2008 var vi två stycken som genomförde en pilgrimsvandring genom Italien till Rom. Under ett antal veckor var vi med om att fira mässa nästan varje kväll och i en ny kyrka varje gång. Det blev väldigt påtagligt hur sammanhållen den romersk-katolska kyrkan är. Mässordningen var identisk från Aosta i norr hela vägen ner till Rom. Församlingssvaren på italienska hade man snart lärt sig och vi kunde delta som alla andra även om vi inte förstod så mycket av predikningarna. Det var olika församlingar men det var en kyrka. Människor hölls samman av att man samlades kring samma mässa oavsett vilken stad man bodde i.
I Svenska kyrkan pågår det nu ett arbete med att förnya kyrkohandboken, eller kanske snarare ett arbete med att göra en helt ny kyrkohandbok. Ett arbete som möter allt mer kritik och motstånd. Framförallt är det den musikaliska delen som fått kritik men också teologin. Förankringen i bibel och bekännelse är vag och steget till den liturgiska tradition som vi delar med andra kyrkor blir större än tidigare. Med denna handbok fortsätter vi att kapa våra rötter varifrån vi en gång kom.
Men förutom detta finns det ytterligare en anledning att ifrågasätta hela projektet. Svenska kyrkan är långt ifrån ett enhetliga mässfirandet. För vad skulle en pilgrimsvandrare genom Sverige uppleva under gudstjänsterna i de olika kyrkorna? Det skulle spreta väldigt mycket.
Kreativiteten har varit stor att finna nya formuleringar och ordningar i olika församlingar. I bara det senaste numret i Kyrkans tidning nämndes Rådmansömässan, en kortare mässa i samtalsform. Och då finns det nog många större eller mindre avsteg från handboken utan att man gett mässan ett nytt namn.
Men om nu troheten mot 86:ans ordning är så låg, hur kan man då tro att man plötsligt skulle följa den nya handboken när den nu kommer? Har man nu en gång vant sig vid att betrakta kyrkohandboken som en plocklåda där man kan välja det som passar och lägga till eget material efter behov, blir det nog svårt att vända den utvecklingen. När det gäller handbokstrohet är risken stor att the point of no return har passerats. För varför skulle inställningen bli annorlunda med den nya handboken? De många debattartiklarna, svårigheterna att kunna enas både om form och innehåll är ett symptom på utvecklingen i vår svenska kyrka.
Och då kommer jag till frågan: varför en en kyrkohandbok överhuvudtaget? Om den ändå bara kommer bli en inspirationsbok med råd och riktlinjer snarare än en ordning för gemensam gudstjänst som binder samman oss som kyrka? För många är det viktigare att gudstjänsten får uttrycka det lokala (eller kanske snarare: uttrycka kreativa präster och musiker) än att vara den gemensamma länken både inom Svenska kyrkan och till de stora kyrkofamiljerna i världen.
Parallellt med revideringen av kyrkohandboken pågår det ett annat arbete med mässans ordning. Vi har Artos missale och det arbete som mynnat ut i skriften Mässa för enhetens skull. Vi som vill fira en fullödig högmässa där man ska kunna känna igen sig, inte bara om man kommer från en annan församling utan också från andra kyrkor, vi är alltså redan väl försedda. Med detta som grund går det fortfarande att låta mässan näras av de flöden som har sina källor i apostlarnas tid. Men de som inte har denna strävan kommer nog fortsätta att göra som de vill.
Poängen med en kyrkohandbok är att den ska följas, annars kan man låta det vara och frågan är om biskopar och domkapitel är beredda att peka med hela handen 2018?
Om mässan ändå bara ska vara ett uttryck för det lokala och tidsbundna är det bättre att innehållet får vara just lokalt och växla med tiden. Vad det sedan blir för kyrkosyn av det är en annan fråga.
onsdag 24 juni 2015
måndag 22 juni 2015
Tankar från Taizé
Hemma efter en vecka i Taizé med 10 ungdomar från vårt pastorat. Kommuniteten i den lilla byn startades för 75 år sedan av broder Roger. Länge var det en mycket liten kommunitet som inte så många många kände till, men på 60-talet började allt fler ungdomar söka sig dit om somrarna, vilket ställde bröderna inför stora utmaningar.
