Tro som funktion eller som sanning

När någon säger sig inte tro på Gud får vi ibland rådet att genast fråga: "Hur ser den gud ut som du inte tror på?" Om denne då beskriver Gud som hårdhjärtat och grym eller i antropomorfa termer som en gubbe på ett moln kan man således replikera: "En sådan gud kan inte heller jag tro på".

Naturligtvis kan man alltid diskutera människors bilder av Gud men ovanstående resonemang är snubblande nära att vi själva skulle kunna bestämma hurudan Gud är. "Ett smörgåsbord av gudsbilder finns framför dig, varsågod, välj vilken som passar just dig!" Steget är inte långt till en relativistisk ståndpunkt där var och en blir salig på sin fason.
Frågan som måste ställas är ju: kan vi bestämma hur Gud är? Tänk om Gud faktiskt skulle vara en hårdhjärtad despot, vad skulle vi kunna göra åt det?  Tja, om Gud är en verklighet utanför oss själva: inte så mycket faktiskt! Det hjälper inte att jag vill att Gud ska vara annorlunda.

När man talar om gudsbilder brukar man säga att vi aldrig kan nå fram till hur Gud egentligen är. Guds väsen övergår allt vad vi kan tänka och förstå. Det ligger något i det, men av det följer inte att vi kan välja hur vi vill från smörgåsbordet. Det är med Gudsbilder som andra bilder: vissa representerar det avbildade bättre än andra.

Tror vi att Gud finns oberoende av oss eller inte? Söker vi en tro som är sann eller en tro som passar oss, för att vi mår bra av det? I det senaste numret av Kyrkans tidning talas det om existentiell hälsa. Innebörden är att vi behöver prata om meningen med våra liv för att bli friskare. Det handlar inte om att söka Gud och sanningen för dess egen skull utan syftet är att vi ska må bra. Tro som funktion alltså, vi söker det som passar.

I samma nummer finns en insändare av Melker Garay att religiösa sanningsanspråk kan leda till att troende människor kastar sten på den som inte har den rätta tron. Han säger inget om vilken religion han tänker på, men eftersom det är en insändare i Kyrkans tidning antar jag att han syftar på kristen tro. Är det då så att de kristna som inte har en relativistisk syn på tro och dogmer använder sig av våld för att tvinga andra att anta den rätta läran?

Tro och vetande är förvisso inte samma sak men inte helt olika heller. Vetande är tro som blivit bevisad, men om tron visade sig vara rätt, så var den rätt hela tiden, även då den var obevisad. Men varifrån kommer uppfattningen att den som tror sig ha rätt i en religiös fråga blir mer benägen att ta till våld mot sina antagonister? Knappast från kristen tro där den egna omvändelsen och övertygelsen står i centrum. En påtvingad tro har då inget värde.

 I tro som funktion blir tron bara en produkt av mig själv, Gud blir min egen personliga avbild istället för tvärtom. Men söker vi den tro som är sann uppstår tron hos mig så att säga utifrån. Jag väljer inte min tro, jag plockar inte från smörgåsbordet. Gud kommer till mig och min tro formas utifrån det mötet.

Välsignad generell välfärd!

Svenska kyrkans internationella arbete har nyligen släppt en rapport med titeln "Inte bara för svenskar - om generell välfärd som mål för utvecklings-samarbete". Bakgrunden är att Sida idag saknar en policy för att verka för stöd av generella välfärdsprogram, istället för behovsprövade, för utvecklingsländer. Men det borde man ha tycker tydligen Svenska kyrkan.

Min första fundering över detta är: varför har den här rapporten skrivits ihop? Handlar missionsbefallningen numera om att alla människor ska bli lärjungar till den socialdemokratiska modellen?
Är det alltså Svenska kyrkans officiella uppfattning att generell välfärd är bättre än den behovsprövade? Varför tar Svenska kyrkan ställning i denna uppenbart politisk fråga? Får jag som enskild präst ha en annan uppfattning?


Efter dessa funderingar läste jag rapporten. Då blev jag ännu mer fundersam.
Man räknar upp en rad nackdelar med behovsprövade modeller där utbetalningar riktas enbart till fattiga. Sådana nackdelar är stigmatisering av fattiga, ökade transaktionskostnaderna, risk att utbetalningar blir felaktiga på grund av maktmissbruk, godtycke och korruption samt att personer kan börja anpassa sig på ett oönskat sätt för att inte uteslutas ur programmen. Det kan nog i och för sig ligga en hel del i detta. Man kan jämföra med vårt försörjningsstöd, som ju är behovsprövat, och som minskar incitamentet att börja jobba på deltid eftersom stödet räknas ned lika mycket som lönen.

Däremot hittar man inga nackdelar till den generella välfärdsmodellen. Hur förklarar man då varför olika sociala bidrag ska betalas ut till alla, oavsett som de är miljonärer eller fattiga? Jo, för att upprätthålla en hög skattemoral måste även medelklassen få ut något av systemet. Generell välfärd stärker känslan av medborgarskap och tillhörighet i samhället, sägs det, och det blir lättare att uppnå politisk enighet.

