Fördelarna med internationell handel

 

Vi lever i en tid när den globala fattigdomen är på väg att utrotas. Det tillstånd som tidigare gällde majoriteten av världens befolkning (extrem fattigdom) gäller nu bara 8 % och fortsätter att minska. En viktig orsak till detta är globalisering och den internationella handeln. Om detta handlar Fredrik Segerfeldst och Mattias Svenssons senaste bok: Frihandel för nybörjare. 

Självhushållning är enormt tids-och  resurskrävande. Ett exempel: Youtubern Andy George tillverkade en kycklingmacka alldeles själv. Han födde upp och slaktade en höna, mjölkade kor för att tillverka ost, odlade säd, sallad och gurka samt framställde salt ur havsvatten. Det tog honom ett halvår och kostade 1500 dollar! Vi vinner alla på att dela upp arbetsuppgifterna mellan oss och istället handla med varandra. Handel mellan människor gör det möjligt för oss att specialisera oss vilket skapar välstånd.

Numera är produktionen enormt fragmentiserad, länderna är inte längre specialiserade på olika varor och tjänster utan på olika delar i produktionsprocessen i ett intrikat nätverk av leverantörer och underleverantörer. Detta skapar inte bara välstånd utan får också som effekt att det upprätthåller freden. När länder är så ekonomiskt involverade i varandra blir det nästan omöjligt att bedriva krig.

Och det är låginkomsttagarna som är de största vinnarna eftersom sådana varor som det handlas mest med (och därmed blir billigare) utgör en större andel av deras utgifter. Framförallt tjänar fattiga i fattiga länder på den globala handeln.
Den internationella handeln gör också våra samhällen mindre sårbara. Under mitten av 1800-talet ledde missväxt till svältkatastrof och tusentals svalt ihjäl bara i Sverige. Men när en tredjedel av potatisskörden regnade bort 2001 märktes det knappt i butikerna, eftersom den ersattes med importerad potatis. Risken för svältkatastrofer minskar alltså betydligt när matvaror snabbt kan köpas in från andra delar av världen.

Med så många fördelar borde väl ingen vara emot? Men idag möter vi ett större motstånd mot den internationella handeln än på länge. Tidigare kom motståndet mest från vänster i form av atac-rörelsen men idag från den nationalistiska högern med Donald Trump i spetsen.
En av orsakerna är Kina som subventioner sin export och dumpar priser på bland annat stål. Att möta sådana prisdumpningar med importtullar är att göra ont värre. Det låga stålpriset är naturligtvis inte bra för LKAB men det är bra för vår bilindustri som behöver mycket stål. Billig import skadar inte ett lands ekonomi, istället får vi pengar över till annat.

Ett annat angrepp kommer från miljörörelsen. Vi möter ofta kampanjer för att köpa närpoducerat, med motiveringen att transporter tar för mycket resurser. Men bränsleåtgången för att transportera varor från produktion till butik är väldigt liten, utslaget på varje enskild vara. Huvuddelen av bränsleåtgången sker vid när det transporteras från butik till hemmet. Därför är det ur resurssynpunkt bättre att flyga hit rosor från Kenya än från Holland, eller broccoli från Sydamerika än från Centraleuropa.

Även om EU kom till för att underlätta handel i Europa är deras jordbrukspolitik en skam. Runt 40 % av EU:s budget går till subventioner av jordbruket, pengar som huvudsakligen går till rika företag och adelsfamiljer i bland annat Sverige och England. De som drabbas är inte bara EU:s skattebetalare utan också bönder i fattiga länder. Särskilt cyniskt är tulleskalering, alltså att tullen ökar ju mer förädlad varan är. Råa kaffebönor är det till exempel ingen tull på, däremot på rostade kaffebönor, vilket gör det svårare för afrikanska länder att bygga upp en egen livsmedelsindustri.

Boken är viktig inte minst för att fördelarna med internationell handel inte är självklara. Om man inte visste bättre skulle de flesta nog tänka att merkantilismen, att på olika sätt stödja och maximera exporten och minimera importen skulle göra ett land rikare. Det och många andra kontraintuitiva slutsatser avhandlas i denna lilla bok.

Anna Ardin och den politiska diakonin

Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan har skrivit en bok med titeln Politisk och profetisk diakoni. Den ska nog ses som ett diskussionsunderlag för studiegrupper, kapitlen är korta med frågor för reflektion efter varje kapitel.