Varje år tar de hand om de tusentals europeiska (mestadels) ungdomar som strömmar till kommuniteten. När vi var där var vi "bara" cirka 1000, påskveckan i år hade de varit 5000 där. Längre framåt sommaren kan det vara 8000 per vecka.
Vad är det då alla gör under veckan? Ja, helt enkelt lever det monastiska livet: ora et labor, bed och arbeta. Man deltar i de tre tidebönerna under dagen, som bygger på repetitiva enkla sånger. Man delas in i grupper som deltar i bibelstudier och arbetslag som städar och annat som behövs för att allt ska fungera. Alla lever ett liv tillsammans under enkla förhållanden.
Broder Jasper inledda varje förmiddag med att predika för ett par hundra 15- 16-åringar. Hans korta men kärnfulla predikningar utgick direkt från bibelordet och fångade ungdomarnas uppmärksamhet. Därefter gick vi gruppledare med var sin grupp för att samtala om bibeltexten. Grupperna var inte de som kom tillsammans till Taizé, utan nya mixade grupper. I vår grupp var det två italienare, fyra tyskar och två svenskar. Den första dagen gick samtalet lite trögt men det släppte snart. Och det första jag tänker på med Taizé är internationalismen. Det är fascinerande att se unga och vuxna från olika språk och länder så snabbt öppna sig för varandra.
Det andra jag tänker på är konstrasterna mellan de olika aktiviteterna. De stillsamma bönerna i
kyrkan där 1000 människor samlas tre gånger per dag och där det varje gång ingår 10 minuters tystnad. Och i kontrast till detta: de vilda lekarna bakom Oyak, utomhuscaféet där de flesta hängde på kvällen. En förmiddag skulle alla ungdomar tillbringa en timme i tystnad under stillhet och reflektion, och även om inte alla riktigt stod ut hela timmen var det ändå något de fick prova på.
Det ständiga mötena är något annat som präglar Taizé. Möten på många olika plan; möte med Gud, möten mellan olika människor från andra platser men också möten med bröderna. Broder Jasper var en person som de unga snabbt tog till sig. Broder Matthew fick vi träffa under en timme i brödernas trädgård, en betydligt stillsammare personlighet än broder Jasper men som ändå fick deras fulla uppmärksamhet. Han fick många frågor om sitt liv och sin kallelse. Och hans viktigaste budskap till oss var att när vi lämnar Taizé: "ett frö har såtts i er under de här dagarna, glöm inte att vattna det när ni kommer hem."
Men det som grep åtminstone mig mest var samtalet med en broder från Bangladesh (som jag tyvärr inte minns namnet på). I Bangladesh är de flesta muslimer och endast 1 procent är kristna. "I Bangladesh måste vi lära oss att leva med och älska vår muslimske broder," sa han. Men det bästa han sa gällde gudstjänsten i deras kyrka. "Den stunden under bönen som jag älskar mest är när vi bröder vänder oss om för att lyssna till evangelieläsning. Då är vi nämligen vända mot alla andra och vi ser alla dessa ansikten, en återspegling av evangeliet."
Varje år tar de hand om de tusentals europeiska (mestadels) ungdomar som strömmar till kommuniteten. När vi var där var vi "bara" cirka 1000, påskveckan i år hade de varit 5000 där. Längre framåt sommaren kan det vara 8000 per vecka.
Vad är det då alla gör under veckan? Ja, helt enkelt lever det monastiska livet: ora et labor, bed och arbeta. Man deltar i de tre tidebönerna under dagen, som bygger på repetitiva enkla sånger. Man delas in i grupper som deltar i bibelstudier och arbetslag som städar och annat som behövs för att allt ska fungera. Alla lever ett liv tillsammans under enkla förhållanden.
 |
| Broder Jasper i mitten |
Det andra jag tänker på är konstrasterna mellan de olika aktiviteterna. De stillsamma bönerna i
kyrkan där 1000 människor samlas tre gånger per dag och där det varje gång ingår 10 minuters tystnad. Och i kontrast till detta: de vilda lekarna bakom Oyak, utomhuscaféet där de flesta hängde på kvällen. En förmiddag skulle alla ungdomar tillbringa en timme i tystnad under stillhet och reflektion, och även om inte alla riktigt stod ut hela timmen var det ändå något de fick prova på.
