Jordan B. Petersons 12 regler

Jag har nu läst Jordan B. Petersons tjocka bok: 12 Rules for Life - an Antidote to Chaos, (som tydligen kommer ges ut på svenska också).

Peterson blev kanske mest känd när han på sitt universitet vägrade tilltala transpersoner med ett könspronomen som de själva bestämt, vilket nästan höll på att kosta honom hans jobb. Han är starkt kritisk till postmodernismen och den radikala feminismen som riskerar att leda vår värld in i kaos. Det är mycket detta hans bok går ut på: den vill ge unga människor verktyg och strukturer för att få ordning på sitt liv i en kaotisk värld.

Peterson är professor i psykologi på University of Toronto, men han har också arbetat som klinisk psykolog och som sådan haft många samtal med trasiga människor. Detta avspeglas på många sätt i boken. Han väver också in exempel från sin egen uppväxt och familj.
Peterson har profilerat sig som en stark samhällskritiker men jag uppfattar inte boken som samhällskritisk i första hand. Det är en personligt skriven bok som vänder sig framförallt till unga människor i ett uppriktigt försök att hjälpa dem att få ordning på sina liv. Det är mer psykologen än professorn som talar.

Peterson har ibland uppfattats som kristen, och det är han kanske även om det inte direkt framkommer i den här boken. Han har visserligen många hänvisningar till bibeln, framförallt gamla testamentet, men han kan lika gärna ta upp exempel från myter och sägner från andra mytologier. Som jag förstår det ser han bibeln, och andra mytologier, som nedärvda mänskliga kollektiva erfarenheter som vi kan lära oss något av. Vi bär på ett arv som vi inte bara kan skaka av oss, inte utan att det leder till kaos. Vi måste bygga ett samhälle och våra liv utifrån hur vi människor, fungerar rent biologiskt. Vi kan inte idag göra våld på mekanismer som funnit hos oss långt innan vi blev människor.

Regel nr 1: var rakryggad.
Han börjar med att prata om humrar och fåglar - och deras revirhävdande. Men det som exempel visar han att idén om ett jämlikt samhälle där det inte råder några hierarkier är ohållbar. Människan avviker inte här från andra djurarter.

Med jämna mellanrum uppmärksammas det hur få som äger lika mycket som den fattiga delen av världens befolkning, men som Peterson påpekar: samma principer råder inom alla områden, även utanför det finansiella. Överallt där mänsklig kreativitet är involverad ser vi samma ojämlika fördelning, något som formulerats först av Derek J. de Solla Price.
Price lag lyder: om 100 vetenskapliga artiklar är skrivna av 25 författare kommer 5 ha skrivit häften av dem. Likadant med böcker: endast en handfull författare står för hälften av alla sålda böcker. Eller musikproduktion eller vilken annan mänsklig verksamhet som helst, när vi slår ut produktionen på antalet producenter får vi samma L-formade kurva: ett litet antal står för det mesta av produktionen.

Detta leder naturligtvis till ojämlikhet och hierarkier och de är varken orsakade av kapitalismen eller patriarkatet. Det är snarare en naturlagsbunden nödvändighet, vi finner principen överallt i naturen.

Så vad ska vi göra åt det här? Peterson utgångspunkt är att acceptera faktum. Världen är hierarkisk, vi kan visserligen riva ner hierarkier men då uppstår det genast nya. Och om man i en sådan värld förväntar sig jämlikhet blir man lätt ett offer. Ibland blir man mobbad för att man inte kan hävda sig, det gäller i första hand för barn. Men lika ofta gäller att folk blir mobbade för att man inte vill stå på sig, till exempel för de som bestämt sig för att varje form av aggression, även att känna vrede är moraliskt fel.
Om man istället har möjligheten att slå tillbaka så behöver man sällan att göra detta. Om man i ett tidigt skede tydligt säger ifrån - och menar det, minskar risken att man blir kränkt av andra.

Enligt Price´s lag så kommer de som börjar göra något också få mer av detta. Den som börjar våga säga sin mening i mindre sammanhang får snart mod att göra det i större.  (Peterson hänvisar även till den bibliska principen: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har" Matt 25:29). Se alltså till att du hamnar i en positiv spiral uppåt, istället för den negativa spiralen neråt. Det kan rent fysiskt handla om att faktiskt sträcka på sig, då kommer folk också behandla dig som kompetent och kunnig, men om ens hållning indikerar att man är ett offer kommer omgivningen också se dig som sådan.

