Kritik av luthersk teologi

Det är ju Lutherjubileum i år, så vill man få ut en bok om honom bör man alltså passa på. Joel Halldorf har gjort detta tillsammans med Patrik Hagman med boken Inte Allena - Varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker. Som titeln antyder är detta en kritisk uppgörelse med Luther och hans teologi.
Det är ju idag vanligt att sammanfatta Luthers budskap i tre "sola": sola gratia (nåden allena), sola scriptura (Skriften allena) och sola fide (tron allena).  Att dessa tre teologiska storheter kan stå ensamma är det som författarna angriper.
För Luther reducerades nåden till en smal nåd som enbart handlar om syndernas förlåtelse. Nåden som förvandlande kraft trodde han inte på. Gärningarna var inte nödvändiga, och Thomas av Aquinos syn att goda gärningarna som vi gör får kärleken växer i oss avvisade han. Det enda som kan förvandla en människa är tron, som innebär att Kristus bor i oss.

Som Halldorf påpekar går ju detta emot den mänskliga erfarenheten att om man handlar som om man älskar så kommer också kärleken. Den Lutherska modellen riskerade att reduceras till att man skulle tänka fram sin frälsning, varken handlingar eller ceremonier behövs. Författarna frågar retoriskt: "Om någon säger att hon älskar Jesus, men varken behöver katedraler, församlingar eller sakrament för denna tro, kan en lutheran egentligen säga emot detta? Eller riskerar Luthers budskap om den smala nåden bli den sista predikan som hörs innan vi stänger kyrkorna?"
Här tror jag författarna blandar ihop det reformerta med det lutherska. För Luther var sakramenten, dop och nattvard, omistliga. Men inte desto mindre kan frågan ställas om inte en ren förrättningskyrka blir konsekvenserna av ett luthersk tänkande, och som det på många håll också blivit i Svenska kyrkan.

Författarna fortsätter sedan att kritisera Luthers avskaffande av klostren och hans sätt att ställa skrift mot tradition. Jag kan instämma i att Luther överskattade skriftens klarhet, han hade en naiv tro att alla som läste bibeln skulle komma fram till ungefär samma sak i teologiska spörsmål som han själv. Men att man redan på hans tid kom fram till så olika saker när det gällde nattvardssyn, kyrkosyn och dopsyn borde fått honom att inse det ohållbara i detta. Jag har själv skrivit om det motsägelsefulla i begreppet Skriften allena.

Slutligen analyserar de begreppet tro och hur man ska definiera detta. Luthers ambition var ju att människor skulle slippa känna oro över sin frälsning genom att säga att det räcker med att tro. Men följden blev bara att man fastande i bekymmer om man hade en "rätt" tro.
Författarna lyfter åter upp Thomas och hans definition av tro. Tro är en dygd, det vill säga, en egenskap som man kan öva upp. Enligt Thomas kan man inte betrakta tro isolerat från de andra teologiska dygderna: hopp och kärlek. Kärleken är trons form och att göra gott ger tron liv.

Min största fundering gäller egentligen avsikten med boken. Den utger sig för att vara polemisk men det mesta som de skriver håller nog många med om, även präster i kyrkor som kallar sig lutherska. Jag har svårt att se att bokens innehåll skulle uppfattas som särskilt kontroversiellt.

Som författarna själva påpekar är det en myt att Luther skulle ha haft ett stort inflytande över Sverige och kyrkan här. Luthers lilla katekes var den enda lutherbok som lästes i de breda folklagren men där står det inte mycket som inte en katolik eller en ortodox också skulle kunna skriva under på.
Författarna säger ju också själva att mycket av det som Luther fått klä skott för egentligen kom till långt senare, inklusive de tre "sola". Luther talade naturligtvis om dem men det var först 1916 som de kom att definiera luthersk tro av en amerikansk teolog vid namn Theodore Engelder.

Sammanfattningsvis finns mycket intressant och matnyttigt med boken, men att författarna slår in öppna dörrar.

Det jag saknar är ett ifrågasättande av att definiera Svenska kyrkan som "luthersk". Varför gör vi det? Luther själv skulle inte vara glad för det, och av våra bekännelseskrifter är det endast ett par mindre skrifter som är författade av Luther. Det skulle kunna vara en intressant utgångspunkt för samtal ett Lutherår som detta.

Sverige i armkrok med Sovjet

Bengt G Nilsson, journalist och författare har flera decenniers erfarenhet av Afrika. Han är en självständigt tänkande person som i sin senaste bok grundligt grävt i hur svensk biståndspolitik sett ut. Det är ingen angenäm bild som kommer fram. I tyst samförstånd - Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika skildrar ett stycke viktig nutidshistoria om Afrika under andra hälften av 1900-talet.