För henne är det självklart att kyrkan ska vara en aktör även inom politiken, även om det inte ska ske som ett politisk parti. Det kan då vara intressant att se hur Ardin ser på begreppet politik. Hon vill utvidga den klassiska definitionen politik som statskonst till att även omfatta det som sker i alla organisationer och även familjerna. (Det privata är politiskt). Eftersom hon är socialdemokrat blir ju jag ju inte förvånad över detta, där man har en tendens att se allt som politik.
För egen del finner jag en sådan syn skrämmande. Politik är för mig det som vi måste bestämma tillsammans och dit tar vi endast frågor som av olika skäl inte kan bestämmas individuellt eller frivilligt i organisationer eller på en marknad. Det finns ingen anledning att vi gemensamt ska bestämma över privata angelägenheter, det skulle bli ett samhälle som drar åt det totalitära.

Det är också intressant att hon är så noga med att kyrkan inte får förväxla politik med partipolitik. Men hur görs detta? Så fort man kommer in på enskilda politiska frågor så kommer ju ens ställningstagande sammanfalla med olika politiska partiers program. Ju mer detaljerat kyrkan blir i det politiska desto tydligare blir det vilka partier hon sympatiserar med.

Ardin jämför välfärdsstaten med de första kristnas inbördes solidaritet (Apg 4:32-35). Det bibelstället har ju ofta använts som ett argument för att Jesus och apostlarna skulle ha praktiserat någon form av socialism.
Men det helt avgörande skillnaden är ju att välfärdsstaten som förutsätter ett högt skatteuttag bygger på tvång, medan de första kristnas solidaritet var frivillig. Ingen kan lämna staten Sverige (inte utan att flytta i alla fall) och ingen kan vägra betala skatt, men alla kan lämna en kyrka.

Jag ställer mig också frågande till hennes syn på Guds rike: hon menar att vi är Guds verktyg för att förverkliga riket. Men ingenstans säger Jesus något om detta. Han säger att Guds rike är nära och att vi därför behöver omvända oss, men inte att vi ska förverkliga det.
Anders Runesson, professor i Nya testamentets exegetik höll ett föredrag på Göteborgs stifts teologdag i september 2018 där han talade om Guds rike utifrån Matteusevangeliet. Teologi och politik är visserligen sammanflätat hos Matteus, enligt Runesson, omvändelse och bön är en politisk handling. Men Guds rike ska förverkligas genom Guds makt inte genom vår omvändelse. Omvändelsen handlar om vem som ska befolka riket, för att få bli medborgare där är omvändelsen nödvändig.

Visserligen skriver Ardin att tro och världslig makt inte ska blandas samman och ansluter sig till Luthers tvåregementslära vilket blir väldigt motsägelsefullt. Hur kan hon säga att "kyrkan inte ska använda politiska maktmedel för religiösa ärenden och vice versa" när hela hennes bok handlar om att kyrkan genom sin diakonala makt ska påverka och agera politiskt för att förändra strukturer i samhället.

Nu menar jag visserligen att kyrkan mycket väl ska vara en röst i samhällsdebatten men inte ta ställning i enskilda sakfrågor. Det handlar till exempel om att tala om vårt uppdrag att vårda Guds skapelse, utan att ta ställning hur detta bäst görs. Men också att försvara människovärdet från tillblivelsen till dödsögonblicket och att arbeta för fred och avspänning samt bygga broar mellan olika kulturer, religioner och etniska grupper.
Men att försöka skilja på politik och partipolitik är meningslöst. Bättre är att skilja på målet och vägen dit.
Det som Ardin inte verkar förstå är att även om man kan vara överens om målet kan vi ha väldigt olika uppfattningar om vägen dit. En av de profetiska utmaningar som nämns i boken är till exempel klimatfrågan. Men man kan naturligtvis dela uppfattningen att vi har ett uppdrag att förvalta skapelsen även om man inte deltar i den masshysteri som nu råder i klimatfrågan. Vad är en sann profetisk hållning där och vem bestämmer det i så fall?

Till sist: det här är en mycket politisk bok. Då borde det vara av intresse var författaren står politiskt, men det finns inte en rad om Ardins politiska hemvist. Anna Ardin är en inflytelserik socialdemokrat, aktiv i Hjärta – troende Socialdemokrater i Stockholm samt förbudsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet.
Hon arbetar för Forum, en intresseorganisation för den idéburna organiseringen, och tjänstgör inte som diakon, vad jag förstår. Naturligtvis är detta information som borde ha stått med i författarpresentationen.
Hon var politiker långt innan hon blev diakon och intrycket från boken  är att hon bara fortsätter sitt politiska engagemang nu som diakon.

