slipper förstöra sina lungor med rök från den öppna elden) medan det för oss inte spelar så stor roll. 

Dessutom står människor inte stilla: idag befinner sig det stora flertalet på nivå 2 och 3 vilket var samma nivå som västeuropa och nordamerika befann sig på 50-talet. Och i en nära framtiden  kommer alla ha flyttat upp sig ytterligare en nivå.

Idag har världsbanken lämnat begreppen i-land och u-land för att använda sig av Roslings fyra inkomstnivåer, vilket säger något om hans internationella betydelse.

En annan orsak till vår skeva bild av världen är aktivisternas tendens att överdriva problem, oftast med syftet att få folk att skänka mer pengar. Hans Rosling skriver om ett samtal han hade med Al Gore när han drog igång sitt korståg mot klimatutsläppen, där Al Gore menade att man måste skrämma människor och försökte få med Stiftelsen gapminder på detta. Men överdrifter och skrämselpropaganda vägrade Rosling gå med på.

Men bara för att han slår hål på myter om att saker och ting skulle vara värre än det är betyder inte det att Rosling menar att vi nu kan låta saker och ting bero, absolut inte! Factfulness är en personlig bok skriven av en entusiast som brinner för att göra världen bättre. Men den saken hjälps inte av att vi svartmålar så att vi ägnar all vår energi åt obetydliga problem medan vi missar något riktigt allvarligt. 

Det var ett riktigt nöje att läsa den, inte bara för att man blir glad över att människorna får det bättre, boken är pedagogisk och lätt att ta till sig och han berätta däremellan riktigt dråpligt om våra fördomar i "väst" om "resten av världen". Kanske kommer den här boken leda till en avgörande förändring i vår förståelse av världen, läs den!

Jordan B. Petersons 12 regler

Jag har nu läst Jordan B. Petersons tjocka bok: 12 Rules for Life - an Antidote to Chaos, (som tydligen kommer ges ut på svenska också).

Peterson blev kanske mest känd när han på sitt universitet vägrade tilltala transpersoner med ett könspronomen som de själva bestämt, vilket nästan höll på att kosta honom hans jobb. Han är starkt kritisk till postmodernismen och den radikala feminismen som riskerar att leda vår värld in i kaos. Det är mycket detta hans bok går ut på: den vill ge unga människor verktyg och strukturer för att få ordning på sitt liv i en kaotisk värld.

Peterson är professor i psykologi på University of Toronto, men han har också arbetat som klinisk psykolog och som sådan haft många samtal med trasiga människor. Detta avspeglas på många sätt i boken. Han väver också in exempel från sin egen uppväxt och familj.
Peterson har profilerat sig som en stark samhällskritiker men jag uppfattar inte boken som samhällskritisk i första hand. Det är en personligt skriven bok som vänder sig framförallt till unga människor i ett uppriktigt försök att hjälpa dem att få ordning på sina liv. Det är mer psykologen än professorn som talar.

Peterson har ibland uppfattats som kristen, och det är han kanske även om det inte direkt framkommer i den här boken. Han har visserligen många hänvisningar till bibeln, framförallt gamla testamentet, men han kan lika gärna ta upp exempel från myter och sägner från andra mytologier. Som jag förstår det ser han bibeln, och andra mytologier, som nedärvda mänskliga kollektiva erfarenheter som vi kan lära oss något av. Vi bär på ett arv som vi inte bara kan skaka av oss, inte utan att det leder till kaos. Vi måste bygga ett samhälle och våra liv utifrån hur vi människor, fungerar rent biologiskt. Vi kan inte idag göra våld på mekanismer som funnit hos oss långt innan vi blev människor.

Regel nr 1: var rakryggad.
Han börjar med att prata om humrar och fåglar - och deras revirhävdande. Men det som exempel visar han att idén om ett jämlikt samhälle där det inte råder några hierarkier är ohållbar. Människan avviker inte här från andra djurarter.

