Julbön i Skepplanda

1001 gram är en norsk film som handlar om Marie, en vetenskapstekniker som ansvarar för Norska statens viktprototyp för kilogrammet. Hon skickas till Paris vid en årlig konferens där hon tar med sig prototypen för att den ska kalibreras mot den internationella kilogramprototypen som finns strax utanför Paris.
Prototypen i Paris är den första och ursprungliga och tillverkades 1879. Dess vikt är själva definitionen av vad ett kilogram är och har fungerar som måttstock när de olika nationella viktprototyperna tillverkats. Men - som filmen handlar om - så kan dessa kopior, genom slitage eller genom att materialet som de är gjorda av reagerar med sin omgivning, förändras i sin vikt. De kan bli en aning tyngre eller lättare och behöver därför kalibreras mot originalet.

Vi människor är skapade till Guds avbild. Avbild betyder att det finns ett original som vi är en bild av. En blueprint eller en plan. När Gud skapade oss gjorde han inte bara en skiss på måfå. Han hade en genomtänkt plan för hur människan skulle vara.
Under advent när vi tänder adventsljusen i kyrkan brukar vi läsa verser ur Johannesprologen om hur Ordet, som var Gud, fanns i begynnelsen och hur allt blev till genom honom. Jesus är detta gudomliga Ord genom vilken vi är till. Jesus var prototypen som Gud utgick ifrån när han skapade människan. Vi skapades till Guds avbild.

Men vår ursprungliga likhet med originalet har gått förlorad. Vi håller inte längre måttet. Likt de nationella viktprototyperna kan det bli som det står hos profeten Daniel: ”du är vägd på en våg och befunnen för lätt”. Som människor är vi visserligen fortfarande Guds avbild men den ursprungliga Gudslikheten har gått förlorad.

Vi behöver därför kalibreras mot prototypen. 

När vi tände det fjärde adventsljuset läste vi: ”Ordet blev människa och bodde bland oss”. Vad det handlar om är att prototypen har kommit till oss! Vi säger ibland att Jesus är Guds besök till mänskligheten, och det stämmer naturligtvis, men viktigare är att han som människa besöker oss, som den sanna människan. Om det bara skulle handla om att Gud vill tala med oss och undervisa oss hade det dugt lika gott att skicka profeter vilket han också gjorde under lång tid.

Men när vi har gått vilse i vår mänsklighet behöver vi en mänsklig prototyp för att rätt kunna kalibreras.  Ordet fanns med i begynnelsen; genom honom skapades världen och människan. Därför är det just Ordet som måste bli kött och människa. Jesus är människans prototyp som kom till jorden och genom honom kan vi återupptäcka det sant mänskliga. Jesus är inte hälften Gud och hälften människa, han är 100 % av båda, sann Gud och sann människa.

Jesus föddes i Betlehem för att återställa oss. I hans efterföljd blir vi kalibrerade, vi blir mer och mer lika honom, han som är prototypen för vad det är att vara sann människa.

Tänker du med hjärnan?

I mitt förra blogginlägg tog jag upp skillnaden mellan människa och djur och kom fram till att den viktigaste skillnaden är att vi människor har ett intellekt som kan fatta allmänbegreppen och därmed har vi ett språk, baserat på Michael Augros bok: The Immortal In You.
Nästa steg gäller vad denna förmåga är placerad, är den en del av vår hjärna eller inte? Med modern hjärnscanning kan man ju konstatera att olika delar av hjärnan är aktiv när vi tänker på olika saker eller på olika sätt. Skador på hjärnan påverkar också vårt tänkande, alltså borde hjärnan vara det organ som vi använder när vi tänker, eller?

Saken är inte så enkel, särskilt inte om man tar denna jämförelse: Du befinner dig i ett rum utan fönster med en glödlampa som lyser i taket. Glödlampan går sönder och det blir alldeles mörkt och du ser ingenting. Betyder det att glödlampan är det organ som du använder för att se?
Nej, naturligtvis inte! Din förmåga att se är oförändrad även när glödlampan går sönder, det enda glödlampan gör är att göra saker synliga. Och det är, enligt Augros, också förhållandet mellan tänkandet och hjärnan. Hjärnan är glödlampan som tänkandet behöver, men det är likväl inte en del av hjärnan.

För att förstå detta är det viktigt att göra skillnad på tanke och fantasin eller föreställningsförmågan. Vår förmåga att skapa bilder i hjärnan är inte samma saker som vår förmåga att tänka. Om du tänker på svenska till exempel, tänker du genom att inom dig föreställa dig svenska ord. Men ditt tänkande är inte samma sak som de orden eftersom samma tanke hade kunna uttryckas på andra språk.
När du föreställer dig en cirkel, skapas en bild av cirkeln i din hjärna genom att olika hjärnceller aktiveras. Cirkeln tar alltså upp en del av hjärnan (precis som orden du tänker). Vår föreställningsförmåga är alltså belägen i hjärnan.

Men tänk dig nu cirkelns idé, alltså allmänbegreppet "cirkel". Inte någon specifik cirkel utan endast det som utgör en cirkel och som skiljer den från andra geometriska figurer. Du kan inte tänka på någon särskild storlek, eftersom olika cirklar kan ha olika storlekar men ändå vara cirklar. Inte heller färger eller om denne cirkel består av något material som en bit papper. En rund tallrik av porslin är ju lika mycket cirkel som den cirkel du ritar på ett papper.

Det som skiljer allmänbegreppet cirkel från individuella cirklar är främst dimensioner. Cirkelns idé kan inte ha någon dimension, vara belägen någonstans eller bestå av något material. Så fort den gör den blir den transformerad till en individuell cirkel.

Men detta gäller även när du föreställer dig cirkeln i din hjärna, det spelar ingen roll om du ritar cirkeln på ett papper eller "ritar" den med hjärnceller.
Blunda och tänk på till exempel två cirklar. Det är omöjligt att göra det utan att de tar plats och får dimensioner; de blir ju ofrånkomligen placerade på ett särskilt sätt i förhållande till varandra. Du kanske tänkte dig cirklarna bredvid varandra eller den ene ovanför den andra. Var båda två lika stora eller den ena större än den andre? Det är alltså inte cirkelns idé du föreställde dig utan två individuella cirklar som tar upp plats i din hjärna när hjärnceller aktiveras.

Å andra sidan är du fullt kapabel att förstå "cirkelns idé" det vill säga den egenskap som gör en cirkel till en cirkel och inte någon annan geometrisk figur. Och det är din intellektuella förmåga att fatta allmänbegreppen som gör att du förstår vad en cirkel är. Denna förmåga tar inte upp någon plats i din hjärna, för så fort den gör det pratar vi inte om allmänbegreppet cirkel utan individuella cirklar.

MEN: om den inte tar upp någon plats i hjärnan är den inte heller en del av hjärnan. 

Det Augros pratar om är alltså tankeförmågan. Inte fantasin, föreställningsförmågan eller när jag formar svenska ord i mitt inre. När jag gör allt detta aktiveras mina hjärnceller, men mitt tänkande "bakom" är inte en del av min hjärna.

Det betyder inte att min tankeförmåga eller intellekt inte skulle vara beroende av hjärnan. Det är den i allra högsta grad. Ord och bilder använder vi för att tänka och hjärnan är det organ som förser intellektet med ord och bilder. Intellektet behöver alltså hjärnan, precis som ögat behöver en fungerande glödlampa i ett rum utan fönster för att kunna se.

Det kommer fler inlägg utifrån Michael Augros bok, om skillnaden mellan själ och kropp och vad själen egentligen är. Så håll utkik efter fortsättningen eller läs hela boken: The Immortal In You - How Human Nature Is More Than Science Can Say

Skillnaden mellan människa och djur

Jag såg ett program på Kunskapskanalen om elefanter som handlade om hur intelligenta dessa varelser är. De har inte bara medfödda instinkter utan kan anpassa och lära sig och dessutom kan de överföra kunskap och erfarenheter mellan generationer. De har självmedvetande om än på en lägre nivå och har till och med begrepp om döden och sörjer när medlemmar i flocken dör.
Ändå är det ju uppenbart att det är en enorm skillnad mellan människa och elefant. Det är ju trots allt vi som forskar på dem och inte tvärtom. Vi kan mer om elefanternas beteende än elefanterna själva.

Men frågan är om det bara är en gradskillnad eller det också finns en fundamental artskillnad mellan djur och människa. Är vi "bara" det intelligentaste djuret eller har vi något i oss som djur aldrig kan få oavsett hur mycket de utvecklas?

Jag läser just nu boken The Immortal In You av Michael Augros som handlar om jakten på själen. Han har en filosofisk utgångspunkt när han beskriver vad som är unikt för människan. Det är inte problemlösningsförmåga, fantasi eller intelligens. I de avseenden är vi överlägsna djuren men det rör sig ändå om en gradskillnad. Däremot när vi kommer in på språk så är vi något på spåren.

Vad är det som gör att vi människor kan tala med varandra? Alla ord som vi använder, förutom egennamn, är uttryck för allmänbegrepp. När vi säger "stol" menar vi inte bara en specifik stol utan "möbel att sitta på". För att förstå begreppet "stol" måste vi fånga något som är gemensamt för alla möjliga stolar och som dessutom bara gäller stolar. Det kan inte gälla storlek, form eller färg, eftersom stolar kan vara designade på väldigt många olika sätt, och ändå definierar vi dem som stolar.
Men föreställ dig att du inte skulle kunna fånga en sådan idé (inte ens omedvetet) som allmänbegreppet "stol". Alla dina idéer skulle bara gälla individuella ting, vilket i praktiken skulle innebära att alla substantiv skulle bli egennamn. Säger du "stol" skulle du syfta på en enda individuell stol och ingen annan. Vill du prata om en annan stol måste du hitta på ett annat namn som bara gäller den. Och det gäller inte bara alla ting utan även handlingar. När du  använder ordet "hoppar" syftar du på ett enda skutt utfört av en person, en gång i världshistorien. Allmänbegreppen existerar inte: alla ord syftar på individuella ting och händelser.

Det är inte svårt att förstå att under sådana omständigheter skulle all språklig kommunikation bryta samman. Vi skulle inte kunna tala med varandra.

Förmågan att kunna tala förutsätter att vi kan förstå och använda allmänbegrepp och detta är en förmåga som djuren saknar. Djuren har föreställningsförmåga, de kan lösa problem m.m men de kan inte tala med varandra. Hur kommer Augros fram till det?

Hade djuren kunnat forma ett enda allmänbegrepp, hade de också kunnat forma många och kommunicera detta (tala) med varandra. Men vi hittar inget av detta när vi studerar djurens beteende. Om en hund hade förstått allmänbegrepp skulle man i första hand förvänta sig att de skulle förstå allmänbegrepp som hund, katt, mat, fiende, saker som hör till ett hundliv.
Men kan den förstå sådan specifika allmänbegrepp måste den också kunna förstå mer generella sådana. Det är svårt att föreställa sig man skulle kunna förstå vad en hund eller en katt är utan att ha en uppfattning vad ett djur är, till exempel.

