Julen 1914

För 100 år sedan hade vi brinnande krig i Europa, det hade pågått i flera månader när julen 1914 närmade sig. Då skulle en märklig händelse inträffa mitt i ingenmansland mellan skyttegravarna. Det finns inte dokumenterat i de officiella historieskrivningarna och det var först på 80-talet som det bekräftades av ögonvittnen att det verkligen inträffat.

Soldater på bägge sidor hade blivit lovade en snabb seger och att man skulle få komma hem före jul. Men istället så körde kriget fast i skyttegravarna som sträckte sig miltals längs gränsen. Där nere i leran, bland råttor och ohyra och med de döda kamraterna liggande kvar på remsan mellan linjerna, efter desperata stormningsförsök, försökte man trots allt få lite julstämning.
Det var tyskar, fransmän, skottar och belgare och snart sjöngs det julsånger på olika språk. Och det var inga problem för dem att höra varandra, remsan kunde vara så smal som 60 meter på sina ställen.

Filmen Fiendeland handlar om denna händelse. En tysk som var tenor i det civila kliver plötsligt upp, fullt synlig och sjunger Stilla natt ackompanjerade av en skotsk säckpipa. Ingenting hände och efter en stund mötte befäl upp från respektive sida och man kommer överens om vapenstillestånd denna heliga natt. Soldater kliver också upp, först försiktigt och trevande men så möttes de mitt i ingenmansland.

Bara dagar tidigare hade de gjort allt för att ha ihjäl varandra och nu firade de jul tillsammans! Det här pågick hela julhelgen, man spelade fotboll, bytte varor och adresser med varandra. Högre befäl som fått nys om vad som pågick försökte förgäves att få dem att börja strida. Först i mitten av januari kom striderna igång igen efter att man omplacerat en mängd soldater på bägge sidor.

Den här händelsen väcker mycket tankar. Krig är sällan den enskilde soldatens vilja, ofta är det något som påtvingats dem utifrån. Och så denna trotsiga tillit. Månader av skyttegravskrig och demoniserande av fienden hade inte lyckats ta död på tilliten till andra, att de är människor precis som vi. Det kan vara värt att påminna om denna händelse för 100 år sedan när vi nu tycks gå mot en oroligare värld.

Jämlikhet och avundsjuka

Jag såg om filmen Enemy of the Gates, som handlar om krypskyttar i krigets Stalingrad 1942. Commisar Danilov, en politisk officer hängiven den kommunistiska ideologin, inleder en stark vänskap med prickskytten Vassilij Zajtzev. Men båda är förälskade i samma kvinna: Tania.
Mot slutet av filmen håller Danilov en monolog, strax innan han offrar sig själv för sin vän:

"Jag har varit en sådan idiot Vassilij. Människan är som hon är. Det finns ingen ny människa. Vi har kämpat för att skapa ett jämlikt samhälle utan avundsjuka. Men det finns alltid något att avundas. Ett leende, en vänskap. Nåt du inte har men vill skaffa dig. I denna värld, även den sovjetiska, kommer det alltid finnas rika och fattiga. Begåvade. Obegåvade. De med tur i kärlek. De med otur i kärlek."

Monologen fångar det hopplösa i socialismen. Genom att jämna ut rikedom och inkomster till ett minimum hoppas man utrota avundsjukan. Men det enda man gör är att angripa symptomen istället för att gå till roten med problemet. Avundsjukan finns kvar även i ett samhälle med hundraprocentig ekonomisk jämlikhet, den flyttar bara över till andra områden. Försöken att utrota avundsjuka genom att utrota alla anledningar till avund leder snart till ett totalitärt och ondskefullt samhälle där alla ska stöpas i samma form och ingen får sticka ut.

Medan liberala marknadsekonomer i första hand vill utrota fattigdom utan att bekymra sig så mycket över de rika, är man i den socialistiska vänstern mer upptagen med att minska inkomstklyftor. Det är alltså klyftorna i sig som är problemet, inte fattigdomen. Om alla är lika fattiga finns det ingen att avundas. Tror man. Men som Danilov insåg: avunden finns kvar, den tar sig bara andra uttryck.

De två sista buden börjar med "Du skall inte ha begär...". Med modern svenska skulle man kunna översätta: "Du skall inte vara avundsjuk". Roten till problemet är att människan är som hon är. Fallen i synd. Lösningen är inte socialism utan att vi alla omvänder oss. Genom dopet och omvändelsen till Kristus, kan vi trots Danilovs insikt, bli nya människor.

Tvåminuters-hatet

Georges Orwells roman 1984 handlar om ett totalitärt samhälle där eliten styr allt. Till och med människors språk och tankar. Sanningsministeriet, där huvudpersonen Winston Smith tjänstgör, kontrollerar alla nyheter och all information och censurerar det som inte är godkänt.

