Vems ärende går Uppdrag granskning?

Jag såg Uppdrag granskning i efterhand på SVTplay ett program som har väckt starka reaktioner. En reporter som låtsas kämpa med sin homosexualitet har sökt upp präster för att testa om de skulle vara  beredda att försöka "bota" honom. Enligt vad som sades i programmet hade de kontaktat 12 präster varav de haft samtal med 9 men det var bara 4 som hängdes ut.

Innan jag fortsätter vill jag säga att jag på många sätt uppskattar Janne Josefsson och UG. Josefsson är en av få svenska journalister med ryggrad som vågar gå emot det rådande politiska etablissemanget. I tidigare reportage har han satt fingret på myten om barnfattigdom i Sverige, avslöjat våldsvänstern och genom dold inspelning har vi fått höra att imamer tycker att kvinnor ska tåla lite aga från sina män. Ytterst få journalister skulle vara beredda att göra liknande reportage, därför behövs Janne Josefsson.

Att däremot försöka sätta dit konservativa präster i Svenska kyrkan är väldigt politiskt korrekt. Hur lyckades man då med detta? Syftet var att ta reda på om det bedrivs någon liknande verksamhet i Sverige som Exodus International i USA gör, en organisation där man försöker "bota" homosexuella som önskar detta. Efter programmet kan vi lugnt konstatera att något sådant inte förekommer i Sverige, åtminstone lyckade inte UG avslöja något av vikt.
Det visades ju också att när teamet i efterhand konfronterar prästerna tar de mer upp deras terapeutiska frågor om övergrepp i barndomen. En präst (som inte är utbildad terapeut) ska naturligtvis inte bedriva den sortens samtal inom själavårdens ram. Men det vi fick se i tv-rutan var 3-4 meningar av den ena parten; vi hörde bara prästens svar, inte journalistens frågor. Vi vet ingenting om helheten av samtalet: hur länge pågick det, var det journalisten som drev samtalet, kastade han ut antydningar som prästen tog upp etc.
En sak kan vi vara säkra på: hade någon av prästerna sagt något mer tydligt om att "bota" homosexualitet eller liknande hade det garanterat tagits med i programmet. Allt man fick fram var alltså 3-4 meningar som ryckta ur sitt sammanhang kanske inte borde ha sagts. Detta utifrån ett eller flera samtal med sammanlagt 9 präster, vi får alltså föreställa oss att UG förmodligen har över 10 timmars bandade samtal i sitt arkiv.

Bytet var alltså synnerligen magert, ändå sänder man programmet. Borde man inte efter slutförd granskning konstatera att eftersom det inte förekommer någon Exodus-verksamhet i Svenska kyrkan lägger vi ner. Eller hade man redan bestämt sig vad resultatet skulle bli så att man körde på, även när det inte blev vad man förväntade sig?

Program som UG behövs för att avslöja makten, men dessa präster har inte mycket makt eller inflytande. Svenska kyrkan är ingen myndighet, det är en frivillig organisation som man kan gå ur om man vill. Man är inte tvungen att söka upp präster för samtal och själavård, och gör man det men inte är nöjd med det som sägs kan man resa sig och gå. Efter programmet lämnas tittaren med frågan vad som egentligen avslöjades och vad syftet var med detta?

Obama och svensk skolpolitik

Bland svenska politiker finns en tendens att möta varje problem med mer resurser. Vi ser det inte minst i skolpolitiken. Vad gör man när skolan gör dåliga resultat? Tillför mer pengar! Anställer fler lärare! Alltså: mer av samma! Det här visar politikernas oförmåga att tänka utanför boxen. 

Det kan vara på sin plats att påpeka att Sverige i internationellt perspektiv redan har små klasser och är bland de länder i världen som satsar mest pengar per elev. Ändå blir ryggmärgsreflexen att vi har för få lärare och det behövs mer pengar. Politikerna, till och med Jan Björklund, saknar kurage att säga som det är: vi har inte för få lärare vi har för dåliga lärare.

Det borde inte behöva vara kontroversiellt att säga det eftersom vi de senaste 10-15 åren inte har haft full intagning på lärarhögskolan. Även mindre begåvade studenter har därför blivit antagna, studenter som kanske inte kunnat komma in någon annanstans.

När det gäller lärare som är 35 år eller yngre kan vi därför inte ta för givet att de har erforderlig kompetens. Jag säger inte att alla saknar det, jag säger att man inte kan utgå från det. (Och när jag tagit del av vissa yngre lärares inställning från barnens skola så kan man uppleva att det ligger något i det.)