I sitt inre skulle vår hypotetiska hund alltså besitta hela hierarkin från generella till de mer specifika allmänbegrepp som direkt berör hans hundliv. Den skulle också förstå vad signaler och tecken är eftersom hundar använder sig av tecken och signaler när de kommunicerar: de skäller, visar tänderna och viftar på svansen.

Men en hund som är medveten om allmänbegreppen och förstår innebörden av signaler skulle också uttrycka dessa idéer; de skulle använda signalerna för att uttrycka allmänbegrepp. Om de inte har de fysiologiska förutsättningarna att forma ord skulle de hitta andra sätt. De skulle tala, om inte med ord så med tecken och signaler. Deras vokabulär skulle vara mindre än vår men det skulle ändå finnas mycket som vi hade kunnat tala med dem om.

Men nu kan vi inte tala med vare sig hundar eller elefanter, lika lite som de kan tala med varandra. De har inget språk, inte i första hand för att de inte skulle vara intelligenta, utan för att de saknar förmåga att kunna fatta allmänbegreppen. Kommunikation mellan dem rör enbart individuella ting och händelser, som om deras språk enbart skulle bestå av egennamn (och därmed inte vara något språk).

När vi ser tingen omkring förstår vi intuitivt vad de är, vi ser inte bara en individuell stol utan ser och förstår omedelbart likheten med andra stolar och skillnaden gentemot bord. Och vi kan kombinera dessa allmänbegrepp för att forma universella sanningar. Och detta handlar inte om en gradskillnad, antingen har du förmågan att fatta allmänbegreppen eller inte. Det är den essentiella skillnaden mellan människa och djur.

En svensk tiger om andra världskriget

Ett norskt skämt lyder: "Tyskland erövrade Norge på två månader, Danmark på två dagar och Sverige med ett telefonsamtal."
Tyvärr så ligger det mycket i det. Sverige blev aldrig ockuperat av Tyskland - orsaken är att det inte behövdes. Tyskarna behövde bara lyfta luren och säga åt oss vad vi skulle göra.
Mycket av detta är redan känt även om vi inte pratar om det: de två miljoner tyska soldater som transporterades tvärs över Sverige. Exporten av kullager och järnmalm, J-stämpeln i de tyska judarnas pass som svenska myndigheter begärde av de tyska - så att man kunna avvisa judarna redan vid gränsen.

Men Aron Flam har i sin bok: "Det här är en svensk tiger" verkligen gått på djupet i Sveriges roll före, under och efter kriget. Och det är ingen smickrande bild som kommer upp.

Det svenska kryperiet handlar om något mer än att man var rädd om sitt skinn. Det handlar om att man var på Tysklands sida. Man var i praktiken en icke-stridande axelmakt.

Samarbetet med Tyskland var så djupgående att det är svårt att se det på något annat sätt. Det handlar till exempel om de för Tyskland oumbärliga kullagren som exporterades ända fram till slutet av 1944. Alltså långt efter det att utgången av kriget i praktiken var avgjord. England försökte gång på gång av få Sverige att upphöra med exporten, man gjorde till och med så att man betalade hela SKF:s export så att de slapp lida någon ekonomisk skada av en bojkott av Tyskland. Vad gjorde SKF? Man tog emot pengarna sen flyttade man produktionen till sitt dotterbolag i Tyskland. Leveranserna till den tyska krigsindustrin fortsatte oförminskat.

Jag möter ibland invändningen att Sverige var tvunget att lyda Tyskland annars hade också vi blivit ockuperade. Det kan hända men Sveriges krigsmakt var trots allt betydligt starkare än både Danmark och Norges tillsammans. Dessa länder blev ockuperade - men oavsett hur roligt det är bli ockuperad ledde det knappats till någon nationell katastrof för dem. Det värsta av allt är ju att Sverige nu bidrog till att förlänga utgången av kriget. Och - kanske till och med hoppades att Tyskland skulle vinna.

Men snöpligt nog var det alltså de allierade som vann till slut. Då började operation mörkläggning. Verifikationer och kvitton som hade avslöjat vår omfattande handel med Tredje riket rensades ut och slängdes. Och nationalmyten om att vi skulle ha varit neutrala hamrades in, något som skulle påverka vår syn på oss själva under hela efterkrigstiden.
Att Sverige än idag sitter på höga hästar får sin förklaring utifrån hur vi hanterade krigets utgång- det går en linje mellan vår tystnad om vår roll under kriget till våra dagars tal om den humanitära stormakten.

Aron Flam har grävt i historiearkiven och avslöjar det vi har blundat för så länge. Vi behöver göra upp med vår tillrättalagda bild av efterkrigshistorien. Annars står vi bara och stampar i debatten och synen på oss själva.

Om höga skatter och moral

"Varje skattesänkning är en stöld från det gemensamma", får Göran Greider säga oemotsagt i Svt. Det är förstås en anspelning på den motsatta uppfattningen att skatt är stöld. Det Greider säger är alltså att 100 % av din inkomst egentligen tillhör staten, det du får behålla är bara en gåva. Med andra ord förespråkar han ett totalitärt samhälle där vi inte tillhör oss själva utan staten.
Som alltid när höga skatter ska försvaras så nämner Greider saker som sjukhus, skolor och äldrevård. Men det är mindre än en tredjedel av skatterna som går till dessa verksamheter. Det mesta går till transaktioner, en rundgång av pengar där vi betalar in skatt och avgifter och får ut pensioner, sjukförsäkring och arbetslöshetsunderstöd.

De flesta socialister går kanske ändå inte så långt som Greider men är det nödvändigt med höga skatter för att skapa ett samhälle som är bra att leva i? Hur högt skattetryck behövs egentligen för att man ska slippa "tänka på pengar när man rullas in på akuten"?

Skriften "Sveriges väg till ett högskatteland. Utopi och verklighet under hundra år" ifrågasätter att vår välfärd är beroende av höga skatter. Den svenska framgångssagan började 1870 och pågick till andra världskriget. Under den tiden växte Sveriges BNP kraftigt och vi gick från ett av Europas fattigaste länder till ett välmående industriland. Efter kriget fortsatte framgången tack vare att resten av Europa var i spillror medan vår industri var intakt, men ganska snart började Sverige halka efter. Det finns en stark koppling mellan stigande skattetryck och ett Sverige som, relativt övriga Europa, blir allt fattigare.

Boken är en viktig komplettering till den historieskrivning av Sverige som vi fått läsa i skolan. Den tar upp hur skatter dolts för att vi inte ska veta hur mycket vi faktiskt betalar, hur skatter saboterar samhällsekonomin etc. Men jag ska inte ta upp mer om det, läs hellre de 100 sidorna.

Istället vill jag peka på det moraliskt problematiska med höga skatter. Ett högt skattetryck leder till att en större del av våra resurser, dina och mina, ska beslutas över av valda politiker. Det innebär att en större andel av våra pengar kommer användas utanför vår kontroll.
Invändningen är att vi har viss kontroll via vår rösträtt, men en åsikt som inte delas av 51 % är inte mycket värd. I ett högskattesamhälle kommer därför stora minoriteter alltid bli missnöjda med hur pengarna används. Ett sådant samhälle leder därför till ständiga konflikter om hur de offentliga pengarna spenderas.

Ett minskat skattetryck innebär att människor själva får välja hur deras pengar ska prioriteras, och om andra då väljer att lägga sina pengar på saker som man själv tycker är onödigt, så behöver det inte skapa konflikter eftersom de egna pengarna inte är inblandade.

Göran Greider nämnde också att skatter är solidariska. Men skatt kan aldrig vara solidarisk. Skatt är tvång, solidaritet förutsätter frivillighet. Betalar skatt gör jag, inte av solidaritet utan för att jag måste.
De som förespråkar höga skatter av solidariska skäl har en människosyn där människan ses som ond och empatilös. Hon skulle inte dela med sig till sin nästa - om hon inte tvingades till det!
Så är det ju inte - istället trängdes mycket frivilliga bidrag och verksamheter undan av de allt högre skatterna.

Jag tror att skatter är ett nödvändigt ont för att kunna bygga ett gott samhälle, men de skulle kunna vara mycket lägre än de är nu. Dagens skattenivåer handlar inte om solidaritet utan om makt; att ta människors intjänade pengar är att ta makten från deras liv, och göra dem beroende av staten.
Skatter behövs visserligen för att finansiera en polis som upprättar lag och ordning och för att garantera att varje människa får sina basala behov tillgodosedda i form av hälsa, omvårdnad och skola.
Men därutöver, när det gäller till exempel hur jag vill spara till pensionen det borde staten inte lägga sig i. Jag ser fram emot den dag då jag kan be min arbetsgivare betala ut arbetsgivaravgiften direkt till mig istället för till staten. Så sköter jag själv mitt pensionssparande. Fast det kommer nog inte ske innan jag blivit pensionär...

Kvinnorna i Gamla testamentet

Mina bibliska storasystrar: Glimtar från Gamla testamentet är en bok skriven av Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan. I tolv kapitel avhandlar hon olika bibliska kvinnogestalter som Eva, Sara, Hagar m.m. men också mer okända som Gomer och Mikal, och lite överraskande: Hon i Höga Visan.

Gamla testamentet är tillkommen i en patriarkal tid, det är männen som för historien framåt och kvinnorna är mest statister. Men det finns ändå viktiga undantag och det är värdefullt att lyfta fram dem. Gud handlar med individer och då inte bara med män utan också kvinnor.

Men även om utgångspunkten här är kvinnogestalter i bibelns första del är det ingen feministisk bok. Hon kommer visserligen in på frågan om kvinnans ställning i den kristna gudstjänsten och vad underordning egentligen innebär men i första hand är det är en mänskligt bok där Anna Sophia själavårdande skriver om relationer mellan människor och med Gud.
Vad är sann mänsklig frihet, hur bör man som kristen förhålla sig till abort, tacksamhet och förundran inför livet, hur ska vi förhålla oss till spöken: det är några axplock av ämnen som hon kommer in på. Anna Sophia för en resonerande och lite lågmäld ton även när hon kommer i på kontroversiella saker. Hon är till exempel kritisk mot mycket i vår samtid som dagens feminism och vår syn på relationer som utbytbara. Här lyckas hon skriva klokt och omdömesgillt utan att inta en fördömande attityd som så annars ofta händer. Anna Sophia är personlig och utgår från sin livserfarenhet samtidigt som hon väver in aspekter från litteratur och film.

Min främsta invändning är att man får intrycket att kvinnoporträtten till stor del fungerar som en språngbräda till andra ämnen. Anna Sophia skriver engagerat om både nutida fenomen och det som människor i alla tider brottats med, men en sådan bok hade kunnat skrivas ändå. Kapitlet om Lots hustru, till exempel, handlar mycket om konsumism och hur detta även smittar av sig på hur vi ser på relationer, men frågan är om alla dessa slutsatser kan dras utifrån den mycket knapphändiga information vi har om Lots hustru.