Men på en punkt tillät man ändå propaganda mot partielitens läror. Varje dag fick nämligen folkfienden Emmanuel Goldstein komma till tals på TV-skärmarna. På de olika arbetsplatserna samlades man vid ett givet klockslag för att ta del av "tvåminuters-hatet". Goldstein, en förrädare i partielitens ögon, dök då upp i rutan och började tala om yttrandefrihet, tryckfrihet, församlingsfrihet och tankefrihet.
Men det dröjer inte många sekunder förrän publiken på en given signal började vissla och bua. På olika sätt visade man sin avsky mot den gamle mannen, stampande i golvet, ropade: "As! As! As!" Efter ca 30 sekunders hade hatet nått sin höjdpunkt och det gick inte längre att höra vad han sa. Folk öste ut sin avsky så att de blev röda i ansiktet. Winston kände till att börja med sympati med mannen men rycktes obönhörligt med av massans raseri och hat. Ingen vågade framstå som misstänkt genom att vara neutral.

Man skulle kunna säga att det rådde yttrandefrihet. Den främste förrädaren fick ju komma till tals dag efter dag och utlägga sina läror. Men exemplet från romanen visar att det inte räcker med en paragraf i lagboken för att verklig yttrandefrihet ska råda. Vi behöver också lyssna och visa varandra respekt. Inte komma med invektiv, medvetet missförstå eller tysta vår motståndare i en våg av hat.

1984 är en mycket träffsäker framtidsskildring även om saker och ting är dragna till sin spets. Tvåminutershatet fyllde en viktig funktion, det gemensamma hatet mot en inbillad fiende förenade människorna och sopade bort alla tvivel. Hatet fungerade självrättfärdigande.

Jag undrar om vi inte hittar en motsvarighet i dagens twitterstorm. När till exempel Marcus Birro konstaterade att världens terrorism har Islam som en gemensam faktor drabbades han av tvåminutershatet. På kort tid vällde en väg av avsky mot honom genom etern i form av twitter. Psykologin är enkel: det gäller att snabbt markera mot den förhatlige för att inte några av de egna kan misstänka en för att hålla med. Man förenas i sin gemensamma indignation.

Vi ser hur samhällsdebatten blir mindre och mindre saklig. Man försöker vinna debatter genom att kleta invektiv på sina meningsmotståndare. Till exempel kan man kalla SD fascister och med fascister behöver man ju inte debattera. Det räcker att hata dem.
Winston och hans medfränder i 1984 levde i ett samhälle de själva inte valt. Tankeförbudet var påtvingat på dem utifrån. Men ett liknande samhälle kan vi skapa själva, helt frivilligt. Det räcker med att vi vägrar att lyssna på vår meningsmotståndare, inte bemöter honom sakligt utan associerar honom med olika förhatliga element. Genom att döda varje försök till ett samtal skapar vi vårt eget tankeförbud.

Barnet som fryser

När den heliga Birgitta var i Betlehem på en pilgrimsfärd och besökte födelsekyrkan fick hon en av sina mest berömda uppenbarelser: den om Jesus födelse. När man läser den uppenbarelsen förstår man att det är en kvinna som själv fött barn som skriver. Kanske är det därför som just hon fick uppenbarelsen, eftersom hon bättre än någon man kan förstå vad som skedde. Ingen annan har beskrivit Jesusbarnets sårbarhet och utsatthet som hon gjorde.

 Heliga Birgittas vision i födelsegrottan i Betlehem 1372
målad av Niccolò di Tommaso

Birgitta ser hur jungfrun tillsammans med en gammal man kom in i grottan som de hade fått som härbärge. Med sig hade de oxen och åsnan som de band vid krubban. Eftersom Josef gick ut strax innan själva födelsen så var det djuren som var de första att bevittna det nyfödda Jesusbarnet. Vidare, berättar Birgitta, så tog Maria fram två linneplagg och två ylleplagg att linda barnet med, barnkläder som ingen använt förut och som Maria hade gjort i ordning i förväg.

Före denna uppenbarelse så hade man i konsten avbildat jungfru Maria liggande i en säng när hon födde. Men när nyheten om Birgittas syn nådde ut så började man istället måla händelsen som Birgitta hade sett det: en knäböjande Maria med huvudet lyft mot himlen i tillbedjan. Och sen låg barnet där, naket direkt på marken framför Maria. Och Birgitta skriver. ”Då började gossen gråta och skälvde för kölden och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut armarna mot modern”.