Med jämna mellanrum uppmärksammas det hur få som äger lika mycket som den fattiga delen av världens befolkning, men som Peterson påpekar: samma principer råder inom alla områden, även utanför det finansiella. Överallt där mänsklig kreativitet är involverad ser vi samma ojämlika fördelning, något som formulerats först av Derek J. de Solla Price.
Price lag lyder: om 100 vetenskapliga artiklar är skrivna av 25 författare kommer 5 ha skrivit häften av dem. Likadant med böcker: endast en handfull författare står för hälften av alla sålda böcker. Eller musikproduktion eller vilken annan mänsklig verksamhet som helst, när vi slår ut produktionen på antalet producenter får vi samma L-formade kurva: ett litet antal står för det mesta av produktionen.

Detta leder naturligtvis till ojämlikhet och hierarkier och de är varken orsakade av kapitalismen eller patriarkatet. Det är snarare en naturlagsbunden nödvändighet, vi finner principen överallt i naturen.

Så vad ska vi göra åt det här? Peterson utgångspunkt är att acceptera faktum. Världen är hierarkisk, vi kan visserligen riva ner hierarkier men då uppstår det genast nya. Och om man i en sådan värld förväntar sig jämlikhet blir man lätt ett offer. Ibland blir man mobbad för att man inte kan hävda sig, det gäller i första hand för barn. Men lika ofta gäller att folk blir mobbade för att man inte vill stå på sig, till exempel för de som bestämt sig för att varje form av aggression, även att känna vrede är moraliskt fel.
Om man istället har möjligheten att slå tillbaka så behöver man sällan att göra detta. Om man i ett tidigt skede tydligt säger ifrån - och menar det, minskar risken att man blir kränkt av andra.

Enligt Price´s lag så kommer de som börjar göra något också få mer av detta. Den som börjar våga säga sin mening i mindre sammanhang får snart mod att göra det i större.  (Peterson hänvisar även till den bibliska principen: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har" Matt 25:29). Se alltså till att du hamnar i en positiv spiral uppåt, istället för den negativa spiralen neråt. Det kan rent fysiskt handla om att faktiskt sträcka på sig, då kommer folk också behandla dig som kompetent och kunnig, men om ens hållning indikerar att man är ett offer kommer omgivningen också se dig som sådan.

Det här var alltså den första regeln: stå på dig, annars gör någon annan det. Det är så världen ser ut och det är inte mycket vi kan göra för att ändra det. Det är ju elva regler till och jag avser att skriva om dessa i kommande bloggtexter.

Svenska kyrkan och asylrätten

Jag såg Agenda från 25 mars så här i efterhand där Svenska kyrkans "utrikesminister" Erik Lysén fick uttala sig om Svenska kyrkans hållning. Han är, inte oväntat, kritisk till Sveriges och EU:s nya asylpolitik. Sveriges regering måste stå upp för asylrätten, menar Lysén.

Asylrätten tillkom för att lösa en situation efter andra världskriget och det finns en djup orättvisa inbyggd i den. Orättvisan ligger i att man måste ta sig till ett land för att få sin asylrätt prövad, lyckas man sätta sin fot på svensk mark har man alla rättigheter, lyckas man inte, har man inga.
Det är just detta förhållande som har fått skrupelfria människosmugglare att tjäna stora pengar, människor har satsat alla sina besparingar och kanske också lån samt riskerat sina liv för en illegal resa in i Europa. Väl framme i t ex Sverige har de sedan fått vänta i 2-3 år innan de fått besked som i många fall är negativt. Hur kan man försvara en asylrätt som leder till sådana konsekvenser?

Vi har sett ett stort engagemang för de 9000 gymnasieungdomar och yngre män från Afghanistan som riskerar utvisning. Situationen i Afghanistan anses vara för farlig. Nu ifrågasätter jag inte farligheten i Afghanistan, men finns det inte mängder med ungdomar kvar i det landet? Och barn, både pojkar och flickor? Gravida kvinnor? Gamla och sjuka? Om säkerhetsläget är så allvarligt för dessa 9000 då borde vi väl evakuera alla andra också? Är det verkligen de som har störst behov av skydd som är här?