En spännande tanke hade varit om hon vågat sig på att skriva skönlitterärt om dessa kvinnor. Det är inte lätt att på ett naturligt sätt väva in de ämnen hon tar upp i en berättelse, men eftersom det till stor del handlar om relationer kanske det hade kunnat göras. Därmed hade man ju också nått en delvis annorlunda och större publik. Gamla testamentet är ju, som hon själv påpekar, historien inte bara om hur Gud kallar ett folk, utan också individer, väldigt mänskliga sådana, som han söker, kallar och arbetar med.

Bot mot klimatångest

Klimatdebatten är fortsatt intensiv även denna sommar och hela frågan blir mer och mer av en religion. Det jag tänker på är den apokalyptiska stämning som råder i Svt och andra media. På fullt allvar talar om man om att "det är kört" det vill säga mänskliga civilisationen är dömd att gå under inom 30 år, ja, kanske till och med människan som art.

Det som tidigare hörde hemma bland religiösa sekter, att världens undergång är nära, har idag blivit mainstream.

Om man bara möts av denna propaganda har jag full förståelse för att klimatångesten kan komma smygande, det är svårt att veta vad man ska tro när det alarmistiska budskapet kommer emot en från alla håll. 

Nu är det inte första gången som undergångsstämningar har drabbat samhället, det är ett ganska vanligt tema i kyrkans historia. Den yttersta domen är ett vanligt motiv i konsten där Michelangelos målning i Sixtinska kapellet är den mest kända. Särskilt under medeltiden var det vanligt att människor drogs med av domedagspredikanters budskap. Ibland har det bara varit en liten grupp troende som anslutit sig, ibland har hela samhällen dragits med i hysterin. Det nya med klimatapokalypsen är kanske att den har ett sekulärt ursprung även om den med tiden blivit mer och mer sekteristisk.

För att hålla huvudet kallt i en sådan här tid är det viktigt att hålla sig till fakta, lyssna på klimatforskare och experter och utifrån det försöka bilda sig en egen uppfattning. Det har då nyligen kommit ut två böcker som underlättar för detta. Den ena är skriven av Lennart Bengtsson, Vad händer med klimatet? - En klimatforskares syn på jordens klimat. Lennart Bengtsson är professor i dynamisk meteorologi, tidigare verksam bland annat på Max Planck Institutet för Meteorology och det finns förmodligen ingen svensk som är kunnigare än han. Ändå är det inte han som Svt ringer efter när det ska kommenteras om klimatet.

Boken är en gedigen genomgång av jordens klimat och vad som påverkar det, ambitionen är att undervisa allmänheten. Att jorden har blivit varmare det senaste seklet och att det sannolikt, åtminstone sedan 70-talet, delvis beror på människans utsläpp av framförallt koldioxid instämmer han i. Men påståenden om att extremväder skulle bli allt vanligare och så kallade tipping points saknar vetenskaplig grund. Den globala medeltemperaturen har inte heller stigit i den takt som datormodeller förutsett.

Den andra boken som jag rekommenderar i sammanhanget är Klimatkarusellen av Elsa Widding. Hon är civilingenjör och energiexpert och blev känd som "Sveriges bråkigaste kvinna" när hon försökte stoppa Nuon-affären. Det är nog den typen av personligheter som behövs, personer som vågar gå mot strömmen och undersöka saker själv istället för att bara utgå från att "alla" andra har rätt.

När jag läser dessa böcker plus andra artiklar är det ingen tvekan om att de riktiga klimatforskarna försöker tona ner problemet och tar avstånd från masshysterin. 

Men ska man då inte för säkerhets skull ändå göra allt för att minska klimatutsläppen? Ska vi inte utgå från försiktighetsprincipen? Problemet med det resonemanget är att boten riskerar att bli värre än sjukdomen. 80 % av människans energiförsörjning kommer från fossila bränslen och det går inte att ersätta dessa med "sol-och-vind" utan en återgång till ett förindustriellt samhälle med  den fattigdom och det lidande som det innebär. Det kommer heller inte ske, för oavsett vad vi gör i Europa kommer resten av världen inte avstå från den levnadsstandard som fossila bränslen medger. Varenda flygresa som vi avstår ifrån kommer flygas ändå, i någon annan del av världen. 

Enligt Paris-avtalet ska Europa och USA minska sina CO2-utsläpp med 1,8 mdr ton de närmaste tio åren, samtidigt som Indien ska få öka sina med 5 mdr ton och Kina med 11 mdr ton. Följs detta avtal kommer påverkan på klimatet vid seklets slut ändå vara ytterst marginellt: Björn Lomborg har räknat ut en minskning på 0.17 grader. Det är alltså hela skillnaden jämfört med inget avtal alls. 

Den enda effekten av om vi i Sverige och Europa slår knut på oss själva för att minska utsläpp av CO2 är att vi sänker våra ekonomier medan framförallt Kina kommer fortsätta ånga på. Vi kommer då inom 30 år, inte möta den mänskliga civilisationens undergång utan den europeiska civilisationens undergång, där den ledande stormakten kommer vara en kommunistisk diktatur och all handel med omvärlden måste ske på dennes villkor. Varför vi skulle låta detta ske? Särskilt när det inte finns någon vetenskaplig grund för klimatapokalypsen? 

Nog kan jag också få lite ångest, men inte för att klimatet i sig skulle skena iväg i någon okontrollerbar riktning, utan för att åtgärder mot detta kommer leda till att vi måste ge upp vår frihet, demokrati och välstånd.

Demokrati, yttrandefrihet och förnuft

Demokratins vagga stod ju i Aten. Visserligen uteslöts slavar, kvinnor och utlänningar men det var ändå en såpass stor minoritet som hade rösträtt; alla fria män (oberoende av börd och rikedom), att man kan tala om en revolution, något nytt och unikt som världen dittills inte skådat. I Historia.nu diskuterar Urban Lindstedt med författaren Tomas Lappalainen (som har skrivit boken Världens första medborgare) hur demokratin med rösträtt och yttrandefrihet så nästan mirakulöst kunde uppstå i det antika Grekland.

Dessförinnan var det ett slags maffiavälde som styrde. Den med störst våldskapital bestämde, men kunde ändå aldrig vara säker, inte ens när han var bland vänner. När som helst kunde han svikas och dödas även av dem som svurit honom evig trohet. Säker var man bara så länge man höll en kniv mot alla andras strupar. Den här situation innebar att alla (dvs alla fri män) var beväpnade och gick omkring med ett svärd vid sin sida.

Embryot till de första demokratierna uppstod under kolonisationsvågen då en grupp män kunde resa iväg på grund av jordbrist för att tillsammans kolonisera en ny ort. Där de slog sig ned befann de sig i en ovan situation när det gäller hur de gemensamma besluten i det nya samhället skulle fattas. De var långt hemifrån och då spelade det ingen roll om någon tillhörde en mäktig familj, han skulle ändå inte kunna hämta hjälp därifrån. Alla vara män i samma ålder, alla var beväpnade och dugliga till strid. Alla var, kort sagt, jämlika.

I normala fall hade man slagits om saken och den som var starkast hade vunnit. Men här var de starkaste helt enkelt de som var i majoritet och då kunde man istället för att slåss om saken, rösta om saken. På det viset kunde man, utan blodspillan, ta reda på vilken som sida som skulle ha vunnit.

På lika rösträtt följde att man hade lika rätt att tala inför folkförsamlingen. Demokratin skulle inte vara värt något om inte alla fick argumentera för sin sak. Och det som hände nu var att för första gången blev människor ärliga. Tidigare hade en kung aldrig kunnat lita på en undersåte. Allt vad människor sa, sa de bara i den mån det skulle gynna deras position, alla hycklade och lismade och alla visste det. Vad andra människor egentligen tyckte fick man gissa sig till.

Men när man utan risk för sitt eget liv kunde utbyta tankar och idéer med varandra hände, som Lappalainen uttryckte det: man började upptäcka varandras hjärnor. Detta ledde till "det grekiska miraklet", den intellektuella explosionen: filosofins uppkomst och grundandet av det västerländska tänkandet.

I boken Förnuft & Fördom - Varför vi tänker som vi gör, menar författarna att förnuft är en kollektiv färdighet istället för individuell. I en rad experiment har man kunnat visa att vi människor inte är särskilt förnuftiga - som individer. När vi fattar beslut sker det ofta godtyckligt och med dolda motiv, sedan ägnar vi oss åt efterkonstruktioner för att rättfärdiga ett visst beslut. Vi är alla drabbade av bekräftelsebias etc.
Men experiment har också visat att när vi fattar beslut som grupp, under diskussion och argumenterande, fattas mycket bättre beslut än vad samma personer hade gjort individuellt. Vi är dåliga på att se biaser hos oss själva men duktiga på att upptäcka dem hos andra och vi är bättre på att bedöma andras motiv än våra egna. När en grupp människor argumenterar reagerar de på varandras argument och bygger vidare på dem.

Av detta kan man konstatera att om yttrandefriheten stryps, om vi inte längre vågar säga var vi innerst inne tycker så leder detta till en allmän fördumning av samhället. Sämre beslut kommer att fattas och vi kommer alla bli sämre på att tänka, eftersom vi tänker bäst fritt i grupp. (Detta gäller alltså inte grupptänkande då medlemmarna i gruppen värdesätter konsensus och viljan att uppnå enighet högre än ett kritiskt förhållningssätt till sina egna idéer.)

Om yttrandefriheten begränsas förlorar vi tillgång till varandras hjärnor och eftersom förnuft är en kollektiv förmåga kommer oförnuftet breda ut sig. I Sverige har vi exempel på detta både inom migrationspolitiken och klimatpolitiken.
Än så länge har vi yttrandefrihet i vårt land men på flera områden så förekommer det en informell självcensur. Man låter bli att säga vad man tänker av rädsla för vad andra ska tycka, och begränsar sig till det som är politiskt korrekt och ligger innanför åsiktskorridoren.

När det gäller yttrandefrihet gäller: use it or lose it. Om du inte öppet säger din åsikt bidrar du till fördumningen av samhället. Du bidrar också till en de facto begränsning av yttrandefriheten där de med makt fattar beslut utan debatt, beslut som då också kommer bli sämre än om saken först fått stötas och blötas i ett fritt argumenterande.

Vår sällsynta planet

Från att jorden en gång ansågs vara i centrum i universum har vi steg för steg flyttats allt längre ut i periferin. Först när man insåg att jorden roterar kring solen och inte tvärtom. Nästa steg blev när man insåg att solen bara var en av hundra miljoner stjärnor i utkanten av en stor galax. Och slutligen, under 1920-talet, upptäckte man att även vår galax bara var en av många galaxer i en oändligt universum. Steg för steg har människan blivit detroniserad, en liten obetydlig varelse på ytan av en obetydlig planet, förmodligen en av många bebodda världar. Att vara människa var inget särskilt längre.