Det ständiga mötena är något annat som präglar Taizé. Möten på många olika plan; möte med Gud, möten mellan olika människor från andra platser men också möten med bröderna. Broder Jasper var en person som de unga snabbt tog till sig. Broder Matthew fick vi träffa under en timme i brödernas trädgård, en betydligt stillsammare personlighet än broder Jasper men som ändå fick deras fulla uppmärksamhet. Han fick många frågor om sitt liv och sin kallelse. Och hans viktigaste budskap till oss var att när vi lämnar Taizé: "ett frö har såtts i er under de här dagarna, glöm inte att vattna det när ni kommer hem."Men det som grep åtminstone mig mest var samtalet med en broder från Bangladesh (som jag tyvärr inte minns namnet på). I Bangladesh är de flesta muslimer och endast 1 procent är kristna. "I Bangladesh måste vi lära oss att leva med och älska vår muslimske broder," sa han. Men det bästa han sa gällde gudstjänsten i deras kyrka. "Den stunden under bönen som jag älskar mest är när vi bröder vänder oss om för att lyssna till evangelieläsning. Då är vi nämligen vända mot alla andra och vi ser alla dessa ansikten, en återspegling av evangeliet."
torsdag 11 juni 2015
Människans lika värde - eller värdighet
Artikel 1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna lyder: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter." Åtminstone i den svenska översättningen.
Och att alla människor har samma värde är något som ofta upprepas i olika sammanhang, men vad betyder det egentligen? Hur många som använder begreppet har stannat upp och funderat över vad det innebär och kan svara på det? Ordet värde ger ju ekonomiska associationer. Hur mycket är då en människa värd i kronor och ören?
Ja, hur räknar man ut värdet på en vara? Enligt marxistisk teori är bestäms värdet utifrån den tid som arbetaren lägger ner på att producera varan och det han behöver för sitt uppehälle under den tiden. Då kan man ju tänka att innebörden av alla människors lika värde är att vi alla ska ha exakt samma inkomst.
Men jag får ju lön utifrån det jag producerar, inte för att jag är människa. Arbetsgivaren anställer mig för att få ett arbete utfört och det är ofrånkomligt att värdet på det vi producerar kan skifta betydligt.
Enligt kapitalistisk analys bestäms värdet därför utifrån vad folk är beredda att betala för varan, värdet kan då skifta beroende på tillgång och efterfrågan. Men så räknar vi ju inte med människor, vi är inte utbytbara varor.
Så tillbaks till frågan: vad betyder det då att alla är lika mycket värda? Och vem garanterar mitt människovärde?
Är det andra som garanterar mitt människovärde (staten?), eller har jag ett inneboende värde oavsett hur andra värderar mig? Vem har i så fatt gett mig min värd? Räknar man med Gud kan man alltid säga att det är han som gör det, inför Gud har vi alla samma värde. Tror man inte på Gud måste man säga att vi inför varandra är lika mycket värda. Fast det vet vi ju att det inte är sant. Våra närmaste som vi älskar är mer värda för oss än människor som vi inte känner.
Men som jag antydde är det endast i den svenska översättningen som det står att vi är lika i värde. I det engelska originalet står det: "All human beings are born free and equal in dignity and rights." Ordet dignity har man alltså översatt med värde. Men egentligen betyder det ju värdighet. Det är ordet value som betyder värde.
Skillnaden mellan värdighet och värde är inte oväsentlig. Värdighet är ett bättre ord, det är inte kopplat till ekonomi på samma sätt. Även fattiga människor kan ha kvar sin värdighet.
Värdighet är inte bara något som ges mig utifrån, jag måste också själv i någon mån stå upp för min värdighet. Medan värde är något som bestäms av andra, är värdighet något som jag bestämmer själv.
I praktiken är vi inte lika i värde oavsett hur mycket vi säger detta. Inte för varandra, då vi värderar de vi älskar högre. Inte för arbetsgivaren som betalar olika lön beroende på hur produktiva vi är. Inte för staten som drar in mer skatt från vissa. Inte för Migrationsverket som låter vissa invandrare stanna men inte andra.
Istället för att tala om värde borde vi alltså återgå till som det faktiskt står i originalet: värdighet. Värdighet handlar om hur vi bemöter varandra, och vi kan alla ge varandra ett värdigt bemötande även om vi är olika mycket värda för varandra. Framförallt handlar värdighet om hur jag behandlar mig själv.
En människas värdighet kan inte omsättas i pengar. Vi är inte utbytbara som vi hade varit om vi vore lika i värde. En människas värdighet finns inom henne eftersom hon är skapad av Gud, och vi har i uppdrag att leva upp till detta.