Vad är det som gör att vi kan uppbåda så enormt mycket engagemang och resurser för det fåtal som lyckats sätta sin fot på vår mark medan de som är kvar ägnar vi knappt en tanke? Är det rättvist?

Asylrätten leder till allvarliga följder som massdöd på Medelhavet medan de som har starkast behov av skydd förmodligen inte har en chans komma i åtnjutande av det. Jag hade önskat att Erik Lysén problematiserat detta och lyft upp förslag på hur man ska komma tillrätta med denna orättvisa.

Ett förslag är skrota asyllagen helt och hållet, och att man gör det möjligt att söka uppehållstillstånd från svenska ambassader. Varför ska människor riskera liv och lem och alla sina besparingar för ett beslut som ändå med stor sannolikhet blir ett nej?
Vi skulle kunna sätta upp kontor vid FN:s flyktingläger och låta människor skicka in sina ansökningar därifrån. Och genom att bara göra det möjligt att söka om uppehållstillstånd från utländska beskickningar (som också gäller när det gäller arbetstillstånd) lockar man inte ut människor på en livsfarlig resa i onödan. De som får uppehållstillstånd kan sedan resa hit men reguljära flyg.

Självklart fattar jag att vi måste göra ett urval, vi skulle inte kunna ta emot alla. Men antingen är det vi som gör urvalet eller så gör Medelhavet det. Antingen bestämmer vi vilka som får komma eller så bestämmer flyktingsmugglarna detta.

Regeringen skulle år för år kunna göra en inventering i landets kommuner för att ta reda på antal tillgängliga bostäder, förskoleplatser, behov på arbetsmarknad etc. Utifrån detta bestämmer man sen hur många som ska få komma och vilka meriter dessa bör ha. Självklart kan man också av humanitära skäl vika ett antal platser för grupper som aldrig skulle ha en chans att smuggla sig fram till Sverige. Handikappade till exempel.

Skulle vi införa ett sådant system blir proaktiva istället för att bara sitta passivt och hoppas att allt för många inte ska lyckas ta sig hit. Då blir det vi som har initiativet och vi behåller kontrollen. Jag förstår naturligtvis att det skulle stå ytterligare en miljon på kö efter att vi har dragit streck. Jag inser att det är hårt att säga till dem att ni är välkomna med ny ansökan nästa år. Men vad är alternativet? Asylrätten som den är utformad idag är inte det minsta human även om Erik Lysén låtsas det. Vill vi ha ett långsiktigt hållbart och rättvist system så ser jag inga alternativ.

Är svenskarna marionetter?

Jag har bland annat lyssnat på SR-serien Besluten som formade Sverige i P1. Jag tycker det är intressant att höra om hur beslut som kan vara resultat av ganska tillfälliga politiska allianser med åren kan få stor inverkan på människors liv och så småningom bli så självklara att det de som ifrågasätter dem betraktas som paria.

Philip Lerulfs lilla bok Marionetterna - socialförsäkringarna, tryggheten priset vi betalar, och  handlar om detta. Han går igenom pensionssystemet, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, hur och varför de blev som de blev rent historiskt och hur de fungerar idag, och framförallt varför de inte fungerar så bra längre. Han ger också förslag på hur de skulle kunna förändras för att bli bättre.

Det intressanta är att de från början växte fram hur civilsamhället: hantverksgillen och skrån satte till exempel tidigt upp sjukkassor långt innan vi fick kunde stava till ordet välfärd. Men från 60-talet och framåt togs detta över av staten. Försäkringar som tidigare finansierats av medlemsavgifter började i allt högre utsträckningar bekostas med skattemedel. Därmed försvann incitamentet till privata lösningar: varför betala för något som man ändå tvingats betala via skattesedeln.