Men det som händer nu är kanske något av ett paradigmskifte. En rad forskare har börjat tala om att vi kanske är ganska unika när allt kommer omkring, vi kanske rent av är de enda intelligenta varelserna i universum. Ett av skälen till att man börjat överväga detta är att trots allt känsligare teleskop har vi hittills inte sett något spår av andra civilisationer. Med tanke på den tekniska utvecklingen som människan har åstadkommit på ett par hundra år, borde en civilisation som har några miljoner år på nacken ha byggt så avancerade superstrukturer i rymden att vi hade kunnat upptäcka dem. För att inte tala om att de borde ha besökt oss för länge sedan.

Detta har fått många att börja tänka om. I boken Rare Earth - Why Complex Life Is Uncommon In the Universe, argumenterar författarna Peter D. Ward och Donald Brownlee att jorden när allt kommer omkring är mycket speciell. Så speciell att det förmodligen är det enda stället där avancerat liv har uppstått och utvecklats. I och för sig menar de att bakterier och mikrober kan vara vanligt i universum, kanske har livet kommit till jorden genom meteoriter utifrån. Men det är en enorm skillnad på bakterier och flercelliga organismer. Författarna spekulerar i att det stora språnget inte är att liv uppstått utan att det sedan har utvecklats till avancerade organismer.
De äldsta kända spåren av liv är 3,7 miljarder år gamla, livet verkar alltså ha uppstått (alternativt kommit hit utifrån) mycket snart efter att jorden stelnat till en beboelig planet. Men om vi hade åkt bak i tiden till så sent som för 700 miljoner år hade jorden ändå tett sig helt död och livlös för oss. Fortfarande, drygt 3 miljarder år efter livets uppkomst, bestod det nämligen enbart av encelliga organismer, osynliga för blotta ögat.

Författarnas slutsats är att för att en planet ska kunna uppbringa avancerat liv måste den vara stabil och beboelig under många miljarder år. Och det finns en rad lyckosamma sammanträffanden som gör jorden till just detta:

1. Avståndet till solen måste vara lagom för att vatten ska finnas i flytande form, som är nödvändigt för liv. Jorden befinner sig precis i mitten av denna beboeliga zon.

2. Vatten måste alltså existera, men egentligen skulle det inte finnas tillräckligt med vatten på jorden (inklusive kväve och kol som också är nödvändigt för liv) eftersom den formades så pass nära solen.

3. Om inte allt liv skulle ha stannat vid mikrober på havsbottnen måste land uppstå. Det hade inte skett om vi inte hade haft kontinentaldriften och jorden är den enda planet i solsystemet som har detta. Vi vet inte sannolikheten för en sådan företeelse. Dessutom: om jorden bara hade haft en aning mer vatten hade oceanerna täckt de högsta bergstopparna, även med kontinentaldriften.

4. Utan en stor kärna av flytande metall med radioaktivt sönderfall (som håller värmen vid liv), hade vi inte haft ett magnetfält som skyddar oss mot kosmisk strålning och partikelstrålning från solen.

5. Sannolikheten för att en planet av jordens storlek har en så stor måne är väldigt liten. (Egentligen är jorden-månen ett dubbelplanetsystem.) Ursprunget till månen tros vara att en planet av Mars storlek kolliderade med jorden i ett tidigt skede och resterna av materialet som kastades ut i rymden bildade månen. En sådan kollision måste ske i en mycket exakt vinkel och hastighet för att resultatet ska bli en stor måne som fortfarande är bunden av jordens gravitation. Dessutom är det troligt att vår ovanligt stora kärna av flytande metall fick sitt ursprung här.

6. Vad gör då månen? Månens gravitation ser framför allt till att jorden åker stabilt och säkert i sin bana runt solen. Utan månen hade jorden "wobblat" i rymden vilket skulle ha orsakat katastrofala klimatförändringar som omöjliggjort avancerat liv.

7. Med cirka hundra miljoner års mellanrum krockar en meteorit av tillräckligt storlek för att utplåna hälften av allt liv med jorden. Senast hände det för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna dog ut. Men hade vi inte haft Jupiter på lagom avstånd hade detta skett vart 10 000:e år istället och då och då hade ändå större objekt med potential att utplåna allt liv träffat oss. Jupiter och Saturnus med sina enorma storlekar ser till att dra till sig de flesta av dessa massutplånare som far omkring i rymden.

8. Men hade vi haft en tredje planet av Jupiter-storlek hade jordens bana blivit instabil och risken varit överhängande att vi hade skickats ut i den interstellära rymden långt från den livgivande solen.

9. Man hör ibland att solen är en typisk stjärna men faktum är att 95 % av alla stjärnor är mindre än solen. Med en mindre och svagare stjärna är den beboeliga zonen närmare och då kommer eventuella planeter där få sin rotation låst så att den alltid vänder samma sida mot sin sol (så har till exempel skett med Merkurius). Det innebär att den ena sidan blir stekande het medan temperaturen på den andra sidan närmar sig den absoluta nollpunkten.

10. Men stjärnan får inte vara för stor heller, större stjärnor har kortare livslängd, (tvärtemot vad man skulle kunna tro). Med en stjärna som är 50 % större än solen blir livslängden så kort att avancerat liv inte hinner utvecklas på en planet.

11. Det är också ovanligt med ensamma stjärnor. Två tredjedelar av stjärnorna ingår i system av två eller fler som roterar kring varandra i en kosmisk dans. Detta omöjliggör stabila och trygga banor för dess planeter.

12. Solen får inte heller befinna sig för nära galaxens centrum där det är för tätt med stjärnor. I vår nuvarande plats hittar vi 23 stjärnor inom 13 ljusårs avstånd. I en tätare del av galaxen hade det funnits tusen stjärnor eller fler. Det skulle inte funnits någon natt då, och värre är att partikelstrålningen hade varit mycket högre. Dessutom är risken långt större att en supernova inträffar i närheten. När en stjärna slutar sitt liv som en supernova skickas det ut livsfarlig gammastrålning med en sådan energi att allt eventuellt liv inom 10-30 ljusårs avstånd utplånas.
Men för långt ut i galaxen finns det inte tillräckligt med tyngre ämnen som våra planeter är uppbyggda av.

Listan skulle kunna göras längre, men jag stannar här. Paradigmskiftet som pågår i forskarvärlden är alltså att man börjar inse att vi är väldigt unika. Från att ha blivit detroniserad och placerad långt ut i periferin är vi plötsligt tillbaka i centrum. Inte i något geografiskt centrum, men ett sådant finns ändå inte i universum. Men vi människor är med största sannolikhet de enda intelligenta varelserna i vår galax, kanske rent av i hela universum. Finns det liv där ute handlar det om bakterier och mikrober.

Vad innebär detta för vår syn på oss själva? Jag tänker att det innebär en återupprättelse av människans storhet, samtidigt som vårt ansvar som förvaltare av skapelsen fördjupas. Vi är skapade till Guds avbild och insatta av honom att vara förvaltare över allt skapat. Vi kan inte fly från detta genom att säga att vi är obetydliga och marginaliserade. Som människa utgör vi skapelsens krona.

Rockefeller och klimathotet

Bröderna Rockefeller skapade mot slutet av 1800-talet en gigantisk förmögenhet på olja. När elektricitet ersatte fotogenet och alla andra trodde att marknaden för olja var slut kom de på att restprodukten, bensin, kunde användas till förbränningsmotorer och resten är som man säger; historia. Oljeeran hade börjat.
Genom sin dominans kunde bröderna Rockefeller dumpa marknader och tvinga bort andra företag och lyckades på så sätt lägga under sig 90 % av USA:s oljeindustri. Man har sedan gått in i en rad andra branscher där bank och finans samt läkemedel är de viktigaste.

I början av 1900-talet bildade man Rockefeller Foundation, en stiftelse för välgörenhet och utveckling. Senare bildades även  Rockefeller Brothers Fund, RBF. Enorma summor överfördes till dessa och andra stiftelser av filantropisk verksamhet. Men att man skänkte förmögenheter till välgörenhet betydde inte att man släppte kontrollen över pengarna. Hur stor förmögenhet familjen äger och kontroller är det ingen som vet.

Jacob Nordangård beskriver i boken Rockefeller - en klimatsmart historia hur familjen Rockefeller genom långsiktighet och planering, via sina stiftelser, försöker styra världens utveckling. Intentionerna är på många sätt goda och utgår från en genuin oro för världens problem. Man vill bygga en fredlig värld där världens nationer samarbetar över gränserna.

FN, till exempel, understöddes av Rockefeller och medlemmar i deras familj var med om att utarbeta FN-stadgan. Och det gäller en rad organisationer inom fred och miljövård som WWF, Earth Day och Romklubben.
Men även organisationer som Bilderberggruppen och Trilaterala Kommissionen. Särskilt den senare, TriCom, bildades efter Rockefellers önskemål. Medlemmarna i TriCom handplockades av David Rockefeller och utgör toppskiktet av politiker och näringsliv från USA, Europa och Japan. TriCom skulle få ett stort inflytande över den amerikanska presidentadministrationen och EU-kommissionen. TriCom sammanträder till exempel alltid strax före andra viktiga möten som G7/8 och idag; G20-mötena. Frågan är var besluten egentligen fattas.

Var kommer då klimatet in bilden? Det kan tyckas märkligt att Rockefeller, som ju byggde upp sin förmögenhet på olja, under 80-talet vände sig mot fossilindustrin och engagerade sig mot klimatförändringar. Men då ska man komma ihåg att även om Rockefeller fortfarande har ett stort ägande i oljeindustrin är de inte alls på samma sätt beroende av den.
Via sina stiftelser har de fortsatt att starta och finansiera organisationer, men nu i klimatfrågan, som till exempel 350.org.

När Jacob Nordangård beskriver hur klimatfrågan växte fram kan man konstatera att det hela tiden varit ett elitprojekt, framdrivet av internationella organisationer med ofta obefintlig insyn, finansierat uppifrån av hyperrika oligarker. När frågan har trängt ner till gräsrötterna och mer jordnära miljörörelser har alla tankar redan varit tänkta. Det har varit i säck innan det kom i påse.
När till exempel 350.org arrangerar klimatmarscher kanske de som går med känner sig som vanliga gräsrötter men det är med Rockefeller-pengar de marscherar för klimatet.

Den andra insikten efter att ha läst boken är att det inte var forskare eller vetenskapen som drev frågan. När klimatfrågan blev politiserad på 80-talet och känd för allmänheten under 90-talet var klimatforskningen ännu i sin linda. Och när man finansierat klimatforskning har det ofta varit utifrån ett mer eller mindre uttalat syfte: att man ska komma fram till att den antropogena uppvärmningen är på riktigt och farlig för oss.

Vad är då problemet? Är det ett problem att förmögna människor känner oro för jordens framtid och på olika sätt engagerar sig för att lösa problemen? Det behöver det förstås inte vara, men det finns saker som åtminstone oroar mig.
Dels bristen på insyn. När G20 håller möte är media där och rapporterar, men inget sägs om TriCom som höll sitt möte veckan innan. Vi vet inte vad som sägs där eller vilka som är de egentliga allianserna, var de verkliga besluten fattas. Inte heller om det finns underliggande motiv bakom. Ser man med verklig oro på klimatförändringarna eller används frågan för andra syften? Strategin man anar är att skapa ett hot, varna för detta och fortsätta med att skapa oro tills hysteri råder. Då serverar man lösningen på problemet, som i detta fall innebär mer makt till överstatliga organisationer.

