För alla som är intresserade av den kanske viktigaste samhällsfrågan som Sverige just nu står inför så rekommenderar jag läsning av det senaste numret av Neo, eller artikeln på nätet: Migränverket. Ganska skrämmande läsning om hur det fungerar på vårt snabbast växande statliga verk. Där råder helt enkelt rena vilda västern. Ärenden skyfflas igenom i högt tempo av handläggare som i många fall är nyanställda och saknar rutin. De sitter och lyssnar på berättelser och ska försöka bedöma vilka som är sanna. Många kan verka trovärdiga, tills nästa vecka då de får höra exakt samma berättelse av en ny asylsökande.
ID-handlingar är sällsyntheter. 72 % av alla som kommer från Syrien saknar pass. 98% av dem som kommer från Eritrea. Vilka ha medvetet slängt sitt pass för att man inte har rent mjöl i påsen? Vilka fick bara inte med sig det när de flydde? Ingen vet.
Det som bekymrar mig är att vi har skapat ett system som premierar de oärliga. De som är duktiga på att ljuga ihop en bra story får stanna. Och många som är ärliga med sin situation får avslag. Godtyckligheten är lag.
Ute i landet blir sen många asylsökande sittande i trånga lägenheter. Vi kan ju skryta med att Sverige öppnat sina gränser, men i praktiken släpper vi bara in dem i farstun, men stänger dörren till vardagsrummet.
Migrationsverkets lägenheter är sparsamt möblerade. När de bjuder på arabiskt kaffe har de inget bord att ställa koppen på. Det är i och för sig inget problem att ha det så. Några månader. Men problemet är när tillståndet permanentas. Många fastnar i ett moment 22. De har uppehållstillstånd men får inte börja på SFI förrän de har fått kommunplacering och egen lägenhet. Men vi har ju som bekant bostadsbrist i det här landet.
(När Svenska kyrkan nu ska satsa på flyktingboende angriper man därför problemet i fel ände, det råder ju inte brist på boende för nyanlända utan lägenheter för dem som fått uppehållstillstånd.)
För många innebär detta en krock med verkligheten. Sverige är väl en humanitär stormakt? Det är åtminstone det vi har intalat oss. Men svensk migrationspolitik är ett utmärkt exempel på att det inte räcker med den goda viljan. Att bara släppa in människor och tro att vi därmed har gjort vårt, är i längden inte särskilt barmhärtigt. Vi behöver också en plan och beredskap för hur vi hanterar utvecklingen.
Hur har vi hamnat här? För mig är det ingen tvekan om att den skeva debatten är ett stort problem. För många har asylinvandring blivit ett sätt att markera vilka goda och humana människor de är, (mest upprörd vinner) och så har debatten skuffats undan till sajter där den kanske inte är lika konstruktiv som den annars hade kunnat vara.
Att SD har gått från en liten grupp av öl-drickande skinheads till en maktfaktor i svensk politik har skett helt i onödan (det frustrerande är att nu är det försent, de är här för att stanna). De andra partierna har enbart sig själva att skylla. Många av dem som röstar på SD är inte emot invandring som sådan, de är emot vår invandringspolitik, vilket faktiskt är två helt olika saker. Oförmågan att kunna lyfta problem och svårigheter och föra en konstruktiv diskussion om detta har bäddat för SD.
Hur går vi då vidare? Som jag ser det finns det tre scenarior som vi kan välja:
1. Vi fortsätter som vi gjort hittills, sticker huvudet sanden och låtsas som det regnar när Migrationsverkets personal ropar på hjälp. Fler och fler asylsökande låter vi komma in utan att några verkningsfulla åtgärder görs för att integrera dem i samhället. De som försöker påtala problem stämplar vi ut som rasister och SD-anhängare. Resultat? Jimmy Åkesson blir statsminister 2018.
2. Det andra alternativet är att vi stramar åt invandringen till samman nivåer som Norge, Finland och Danmark, det vill säga en sänkning på i runda slängar 80 %. (När det gäller hur många Sverige tar emot jämfört med övriga skandinaviska länder, se till ex Merit Wagers blogg).
Det här scenariot är knappast politiskt möjligt, sju-klövern har målat in sig i ett hörn och de kan inte kan ändra sig nu.