I samband med detta försvann också det privata sparandet. Svenskarna är bland de sämsta i Europa på att spara. Det kan delvis förklaras med det höga skattetrycket vilket ju skapar mindre utrymme för eget sparande, men också av svenskarnas unikt höga tillit till staten. Vi litar blint på att staten tar hand om oss vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom.
Och  kommer en av Lerulfs viktigare poänger: vi har nog varit lite för naiva. Med berättelser från verkliga livet om hur människor ramlat mellan stolar eller efter att ha gjort bagatellartade missar gått miste om stora ersättningar som de annars skulle ha rätt till.

Syftet med dessa breda socialförsäkringar var att vi som individer skulle slippa vara beroende av familj, släkt och kyrkan. Istället har vi blivit beroende av staten. Det hade kanske inte behövt vara ett problem om staten varit en neutral aktör, men så är inte fallet. Istället används trygghetssystemen för ideologisk påverkan.
Vi svenskar har avsagt oss makten över en väsentlig del av vår inkomst, vi har därmed begränsat vår egen förmåga att bygga upp ett eget sparkapital, vi måste lita på att systemen finns där och fungerar. Men om de inte gör det? När kommer medelklassen som betalar för systemen, utan att få ut särskilt mycket för egen del, förlora sin vilja att betala skatt?

Jag hade nog väntat mig lite mer radikala förslag från Lerulf hur vi ska göra för att komma tillrätta med de inbyggda motsättningarna som finns. Men det första han föreslår är att försäkringsmässigheten måste stärkas, alltså systemen måste anpassas så att de blir självständiga finansiella system. Det är de ju inte idag när de till största delen finansieras vi skatten. Större hänsyn måste också tas för hur länge människor har bidragit till systemen, samt att öka valfriheten och sluta använda dem i uppfostringssyfte.

Nå, är vi marionetter? Kanske hans titel är lite överdriven, men ju mer jag sätter mig in i de här frågorna desto mer inser man hur styrda vi är av olika politiska system.

Evig anställning och medborgarlön

Jag lyssnade på P1 Kultur om ett konstprojekt i den framtida underjordiska stationen på Korsvägen
i Göteborg. Projektet innebär att en person heltidsanställs på livstid för att vandra omkring under marken och agera konstverk. Vad ska då personen göra? Lite vad den vill. – Personen ska göra det som den väljer att göra. Jag tror att man kan se det som en kommentar på lönearbete i dag, säger Johnny Lindeberg, arkitekt vid Trafikverket som suttit med i juryn som beslutat.

Samtidigt som jag lyssnar på detta råkar jag ha boken Pengar för ingenting - essäer om medborgarlön  på min läslista.  Ett antal skribenter från höger till vänster ger både ris och ros till de olika förslagen om medborgarlön eller basinkomst. Det som jag tycker är särskilt intressant är att det finns de som är för och emot i alla politiska läger, det är inte någon enkel vänster-höger fråga.

De olika bidragen spretar och delvis blir det förvirrande när man blandar olika begrepp. Men samtalet är intressant och viktigt. Lars Trädgårdh tar i sin essä upp forskning som visar att människan i det förmoderna samhället la ner cirka fyra timmar per dag på nödvändiga uppgifter kopplade till överlevnad, säkerhet och andra sociala nödvändigheter som vi kan kalla "arbete". Ungefär den tiden skulle de flesta av oss tycka vara rimligt om vi inte blev tvingade till slaveri eller det moderna samhällets föreställning om en 40-timmars arbetsvecka som normaltillstånd.

Hur hamnade vi här: partier kan framgångsrikt gå till val på "arbetslinjen", arbetslöshet ses som ett problem, politiker tävlar om att "skapa" jobb?
Ett svar är naturligtvis att vi har skapat en enormt kostnadskrävande välfärdsindustri som inte så lätt låter sig bantas ner. Det välfärdsindustriella komplexet behöver ständiga skatteintäkter för att maskineriet ska hållas igång. Och så har vi fått den tragiska situationen att vi kraftigt höjer skatt på människors arbete, eftersom människor inte gärna flyttar från släkt och vänner. Samtidigt sänks skatterna på företeelser som lättare kan flyttas ut ur landet, som kapital och företag.
Detta är också den viktigaste invändningen mot medborgarlön: det skulle helt enkelt bli alldeles för dyrt i kombination med att många skulle välja att inte jobba alls och alltså inte heller betala skatt. Och ingen av skribenterna tar seriöst upp frågan hur det är tänkt att det hela ska finansieras.