Men detta problem möter man alltså nu med att man ska anställa fler lärare! Vad sker då med den genomsnittliga kompetensnivån? Vad sker med lönenivån som alla är överens om är för låg? De lösningar som samtliga partier, från vänster till höger, kommer med förvärrar ju problemen! Man borde istället minska platserna på lärarhögskolorna så att vi verkligen får den högre status för lärarna som vi önskar.

2009 lanserade Obama en utbildningsreform som kallas Race to the Top. Utgångspunkten för reformen är att det inte finns en väg till en god utbildning och det är inget som kan förändras uppifrån. Istället har Obama lanserat en tävling där de delstater som bäst lyckas uppfylla olika kriterier får mer pengar. Man kan naturligtvis inte kopiera ett amerikanskt koncept rakt av och tro att det ska fungera i Sverige, men man borde åtminstone studera det och lyfta in det i den svenska debatten.

Antagligen är själva grundidén, att man belönar de duktiga, alldeles för kontroversiell i Sverige. Här gör man det motsatta: skolor men sämre resultat får mer pengar. Risken med det är att det blir kontraproduktivt, för hur motiverad blir den skolledning att försöka förbättra resultaten om de vet att extrapengarna ryker om de lyckas. (De är för övrigt av samma skäl som inte heller ulandsbistånd fungerar.)

Kanske politikerna behöver inse att de inte kan lösa skolans problem och att det inte finns en väg eller metod för ett bättre skola. Därför behöver man hellre skapa incitament för skolorna att självständigt söka efter vägar till bättre resultat och belöna de som lyckas.

Till försvar för yttrandefriheten

Grundläggande i en demokrati är rätten att bilda opinion, hålla torgmöten och dela ut flygblad. Kort sagt: allt det som vi sammanfattar i begreppet yttrandefrihet. Yttrandefriheten är helt odramatisk så länge det handlar om saker som vi är överens om, det är ingen stor sak att försvara allas rätt till sina åsikter under sådana omständigheter.
Nej, testet på vår yttrandefrihet gäller saker där vi inte är överens, åsikter som vi avskyr och kanske till och med betraktar som farliga. Det är där som vår bekännelse till yttrandefriheten prövas.

Jag kan konstatera att i Sverige, idag, så är det många som inte består provet. Sverigedemokraterna och Jimmy Åkesson möts på plats efter plats med vuvuzelor, talkörer och allmänt oväsen. Reklamkampanjer släcks ner i biografer och "brevbärare mot rasism" slänger deras valutskick. Och då har jag inte nämnt de rena våldsaktioner som riktats mot dem och som Uppdrag granskning har visat oss bilder på med avsnittet Det goda våldet.
De som står för detta oskick begriper förmodligen inte att det är de som är de intoleranta. Tolerans handlar som bekant att man tolererar just det man inte gillar. Även den som står för något helt annat än vad jag tycker har rätt till sin åsikt.

Det frågan gäller nu är om vi ska ha en "demokrati" där den som skriker högst vinner? Eller ska vi bemöta våra meningsmotståndare med fakta och argument? Väljer man det förstnämnda kan man starkt misstänka att det beror på att man inte har några argument. Som det stod i marginalanteckningen i prästens predikan: "svag argumentering - höj rösten". Man kan ju undra hur de som ställer sig och tutar vid SD:s möten tror att de uppfattas?
Dessutom är det inget tvivel om att hela detta beteenden är kontraproduktivt, för självklart gynnas SD! De behöver ju inte ens argumentera för sina förslag, de vinner helt enkelt på walk-over.

När jag såg Uppdrag granskning så slog det mig hur beroende den så kallade antifascistiska rörelsen är av rasism och fascism. De är ju en anti-rörelse, de definierar sig själva utifrån en annan rörelse som de är emot men samtidigt beroende av. Förekomsten av dessa de andra är deras livsluft, det är därför de finns, åtminstone som antifascister.
Tänk tanken att all fascism och rasism försvann som i ett trollslag, vad skulle de göra då? Lägga ner verksamheten och gå hem? Eller skulle de vidga definitionerna och låta kampen fortsätta? Vi ska inte underskatt faran med det sistnämnda, rörelsen lever sitt eget liv och vill inte dö.

I Sverige är det hög tid att vi dammar av det gamla ordspråket som tillskrivs Voltaire: "Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att yttra dem." Det är just där toleransen och yttrandefriheten testas.

Rom - den eviga staden

Hemma igen efter en församlingsresa till Rom. Det har varit några intensiva dagar med mycket intryck. Och mycket roligt att gå guida en grupp nyfikna resenärer och få dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter av staden.
För mig har staden blivit något att återvända till. Det finns alltid mer att upptäcka och se. Och av det man redan känner till vill man se mer. Man ska inte underskatta igenkännandets glädje.