Men frågan är också om det är praktiskt möjligt? Inte utan stort lidande för många i alla fall. Saken handlar ju inte om att de som kommer hit inte skulle sakna skyddsskäl. Saken handlar om att de kommer hit.
I princip har ju våra grannländer samma regler som vi när det gäller vilka som får stanna. Ändå är skillnader i antal så stora. Orsaken till det är "signalpolitik". Genom att t.ex. lova alla syrier permanent uppehållstillstånd utan individuell prövning så har vi signalerat till asylsökande att välja Sverige som förstahandsalternativ. Det är då inte så enkelt att ändra på det utan att många med skyddsbehov kommer i kläm.
3. Det tredje scenariot är att vi minskar kostnaderna per asylsökande. Om det nu är så att vi med nuvarande system inte kan ta emot så stora volymer, är då problemet "systemet" eller "volymerna"?
Människor som flyr undan krig har rätt att få asyl. Vi kan inte stänga dem ute.
Däremot är det ingen mänsklig rättighet att få de fördelar det innebär att vara svensk medborgare eller att få tillgång till allt det som Sverige har att erbjuda som land.
Staten Sverige är skyldig att ge människor asyl, inte svensk levnadsstandard.
Ett första steg hade varit att ombilda bidrag till lån. Till exempel får svenska studenter låna större delen till sitt uppehälle medan SFI-studenter får hela summan skattefritt. Här borde samma regler gälla. Man borde också diskutera föräldraförsäkring och andra försäkringssystem, vad ska gälla för de som inte är svenska medborgare?
Dessutom, när det tar upp till nio år för en utomeuropeisk invandrare att få jobb borde man diskutera arbetsmarknadsregler och ingångslöner. Om vi öppnade upp för enkla låglönejobb skulle många komma in i samhället betydligt snabbare. Dessutom skulle många jobb som nu exporterats till Kina kunna hämtas hem igen.
Det här är några frågor som borde diskuteras mer, särskilt av dem som säger sig vara för en generös asylmottagning. Om den ska vara uthållig över tiden måste den också vara ekonomisk hållbar. Vad gör vi till exempel om Ryssland genomför en storskalig invasion av Ukraina (och kanske Baltikum) med miljontals nya flyktingar som följd? Säger vi nej med hänvisning till att vårt system inte klarar fler? Eller släpper vi in dem även om de inte får samma levnadsnivå som de flesta i Sverige? Om alternativet för dessa är en massgrav tror jag valet är enkelt för dem.
lördag 22 november 2014
fredag 14 november 2014
Om samvetsfrihet
Ingen ska behöva tvingas agera mot sitt eget samvete. Att göra det är nedbrytande för ens inre människa. Jag har väldigt svårt att förstå varför det finns de som vill tvinga andra att kompromissa med sin egen övertygelse. Det gäller oavsett vad det handlar om men det måste gälla särskilt när det handlar om att utsläcka liv. Den ogenerösa inställningen som barnmorskan Ellinor Grimmark har mötts av är svår att förstå, rent praktiskt borde det inte vara något större problem att lösa.
Vi kan jämföra med den tid då vi hade allmän värnplikt för män. Ända sedan 1925 har möjligheten att välja vapenfri tjänst funnits. Och det är ju självklart: vi behöver ett militärt försvar men ingen ska för den skull tvingas döda mot sitt samvete. Jag tror att försvaret insåg ganska tidigt att soldater som bär vapen mot sin vilja är dåliga soldater, och det fanns hur som helst tillräckligt med folk som var beredda att genomgå en vapenutbildning.
På samma sätt finns det tillräckligt med folk inom sjukvården som är beredda att utföra aborter. De enstaka personer som vill vara barnmorskor men ändå avstå från just den sysslan kan inte vara så många att det skulle utgöra ett problem.
Så varför har vi accepterat samvetsfrihet inom försvaret men inte inom vården? Vill dessa som vill tvinga Ellinor Grimmark att utföra aborter också tvinga män att lära sig döda? (Under förutsättning att vi hade haft kvar den allmänna värnplikten, som för övrigt kanske kommer tillbaks.)
Att jag själv valde en tjänstgöring där det ingick att jag lärde mig döda, ledde inte på något vis att jag såg ner på vapenvägrarna. Tvärtom, jag hade en del diskussioner om saken men respekterade deras beslut och tog det för självklart att möjligheten att välja en vapenfri utbildning skulle finnas. Jag var trygg i min uppfattning och kände mig inte hotad av deras.