För att bena upp det hela skulle jag vilja dela upp frågan på lång respektive kort sikt.
På lång sikt handlar det helt enkelt om att jobben kommer att försvinna, både enkla jobb och tjänstemannajobb. Robotar kommer städa och servera hamburgare på McDonalds och datorprogram kommer att sköta allt från att skriva nyhetsartiklar och döma i domstolar. Men vi är inte där än, det dröjer nog 20 år innan automatiserade robotar och program på allvar gör intåg i vardagen. Till dess måste vi lösa frågan om basinkomst, exakt hur vet jag inte, men det ligger även i företagens intresse att människor får en dräglig inkomst eftersom ingen annars kommer köpa deras produkter.

På kort sikt handlar frågan om basinkomst mer om ett alternativ till socialbidrag. Det är ju faktiskt så att vi i praktiken redan har en slags medborgarlön i den betydelsen att vi inte låter folk svälta ihjäl oavsett hur de missköter sig eller vägrar ta ett jobb.
Men det största problemet med socialbidrag är att incitamentet att ta ett arbete är väldigt svagt. För de som står långt från arbetsmarknaden är det tröskeln att få ett heltidsjobb väldigt hög och den första tiden får man kanske räkna med att hoppa in några timmar i veckan. Men det innebär att socialbidraget räknas ner för varje krona du tjänar, du måste dra in ganska mycket pengar för att du ska börja gå plus.

Här har Milton Freidman ett intressant förslag om negativ inkomstskatt. Översatt till svenska förhållande skulle det kunna se ut så här: till att börja med höjer vi grundavdraget till 120 000 per år. Det betyder att du kan tjäna 10 000 i månaden utan att betala skatt (förutom moms när du konsumerar). Den negativa inkomstskatten (som alltså är en subvention) kopplas in om du tjänar mindre än detta. Om den negativa skatten är 50 % betyder det att om du tjänar 1000 kr under den skattefria nivån får du 500 kr av staten. Om du tjänar 0 kr får du 5000, det skulle bli den lägsta nivån som blir en slags basinkomst.
Poängen med detta är att man inte får några tröskeleffekter som låser in människor i bidragsberoende. Lyckas man få tillfälliga deltidsanställningar märks detta i lönekuvertet. Och eftersom det inte handlar om en generell medborgarlön skulle det inte heller bli dyrare än dagens system, förmodligen skulle det bli billigare eftersom incitamenten att söka arbete skulle öka.

Jag vet inte om konstprojektet Evig anställning kommer bli så lyckat, men vi behöver föra ett djupare samtal om människan och arbete. Är vi till för att arbeta? Har arbetet blivit det som ger oss identitet och mening i vår tillvaro? Tänk på hur vi gör när vi presenterar oss, nästan det första vi kommer in på är vad vi arbetar med. Och har välfärden gjort oss till trygghetsnarkomaner? Hur stor del av vår inkomst är vi beredda att lämna ifrån oss för en förmodad trygghet? Är kläderna viktigare än kroppen? Och pengarna vi tjänar, tillhör de oss själva eller staten?

Jag tror att vi som kyrka delvis skulle kunna bidra med mycket i det här samtalet med en skapande Gud där vilan var höjdpunkten. Och där det mödosamma arbetet snarare ses som en konsekvens av syndafallet än målet för människans existens.