Rom är verkligen kontrasternas stad. Från den kaosartade trafikmiljön med sirener och tutande, avgaser och damm, slinker man in genom en kyrkport. Och med ens är man inne i en tyst och mäktig katedral med bedjande människor och tak och väggar dekorerade med underbar sakral konst. Det finns ingen stad som har så tätt med imponerande kyrkor som just Rom.

Det finns mycket fromhet som kan te sig ovanlig och främmande för en luthersk kristen. Mängden reliker som framhävs i de olika kyrkorna. Eller när man ser pilgrimer ta sig upp för de 28 trappstegen på Scala Santa på knä ett steg i taget. Samma trappa där Luther tröttnade efter halva och reste sig och gick upp istället. Hur ska man förhålla sig till det?
Vi kan nog bara konstatera vi har olika traditioner och vi ska akta oss för att döma varandra. Vi kanske genast börjar tänka att: hur kan man veta att det är äkta? Vad finns det för belägg för det? Och nej, det finns mycket som det råder stor tvekan om. Scala Santa, den heliga trappan till exempel. Det verkar vara en missuppfattning att den trappan skulle vara just den som Jesus gick upp för när han fördes till Pilatus. Men för de bedjande människorna spelar det nog mindre roll. Relikerna och finns där för deras tröst och hjälp, och kan de vara en hjälp i bön har det inte så stor betydelse om de är äkta.

Att Kristi kyrka är en världsvid kyrka framkommer nog aldrig så tydligt som vid den påvliga audiensen. 100 000 människor från hela världen är samlade för att se och lyssna till Petrus efterträdare, biskopen av Rom. Den heliga stolen är världens äldsta ämbete och att den fortfarande finns kvar är ett vittnesbörd i sig. Under historiens gång har det funnits så många tillfällen då påvesuccessionen borde ha upphört, både av inre skäl på grund av påvarnas omoral, som av yttre hot. Men påveämbetet i sig har varit mer seglivat än enskilda personer som för tillfället har haft det.

Rom är en stad att återkomma till. Man blir aldrig färdig. Å andra behöver man inte stressa för att se "allt" när man är där. Lite får man spara till nästa gång.

Mainstream-kyrkan

I politiken har det uppstått en gemensam strategi där det gäller att säga så lite som möjligt, framförallt när det gäller kontroversiella ämnen, där säger man inget alls. Man är mer rädd för att stöta bort eventuella väljare än man vågar satsa på att dra till sig nya. Ängslighet råder och åsiktskorridoren blir allt smalare. Följden blir att skillnaderna mellan partierna blir allt mindre och folk vet knappt vad de står för längre.

Tyvärr ser jag samma fenomen inom Svenska kyrkan. Vi har inga väljare att stöta bort men det finns många presumtiva utträden. Många går och funderar på att gå ur kyrkan under flera år utan att det blir av och för den gruppen är de väldigt lite som ska till för att de ska göra slag i saken. Alltså gäller det att inte stöta sig med dem.
Vi har alltså fått en situation där det gäller att ligga så lågt som möjligt och sopa allt anstötligt under mattan. I mötet med människor som söker upp kyrkan för dop, vigsel eller begravning så är man så tillmötesgående som möjligt. Man anpassar sig så långt det går efter folks önskemål för "kunden" har ju alltid rätt.

Tyvärr gäller detta inte bara när det gäller frågor av praktiskt natur utan mer och mer även när det gäller själva innehållet av tron. Detta innebär att människor inte får en sann bild av vad kristen tro är.
Så om folk tror att kristendom handlar om att vara snälla mot varandra och kyrkan ska vara en öppen kravlös famn mot allt och alla så där i största allmänhet, ja då är det kanske inte deras fel. Vi talar om nåd men inte synd, fast då blir det ju meningslöst att tala om nåd, så det gör vi inte heller. Vi låter helt enkelt bli att tala om för folk vad kristen tro är, för tänk om de inte gillar budskapet. Av rädsla att folk ska säga nej, ger vi dem inte heller chansen att säga ja!

Här har kyrkan ett stort ansvar, genom att släta ut det kristna budskapet till ett allmänt kärleksbudskap så undanhåller man möjligheten för människor att verkligen avgöra sig för Jesus och följa honom. Man kan inte skuldbelägga dem: de har ju bara tagit till sig det som kyrkan sagt dem: "döp dina barn och var allmänt hygglig så är du en god kristen".