Och då handlar det om synen på hur världen bör styras. Rockefeller har en mycket elitistisk syn på världen. Folk och demokrati ses mest som ett hinder som måste rundas. Man driver på mot en världsregering, där G20 redan nu utgör ett embryo.

Jacob Nordangård har i en annan bok, En obekväm resa, beskrivit sina erfarenheter när han forskade om detta. Det är en ganska skrämmande berättelse om hur han blev motarbetad och utfryst när hans kollegor förstod att hans forskning inte passade in i det rådande paradigmet. Klimatforskningen är politiserad och många forskare är egentligen aktivister.
Det Jacob Nordangård upptäckte är att åsiktskorridoren kan vara trång även på universitet, vilket naturligtvis inte bäddar för en fritt sökande efter sanningen, oavsett om denna är obekväm eller inte.

När börjar livet?

När man ser ett gammalt klassfoto på sig själv eller en film när man var riktigt liten kan man ju fundera över: vem är det? Är det verkligen jag? Är jag samma person hela livet? Jag har ju förändrats ganska mycket sedan jag var ett litet barn.
Och i princip behöver jag inte titta tillbaka många år för att ställa frågan. Är jag samme person som den jag var igår? Jag kanske har klippt mig eller har fått ny erfarenhet och kunskap sedan gårdagen och även om skillnaden är liten är saken densamma: är jag samma "jag" som jag var igår?

Detta är något som redan antikens filosofer grubblade över. Hur behåller tingen, och även vi människor, sin identitet under förändringens gång. Vi är ju övertygade om att jag var samma person igår och kommer förbli det imorgon också men vad är det som håller samman mig, mitt jag, över tid? Hur kan man förändras men ändå förbli densamme, det borde ju vara en motsägelse!

Aristoteles var den som bäst lyckades finna en balans mellan förändring och varaktighet. Han definierade förändring som att ett ting går från dess potentialitet till dess aktualitet. Eller annorlunda uttryckt: i alla ting finns en inneboende möjlighet, en potential. När denna möjlighet realiseras övergår potentialiteten till aktualitet. Detta innebär en förändring men det förändrar ändå inte själva saken eftersom förändringen fanns där hela tiden från början, om än bara potentiellt.

Skillnaden mellan potentialitet och aktualitet är den mellan vad som är förverkligat eller vad som fortfarande bara ligger där slumrande. Ett nyfött barn kan inte tala - aktuellt, men väl potentiellt. Jag är alltså densamma hela livet, även om jag förändras. Alla förändringar finns där nämligen från början, potentiellt, och det som vi ser som förändringar är att alla dessa potentiella saker efter hand aktualiseras.
Men vad är då min början? När börjar "jag"? Är det i samband med födseln? Men ett ofött barn är ju ett potentiellt framfött barn, födselns möjlighet finns där från början.

Det enda rimliga svaret är att jag blir till i samband med befruktningen, särskilt med våra dagars kunskap om DNA. När sädescellen befruktar äggcellen smälter deras respektive arvsanlag samman till något nytt och unikt. I det nya genomet finns hela den nya individen, människan, potentiellt. Det som sker när fostret utvecklas och fortsätter ske efter födseln när barnet växer är att alla inneboende potentiella egenskaper efterhand förverkligas och aktualiseras.

Födseln är visserligen en stor förändring för fostret men eftersom födseln fanns där potentiellt från början är det fortfarande fråga om samma individ. Jag är alltså "jag" ända sedan befruktningen. Jag kan titta på ett ultraljudsfoto på mig när jag var i min mammas mage och säga: "Detta är jag", likaväl som jag kan titta på ett foto när jag var nyfödd och säga detsamma.

Det ofödda barnet är inte mer en del av kvinnans kropp än vad det födda barnet är. Att fostret skulle vara en del av kvinnans kropp, och som hon därför själv kan avgöra om hon vill ta bort, som en njure eller en blindtarm, blir därför absurt.
Men fostret är ju inte medvetet? Nej, men medvetenheten finns ändå potentiellt där. (För övrigt är vi inte medvetna när vi sover heller). Det som håller samman mig som individ finns där från befruktningen ända till min död.

I Jeremias kallelsevision får han höra:
"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken." (Jer 1:4-5)

Jeremia blev inte Jeremia först när han föddes. Det var han redan i moderlivet även om han inte fick sitt namn förrän senare. Gud formade honom och kallade honom som profet redan innan han föddes. Det gäller för oss alla även om vi inte just har en profetkallelse.
Detta är också ett tema som återkommer i bibeln för att inte tala om själva inkarnationen. Gud blev inte människa först när Jesus föddes utan inkarnationen ägde rum när den helige Ande kom över Maria och hon blev med barn. (Luk 1: 35)

Varje människa, född eller ofödd, är önskad av Gud, skapad och formad av honom ända sedan befruktningen.

Vassula - en profet av vår tid

Det finns ett ökat intresse för profeter och profetism idag. Det kom nyligen ut en bok om profetisk diakoni som jag skrivit om här. Och författaren, Anna Ardin, diakon i Ekumeniakyrkan skrev nyligen tillsammans med Joakim Kroksson, miljödiplomerare i Svenska kyrkan en debattartikel där de utnämnde Elsa Thunberg till profet! Jag ser här en stor risk att "profetbegreppet" missbrukas, i boken Politisk och profetisk diakoni, skriver Ardin själv att hon jämställer politiskt och profetiskt.

Med bakgrund av detta är boken Vassula - ett tecken på Guds kärlek, mycket viktig. Bo Westergaard, präst i Lilla Edet som har följt Vassula under drygt 20 år, introducerar Vassula Rydén för en svensk kontext.  Och det behövs, för jag tror att hon är ganska okänd i Sverige, trots att hon har koppling till vårt land som gift med en svensk man. Medan hon utomlands kan dra 10 000-tals åhörare till sina möten har det i Sverige blivit några hundra.

Vassula kan mycket väl vara en profet av vår tid. Hon är född i Egypten 1942 som grekisk-ortodox och i den kyrkan har hon förblivit även om hennes världsvida gärning har lett henne till alla möjliga kyrkor och även andra religioner.

En vanlig novemberdag 1985, när hon skulle skriva en inköpslista blev det något helt annat hon skrev: "Jag är din skyddsängel och mitt namn är Daniel" stod det på lappen med en helt annan handstil än hennes egen. Det blev början på en lång rad uppenbarelser där hon med pennan i hand, inspirerad av en inre röst skrev ner budskapen som kom till henne. Den sammanlagda textmassan motsvarar nästan hela bibeln och det kan ju bli mer eftersom hon fortfarande är verksam.

Under åren 2001-2004 prövades hennes sak och kallelse av Troskongregationen i Vatikanen av Joseph Ratzinger som sedan blev påve. Även om man inte direkt slog fast att det rörde sig om gudomliga uppenbarelser (vilket man nästan aldrig gör) blev ändå kyrkans hållning öppen och positiv.

Bo Westergaards bok har tre delar: först en kort biografi över hennes liv, därefter en genomgång av hennes budskap och slutligen en introduktion av profetismen genom kyrkans historia.
Vassulas viktigaste budskap rör kyrklig enhet. Där kan det vara provocerande för många när hon tycks mena att Petrus, dvs påven ska vara en samlande gestalt för hela kristenheten. Men samtidigt förmedlar hon också en bild av de tre kyrkofamiljerna, katolska, ortodoxa och de protestantiska kyrkorna, som tre järnstänger som står bredvid och skilda från varandra. Enhet uppnås om de tre stängerna böjer sig in mot varandra.
Jag tycker det är en fin bild: det handlar inte om att någon kyrkofamilj ska utplånas och uppgå i den andra, alla måste offra något för att kunna mötas i verklig enhet. Vi måste böja oss för varandra.

Mot bakgrund av att vem som helst idag kan utnämnas till "profet" är Westergaards sista del, om profetism viktig. Det är helt klart att profetbegreppet behöver styras upp om det inte ska bli helt urvattnat.

Som introduktion av Vassula och profetismen kan jag verkligen rekommendera boken. Den enda invändningen jag möjligen har är när han sammanfattar hennes budskap: det är inte alltid klart vad som är en sammanfattning av Vassulas budskap och vad som är författarens kommentarer. Men å andra sidan menar han att syftet är ju att reflektera över det profetiska budskapet.

Är då Vassula en riktig profet, får hon på riktigt budskap från Gud med uppdrag att förmedla detta vidare? Westergaards inställning, som jag tycker verkar sund, är att ha en öppen men prövande hållning. Vassula kommer med ett budskap som är riktad till vår tid utan att vara barn av vår tid. Det finns ingen politiskt korrekthet i det, eller en anpassning av vår tids värderingar. Det är ett budskap som i första hand är riktat till kristenheten till uppbyggelse men också korrigering.

Förhoppningsvis kommer Vassula Rydéns profetiska gärning bli mer känt även i Sverige med den här boken.

De sista kristna

De första kristna fanns i Jerusalem med omnejd. Det var där det en gång började. Apostlagärningarna beskriver hur kristendomen sedan spreds till grannländerna både genom förföljelser och genom mission: när Paulus kommer till Damaskus var de kristna redan där.

Klaus Wivel, dansk journalist och mellanösternkännare har nu skrivit en bok om de kristna i detta område idag, en bok som fått titeln: De sista kristna - Berättelsen om de förföljda, de som flytt och de som vägrar ge upp. Titeln har relevans: om utvecklingen fortsätter som nu kommer området vara tömt på kristna inom 10 år. Kvar kommer bara finnas munkar och nunnor i vissa kloster men vanliga kristna ute i samhället kommer lysa med sin frånvaro. Hur har det kunnat bli så? Vad är det som hänt och varför talas det så lite om detta?

När man tänker på förföljelsen av de kristna i Mellanöstern tänker man i första hand på bombdåd och attentat riktade mot kyrkor och gudstjänstfirare. Men Klaus Wivel visar att det långt ifrån är dessa uppmärksammade dåd som haft störst effekt på minskningen av antalet kristna. Det är snarare diskrimineringen, ständigt pågående konflikter, och att behöva stå ut med att vara en andra klassens medborgare.

Klaus Wivel har rest runt och intervjuat präster, imamer, företagare, politiker och vanligt folk, i Västbanken och Gaza, Egypten, Libanon och Syrien samt Irak. Bland dessa länder är det bara i Libanon som de kristna inte är diskriminerade enligt lag. En muslim får inte konvertera till kristendom men tvärtom går bra. Muslimer får alltså missionera bland kristna men inte kristna bland muslimer. En kristen man får inte gifta sig med en muslimsk kvinna men en muslim får gifta sig med en kristen kvinna. Hennes barn får då inte döpas utan ska uppfostras som muslimer. Kristna får inte inneha vissa ämbeten som till ex domare.