Det var vad hon såg i sin uppenbarelse. Ett naket barn som ligger på den hårda marken. Och han fryser. Det är så Gud kommer till oss, sårbar och utsatt. Gud ligger på marken och fryser. Och han sträcker sina armar mot dig, vädjar om värme och omsorger.
Att Gud gör sig så här beroende av oss och våra omsorger hör till det största mysteriet av alla. Budskapet vid jul är att Gud inte kommer med makt och härlighet, utan som fattig, liten och utsatt. Bara så har han lättast att väcka vår kärlek, vår tillgivenhet och vår tro. Hade han kommit med pompa och ståt så hade han väckt andra saker hos oss: beundran, fascination, kanske fruktan. Men knappast tro och kärlek.

Gud blir människa för att söka efter oss när vi gick bort ifrån honom, han klev ner på vår nivå, han blev en av oss. Ja, han valde den nedersta platsen i hierarkin när han föddes under enklast tänkbara omständigheter.
Hela händelsen skedde också i skymundan. Utanför världens blickar. Den viktigaste händelsen i historien gick mänskligheten obemärkt förbi! Det var egentligen bara fyra personer som visste om det i förväg. Josef och Maria, och så Elisabeth och Sakarias. Och själva födelsen var det alltså bara oxen och åsnan som bevittnade.
Julens budskap är att Gud kommer till oss, fattig, enkel och sårbar. Han blir ett litet barn, ett naket barn som ligger på den hårda marken och fryser. Som sträcker sina armar mot dig. Som sen ligger lindad i en krubba, där du inbjuds att falla ned i tillbedjan. Den Gud som är värd vår tillbedjan gör sig själv beroende av dig och mig.

Publicerad i Till Liv nr 12 2014

Spara eller slösa?

Många av oss, om vi inte är allt för unga, minns säkert som barn serien Spara och Slösa, publicerad i Lyckoslanten. Serien handlar om två flickor där Slösa är den som kastar bort sina pengar på nöjen och konsumtion medan Spara istället sparar sina pengar. Spara kan därmed unna sig något fint som hon vill ha i slutändan, vilket inte Slösa kan.

Tyvärr verkar det som om dagens politiker har glömt serien. De senaste decenniernas politik har gått ut på en sak: att på olika sätt försöka få oss att slösa så mycket som möjligt och spara så lite som möjligt. Ta bara det faktum att du när du sparar pengar så måste du skatta för räntan du får i avkastning, men när du lånar är det tvärtom: den ränta du betalar får du dra från skatten. Det sänder naturligtvis mycket tydliga signaler till svenska folket: spara inte, låna istället. (Samma signaler som den absurt låga räntan sänder.) Så har vi också blivit bland de mest belånade i hela Europa. Även om svenska staten har ordning på sina finanser är svenska folket fattigt, om man räknar tillgångar minus skulder.

Det senaste nu är att avdragsrätten för pensionssparandet  ska försvinna. Hittills har man kunnat dra 12000:- per år från skatten när man sparar till pensionen. Inte så mycket men ändå. Väljer man att fortsätta pensionsspara nu måste man i praktiken skatta flera gånger om på samma pengar, vilket självfallet medför att det privata pensionssparandet kommer minska. Istället ska vi alltså lita på att staten ordnar våra pensioner när pensionsdagen kommer?

Vad är det som driver politiker att till varje pris hindra oss från att spara? Kan det bero på att människor med en sparad slant på banken blir mindre beroende av det allmänna, det vill säga politikerna själva. Med pengar på banken sker det en maktförskjutning till vanligt folk. Det finns en ryggmärgsreflex hos många politiker att de vet bäst hur våra pengar ska användas, därför pensionssparar staten åt oss istället för att vi ska betros att själva göra det.

Anne Wibble blev på sin tid hånad när hon framförde att målet för varje arbetande svensk borde vara att ha en årslön på banken. Ändå har hon naturligtvis rätt: vi skulle få en mycket sundare ekonomi under sådana förhållande. Konjunkturerna skulle inte svänga lika kraftigt, risken för bostadsbubblor skulle inte vara lika stor: med pengar på banken behöver folk inte paniksälja om räntan stiger några procent. Att ta ansvar för sin privata ekonomi är att ta ansvar för hela samhällsekonomin.

Dagens tillväxt är till stor del konsumtionsdriven. Det är inte fel med tillväxt men det hade varit mer långsiktigt hållbart om den varit investeringsdriven. Men då måste folk börja spara så att det finns pengar att investera!
Det finns undersökningar som visar att med hundratusen på banken ökar benägenheten att starta ett eget företag betydligt. Med pengar på banken vågar man ta risker och det är den typen av riskvilliga entreprenörer som vi behöver.

I decennier har vi fostrats till att bli spendersamma istället för sparsamma. Det beror till stor del på politikers kontrollbehov och förakt mot människor som vill bygga upp en förmögenhet. (Samtidigt har det i Sverige alltid varit helt okej att ärva sin förmögenhet.) Där behöver vi tänka om ifall vi vill ha en stabil och sund ekonomi i framtiden, både privat och samhällsekonomiskt. Och då måste signalerna från statsmakten ändras.