Det här var alltså den första regeln: stå på dig, annars gör någon annan det. Det är så världen ser ut och det är inte mycket vi kan göra för att ändra det. Det är ju elva regler till och jag avser att skriva om dessa i kommande bloggtexter.

Svenska kyrkan och asylrätten

Jag såg Agenda från 25 mars så här i efterhand där Svenska kyrkans "utrikesminister" Erik Lysén fick uttala sig om Svenska kyrkans hållning. Han är, inte oväntat, kritisk till Sveriges och EU:s nya asylpolitik. Sveriges regering måste stå upp för asylrätten, menar Lysén.

Asylrätten tillkom för att lösa en situation efter andra världskriget och det finns en djup orättvisa inbyggd i den. Orättvisan ligger i att man måste ta sig till ett land för att få sin asylrätt prövad, lyckas man sätta sin fot på svensk mark har man alla rättigheter, lyckas man inte, har man inga.
Det är just detta förhållande som har fått skrupelfria människosmugglare att tjäna stora pengar, människor har satsat alla sina besparingar och kanske också lån samt riskerat sina liv för en illegal resa in i Europa. Väl framme i t ex Sverige har de sedan fått vänta i 2-3 år innan de fått besked som i många fall är negativt. Hur kan man försvara en asylrätt som leder till sådana konsekvenser?

Vi har sett ett stort engagemang för de 9000 gymnasieungdomar och yngre män från Afghanistan som riskerar utvisning. Situationen i Afghanistan anses vara för farlig. Nu ifrågasätter jag inte farligheten i Afghanistan, men finns det inte mängder med ungdomar kvar i det landet? Och barn, både pojkar och flickor? Gravida kvinnor? Gamla och sjuka? Om säkerhetsläget är så allvarligt för dessa 9000 då borde vi väl evakuera alla andra också? Är det verkligen de som har störst behov av skydd som är här?

Vad är det som gör att vi kan uppbåda så enormt mycket engagemang och resurser för det fåtal som lyckats sätta sin fot på vår mark medan de som är kvar ägnar vi knappt en tanke? Är det rättvist?

Asylrätten leder till allvarliga följder som massdöd på Medelhavet medan de som har starkast behov av skydd förmodligen inte har en chans komma i åtnjutande av det. Jag hade önskat att Erik Lysén problematiserat detta och lyft upp förslag på hur man ska komma tillrätta med denna orättvisa.

Ett förslag är skrota asyllagen helt och hållet, och att man gör det möjligt att söka uppehållstillstånd från svenska ambassader. Varför ska människor riskera liv och lem och alla sina besparingar för ett beslut som ändå med stor sannolikhet blir ett nej?
Vi skulle kunna sätta upp kontor vid FN:s flyktingläger och låta människor skicka in sina ansökningar därifrån. Och genom att bara göra det möjligt att söka om uppehållstillstånd från utländska beskickningar (som också gäller när det gäller arbetstillstånd) lockar man inte ut människor på en livsfarlig resa i onödan. De som får uppehållstillstånd kan sedan resa hit men reguljära flyg.

Självklart fattar jag att vi måste göra ett urval, vi skulle inte kunna ta emot alla. Men antingen är det vi som gör urvalet eller så gör Medelhavet det. Antingen bestämmer vi vilka som får komma eller så bestämmer flyktingsmugglarna detta.

Regeringen skulle år för år kunna göra en inventering i landets kommuner för att ta reda på antal tillgängliga bostäder, förskoleplatser, behov på arbetsmarknad etc. Utifrån detta bestämmer man sen hur många som ska få komma och vilka meriter dessa bör ha. Självklart kan man också av humanitära skäl vika ett antal platser för grupper som aldrig skulle ha en chans att smuggla sig fram till Sverige. Handikappade till exempel.

Skulle vi införa ett sådant system blir proaktiva istället för att bara sitta passivt och hoppas att allt för många inte ska lyckas ta sig hit. Då blir det vi som har initiativet och vi behåller kontrollen. Jag förstår naturligtvis att det skulle stå ytterligare en miljon på kö efter att vi har dragit streck. Jag inser att det är hårt att säga till dem att ni är välkomna med ny ansökan nästa år. Men vad är alternativet? Asylrätten som den är utformad idag är inte det minsta human även om Erik Lysén låtsas det. Vill vi ha ett långsiktigt hållbart och rättvist system så ser jag inga alternativ.