Vad kommer vi ha för kroppar i himlen?

När vi dör skiljs kropp och själ åt och vid den allmänna uppståndelsen förenas de igen. Tillvaron i himlen kommer inte vara kroppslös. Huruvida uppståndelsen kommer direkt efter döden eller om själen fortsätter att existera separat en tid har jag diskuterat tidigare här i denna blogg.

Men hur kommer våra kroppar se ut och vad kommer de vara gjorda av? Kommer det vara kroppar av kött och blod som vi har nu, om än av en odödlig kvalité? Det är väl åt det hållet som åtminstone jag har tänkt mig tidigare men så läste jag den här artikeln av David Bentley Hart, en ortodox teolog:
The Spiritual Was More Substantial Than the Fleshly for the Ancients.

En kort sammanfattning följer här:
"Nya testamentets användning av orden ande (pneuma), själ (psychä), och kropp/kött (sarx) låg i linje med det filosofiska språkbruket på den tiden.
Ordet kött används nästan enbart i negativ bemärkelse i Nya testamentet, och den vanliga tolkningen har då varit att kött används som synonymt med vår syndfulla natur. Men Paulus och andra menar rätt och slätt "kött" i sin bokstavliga, fysiska mening. Och eftersom vår köttsliga kropp genomgår ett ständigt förfall på väg mot döden är det helt enkelt negativt att befinna sig i denna. Därför kan vår uppståndelse inte ske i en kropp av kött och blod. När Paulus skriver att "kött och blod inte kan ärva Guds rike" menar han just detta ( 1 Kor 15:50).

Själ och kropp var något som hörde denna världen till, ande var något helt annat. Ande innebar något starkare och vitalare, i sig oförstörbar och befann sig inte i ett pågående, dödligt förfall. Himmelska varelser, som änglar, är andar men det betyder inte att man såg dem som okroppsliga. De hade substans men de kunde röra sig fritt mellan olika sfärer.
Den vanligaste uppfattningen i antiken var att den enda som var okroppslig i absolut mening var Gud eller den hösta principen.

Det är också den uppfattning som evangelierna och Paulus förmedlar: "Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande." (1 Kor 15:42-44)

Man måste pressa Paulus ganska hårt för att han skulle mena att det är våra nuvarande kroppar av kött och blod som ska återuppstå och förnyas.
Även evangelierna ligger i linje med detta: "Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen." (Matt 22:30). Anledningen till att man inte lever i äktenskapliga relationer är att vi inte längre kommer ha kroppar av kött och blod och därmed inte heller vara sexuellt aktiva. Våra kroppar kommer vara som änglarnas kroppar.

Det enda ställe som tycks motsäga denna linje är Luk 24:39 där Jesus möter lärjungarna efter uppståndelsen: "Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har." Här tycks Lukas motsäga Paulus, men det är inte den sammanvägda bilden hos Lukas.

Men ingenstans i Nya testamentet är motsatsen mellan kött och ande så tydlig som hos Johannes: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande." (Joh 3:5-6). Samtidigt lägger inget annat evangelium större vikt på den uppståndne Kristus fysiska substans. Thomas uppmanas lägga händerna på hans sår och lärjungarna äter med honom vid Tiberias strand, men detta motsäger alltså inte vad Paulus menar med ande och kropp. "Ande" betyder nämligen inte att det är något som man inte skulle kunna kan ta på.

I antiken såg man inte en andlig kropp som något slags halvgenomskinligt spöke utan tvärtom: en andlig kropp var mer robust och kraftfull, mer substantiell och levande än en fysisk kropp. Det var den senare som ansågs vara fattigare, svagare och mer spöklik än de två. 

Så långt Hart.

Avslutningsvis för att spekulera över skillnaden mellan vår tillvaro här och den kommande tillvaron i himlen: I detta livet har vi en fysisk kropp av kött och blod. Vi har också en själ.  Själen är kroppens form, det är den som gör oss till personer. Själen får sitt uttryck i kroppen och kroppens identitet kommer från själen. Det är själen som håller ihop oss som personliga individer trots att molekylerna som våra kroppar består av byts ut kontinuerligt under en livstid.
När vi dör skiljs själen från kroppen. Vår personlighet lever vidare men en själ är i sig inte en människa, hon behöver en kropp.
Den nya kroppen som förenas med själen är en andlig kropp, av en himmelsk substans. Denna kropp kommer inte behöva ständig påfyllning av nya molekyler som våra kroppar av kött och blod. Den kommer inte heller genomgå en nedbrytningsprocess mot ett ofrånkomligt slut.
Men själen är densamma och själen utgör nu denna kroppens form. Det är alltså själen som håller ihop vår identitet och personlighet här med vår kommande tillvaro i himlen.