Att även medelklassen måste få barnbidrag för att upprätthålla deras vilja att betala skatt är att underskatta människors intelligens. Som om folk inte förstod nyttan med skattepengar i form av skola, sjukvård, polis m.m. om de inte också fick en summa varje månad direkt i egen ficka?

Men det är intressant detta med politisk enighet, var det alltså den generella välfärden som möjliggjorde det långa socialdemokratiska maktinnehavet? Hur som helst får väl den politiska enigheten anses vara bruten nu.

Även om rapportförfattarna inte ser några nackdelar med den generella välfärden (utom att det kan bli dyrt) känner åtminstone jag motvilja till ett system där alla ska rätta in sig i ledet. Där ingen får avvika utan alla ska vara goda medborgare och snällt betala sin skatt. Den svenska modellen med höga skatter och utbetalningar, överför inte bara pengar utan framförallt makt från den enskilde till systemet. Möjligheten att själv forma sitt liv minskas när man måste anpassa sig efter de kriterier som politikerna ställer upp.

Frågan är som sagt varför Svenska kyrkan känner sig kallad att skriva en sådan här rapport. Var i bergspredikan predikar Jesus den generella välfärdens välsignelser?

Men frågan gäller ju också varför Sverige ska försöka påverka utvecklingsländer att anamma svenska välfärdsmodell? Kan inte de länderna få vara ifred och göra som de vill? Eller är det så att den humanitära stormakten vet bäst och genom vårt bistånd ska nu systemet spridas till alla folk och länder, inte bara för svenskar! Är det bara jag som tycker att det hela känns lite nykolonialistiskt?

Är islam en fredlig religion?

Ayaan Hirsi Ali

Ayaan Hirsi Ali är en Somaliafödd författare och f.d. nederländsk politiker.Som 18-åring flydde hon från sin familj i Kenya, (där de levde som politiska flyktingar) eftersom hon blev bortlovad av sin far till en släkting i Kanada. Hon "såldes på tio minuter" som hon själv beskriver det.
Hon fick asyl i Nederländerna och har sedan dess gjort sig känd som en stark kritiker av islam, bland annat när hon tillsammans med filmaren Theo van Gogh gjorde kortfilmen Underkastelse. Van Gogh mördades senare av en muslimsk fanatiker och på hans döda kropp satt en lapp faststucken med kniv där även Hirsi Ali hotades till livet.

Hirsi Ali har nyligen kommit ut med ytterligare en bok med den svenska titeln Reformera Islam, orginaltitel är Heretic: Why Islam Needs a Reformation Now. Hirsi Ali är stakt kritisk mot dem som till varje pris vill hävda att terrorism och extremism inte har med islam att göra.
Det är, enligt henne, inte längre trovärdigt att hävda att islam är en fredens religion som bara kapats av islamister. IS och Boko Haram citerar samma religiösa texter, koranen och haditerna, som alla andra muslimer, och när allt kommer omkring påstår de att det är de som har den sanna tolkningen av islam.

Hirsi Ali delar in muslimer i Mecka-muslimer och Medina-muslimer. Mecka-muslimerna är de som inspireras av Muhammeds fredliga tid i Mecka när han var en kringvandrande predikant som försökte övertyga människor. Medina-muslimerna betonar Muhammeds tid i Medina som krigsherre och erövrare. Det är den senare gruppen som förespråkar halshuggning av de som lämnar islam och stening av kvinnor som begår äktenskapsbrott.
Medina-muslimerna är i minoritet, med det är en väldigt högljudd minoritet. De har dessutom tillgång till väldigt mycket resurser. Även om de fredliga muslimerna totalt sett är i majoritet är det en tyst majoritet.

Dessutom ökar Medina-muslimernas inflytande i den muslimska världen. Bara de senaste åren har inneburit en stor backlash, särskilt för kvinnorna. På 70-tals-fotografier från städer som Bagdad, Kairo, Damaskus, Kabul, Mogadishu och Teheran kan man se kvinnor gå omkring i kjol som slutar ovanför knäna och med håret synligt och uppsatt. Idag bär nästan alla slöja. Även i lagstiftningen går det bakåt, när kvinnors status som en andraklassens medborgare cementeras.

Ändå är Hirsi Ali inte uppgiven, men som bokens titel säger: islam är i stort behov av reform. Hon pekar ut fem områden där religionen behöver reformeras: 1. Muhammeds halvt gudomliga och ofelbara status och den bokstavliga tolkningen av koranen. 2. Fokuseringen på livet efter döden istället för livet här och nu. 3. Sharia, den islamska rättsläran. 4. Tillämpningen av islamsk lag genom att påbjuda den rätta och förbjuda det orätta. 5. Befallningen att utkämpa jihad, det heliga kriget.