Om ortodox liturgi och Svenska kyrkans nya handbok

"Låt oss vara uppmärksamma" är titeln på en bok skriven av den ortodoxa prästen Lawrence Farley och översatt till svenska av Mikael Fälthammar. Boken har undertiteln: en resa genom den ortodoxa kyrkans gudomliga liturgi, och det är en mycket spännande resa vi får göra. Med början när man stiger upp på söndagsmorgonen blir vi guidade på väg till kyrkan och genom hela liturgin. Det är en resa i både tid och rum, vi förflyttas till mellanöstern från fornkyrkans dagar och framåt. Farley går i detalj igenom varje moment och förklarar både den teologiska och historiska bakgrunden.

Framförallt är det en resa som börjar på jorden och slutar i himlen. När vi firar liturgin är det som om vi redan var framme i Guds rike. Det är inte i första hand ett möte mellan människor utan ett möte mellan Gud och människor. Boken genomsyras av insikten att gudstjänsten på jorden är en del av den himmelska, det är inte bara människor som är där, hela den himmelska härskaran är med och bistår oss.

Som präst i Svenska kyrkan är det svårt att inte låta bli att jämföra med arbetet med den nya kyrkohandboken, och det perspektiv som saknas i detta. Gudstjänsten reduceras lätt till ett möte mellan människor som stannar på jorden, och man undrar ibland om man ens har några större ambitioner. Med den nya handboken riskerar den historiska kontinuiteten att försvagas än mer.

Det är inte det att en liturgi inte skulle kunna förändras, Farleys bok visar hur ortodoxa liturgin har utvecklats genom seklerna. Det är inte en statisk utan en levande gudstjänst. Men dels går förändringarna betydligt långsammare och dels är de orsakade av historiska och kulturella förändringar underifrån. Liturgins utformning är aldrig ett skrivbordsarbete där präster och musiker sitter på expeditionen och tänker ut nya formuleringar på nattvardsböner.
Till exempel har den stora processionen där brödet och vinet bärs in, sitt ursprung i en rent praktiskt funktion där diakonerna hade som uppgift att bära in brödet från det hus där det bakats. Det bars in under tystnad och ställdes på altaret innan gudstjänsten medan prästerna gjorde sig i ordning. Sen började folket sjunga en psalm under tiden, fler medhjälpare ville gå med och till slut började även prästerna gå med i processionen under klang och jubel.

När det gäller Svenska kyrkans nya handbok undrar jag vem som egentligen har efterfrågat den. Efterfrågan har knappast kommit från församlingarna på gräsrotsnivå och här är den största bristen. Det hade varit en sak om ett nytt liturgisk bruk vuxit fram underifrån utifrån ett konkret behov, och sedan sanktionerats från kyrkomötet. Nu blir ordningen den motsatta.

En liturgi som saknar historisk förankring och som skiljer sig kraftigt åt mellan olika församlingar kommer orsaka konsekvenser för vår kyrkosyn: kontinuiteten och enheten försvinner i vår kyrka.

När det gäller Farleys bok var det vissa saker som jag saknade. Han tog inte upp varför man inte har osyrat bröd i den ortodoxa kyrkan. Med tanke på att Jesus använde detta borde det vara det självklara. Även bruket att folket får del av kristi kropp och blod blandat på en sked känns främmande. Vi får ingen förklaring till detta och rimligtvis borde sådana praktiska bruk som blivit otidsenliga kunna tas bort igen.

Låt oss vara uppmärksamma är titeln och samtidigt ett liturgisk rop som återkommer under liturgin. Och vi behöver blir mer uppmärksamma på hur vi firar gudstjänst så att vi inte glömmer bort den osynlig, himmelska dimensionen.

Jesus - han, hon eller hen?

När Gud blev människa var det ju som man han föddes, men hade Gud lika gärna kunnat födas som kvinna? Eftersom det bara finns två kön måste man ju välja, men spelade det någon roll vilket det blev? Singlade Gud slant eller finns det en poäng med att Jesus var man?