Så varför är samvetsfriheten inte självklar inom vården när det gäller abort? Kan det vara så att man trots allt känner på sig att det faktiskt är människoliv det handlar om, alla dessa ofödda barn? Om det då är någon som avstår att utföra aborter med hänvisning till sitt samvete blir denne en ständig påminnelse för de andra att det kan vara en oetisk hantering. Personen blir en tagg i deras samvete och då reagerar man med att ingen ska slippa undan! För om man är trygg i sin uppfattning att abort är en mänsklig rättighet och inte något större etiskt problem, så borde man inte heller ha några problem med dem som vill avstå.
Det kanske behöver tilläggas att det här inlägget inte handlar abortfrågan som sådan utan frågan om samvetsfrihet.
Vi kan jämföra med den tid då vi hade allmän värnplikt för män. Ända sedan 1925 har möjligheten att välja vapenfri tjänst funnits. Och det är ju självklart: vi behöver ett militärt försvar men ingen ska för den skull tvingas döda mot sitt samvete. Jag tror att försvaret insåg ganska tidigt att soldater som bär vapen mot sin vilja är dåliga soldater, och det fanns hur som helst tillräckligt med folk som var beredda att genomgå en vapenutbildning.
På samma sätt finns det tillräckligt med folk inom sjukvården som är beredda att utföra aborter. De enstaka personer som vill vara barnmorskor men ändå avstå från just den sysslan kan inte vara så många att det skulle utgöra ett problem.
Så varför har vi accepterat samvetsfrihet inom försvaret men inte inom vården? Vill dessa som vill tvinga Ellinor Grimmark att utföra aborter också tvinga män att lära sig döda? (Under förutsättning att vi hade haft kvar den allmänna värnplikten, som för övrigt kanske kommer tillbaks.)
Att jag själv valde en tjänstgöring där det ingick att jag lärde mig döda, ledde inte på något vis att jag såg ner på vapenvägrarna. Tvärtom, jag hade en del diskussioner om saken men respekterade deras beslut och tog det för självklart att möjligheten att välja en vapenfri utbildning skulle finnas. Jag var trygg i min uppfattning och kände mig inte hotad av deras.
Så varför är samvetsfriheten inte självklar inom vården när det gäller abort? Kan det vara så att man trots allt känner på sig att det faktiskt är människoliv det handlar om, alla dessa ofödda barn? Om det då är någon som avstår att utföra aborter med hänvisning till sitt samvete blir denne en ständig påminnelse för de andra att det kan vara en oetisk hantering. Personen blir en tagg i deras samvete och då reagerar man med att ingen ska slippa undan! För om man är trygg i sin uppfattning att abort är en mänsklig rättighet och inte något större etiskt problem, så borde man inte heller ha några problem med dem som vill avstå.
Det kanske behöver tilläggas att det här inlägget inte handlar abortfrågan som sådan utan frågan om samvetsfrihet.
onsdag 12 november 2014
Hur mår ekumeniken?
I september 2012 antog Kyrkornas världsråds centralkommitté dokumentet: Kyrkan - på väg mot en gemensam vision, och det finns stora förhoppningar att det ska få stor betydelse för arbetet för kristen enhet. 30 år tidigare hade BEM-dokumentet, dop - nattvard - ämbete, lett till kyrkornas ömsesidiga erkännande av varandras dop och nu hoppas man att på samma sätt uppnå en liknande samsyn när det gäller kyrkan och gemensamt nattvardsfirande. Jag tvivlar av skäl som jag redovisar längre ned, men först en sammanfattning.
Första kapitlet handlar om Guds mission och kyrkans enhet. Kyrkans uppdrag är grundad i Guds stora plan för hela skapelsen. Jesus vilja är att kyrkan ska vara en gemenskap av vittnen, av tillbedjan och av lärjungar och på pingstdagens morgon fylldes lärjungarna av helig Ande och blev därmed utrustade för att kunna utföra uppdraget.
En utmaning för kyrkan genom historien har varit att förkunna evangeliet så att det väckt gensvar i olika kulturer, vilket gäller även idag. Dagens religiösa pluralism utmanar kristna att reflektera över Jesus som världens enda Frälsare och de anspråk som andra religioner gör.