Enligt författaren pågår det redan nu försök till reformering av muslimska dissidenter som med fara för sitt liv kritiserar sin religion. Och i första hand är ju detta en muslimsk angelägenhet. Men Hirsi Ali är också starkt kritisk mot väst. De muslimska dissidenterna är chanslösa utan stöd från den fria världen. Vi måste stå upp för våra värderingar: jämlikhet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Vi måste ta ställning och inte hänge oss åt kulturrelativism där alla religiösa yttringar ses som likvärdiga.

Ayaan Hirsi Ali har utan tvekan ett viktigt ärende även i Sverige. Jag ser hur vi steg för steg backar undan för Medina-muslimernas agenda. Särskilda badtider för enbart kvinnor i våra kommunala simhallar börjar komma nu, inom vården tillmötesgår man muslimska vårdtagares krav att slippa kvinnliga läkare. I många invandrarförorter går självutnämnda sedlighetspoliser omkring och ser till att kvinnor har rätt klädsel etc.
Ska vi lyssna på Hirsi Ali, och det bör vi, måste vi sätta ner foten nu. Vi kan inte låta det växa fram parallellsamhällen i våra förorter. Vi kanske inbillar oss att våra demokratiska och frihetliga värderingar är så robusta och sitter så djupt i vårt samhälle att de inte kan rubbas, men risken är stor att vi bedrar oss.

Undfallenheten beror ofta på rädsla att bli kallad islamofob. Men ett sådant tillmäle är i det här sammanhanget mycket märkligt. Det enda vi säger är ju att muslimer har samma rätt som oss andra att klä sig som man vill, gifta sig med vem man vill och lämna sin religion om man så vill. Hur kan det vara islamofobiskt att stå upp för muslimers rättigheter?

Men jag är tveksam till Hirsi Alis optimism om möjligheten att reformera islam. Hon gör paralleller till den protestantiska reformationen, en parallell som jag ser som mycket långsökt. Korståg till trots har kristendomen aldrig varit den politiska maktideologi som islam är. Och när allt kommer omkring innebär ju reform att man återvänder till sin religions grundprinciper. Men, som hon själv skriver, islams grunddokument är själva problemet, det är där terroristerna hämtar sin inspiration.

Hennes optimism är dock inte helt ogrundad: internet skapar helt nya kommunikationsnätverk över hela den muslimska världen. Dessutom är islamisterna totalt oförmögna att bygga ett fungerande samhälle när de väl kommer till makten. Men framförallt ser Hirsi Ali tecken på att väst äntligen börjar ta sitt förnuft till fånga, det massiva ställningstagandet för yttrandefriheten efter attacken mot Charlie Hebdo är ett sådant tecken.

Om samvetsfrihet II

Samvetet är en bräcklig sak som vi behöver vara rädda om. Enligt katolska kyrkans katekes är samvetet människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd. Det är i samvetet som vi uppfattar den gudomliga lagen och enligt katekesen måste vi alltid handla i enlighet med vårt samvete. Framförallt får vi inte tvinga någon annan att handla mot hennes samvete. Detta motsägs inte av att samvetet också behöver upplysning av Guds ord.

Det är därför en mycket allvarlig sak att man inskränker människor deras samvetsfrihet, det är att moraliskt kränka dessa.

Ebba Busch Thor har ju fått mycket kritik för hennes avsikt att kämpa för samvetsfrihet för svenska barnmorskor och ge dem den rätt som de har i de flesta andra länder: rätten att kunna avstå från att medverka till en abort.
Motståndet mot detta är märkligt. Det handlar knappast om att man är rädd att så många skulle avstå att kvinnor skulle få svårigheter att kunna genomföra en abort. (Och skulle det verkligen vara så menar jag att vi har större problem som pekar mot hanteringen av våra ofödda.)
Men alla vet att de som skulle utnyttja samvetsfriheten är såpass få att det rent schematekniskt skulle vara enkelt att lösa.
Det handlar heller inte om att rätten till abort är ifrågasatt som namninsamlingar på nätet antyder. Istället är det ju rätten att slippa medverka till en abort.

Att bli barnmorska blir man för att man vill finnas med när nytt liv kommer till världen, hjälpa kvinnor att föda fram sina barn. Att just denna yrkeskategori av alla ska vara den där man även måste vara beredd att utsläcka det spirande livet i livmodern är faktiskt absurt.

Vad beror motståndet mot samvetsfrihet på? Kan det vara så det blir lättare att låtsas att abort inte är ett etisk dilemma, så länge alla spelar med? Om det då finns några som väljer att avstå, det handlar om aldrig så få, blir dessa en oavbruten källa till oro, en ständig påminnelse om att denna verksamhet, trots allt, inte är helt okej.

De som är trygga i sin uppfattning att abort är ett nödvändigt ont, eller kanske rent av något gott, borde också kunna vara generösa mot dem som inte håller med och bjuda dem på att de får avstå. Samvetet är en allvarlig sak och vi bör kunna respektera de av oss som kommer fram till andra etiska hållningar än oss själva.