Och att alla människor har samma värde är något som ofta upprepas i olika sammanhang, men vad betyder det egentligen? Hur många som använder begreppet har stannat upp och funderat över vad det innebär och kan svara på det? Ordet värde ger ju ekonomiska associationer. Hur mycket är då en människa värd i kronor och ören?
Ja, hur räknar man ut värdet på en vara? Enligt marxistisk teori är bestäms värdet utifrån den tid som arbetaren lägger ner på att producera varan och det han behöver för sitt uppehälle under den tiden. Då kan man ju tänka att innebörden av alla människors lika värde är att vi alla ska ha exakt samma inkomst.
Men jag får ju lön utifrån det jag producerar, inte för att jag är människa. Arbetsgivaren anställer mig för att få ett arbete utfört och det är ofrånkomligt att värdet på det vi producerar kan skifta betydligt.
Enligt kapitalistisk analys bestäms värdet därför utifrån vad folk är beredda att betala för varan, värdet kan då skifta beroende på tillgång och efterfrågan. Men så räknar vi ju inte med människor, vi är inte utbytbara varor.
Så tillbaks till frågan: vad betyder det då att alla är lika mycket värda? Och vem garanterar mitt människovärde?
Är det andra som garanterar mitt människovärde (staten?), eller har jag ett inneboende värde oavsett hur andra värderar mig? Vem har i så fatt gett mig min värd? Räknar man med Gud kan man alltid säga att det är han som gör det, inför Gud har vi alla samma värde. Tror man inte på Gud måste man säga att vi inför varandra är lika mycket värda. Fast det vet vi ju att det inte är sant. Våra närmaste som vi älskar är mer värda för oss än människor som vi inte känner.
Men som jag antydde är det endast i den svenska översättningen som det står att vi är lika i värde. I det engelska originalet står det: "All human beings are born free and equal in dignity and rights." Ordet dignity har man alltså översatt med värde. Men egentligen betyder det ju värdighet. Det är ordet value som betyder värde.
Skillnaden mellan värdighet och värde är inte oväsentlig. Värdighet är ett bättre ord, det är inte kopplat till ekonomi på samma sätt. Även fattiga människor kan ha kvar sin värdighet.
Värdighet är inte bara något som ges mig utifrån, jag måste också själv i någon mån stå upp för min värdighet. Medan värde är något som bestäms av andra, är värdighet något som jag bestämmer själv.
I praktiken är vi inte lika i värde oavsett hur mycket vi säger detta. Inte för varandra, då vi värderar de vi älskar högre. Inte för arbetsgivaren som betalar olika lön beroende på hur produktiva vi är. Inte för staten som drar in mer skatt från vissa. Inte för Migrationsverket som låter vissa invandrare stanna men inte andra.
Istället för att tala om värde borde vi alltså återgå till som det faktiskt står i originalet: värdighet. Värdighet handlar om hur vi bemöter varandra, och vi kan alla ge varandra ett värdigt bemötande även om vi är olika mycket värda för varandra. Framförallt handlar värdighet om hur jag behandlar mig själv.
En människas värdighet kan inte omsättas i pengar. Vi är inte utbytbara som vi hade varit om vi vore lika i värde. En människas värdighet finns inom henne eftersom hon är skapad av Gud, och vi har i uppdrag att leva upp till detta.
måndag 1 juni 2015
Vägs ände för välfärdssamhället.
Har vi kommit till en punkt där vi kan säga att migrationen har havererat? Kan vi konstatera att Migrationsverket helt enkelt inte klarar av att lösa sin uppgift? När unga människor blir utplacerade i en sparsamt möblerad lägenhet i en liten by på landet, med högst begränsade bussförbindelser. Och där ska de sitta utan möjlighet att göra något i 10-11 månader. Då först får de sin första intervju och processen om de ska få stanna eller inte kan börja! Jag har talat med dem som är chockade över att det fungerar så här i Sverige, uppenbarligen var det inte detta de hade väntat sig.
Ändå ser jag ingen större debatt, fortfarande sitter vi fast i en situation där folk tassar på tå och ängsligt väger sina ord. Samtidigt har de som självmant tagit på sig uppgiften att bevaka så att inga "SD-förslag" kommer från andra partier, aldrig några egna lösningar. Om inte problemen förnekas rakt av kan de möjligen i svepande ordalag gå med på att integrationen behöver bli bättre. Men aldrig att man själv bidrar med konkreta funderingar om hur.