Utöver detta förekommer det en ständig informell diskriminering. Om en kristen och en muslim krockar får alltid den kristne skulden. Vid varje markkonflikt drar den kristne det kortaste strået eftersom domaren är muslim, osv.
Plötsligt uppblossade konflikter handlar ofta om rykten om att en kristen man haft ihop det med en muslimsk kvinna. Hundratals unga män angriper då och bränner ner mannens hus, kvinnliga släktingar riskerar att våldtas och ofta blir också en kyrka i närheten demolerad. Polisen gör ofta inte mycket mer än att uppmana de kristna att fly tills situationen lugnat ner sig. För att få lugn tvingas präster till förnedrande "försoningsmöten" med muslimska företrädare där några kristna familjer, som påståtts vara inblandade i konflikten, omedelbart måste lämna sina hem och aldrig komma tillbaks. Någon egendom får de inte ta med utan denna tas över av imamerna.

Att de kristna minskar beror alltså inte bara på de attentat som når oss via media. De högutbildade och som har ekonomisk möjlighet flyttar. Kristna tjejer gifter sig med muslimska män eftersom de vet att de slipper så mycket problem då. Till slut orkar man inte.

I Europa får detta inte mycket uppmärksamhet. Klaus Wivel skrev ett öppet brev till den danska utrikesministern och frågade vad regeringen tänker göra åt fördrivningen av de kristna men fick inget svar. Wivel försöker förstå varför, men inte tillräckligt. Bokens styrka är de nära reportagen om enskilda individers berättelser och kamp i Mellanöstern men på hemmaplan blir han lite tafatt.

Det han ändå lyfter fram är sekulariseringen i väst och att det finns en ovilja att ta ställning för de kristna som grupp. Hos många finns fortfarande kvar en uppfattning att kristendom främst är ett europeiskt fenomen. Om det finns kristna i andra delar av världen beror det på mission och kolonisering, tänker man. (Och förresten är det väl vi som är förtryckarna.)

Att den kristna minoriteten i Mellanöstern utgör den ursprungliga gruppen skapar förvirring. Ändå är det ju så, det var de som fanns där från början. De första kristna. De har funnits där i 2000 år och just i vår tid är de på väg att försvinna.

Fördelarna med internationell handel

 

Vi lever i en tid när den globala fattigdomen är på väg att utrotas. Det tillstånd som tidigare gällde majoriteten av världens befolkning (extrem fattigdom) gäller nu bara 8 % och fortsätter att minska. En viktig orsak till detta är globalisering och den internationella handeln. Om detta handlar Fredrik Segerfeldst och Mattias Svenssons senaste bok: Frihandel för nybörjare. 

Självhushållning är enormt tids-och  resurskrävande. Ett exempel: Youtubern Andy George tillverkade en kycklingmacka alldeles själv. Han födde upp och slaktade en höna, mjölkade kor för att tillverka ost, odlade säd, sallad och gurka samt framställde salt ur havsvatten. Det tog honom ett halvår och kostade 1500 dollar! Vi vinner alla på att dela upp arbetsuppgifterna mellan oss och istället handla med varandra. Handel mellan människor gör det möjligt för oss att specialisera oss vilket skapar välstånd.

Numera är produktionen enormt fragmentiserad, länderna är inte längre specialiserade på olika varor och tjänster utan på olika delar i produktionsprocessen i ett intrikat nätverk av leverantörer och underleverantörer. Detta skapar inte bara välstånd utan får också som effekt att det upprätthåller freden. När länder är så ekonomiskt involverade i varandra blir det nästan omöjligt att bedriva krig.

Och det är låginkomsttagarna som är de största vinnarna eftersom sådana varor som det handlas mest med (och därmed blir billigare) utgör en större andel av deras utgifter. Framförallt tjänar fattiga i fattiga länder på den globala handeln.
Den internationella handeln gör också våra samhällen mindre sårbara. Under mitten av 1800-talet ledde missväxt till svältkatastrof och tusentals svalt ihjäl bara i Sverige. Men när en tredjedel av potatisskörden regnade bort 2001 märktes det knappt i butikerna, eftersom den ersattes med importerad potatis. Risken för svältkatastrofer minskar alltså betydligt när matvaror snabbt kan köpas in från andra delar av världen.

Med så många fördelar borde väl ingen vara emot? Men idag möter vi ett större motstånd mot den internationella handeln än på länge. Tidigare kom motståndet mest från vänster i form av atac-rörelsen men idag från den nationalistiska högern med Donald Trump i spetsen.
En av orsakerna är Kina som subventioner sin export och dumpar priser på bland annat stål. Att möta sådana prisdumpningar med importtullar är att göra ont värre. Det låga stålpriset är naturligtvis inte bra för LKAB men det är bra för vår bilindustri som behöver mycket stål. Billig import skadar inte ett lands ekonomi, istället får vi pengar över till annat.

Ett annat angrepp kommer från miljörörelsen. Vi möter ofta kampanjer för att köpa närpoducerat, med motiveringen att transporter tar för mycket resurser. Men bränsleåtgången för att transportera varor från produktion till butik är väldigt liten, utslaget på varje enskild vara. Huvuddelen av bränsleåtgången sker vid när det transporteras från butik till hemmet. Därför är det ur resurssynpunkt bättre att flyga hit rosor från Kenya än från Holland, eller broccoli från Sydamerika än från Centraleuropa.

Även om EU kom till för att underlätta handel i Europa är deras jordbrukspolitik en skam. Runt 40 % av EU:s budget går till subventioner av jordbruket, pengar som huvudsakligen går till rika företag och adelsfamiljer i bland annat Sverige och England. De som drabbas är inte bara EU:s skattebetalare utan också bönder i fattiga länder. Särskilt cyniskt är tulleskalering, alltså att tullen ökar ju mer förädlad varan är. Råa kaffebönor är det till exempel ingen tull på, däremot på rostade kaffebönor, vilket gör det svårare för afrikanska länder att bygga upp en egen livsmedelsindustri.

Boken är viktig inte minst för att fördelarna med internationell handel inte är självklara. Om man inte visste bättre skulle de flesta nog tänka att merkantilismen, att på olika sätt stödja och maximera exporten och minimera importen skulle göra ett land rikare. Det och många andra kontraintuitiva slutsatser avhandlas i denna lilla bok.

Anna Ardin och den politiska diakonin

Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan har skrivit en bok med titeln Politisk och profetisk diakoni. Den ska nog ses som ett diskussionsunderlag för studiegrupper, kapitlen är korta med frågor för reflektion efter varje kapitel.

För henne är det självklart att kyrkan ska vara en aktör även inom politiken, även om det inte ska ske som ett politisk parti. Det kan då vara intressant att se hur Ardin ser på begreppet politik. Hon vill utvidga den klassiska definitionen politik som statskonst till att även omfatta det som sker i alla organisationer och även familjerna. (Det privata är politiskt). Eftersom hon är socialdemokrat blir ju jag ju inte förvånad över detta, där man har en tendens att se allt som politik.
För egen del finner jag en sådan syn skrämmande. Politik är för mig det som vi måste bestämma tillsammans och dit tar vi endast frågor som av olika skäl inte kan bestämmas individuellt eller frivilligt i organisationer eller på en marknad. Det finns ingen anledning att vi gemensamt ska bestämma över privata angelägenheter, det skulle bli ett samhälle som drar åt det totalitära.

Det är också intressant att hon är så noga med att kyrkan inte får förväxla politik med partipolitik. Men hur görs detta? Så fort man kommer in på enskilda politiska frågor så kommer ju ens ställningstagande sammanfalla med olika politiska partiers program. Ju mer detaljerat kyrkan blir i det politiska desto tydligare blir det vilka partier hon sympatiserar med.

Ardin jämför välfärdsstaten med de första kristnas inbördes solidaritet (Apg 4:32-35). Det bibelstället har ju ofta använts som ett argument för att Jesus och apostlarna skulle ha praktiserat någon form av socialism.
Men det helt avgörande skillnaden är ju att välfärdsstaten som förutsätter ett högt skatteuttag bygger på tvång, medan de första kristnas solidaritet var frivillig. Ingen kan lämna staten Sverige (inte utan att flytta i alla fall) och ingen kan vägra betala skatt, men alla kan lämna en kyrka.

Jag ställer mig också frågande till hennes syn på Guds rike: hon menar att vi är Guds verktyg för att förverkliga riket. Men ingenstans säger Jesus något om detta. Han säger att Guds rike är nära och att vi därför behöver omvända oss, men inte att vi ska förverkliga det.
Anders Runesson, professor i Nya testamentets exegetik höll ett föredrag på Göteborgs stifts teologdag i september 2018 där han talade om Guds rike utifrån Matteusevangeliet. Teologi och politik är visserligen sammanflätat hos Matteus, enligt Runesson, omvändelse och bön är en politisk handling. Men Guds rike ska förverkligas genom Guds makt inte genom vår omvändelse. Omvändelsen handlar om vem som ska befolka riket, för att få bli medborgare där är omvändelsen nödvändig.

Visserligen skriver Ardin att tro och världslig makt inte ska blandas samman och ansluter sig till Luthers tvåregementslära vilket blir väldigt motsägelsefullt. Hur kan hon säga att "kyrkan inte ska använda politiska maktmedel för religiösa ärenden och vice versa" när hela hennes bok handlar om att kyrkan genom sin diakonala makt ska påverka och agera politiskt för att förändra strukturer i samhället.

Nu menar jag visserligen att kyrkan mycket väl ska vara en röst i samhällsdebatten men inte ta ställning i enskilda sakfrågor. Det handlar till exempel om att tala om vårt uppdrag att vårda Guds skapelse, utan att ta ställning hur detta bäst görs. Men också att försvara människovärdet från tillblivelsen till dödsögonblicket och att arbeta för fred och avspänning samt bygga broar mellan olika kulturer, religioner och etniska grupper.
Men att försöka skilja på politik och partipolitik är meningslöst. Bättre är att skilja på målet och vägen dit.
Det som Ardin inte verkar förstå är att även om man kan vara överens om målet kan vi ha väldigt olika uppfattningar om vägen dit. En av de profetiska utmaningar som nämns i boken är till exempel klimatfrågan. Men man kan naturligtvis dela uppfattningen att vi har ett uppdrag att förvalta skapelsen även om man inte deltar i den masshysteri som nu råder i klimatfrågan. Vad är en sann profetisk hållning där och vem bestämmer det i så fall?

Till sist: det här är en mycket politisk bok. Då borde det vara av intresse var författaren står politiskt, men det finns inte en rad om Ardins politiska hemvist. Anna Ardin är en inflytelserik socialdemokrat, aktiv i Hjärta – troende Socialdemokrater i Stockholm samt förbudsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet.
Hon arbetar för Forum, en intresseorganisation för den idéburna organiseringen, och tjänstgör inte som diakon, vad jag förstår. Naturligtvis är detta information som borde ha stått med i författarpresentationen.
Hon var politiker långt innan hon blev diakon och intrycket från boken  är att hon bara fortsätter sitt politiska engagemang nu som diakon.