Men allt detta är naturligtvis bara spekulationer. När det gäller sådana här frågor gäller devisen: den som dör får se.

En karmelitisk reformation behövs i Svenska kyrkan

Karin Johannesson tillträdde som biskop för Uppsala stift i mars i år. Hon har skrivit boken Thérèse och Martin - Karmel och reformationen i nytt ljus.  Eftersom jag har varit på reträtter på karmeliternas reträttgård utanför Tågarp under ett antal år och läst mycket av karmeliternas skrifter var det med stort intresse som jag också läste Karins bok.
I hennes bok låter hon både nutida bergsbestigare komma till tals, samtidigt som de tre stora mystikerna i Karmelitorden, Teresa av Avila, Johannes av Korset och Thérèse av Lisieux varvat med Martin Luther talar till oss.

Teresa av Avila, Johannes av korset och Martin Luther var alla tre samtida och - de var alla tre reformatorer. Det är en viktig sak att ta in: det förekom ingen reformation med stort R, det fanns många som såg förfallet inom den tidens kyrka och som på olika sätt engagerade sig mot detta. När det gäller Teresa av Avila var det sekulariseringen inom ordensväsendet och framförallt karmelitorden som blev hennes uppgift att reformera.

Karin Johannesson beskriver både likheter och skillnader mellan luthersk och karmelitisk spiritualitet. Likheterna är kanske störst med Thérèse av Jesusbarnet eller Lisieux som levde på 1800-talet. På samma sätt som Luther betonar hon nådens betydelse: allt är nåd och vi kan inte med goda gärningar åstadkomma någon förtjänst hos Gud. Men hon henne saknas det spänningsförhållande mellan nåden och människans aktivitet som finns hos Luther. Att allt är nåd innebär inte att inget spelar någon roll - utan tvärtom: allt spelar roll. Våra goda gärningar är ju även det ett resultat av Guds nåd.

Teresa av Avila och Luther träffades aldrig och förmodligen läste de inte heller varandras skrifter. Men när det gäller fokus på Jesus (Teresa har egentligen tillnamnet av Jesus) och att allt ska prövas mot Guds ord och att vi i bön kan tala med Jesus direkt och på ett familjärt sätt har de stora likheter. Båda reagerade mot förfallet mot kyrkan av sin tid och båda gjorde något åt det.

Precis som Johannes av korset drabbades även Luther av melankoli och depression. Johannes av korset har beskrivit detta i Själens dunkla natt, om hur Gud kan leda en människa genom torka och mörker. Precis som en växts rotsystem växer sig kraftigare vid torka växer vår tro vid andlig torka. Ibland, men inte alltid, är det därför Gud som leder människan in i ett sådant mörker.
(Många av dem som idag anses lida av psykisk ohälsa kanske i själva verket är inne i en själens dunkla natt och skulle behöva en erfaren själavårdare istället för psykiater.)

Karin Johannesson gräver djupt i den karmelitiska traditionen, men hon gör det med en evangelisk-luthersk kompass. Och hon menar att den traditionen kan vara viktig för oss i Svenska kyrkan - vilket jag instämmer i. Svenska kyrkan av idag har drabbats av en inre sekularisering liknande den som karmelitorden en gång hade.
Karin anger två utmaningarna vi står inför. Dels den billiga nåden,  där inget blir förpliktande. Här behöver vi bli en kyrka som inbjuder till efterföljelse. Dels att vi riskerar att ägna oss åt andlig spa-verksamhet där vi inte låter nybörjare i tron bli något annat än nybörjare. Pilgrimsvandringar, reträtter och meditationer är inget mål i sig utan steg på vägen mot Gud, något som de karmelitiska mystikerna betonade.

En biskop ska vara en samlande och enande kraft för sitt stift. Då är det viktigt med en förmåga att formulera de utmaningar vi står inför och komma med en plan och ett program (varför inte reformprogram) för hur vi ska ta oss an dem.
Karin Johannesson vill bedriva en receptiv ekumenik där man undersöker hur resurser från andra traditioner kan hjälpa oss i de avgörande utmaningar som vi står inför, i det här fallet vad den karmelitiska spiritualiteten kan hjälpa Svenska kyrkan. Som ny biskop för Uppsala stift tror jag att hon har mycket att tillföra.