Själv har jag naturligtvis mina funderingar. Proppen är egentligen inte Migrationsverket, även om mycket skulle kunna göras bättre där. Men om bara de som redan har fått asyl kommer vidare skulle Migrationsverket få större utrymme.
Det är många som kommer hit som flyr undan krig. Men det kommer också många som helt enkelt bara söker ett bättre liv. De tar vi inte emot. (Eller rättare sagt, vi tar först emot dem, låter dem vänta på besked i något år, sen slänger vi ut dem.) Människor från Kosovo blir rutinmässigt hanterade på det här sättet.
Ändå är den adekvata frågan: varför är det okej att fly från krig men inte från fattigdom?
Sverige har idag en extremt omfattande välfärd som riktar sig till alla oavsett om de behöver den eller inte. Det ligger tusentals enskilda beslut bakom skapandet av dagens system och i varje enskilt beslut har det varit lättare att säga ja än nej. Det är alltid lättare att vara snäll, att inte ställa krav och i varje enskilt fall har eventuellt negativa konsekvenser inte synts. Men idag när hundratusen människor per år kommer hit och söker asyl accentueras de konsekvenserna.
DN hade ett reportage om skuggsamhället som finns mitt ibland oss; invandrare som kommer hit men inte får stanna, väljer i många fall att stanna ändå. De blir hänvisade till en tillvaro utan för samhället och kan få arbeta långa arbetspass för 19 kr i timmen. Ändå kom artikeln inte in på varför det blivit så här.
Det man inte vill prata om är att vårt välfärdssamhälle har blivit ett hinder, en mekanism som stänger ute människor och försvårar integration. Den är ett hinder både för dem som flyr från krig och förföljelser eller bara söker ett bättre liv. Vårt välfärdssamhälle skapar skuggsamhället.
Det är kanske därför det är svårt att tala om det, välfärd handlar ju om att vilja väl och inte kan väl vår vilja att värna de svaga bli något som stänger ute just dem?
Att vara god har till exempel blivit liktydigt med att vilja minska klyftorna i samhället. Något argument för detta behövs inte.
Men att inkomstklyftorna ökat är en sanning med modifikation, det handlar om en ytterst liten elit som dragit ifrån. För den stora överväldigande majoriteten är problemet inte för stora löneskillnader utan för små. En ökad lönespridning, både uppåt och nedåt skulle skapa en mer flexibel arbetsmarknad. En människa som inte tillåts ta ett arbete till en lön som motsvarar dennes produktivitet blir hänvisad till arbetslöshet eller meningslösa arbetsmarknadsåtgärder. Eller till skuggsamhället. Vår goda vilja att ingen ska behöva arbeta under kollektivavtalen leder till att människor tvingas ta illegala jobb för 19 kronor i timmen istället.
Det som gör saken svår att tala om är just detta: vår goda vilja. Indignationen blir väl aldrig större när man får höra att ens bidrag inte är efterfrågad: "Men jag vill ju bara hjälpa till!" Det finns ingen som kan vara så mästrande som en person som vill väl.
Vi har haft och har en omhändertagande attityd till invandrare som kommer hit, och det är just denna attityd som är problemet. Människor av god vilja är ofta blockerade mot att kunna se med kritiska ögon på sina egna förslag.
En av dem som funderar på hur vi kan reformera får välfärd är Niklas Svanlindh. Hans tankegångar ligger i linje med hur jag själv tänker: grundtrygghet som är tillräckligt hög att leva på men inte så hög att det minskar incitamenten att söka jobb. Sen får de som vill skaffa egna försäkringar eller en sparad buffert på banken.
Jobb och bostäder. Det är detta som fattas för att invandring och integration ska flyta på. Är det en tillfällighet att just jobb och bostäder är de mest genomsocialiserade områdena i vårt land? Vägrar vi ta debatten är enda alternativet att kraftigt minska invandringen.
Jag menar alltså att de som inte vill genomföra nödvändiga förändringar i vår välfärdspolitik m.m. också borde vara hederliga och tala om hur de vill minska invandringen.