Anselm av Canterbury (1033-1109) har ett intressant resonemang om det i sin skrift Monologion. Det som jag tycker är fascinerande med Anselm är hans ambition att närma sig den kristna tron utan att använda sig av bibeln. På 80 punkter i Monologion kommer han steg för steg fram till att det Högsta goda måste vara en treenig Gud, Fadern, Sonen och Anden. Men varför Fadern och Sonen och inte Modern och Dottern?

Anselm har i punkt 39 kommit fram till att det Högsta goda har fött ett Ord, och han förklarar varför det i detta fall är lämpligast att tala om en födsel.
Ordet är inte skapat eftersom det inte har sitt ursprung hos Skaparen på samma sätt som de skapade tingen. De skapade tingen har uppstått ur intet, men Ordet härleds ur Guds eget väsen. Föräldrarna konstruerar ju inte ett barn som man snickrar ihop en möbel. Barnet har sitt ursprung från förälderns väsen på ett djupare plan, barnen är en förlängning av dem själva. Därför är ordet född mest adekvat när vi talar om Ordets tillblivelse.

Och om "född" är en bättre term än "skapad" eller "utgår" (som vi säger om Anden) så är det naturligtvis förälder-barn-metaforen som är bäst lämpad för att beskriva Ordets relation till Gud. Och eftersom Ordet är det enda barnet som är fullkomligt lik sin enda förälder, kan man inte tala om någon könlig skillnad som Fader-Dotter, eller Moder-Son.

Men varför inte Moder-Dotter frågar sig Anselm?
Den första och ursprungliga orsaken till ett barn ligger alltid hos Fadern. Den faderliga orsaken föregår, i vissa avseende, den moderliga. Därför vore det mindre lämpligt att använda ordet moder om en förälder som avlar sitt barn utan någon annan föregående hjälp eller orsak.

Anselm är naturligtvis väl medveten om att Gud till sitt väsen är outsäglig, han är ofattbar för vårt förstånd. Men det hindrar inte att vi kan komma fram till ett språkbruk som Gud som är mer eller mindre sant. Alla bilder för Gud är inte lika adekvata. Vi kan komma fram till sanningar, och förstå varför det är sant, även om vi inte omfattar dem med vår begränsade fattningsförmåga.

I Monologion kommer han inte fram till inkarnationen, men om Ordet som blev människa var Son, finns det ju en poäng att han föddes som man.
Men det finns också ett annat resonemang som finns hos någon av kyrkofäderna, (jag vet dock inte vilken): om Gud hade fötts som kvinna hade bara det ena könet involverats i frälsningsskeendet. Då hade vi fått en kvinna, född av kvinna och vi män hade utelämnats. Men båda könen, både män och kvinnor behöver finnas med när människan ska frälsas och därför föddes Frälsaren som man, av en kvinna, Maria.

Det är en brist i protestantisk teologi att Maria har blivit  satt på undantag. Men det är inte Luthers fel, han högaktade henne och omfattade de vanliga lärorna om Maria som gudaföderska, syndfri (om än inte från födseln), alltid jungfru och som ber för oss i himlen. Det var först århundradet efter reformationen som Maria rensades ut ur våra kyrkor till stor skada. I och med det blev vi ju moderlösa. Om Jesus är vår bror är Maria även vår mor precis som Gud är vår far. Vi a-dop-teras in i Guds familj.

Mycket skulle hamna på plats i den nuvarande debatten om olika könsbestämningar på Gud och Jesus om man lyfte in Maria igen. Vi kan inte tala om Sonen, inkarnationen och Jesus, och få det rätt, utan att ha med Maria.

Demokrati eller epistokrati?

"Demokrati är den sämsta styrelseformen, bortsett från alla de andra." Det är ett känt citat av Winston Churchill, men stämmer det han säger? Finns det inte alternativ som är bättre, eller åtminstone mindre dåliga?

Den politiske filosofen Jason Brennan har skrivit den provocerande boken Efter demokratin: argument för ett nytt styrelseskick och han ger ingen ljus bild av den demokratiska styrelseformen.