När de afrikanska länderna avkoloniserades under 60-talet och blev självständiga hamnade de som regel under ett ledarskap som var starkt präglade av socialism. I de flesta fall fick de alltså inte uppleva en befrielse värd namnet: ett auktoritärt system byttes mot ett annat. Eller annorlunda uttryckt: de europeiska kolonialmakterna lämnade och Sovjet tog över.

Vad var då Sveriges roll i detta? En viktig händelse för att förstå detta är konferensen i Khartoum, Sudans huvudstad, som hölls 1969. Där definierade Sovjet vilka befrielserörelser som de lovade att hjälpa i deras kamp mot kolonialstaterna; framförallt var det Portugal som in i det längsta försökte behålla sin makt. Där gick Sverige in i ett symbiotisk förhållande med Sovjet genom att stödja samma rörelser. Visserligen inte med vapen och militärhjälp, men det behövdes inte heller eftersom Sovjet skötte om den saken.
På så sätt agerade Sverige och Sovjet hand i hand, Sverige bistod med pengar och andra förnödenheter, Sovjet med vapen.

Det finns flera saker man kan kritisera här.
För det första var det alltså konsekvent marxistiska och socialistiska rörelser som man stödde och Nilsson menar här att vänsterdominansen inom Sida spelade en stor roll i urvalet. Detta fick som effekt att man motverkade det som man ville uppnå: fattigdomsbekämpning.
Den statliga kommittén, EBA, Expertgruppen för Biståndsanalys, publicerade 2016 en rapport om Sveriges mycket omfattande stöd till Tanzania och deras slutsats var: "Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet."
Sverige var, genom Sida, den afrikanska socialismens starkaste utländska supporter och har därmed stöttat en politik som cementerat fattigdom och fördröjt utveckling med flera decennier.

Har våra skattepengar bidragit med något värre? Ja, det andra är att vi inte kan svära oss fria från massmord och krig bara för att vi inte har bidragit med vapen. Det finns i biståndssammanhang något som kallas fungibilitet. Det betyder att när en biståndsgivare ger pengar till t. ex. sjukvård får mottagaren möjlighet istället prioritera vapen. Den som engagerar sig i en krigförande part blir också delaktig i kriget, även om man inte skänker direkt militärt stöd.
Dessutom finns det mycket material som lika gärna kan användas militärt. Fordon till exempel. Alla de lastbilar som Sverige skänkt användes lika mycket för att frakta soldater. Och mat och medicin kan lika gärna konsumeras av soldater som civila. En krigförande part använder givetvis sina resurser där det behövs som bäst, och det är oftast kriget.

Svenskarnas skattepengar har alltså inte bara använts för att cementera fattigdom utan också för att bedriva krig i Afrika.

Det finns ytterligare en anmärkningsvärd aspekt som Nilsson tar upp och det är att biståndet var så hemligt. Omfattningen av stödet var nästan ofattbart stort, särskilt när man tar hänsyn till att Sverige är ett så litet land, ändå fick inte riksdagen full information om vart alla pengarna tog vägen. Ja, i en mycket intressant intervju med Ingvar Carlsson kommer det fram att till och med regeringen många gånger valde att inte veta. I centrum fanns den mystiska "Humanberedningen" som alltså självständigt fick avgöra vart biståndet skulle slussas.

Bengt Nilsson avslutar med att konstatera: "Det finns inte ett enda land som Sverige kan titta på och säga: "Ja, det här blev bra. Det var precis det här vi hoppades på när vi satsade alla dessa miljoner". 

Det här pågick under 70-80-talet, men hur är det idag? Även om den expertutredning som jag nämnt levererat svidande kritik undrar jag om politikerna lärt oss något. Biståndet fortsätter ju oavbrutet som om det levde sitt eget liv. 2015 gick t.ex 209 miljoner till Mugabes Zimbabwe. Och när Sida hävdar att pengarna inte gynnar honom eftersom de ju går till frivilligorganisationer så visar det ju att Sida fortfarande inte förstår innebörden av fungibilitet. Som Nilsson skriver: "Ingen får vara naiv nog att tro att Robert Mugabe skulle tillåta utländska organisationer att arbeta i landet om han inte ansåg att det på ett eller annat sätt gynnande hans maktinnehav."

Sverige skänker cirka 45 miljarder i bistånd årligen. Det är 4500.- per svensk, eller för en familj med två barn: 18000 kronor. Varje år.

Jag har en enkel lösning på detta: betala tillbaka pengarna tillsammans med ett bankgironummer till Sida där man frivilligt kan sätta in en summa. Då får vi svart på vitt hur stort stöd denna verksamhet egentligen har ute bland stugorna.