Ändå ser jag ingen större debatt, fortfarande sitter vi fast i en situation där folk tassar på tå och ängsligt väger sina ord. Samtidigt har de som självmant tagit på sig uppgiften att bevaka så att inga "SD-förslag" kommer från andra partier, aldrig några egna lösningar. Om inte problemen förnekas rakt av kan de möjligen i svepande ordalag gå med på att integrationen behöver bli bättre. Men aldrig att man själv bidrar med konkreta funderingar om hur.
Själv har jag naturligtvis mina funderingar. Proppen är egentligen inte Migrationsverket, även om mycket skulle kunna göras bättre där. Men om bara de som redan har fått asyl kommer vidare skulle Migrationsverket få större utrymme.
Det är många som kommer hit som flyr undan krig. Men det kommer också många som helt enkelt bara söker ett bättre liv. De tar vi inte emot. (Eller rättare sagt, vi tar först emot dem, låter dem vänta på besked i något år, sen slänger vi ut dem.) Människor från Kosovo blir rutinmässigt hanterade på det här sättet.
Ändå är den adekvata frågan: varför är det okej att fly från krig men inte från fattigdom?
Sverige har idag en extremt omfattande välfärd som riktar sig till alla oavsett om de behöver den eller inte. Det ligger tusentals enskilda beslut bakom skapandet av dagens system och i varje enskilt beslut har det varit lättare att säga ja än nej. Det är alltid lättare att vara snäll, att inte ställa krav och i varje enskilt fall har eventuellt negativa konsekvenser inte synts. Men idag när hundratusen människor per år kommer hit och söker asyl accentueras de konsekvenserna.
DN hade ett reportage om skuggsamhället som finns mitt ibland oss; invandrare som kommer hit men inte får stanna, väljer i många fall att stanna ändå. De blir hänvisade till en tillvaro utan för samhället och kan få arbeta långa arbetspass för 19 kr i timmen. Ändå kom artikeln inte in på varför det blivit så här.
Det man inte vill prata om är att vårt välfärdssamhälle har blivit ett hinder, en mekanism som stänger ute människor och försvårar integration. Den är ett hinder både för dem som flyr från krig och förföljelser eller bara söker ett bättre liv. Vårt välfärdssamhälle skapar skuggsamhället.
Det är kanske därför det är svårt att tala om det, välfärd handlar ju om att vilja väl och inte kan väl vår vilja att värna de svaga bli något som stänger ute just dem?
Att vara god har till exempel blivit liktydigt med att vilja minska klyftorna i samhället. Något argument för detta behövs inte.
Men att inkomstklyftorna ökat är en sanning med modifikation, det handlar om en ytterst liten elit som dragit ifrån. För den stora överväldigande majoriteten är problemet inte för stora löneskillnader utan för små. En ökad lönespridning, både uppåt och nedåt skulle skapa en mer flexibel arbetsmarknad. En människa som inte tillåts ta ett arbete till en lön som motsvarar dennes produktivitet blir hänvisad till arbetslöshet eller meningslösa arbetsmarknadsåtgärder. Eller till skuggsamhället. Vår goda vilja att ingen ska behöva arbeta under kollektivavtalen leder till att människor tvingas ta illegala jobb för 19 kronor i timmen istället.
Det som gör saken svår att tala om är just detta: vår goda vilja. Indignationen blir väl aldrig större när man får höra att ens bidrag inte är efterfrågad: "Men jag vill ju bara hjälpa till!" Det finns ingen som kan vara så mästrande som en person som vill väl.
Vi har haft och har en omhändertagande attityd till invandrare som kommer hit, och det är just denna attityd som är problemet. Människor av god vilja är ofta blockerade mot att kunna se med kritiska ögon på sina egna förslag.
En av dem som funderar på hur vi kan reformera får välfärd är Niklas Svanlindh. Hans tankegångar ligger i linje med hur jag själv tänker: grundtrygghet som är tillräckligt hög att leva på men inte så hög att det minskar incitamenten att söka jobb. Sen får de som vill skaffa egna försäkringar eller en sparad buffert på banken.
Jobb och bostäder. Det är detta som fattas för att invandring och integration ska flyta på. Är det en tillfällighet att just jobb och bostäder är de mest genomsocialiserade områdena i vårt land? Vägrar vi ta debatten är enda alternativet att kraftigt minska invandringen.
Jag menar alltså att de som inte vill genomföra nödvändiga förändringar i vår välfärdspolitik m.m. också borde vara hederliga och tala om hur de vill minska invandringen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)