Vad kommer vi ha för kroppar i himlen?

När vi dör skiljs kropp och själ åt och vid den allmänna uppståndelsen förenas de igen. Tillvaron i himlen kommer inte vara kroppslös. Huruvida uppståndelsen kommer direkt efter döden eller om själen fortsätter att existera separat en tid har jag diskuterat tidigare här i denna blogg.

Men hur kommer våra kroppar se ut och vad kommer de vara gjorda av? Kommer det vara kroppar av kött och blod som vi har nu, om än av en odödlig kvalité? Det är väl åt det hållet som åtminstone jag har tänkt mig tidigare men så läste jag den här artikeln av David Bentley Hart, en ortodox teolog:
The Spiritual Was More Substantial Than the Fleshly for the Ancients.

En kort sammanfattning följer här:
"Nya testamentets användning av orden ande (pneuma), själ (psychä), och kropp/kött (sarx) låg i linje med det filosofiska språkbruket på den tiden.
Ordet kött används nästan enbart i negativ bemärkelse i Nya testamentet, och den vanliga tolkningen har då varit att kött används som synonymt med vår syndfulla natur. Men Paulus och andra menar rätt och slätt "kött" i sin bokstavliga, fysiska mening. Och eftersom vår köttsliga kropp genomgår ett ständigt förfall på väg mot döden är det helt enkelt negativt att befinna sig i denna. Därför kan vår uppståndelse inte ske i en kropp av kött och blod. När Paulus skriver att "kött och blod inte kan ärva Guds rike" menar han just detta ( 1 Kor 15:50).

Själ och kropp var något som hörde denna världen till, ande var något helt annat. Ande innebar något starkare och vitalare, i sig oförstörbar och befann sig inte i ett pågående, dödligt förfall. Himmelska varelser, som änglar, är andar men det betyder inte att man såg dem som okroppsliga. De hade substans men de kunde röra sig fritt mellan olika sfärer.
Den vanligaste uppfattningen i antiken var att den enda som var okroppslig i absolut mening var Gud eller den hösta principen.

Det är också den uppfattning som evangelierna och Paulus förmedlar: "Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande." (1 Kor 15:42-44)

Man måste pressa Paulus ganska hårt för att han skulle mena att det är våra nuvarande kroppar av kött och blod som ska återuppstå och förnyas.
Även evangelierna ligger i linje med detta: "Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen." (Matt 22:30). Anledningen till att man inte lever i äktenskapliga relationer är att vi inte längre kommer ha kroppar av kött och blod och därmed inte heller vara sexuellt aktiva. Våra kroppar kommer vara som änglarnas kroppar.

Det enda ställe som tycks motsäga denna linje är Luk 24:39 där Jesus möter lärjungarna efter uppståndelsen: "Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har." Här tycks Lukas motsäga Paulus, men det är inte den sammanvägda bilden hos Lukas.

Men ingenstans i Nya testamentet är motsatsen mellan kött och ande så tydlig som hos Johannes: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande." (Joh 3:5-6). Samtidigt lägger inget annat evangelium större vikt på den uppståndne Kristus fysiska substans. Thomas uppmanas lägga händerna på hans sår och lärjungarna äter med honom vid Tiberias strand, men detta motsäger alltså inte vad Paulus menar med ande och kropp. "Ande" betyder nämligen inte att det är något som man inte skulle kunna kan ta på.

I antiken såg man inte en andlig kropp som något slags halvgenomskinligt spöke utan tvärtom: en andlig kropp var mer robust och kraftfull, mer substantiell och levande än en fysisk kropp. Det var den senare som ansågs vara fattigare, svagare och mer spöklik än de två. 

Så långt Hart.

Avslutningsvis för att spekulera över skillnaden mellan vår tillvaro här och den kommande tillvaron i himlen: I detta livet har vi en fysisk kropp av kött och blod. Vi har också en själ.  Själen är kroppens form, det är den som gör oss till personer. Själen får sitt uttryck i kroppen och kroppens identitet kommer från själen. Det är själen som håller ihop oss som personliga individer trots att molekylerna som våra kroppar består av byts ut kontinuerligt under en livstid.
När vi dör skiljs själen från kroppen. Vår personlighet lever vidare men en själ är i sig inte en människa, hon behöver en kropp.
Den nya kroppen som förenas med själen är en andlig kropp, av en himmelsk substans. Denna kropp kommer inte behöva ständig påfyllning av nya molekyler som våra kroppar av kött och blod. Den kommer inte heller genomgå en nedbrytningsprocess mot ett ofrånkomligt slut.
Men själen är densamma och själen utgör nu denna kroppens form. Det är alltså själen som håller ihop vår identitet och personlighet här med vår kommande tillvaro i himlen.

Men allt detta är naturligtvis bara spekulationer. När det gäller sådana här frågor gäller devisen: den som dör får se.

En karmelitisk reformation behövs i Svenska kyrkan

Karin Johannesson tillträdde som biskop för Uppsala stift i mars i år. Hon har skrivit boken Thérèse och Martin - Karmel och reformationen i nytt ljus.  Eftersom jag har varit på reträtter på karmeliternas reträttgård utanför Tågarp under ett antal år och läst mycket av karmeliternas skrifter var det med stort intresse som jag också läste Karins bok.
I hennes bok låter hon både nutida bergsbestigare komma till tals, samtidigt som de tre stora mystikerna i Karmelitorden, Teresa av Avila, Johannes av Korset och Thérèse av Lisieux varvat med Martin Luther talar till oss.

Teresa av Avila, Johannes av korset och Martin Luther var alla tre samtida och - de var alla tre reformatorer. Det är en viktig sak att ta in: det förekom ingen reformation med stort R, det fanns många som såg förfallet inom den tidens kyrka och som på olika sätt engagerade sig mot detta. När det gäller Teresa av Avila var det sekulariseringen inom ordensväsendet och framförallt karmelitorden som blev hennes uppgift att reformera.

Karin Johannesson beskriver både likheter och skillnader mellan luthersk och karmelitisk spiritualitet. Likheterna är kanske störst med Thérèse av Jesusbarnet eller Lisieux som levde på 1800-talet. På samma sätt som Luther betonar hon nådens betydelse: allt är nåd och vi kan inte med goda gärningar åstadkomma någon förtjänst hos Gud. Men hon henne saknas det spänningsförhållande mellan nåden och människans aktivitet som finns hos Luther. Att allt är nåd innebär inte att inget spelar någon roll - utan tvärtom: allt spelar roll. Våra goda gärningar är ju även det ett resultat av Guds nåd.

Teresa av Avila och Luther träffades aldrig och förmodligen läste de inte heller varandras skrifter. Men när det gäller fokus på Jesus (Teresa har egentligen tillnamnet av Jesus) och att allt ska prövas mot Guds ord och att vi i bön kan tala med Jesus direkt och på ett familjärt sätt har de stora likheter. Båda reagerade mot förfallet mot kyrkan av sin tid och båda gjorde något åt det.

Precis som Johannes av korset drabbades även Luther av melankoli och depression. Johannes av korset har beskrivit detta i Själens dunkla natt, om hur Gud kan leda en människa genom torka och mörker. Precis som en växts rotsystem växer sig kraftigare vid torka växer vår tro vid andlig torka. Ibland, men inte alltid, är det därför Gud som leder människan in i ett sådant mörker.
(Många av dem som idag anses lida av psykisk ohälsa kanske i själva verket är inne i en själens dunkla natt och skulle behöva en erfaren själavårdare istället för psykiater.)

Karin Johannesson gräver djupt i den karmelitiska traditionen, men hon gör det med en evangelisk-luthersk kompass. Och hon menar att den traditionen kan vara viktig för oss i Svenska kyrkan - vilket jag instämmer i. Svenska kyrkan av idag har drabbats av en inre sekularisering liknande den som karmelitorden en gång hade.
Karin anger två utmaningarna vi står inför. Dels den billiga nåden,  där inget blir förpliktande. Här behöver vi bli en kyrka som inbjuder till efterföljelse. Dels att vi riskerar att ägna oss åt andlig spa-verksamhet där vi inte låter nybörjare i tron bli något annat än nybörjare. Pilgrimsvandringar, reträtter och meditationer är inget mål i sig utan steg på vägen mot Gud, något som de karmelitiska mystikerna betonade.

En biskop ska vara en samlande och enande kraft för sitt stift. Då är det viktigt med en förmåga att formulera de utmaningar vi står inför och komma med en plan och ett program (varför inte reformprogram) för hur vi ska ta oss an dem.
Karin Johannesson vill bedriva en receptiv ekumenik där man undersöker hur resurser från andra traditioner kan hjälpa oss i de avgörande utmaningar som vi står inför, i det här fallet vad den karmelitiska spiritualiteten kan hjälpa Svenska kyrkan. Som ny biskop för Uppsala stift tror jag att hon har mycket att tillföra.

Lena Andersson.

Första gången jag hörde Lena Andersson var när hon 2005 ägnade hela sitt sommarprogram i P1 med en roast av Jesus. Han beskrevs som en manipulativ psykopat vilket upprörde en mängd kristna. Själv konstaterade jag bara att Jesus fortsätter att provocera ännu efter 2000 år.
Jag har fortsatt att med stort intresse läsa hennes artiklar i olika ämnen. Hon är alltid knivskarp, drar resonemang till sin yttersta konsekvens. Och man lär sig alltid något nytt.

Hennes senaste bok är Om falsk och äkta liberalism, men den kan läsas med stor behållning även om man inte är liberal. Med början i Platon och Aristoteles och deras uppgörelse med sofisterna visar hon hur två olika tänkesätt eller ideologier har dominerat idéhistorien. Här är intet nytt under solen även om de båda sidorna har haft olika beteckningar under olika tider. På den ena sidan har vi sofismen, nominalismen och som i modern tid har blivit relativism och postmodernism. På den andra sidan har vi filosofin, realismen och rationalism.

Vad saken handlar om är följande: Finns det en verklighet eller skapar vi verkligheten med språket? 

För att ta ett exempel: finns det flintskalliga män? Sofisterna och postmodernisterna skulle dekonstruera begreppet flintskallighet och komma fram till att svaret är nej. För hur ska man definiera flintskallighet, vid hur få hårstrån per kvadratcentimeter hjässa uppstår flintskallighet? Och även en människa som har ett tjockt hårsvall är ju flintskallig mellan hårstråna om än bara bråkdelen av en millimeter. På så sätt kommer man fram till att flintskallighet inte finns som en verklighet utanför språket. Det är människan som skapar världen genom att benämna den.

Mot detta argumenterade Aristoteles med kraft. Världen utanför går att kategorisera: flintskallighet, hårbeklädnad, stol, bord, möbel etc. Våra kategorier är verkliga och inte bara något som vi uppfinner med vårt språk. Det är inte vi som skapar verkligheten med språket utan språket är en spegelbild av verkligheten. Vi iakttar verkligheten omkring oss som vi kategoriserar och benämner så exakt och användbart som möjligt.