För att kyrkan rätt ska kunna utföra sitt uppdrag är enheten viktig. För synlig enhet krävs i vissa fall läromässiga förändringar.
Kapitel två har rubriken Den treenige Gudens kyrka. Eftersom bibeln är normerande för alla kristna är den en källa för större enhet. Men kyrkan bär också på en levande tradition; den helige Ande fortsatte att vägleda Kristi efterföljare. Inom Nya testamentet finns det en stor mångfald av ecklesiologiska inriktningar där olika bilder av kyrkan kombineras som Guds folk, Kristi kropp, den helige Andes tempel m.m.
I sökandet efter kyrklig enhet har begreppet koinonia (grekiska för gemenskap, delaktighet) fått stor betydelse. Gemenskapen förutsätter något mer än bara förening av de kyrkliga organisationerna i sin nuvarande form. Framförallt är det i nattvardsgemenskapen som koinonian manifesteras.
Kyrkan har sitt centrum i det inkarnerade ordet, Jesus Kristus, men Maria, hans mor, tjänar som modell för kyrkan. Alla medlemmar av Kristi kropp utgör Guds prästerskap men ordinerade präster är en påminnelse om beroendet av Jesus. Genom nattvarden förnyas gemenskapen med Kristi kropp, som visar på att kyrkan tillhör Kristus.
Nicenums bekännelse av kyrka som ”en enda, helig, katolsk, apostolisk kyrka” är vi kallade att aktualisera.Gud är en och helig och därför är kyrkan också detta. Att kyrkan kan vara helig och syndfri kan tyckas motsägas av all den synd som troende har begått, men det beror också på om man i första hand ser på synd som en moralisk fråga eller brott med relationer. Vissa menar att som kyrkan utgör Kristi syndfria kropp kan hon därmed inte synda.
Att kyrkan är katolsk betyder att hon angår alla, och apostolisk innebär att apostlarna som är utvalda och utsända av Kristus utgör kyrkans fundament. Den apostoliska successionen har sedan dess tjänat kyrkans apostolicitet.
Kyrkan tjänar Guds mål att samla mänskligheten under Kristi herravälde. Vissa kyrkor tror att detta bäst uttrycks i kyrkan som sakrament, det vill säga kyrkan är ett tecken och ett medel för den gemenskap människor har med Gud.
Även om kyrkan inkluderar mångfald får enheten inte överges. Det finns en gräns för legitim mångfald, om den gränsen överskrids blir mångfalden splittrande.
Varje lokal kyrka är helt och hållet kyrka, men inte hela kyrkan. Här finns olikheter hur man ser på biskopens nödvändighet.
Det tredje kapitlet, Kyrkan: att växa i gemenskap, pekar på tecknen för kyrkans liv: att man tar emot och delar apostlarnas tro, döper, firar nattvard, bön, tjänande i kärlek, m.m. Som en pilgrimsgemenskap kämpar hon också med syndens verklighet.
Det finns en stor enighet bland kyrkorna i centrala aspekter av läran men förståelsen av vigningstjänsten utgör ett hinder för att nå full enhet. En viss enighet råder i det tre-ledande ämbetet, biskop-präst-diakon, men oenighet om den apostoliska successionen och om kvinnors tillträde till vigningen. Utmaningen gäller också synen på ett universellt enhetens ämbete. Hur skulle sådant utformas för att bäst främja kyrkans enhet?
Det fjärde och sista kapitlet, Kyrkan: I och för världen. Kyrkan är inte till för sin egen skull utan för att tjäna den gudomliga planen för världens förvandling. Idag är kristna medvetna om att det finns många andra religioner och erkänner värdigheten av religionsfrihet. Det är viktigt att vissa uppskattning för sanning och godhet i andra religioner. Vissa menar att frälsning i Kristus är möjlig även för dem som inte uttryckligen delar den kristna tron.
Moraliska frågor och principer har lett till nya konflikter som påverkat kyrkans enhet. Men det råder enighet om att koinonian uttrycker enhet i tro, i det sakramental livet och i tjänst.