Men strategin att inte säga något kan slå tillbaka: det kan gå upp för människor att vi inget säger eftersom vi inget har att säga! Kopplar vi bort synd och nåd, Jesus försoningsoffer och andra komplicerade saker står vi svarslösa inför frågorna: varför Jesus, varför bibeln, varför kristendom? Att vi ska älska varandra behöver man inte vara kristen för att förstå.
Men risken är att när folk genomskådar oss kommer de stora avhoppen. Då kan strategin att ligga lågt slå tillbaka mot oss själva. I likhet med de partier som balanserar kring 4-procentspärren blir det då försent att verkligen profilera sig och våga ha ett tydligt budskap. Åtminstone försent om man fortfarande vill vara en bred kyrka som betyder något för människor och deras liv.

Fascister, nazister och kommunister

I Jönköping demonstrerar Svenskarnas parti och kyrkor och mer eller mindre extrema motdemonstranter gör gemensam sak och protesterar. Inget fel i det. Svenskarnas parti har grundlagstadgad rätt att demonstrera men vi andra har naturligtvis samma rätt att protestera.
Exemplet i Jönköping visar hur vi har en hög beredskap mot fascismen och nazismen i Sverige. Däremot finns det ytterligare en totalitär ideologi där vi har en betydligt mer överslätande attityd: kommunismen. Det visas ju inte minst i Jönköping när till exempel AFA demonstrerar mot Svenskarnas parti, men det är inte på grund av AFA:s närvaro som kyrkklockorna ringer för fara, trots att det varit lika berättigat.

Kjell Albin Abrahamson beskriver i sin senaste bok, Låt mig få städa klart! hur det fortfarande finns de som kallar sig kommunister i vår riksdag. Abrahamsons bok är den uppgörelse med Vänsterpartiets kommunistiska förflutna som partiet självt aldrig har förmått göra.

Det som han hade kunnat utveckla mer i sin bok är likheterna mellan de tre ideologierna fascism, nazism och kommunism. Det framställs ju som om kommunismen vore längst till vänster och fascism/nazism längst till höger i den politiska skalan. I kombination med att marknadsekonomi framställs som "höger" så har man lyckats få det till kapitalismen skulle befinna sig på det sluttande planet mot fascism och nazism.

Det finns visst skillnader mellan fascism, nazism och kommunism men likheterna är större. Alla tre  är totalitära ideologier, det vill säga; det finns inget område i samhället dit ideologin inte når. Den angår allt och allt ses i ideologins raster. Målet är total kontroll av samhället och dess medborgare. (Jämför uttrycket "allt är politik" som välmenande socialdemokrater kan säga, men som de kanske skulle fundera ett varv till kring vad det egentligen innebär.)



I den totalitära ideologin är individen underordnad kollektivet. Människan finns till för statens skull och inte tvärtom. I linje med detta så förenas alla tre i sitt motstånd mot fri marknadsekonomi. Varken Hitler eller Mussolini var för privat äganderätt eller en fri marknad vilket inte är så konstigt. Hur skulle de kunna kontrollera människorna om de har fri etableringsrätt, fri kontraktsrätt och det råder fri handel och prissättning?
Utan en fri ekonomi (det vill säga kapitalism) kan inte människor på eget initiativ starta ett medieföretag, organisera en fackförening eller bygga en kyrka eftersom allt sådant till syvende och sist också kräver pengar och resurser. Om inte människor har makt över sin ekonomi är det inte så mycket det kan göra överhuvudtaget och därför kräver alla totalitära ideologier förstatligande av ekonomin.

Det finns naturligtvis skillnader. Inom fascismen skulle individen underordnas nationen (i Mussolinis Italien närmast romarriket), inom nazismen var det rasen, det gemensamma blodet som överskuggade allt. Och inom kommunismen hade detta ersatts med klassen, närmare bestämt arbetarklassen. Där är det klasshatet som ger näring åt ideologin.

Trots att kommunismen har långt mer blod på sina händer än nazismen, Hitler kom trots allt först på tredje plats efter Stalin och Mao som historiens värsta massmördare, så har fantasin att ursäkta och bortförklara kommunismens illdåd varit skrämmande stor. Vi kan ju bara fundera över det faktum att det faktiskt finns två partier i riksdagen med rötter i totalitära ideologier, men i debatten tycks det bara finnas ett. Vänsterpartiet borde givetvis bevakas och behandlas på samma sätt som Sverigedemokraterna.
Detta har delvis möjliggjorts genom att man har placerat dem på var sin sida på den politiska höger-vänsterskalan så att det ser ut som de som är "mest emot" Sverigedemokrater är Vänsterpartiet. Men vi bör se på fascism, nazism och kommunism som de tre systerideologier som de är och det är hög tid att öva upp vårt motstånd även mot kommunismen.