Men om världen blir till av språk är berättelsen allt. Och ingen kan säga att din berättelse är sannare eller mer giltig än min. Ur detta följer relativismen och tänkandets sammanbrott. Argumentation har inget värde när sanningen är vad som känns bra. Den subjektiva känslan görs till auktoritet.

För att ta en aktuell konsekvens av detta: om en man identifierar sig som en kvinna, så har ingen annan rätt att ifrågasätta detta. Kategorierna man-kvinna finns ju ändå inte utan är bara språkliga konstruktioner.

Men var slutar detta? Fortsättningen på postmodernismen är posthumanismen. Peter Singer argumenterar för att djurens moraliska värde ska likställas med människans, ingen kan ju ändå säga var kategorin "djur" upphör och "människa" börjar. Och när man väl har avskaffat kategorierna finns det ingen slut, varför ska man dra gränsen vid de högre stående djurarter som kan känna lidande? Varför skulle en människa ha högre värdighet än sina likmaskar eller askan när hon bränts. För vem skulle avgöra detta? Det blir i så fall bara människan som tar sig ton. Så leder avskaffandet av kategorierna till avskaffandet av själva människan.

Lena Andersson är ju ateist vilket gör hennes bok än mer intressant. Hon visar ju den återvändsgränd som ateisten hamnar i när man löper linan ut. Hon argumenterar för naturrätten och en metafysik, och hävdar en sanning även utanför det som är vetenskapligt falsifierbart. Men hur övertygande blir det när man avskaffat Gud? Denna fråga finns under ytan på hennes bok från första till sista sidan.

Att människan, efter att ha avskaffat Gud sedan också avskaffade kategorierna är på sätt och viss följdriktigt. Det var Gud som skapade kategorierna. Skapelsen handlar om hur Gud skiljer det ena från det andra. Ljus avgränsas från mörker, hav från land, man från kvinna etc. Kategorierna är verkliga eftersom de har sin grund i skapelsen. Men som Andersson påpekar: "För den som upplöst tingens avgränsning och förklarat dem illusoriska duger inte idén om människan i centrum" (s 148)
Det som Andersson egentligen säger är alltså att den ateistiska humanismen förutsätter Gud som skapare.

Den ortodoxa teologen David Bentley Hart har beskrivit ateismen som en slags kristen heresi. Vi hade helt enkelt inte haft någon ateism utan kristendom. Det var kristendomen som gjorde upp med synen på naturen som besjälad och förekomsten av alla smågudar i tillvaron. Människan hamnade i centrum i skapelsen men som Guds avbild och insatt av Gud till att råda över skapelsen. Det som den ateistiska humanismen har försökt är att avskaffa Gud men behålla människan. Och Anderssons visar ju själv att det inte låter sig göras så enkelt.

Den mörka sidan av Sverige

Kajsa Norman, journalist och skribent, har nyligen kommit ut med en bok: "Sweden's Dark Soul - The Unravelling of a Utopia.".  Norman har bott utomlands de senaste 10 åren och detta kanske gör att hon kan se på Sverige med lite andra ögon.
Startpunkten i boken är en händelse i augusti 2015 under festivalen We are Sthlm, där bland annat Zara Larsson uppträde. Under festivalen utsattes mängder av unga tjejer av grova sexuella övergrepp av framförallt unga män från Afghanistan. Men det som väckte Kajsa Normans intresse var inte övergreppen i sig utan mörkläggningen efteråt. Vuxna människor som var närvarande kontaktade media och berättade vad som hänt, men fick ingen respons. Ingen ville rapportera. Det var först ett halvår senare när liknande saker inträffade under nyårsnatten i Köln som det blev fart på storyn. Den enda som hade skrivit om det innan dess var Nyheter Idag, som drivs av Chang Frick.

Just Chang Frick, bördig från Killeberg och Osby, förekommer mycket i boken. Varvat med att Kajsa följer olika människoöden försöker hon också förstå den kultur som låter sådana här övergrepp passera utan att något händer, och istället skjuta budbäraren. Det är en bok som handlar om konformitet. Det är ett faktum att konsensuskulturen är mycket stark i Sverige, vi ska alla tycka likadant. Norman går bakåt i historien för att hitta rötterna till denna mycket svenska mentalitet och det är en mycket spännande historia hon har att berätta.

1827 ägde skiftesreformen rum. Innan dess bodde nästan allt folk i byar där de arbetade inom jordbruket. Byarnas åkerjord var uppdelad i tegar som var utspridda på många ställen. Bönderna var därför tvungna att samverka med sina grannar. Alla måste plöja, så och skörda samtidigt - det var i stort sett omöjligt att göra annorlunda än grannarna i byn. Det rådde helt enkelt kollektivjordbruk i Sverige fram till 1800-talet.
En annan sak som Norman tar fram är bruket. Folk som arbetade på bruket bodde i brukets egna bostäder. De fick sjukvård, skolgång för barnen och pension, allt togs hand om av bruket.
Bruket räknas som den industriella revolutionens föregångare och även föregångare till välfärdsstaten. Och precis som med kollektivjordbruken skapades här en anda av stark konformitet och social kontroll.

Utvandringen till Amerika handlade naturligtvis mycket om fattigdom men faktiskt också för att människor inte stod ut med denna konformitet. Det vittnar breven hem till Sverige som mycket handlar om religiös tolerans och politisk frihet i det nya landet.

Norman går vidare. 1928 höll Per Albin Hansson ett tal där socialdemokraternas vision om folkhemmet lanserades. Man använde sig mycket av den nationalistiska retoriken kring svenskhet och Sverige och Per-Albins vision hade faktiskt stora likheter med Hitlers tal om Volksgemeinschaft. 1921 startade Sverige som det första landet i världen det Rasbiologiska institutet.

Längre fram på 30-talet kommer vi till Gunnar och Alva Myrdal som skrev boken Kris i befolkningsfrågan. Nytt för mig var att den boken inte enbart handlade om att få upp födelsetalen utan att det också handlade om att se till att rätt sorts människor föder barn. Det var ett problem att det var de minst önskvärda elementen i samhället som producerade flest barn. Därför argumenterade Alva Myrdal för att barnbidrag och andra förmåner för barnafödande måste gå hand i hand med med omfattande steriliseringskampanjer för att inte föra vidare mindre önskvärda gener till folkmaterialet. Särskilt resande och romer sågs som ett biologiskt hot eftersom de ofta inte kunde skiljas från den vanliga svensken.

Sveriges 30-talspolitik på detta område är inte obekant och förhoppningsvis har vi gjort upp med detta, men det är två saker som jag vill lyfta här.
Abort blev tillåten i Sverige 1938 samtidigt som man började tillämpade sterilisering. Kvinnor som inte ansågs vara kapabla att ta hand om sina barn övertalades att göra abort och ofta passade man på att sterilisera dem när hon ändå låg på operationsbordet. Legaliseringen av abort skedde alltså med samma vidriga motivering som man genomförde steriliseringar.

Det andra är att denna människosyn växte fram som en konsekvens av en allmän välfärdsstat. Om staten inte hade något särskilt ansvar för de "sinnessvagas" barn behövde man inte lägga sig i hur många de födde. Det var först när staten tog på sig ett ekonomiskt ansvar i form av socialbidrag och barnbidrag för de fattiga som krav restes på att man också måste begränsa deras barnafödande. Det är först med en välfärdsstat som människor kan anklagas för att "ligga samhället till last".

Men socialdemokraterna nöjde sig inte med att bestämma över vilka som skulle få föda barn utan människor behövde också uppfostras och utbildas till skötsamma samhällsmedborgare. Det började på 30-talet men fortsatte ända fram med Olof Palme och TV-monopolet.
1946 bestämdes att människor fick inte bo mer än två stycket i ett rum och ingen fick sova i köket. Inspektörer gjorde hembesök för att kontrollera att detta efterlevdes och de kunde ha synpunkter även på möblering och tapetval.Ingen detalj var för liten. Allt naturligtvis med människors bästa för ögonen, men det är ofta så att det som görs med goda intentioner sker med minst självkritisk reflektion.

Andra världskriget är en skamfläck för Sverige, med tysktåg och export av stål och kullager till Tysklands krigsindustri. Neutraliteten var en chimär.
Men redan 1953 höll Olof Palme ett tal i Lund där han utropade Sverige som "världens samvete" något som han skulle ta upp när han blev statsminister 1969. I ett försök att tvätta byken från andra världskriget blev vi ledande när det gäller bistånd, mänskliga rättigheter och öppnade upp landet för invandring.
Under lång tid handlade det mestadels om arbetskraftsinvandring från främst grannländer och andra europeiska länder. Och då ställde man ändå stora krav på assimilering: "De måste bli svenska som vi eller åka vidare" som den socialdemokratiska utrikesministern sa 1964.

Det här skulle dock ändras 1975. Då fattades ett enhälligt beslut i riksdagen att Sverige nu skulle bli mångkulturellt. Invandrare skulle inte behöva anpassa sig utan få behålla sin kultur och sedvänjor. Man införde hemspråksundervisning i skolorna och tillät även icke-medborgare att rösta i kommunval.

Olof Palme och TV-monopolet då? Palme bodde i USA under det sena 40-talet då TV-media fick sitt genombrott. Han insåg tidigare än andra TV:s genomslagskraft. Därför såg han från början till att TV i Sverige blev statligt och användas för att utbilda, fostra och framföra de rätta åsikterna. Svensken skulle övertygas att hon bodde i den bästa av tänkbara världar.

Allt detta behöver finnas med som bakgrund för att förstå den svenska konsensuskulturen. Vi anpassar oss efter vad majoriteten tycker. Som statsvetaren Henrik Oskarsson skrev 2013: "Åsiktskorridoren - det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd - är mycket smal i Sverige. I den svenska befolkningen finns mängder av exempel på hyggligt vanligt förekommande uppfattningar och ställningstaganden som idag nästan helt saknar plats i det offentliga rummet. Och sådana åsiktsyttringar eller verklighetsuppfattningar skulle, om de yttrades av någon, omedelbart leda till en störtflod av ryggmärgsreaktioner från andra opinionsbildare."

Och denna kultur kan då leda till att omfattande sexuella övergrepp tystas ner av rädsla för att trampa utanför korridoren.

Kajsa Normans bok kommer ut på svenska i maj med titeln En alldeles svensk historia. Jag tror att det kan vara viktigt att läsa den. Dels för att vi behöver förstå vår historia innan vi kan förstå den samtid vi lever i. Och genom de människor som Norman berättar om får vi en bild av hur det är att ha trampat utanför åsiktskorridoren. Att inte passa in.
Men det är också så Sweden's Dark Soul är en bok som sålt slut på förlaget, som har prisats av bland annat The Times och The Guardian. Vi kan räkna med att utlänningar som intresserar sig för vad Sverige är för land kommer läsa denna. Bilden av Sverige som den humanitära stormakten kan vi säga adjö till. Och det är kanske lika bra det.