Det som är så uppenbart när man läst dokumentet är allt tassande på tå. Saker och ting antyds men man drar aldrig ut konfliktlinjerna. Man söker en minsta gemensamma nämnare och berör visserligen skillnader men som sedan blir hängande i luften. Det är svårt att förstå hur det här dokumentet skulle kunna bli en väg framåt. Vad hjälper det att vi läser och reflekterar, vi kommer inte närmare varandra för det.
I dokumentet talas det om att kristna idag är medvetna om att den religiösa mångfalden och att detta får vissa att "reflektera djupare" över Jesus som världens enda frälsare (dvs, förneka att han är det). Det är ganska historielöst att tro att tidigare kristna skulle sakna denna medvetenhet. Urkyrkans kristna levde i en brokig och pluralistisk religiös miljö utan att det fick dem att vika en tum från bekännelsen om Jesus som ende världens frälsare. Det blir också motsägelsefullt när man så tydligt talar om att kyrkan angår alla, hela skapelsen.
Varför har man då gett ut detta dokumentet? Man får lite känslan att man tänkt att nu har det inte hänt något på länge, kanske dags att göra något för att hålla liv i den ekumeniska processen. Men för att kyrkorna ska kunna närma sig varande krävs uppoffringar som man idag inte är beredd att göra, allra minst Svenska kyrkan. Här ser vi ju hur man i frågor som samkönad vigsel struntat i ekumeniska övervägande och sprungit i förväg för att sen hoppas att andra kommer efter.
Den ekumeniska processen är dock inte död, den lever och frodas på lokal nivå och i kommuniteter som i Bjärka-Säby. Det finns en stor längtan bland kristna gräsrötter att förverkliga Kristi önskan att vi ska vara ett.
Vi uppmanas i dokumentet att reflektera över hur ett universellt enhetens ämbete skulle kunna se ut, så låt mig då göra det. För det första går det inte att föreställa sig någon annan än biskopen av Rom i den rollen. Inte ens östkyrkan skulle hävda något annat. Men att påven har ett primat över hela kyrkan behöver balanseras av den biskopliga kollegialiteten. Redan i Nya testamentet finns denna spänning: apostlamötet i Jerusalem ("vi och den helige Ande") och att Petrus blir utsedd som apostlarnas ledare ("föd mina får"). Men det råder nog inget tvivel om Jesus önskan om en efterträdare som personifieras i ett ämbete som symbol och garant för enheten.
Den mycket sentida läran (1870) om påvens ofelbarhet när han uttalar sig ex cathedra utgör naturligtvis ett hinder både för öst och för protestantiska kyrkor. Inte desto mindre har den visat sig ha väldigt liten praktiskt betydelse, så till vida kan man tycka att den är ganska onödig även utifrån romerskt-katolskt håll.
Påven Johannes Paulus II visade i encyklikan Ut unum sint att han var öppen för diskussion om sitt eget ämbete, "kyrkan måste andas med sina bägge lungor". Ödmjukhet och vilja till förändring tycks finnas där, det gäller även den nuvarande påven. Frågan är väl hur stor vilja och längtan efter enhet andra kyrkor, inklusive Svenska kyrkan, har?
Första kapitlet handlar om Guds mission och kyrkans enhet. Kyrkans uppdrag är grundad i Guds stora plan för hela skapelsen. Jesus vilja är att kyrkan ska vara en gemenskap av vittnen, av tillbedjan och av lärjungar och på pingstdagens morgon fylldes lärjungarna av helig Ande och blev därmed utrustade för att kunna utföra uppdraget.
En utmaning för kyrkan genom historien har varit att förkunna evangeliet så att det väckt gensvar i olika kulturer, vilket gäller även idag. Dagens religiösa pluralism utmanar kristna att reflektera över Jesus som världens enda Frälsare och de anspråk som andra religioner gör.
För att kyrkan rätt ska kunna utföra sitt uppdrag är enheten viktig. För synlig enhet krävs i vissa fall läromässiga förändringar.
Kapitel två har rubriken Den treenige Gudens kyrka. Eftersom bibeln är normerande för alla kristna är den en källa för större enhet. Men kyrkan bär också på en levande tradition; den helige Ande fortsatte att vägleda Kristi efterföljare. Inom Nya testamentet finns det en stor mångfald av ecklesiologiska inriktningar där olika bilder av kyrkan kombineras som Guds folk, Kristi kropp, den helige Andes tempel m.m.