Genom olika undersökningar kan man visa att många väljarna är okunniga om vad de olika partierna står för i olika frågor. Det betyder att de helt enkelt röstar på fel parti, jämfört med vad de skulle ha röstat på om de haft full information. Dessutom förstår långt ifrån alla vilken politik som är bäst utifrån deras egna mål och önskningar. I takt med att väljare blir mer välinformerade tenderar de att totalt sett föredra en lägre grad av statliga ingripanden och styrning av ekonomin.

Det finns en rationell anledning till att så få verkligen informerar sig om de olika politiska alternativen och vad som är bäst. Om du ska köpa en ny bil lägger du vanligtvis ner mycket tid på att undersöka olika modeller och läsa in dig på fakta innan du bestämmer dig. Valet av bil har nämligen en konkret och stor betydelse för din vardag och din ekonomi. 

Men när du går till valurnan på valdagen har det bokstavligen ingen som helst betydelse på vad du röstar. Du kan lika gärna rösta på Kalle Anka eller strunta i att rösta. Om inte det extremt osannolika inträffar att det står och väger mellan två kandidater med en enda rösts marginal så är din röst helt meningslös. Den som vinner hade vunnit ändå, även om du legat på sofflocket. Utifrån detta självklara faktum är det alltså helt rationellt att inte lägga ned tid på en sak som man ändå inte är så intresserad av.

Skillnaden är förstås att om du köper "fel" bil drabbas bara du, men om ett stort antal väljare avlägger oinformerade röster drabbas vi alla av detta. 

Det är också så, enligt Brennan, att politiken gör oss till sämre människor, ja, den förvandlar oss medborgare till fiender. Tänk dig att du samtalar om en vän om musik. Ni diskuterar olika sorters musik, och det visar sig att ni har helt olika smak. Din vän gillar elektronisk house-music och själv föredrar du klassisk opera. Det här behöver inte vara ett problem, tvärtom så är er olikhet berikande. Ni kanske småler åt varandras konstiga musiksmak men egentligen blir ert samtal intressantare just på grund av olikheten.

Men tänk er nu att det snart är val och att man ska folkomrösta om det i fortsättningen bara ska vara tillåten att lyssna på house eller opera. Plötsligt blir ert avspända samtal en kamp. Ni är inte längre vänner utan fiender och ni försöker båda att vinna över den andra på sin sida. Om majoriteten röstar på house kommer ju du inte längre få lyssna på din opera.

Problemet med politiska beslut är alltså att de är monopolistiska: alla måste godta samma beslut oavsett hur de röstade. Besluten påtvingas människor med tvångsmedel och detta gör att andra politiska uppfattningar än din egen blir ett hot mot din vardag och ditt sätt att leva.

Vad har då Brennan för lösning? Hans förslag är att vi ska ersätta demokratin med epistokrati, kunskapsstyre. Rösträtten kan inte jämföras med andra medborgerliga rättigheter som yttrandefriheten. Att jag har rätt att yttra mig skadar inga andra, det ingår inte i yttrandefriheten att andra är tvungna att lyssna på det jag har att säga. 

Men med min röst får jag makt över andra människor och med en oinformerad röst kan jag skada andra med dålig politik. Därför borde rösträtten villkoras; bara den som kan uppvisa en viss grad av kunskaper om politiken, samhället och de olika politiska alternativen ska få rösta.

Brennan skriver i en amerikansk kontext och hur mycket av de undersökningar som han refererar till gäller Sverige kan jag inte svara på. Att han har många poänger råder det inget tvivel om, men frågan är om den bästa lösningen är det han föreslår. 

Om inte annat har hans bok ökat min övertygelse att politiska beslut borde få så lite betydelse för våra liv som möjligt. Det finns naturligtvis många beslut som måste gälla alla, oavsett om man vill eller inte, men dessa beslut borde begränsas. Det tror jag är det bästa skyddet mot dålig politik, att de helt enkelt inte spelar så stor roll för mig och min vardag.