I sökandet efter kyrklig enhet har begreppet koinonia (grekiska för gemenskap, delaktighet) fått stor betydelse. Gemenskapen förutsätter något mer än bara förening av de kyrkliga organisationerna i sin nuvarande form. Framförallt är det i nattvardsgemenskapen som koinonian manifesteras.
Kyrkan har sitt centrum i det inkarnerade ordet, Jesus Kristus, men Maria, hans mor, tjänar som modell för kyrkan. Alla medlemmar av Kristi kropp utgör Guds prästerskap men ordinerade präster är en påminnelse om beroendet av Jesus. Genom nattvarden förnyas gemenskapen med Kristi kropp, som visar på att kyrkan tillhör Kristus.
Nicenums bekännelse av kyrka som ”en enda, helig, katolsk, apostolisk kyrka” är vi kallade att aktualisera.Gud är en och helig och därför är kyrkan också detta. Att kyrkan kan vara helig och syndfri kan tyckas motsägas av all den synd som troende har begått, men det beror också på om man i första hand ser på synd som en moralisk fråga eller brott med relationer. Vissa menar att som kyrkan utgör Kristi syndfria kropp kan hon därmed inte synda.
Att kyrkan är katolsk betyder att hon angår alla, och apostolisk innebär att apostlarna som är utvalda och utsända av Kristus utgör kyrkans fundament. Den apostoliska successionen har sedan dess tjänat kyrkans apostolicitet.
Kyrkan tjänar Guds mål att samla mänskligheten under Kristi herravälde. Vissa kyrkor tror att detta bäst uttrycks i kyrkan som sakrament, det vill säga kyrkan är ett tecken och ett medel för den gemenskap människor har med Gud.
Även om kyrkan inkluderar mångfald får enheten inte överges. Det finns en gräns för legitim mångfald, om den gränsen överskrids blir mångfalden splittrande.
Varje lokal kyrka är helt och hållet kyrka, men inte hela kyrkan. Här finns olikheter hur man ser på biskopens nödvändighet.
Det tredje kapitlet, Kyrkan: att växa i gemenskap, pekar på tecknen för kyrkans liv: att man tar emot och delar apostlarnas tro, döper, firar nattvard, bön, tjänande i kärlek, m.m. Som en pilgrimsgemenskap kämpar hon också med syndens verklighet.
Det finns en stor enighet bland kyrkorna i centrala aspekter av läran men förståelsen av vigningstjänsten utgör ett hinder för att nå full enhet. En viss enighet råder i det tre-ledande ämbetet, biskop-präst-diakon, men oenighet om den apostoliska successionen och om kvinnors tillträde till vigningen. Utmaningen gäller också synen på ett universellt enhetens ämbete. Hur skulle sådant utformas för att bäst främja kyrkans enhet?
Det fjärde och sista kapitlet, Kyrkan: I och för världen. Kyrkan är inte till för sin egen skull utan för att tjäna den gudomliga planen för världens förvandling. Idag är kristna medvetna om att det finns många andra religioner och erkänner värdigheten av religionsfrihet. Det är viktigt att vissa uppskattning för sanning och godhet i andra religioner. Vissa menar att frälsning i Kristus är möjlig även för dem som inte uttryckligen delar den kristna tron.
Moraliska frågor och principer har lett till nya konflikter som påverkat kyrkans enhet. Men det råder enighet om att koinonian uttrycker enhet i tro, i det sakramental livet och i tjänst.
Det som är så uppenbart när man läst dokumentet är allt tassande på tå. Saker och ting antyds men man drar aldrig ut konfliktlinjerna. Man söker en minsta gemensamma nämnare och berör visserligen skillnader men som sedan blir hängande i luften. Det är svårt att förstå hur det här dokumentet skulle kunna bli en väg framåt. Vad hjälper det att vi läser och reflekterar, vi kommer inte närmare varandra för det.
I dokumentet talas det om att kristna idag är medvetna om att den religiösa mångfalden och att detta får vissa att "reflektera djupare" över Jesus som världens enda frälsare (dvs, förneka att han är det). Det är ganska historielöst att tro att tidigare kristna skulle sakna denna medvetenhet. Urkyrkans kristna levde i en brokig och pluralistisk religiös miljö utan att det fick dem att vika en tum från bekännelsen om Jesus som ende världens frälsare. Det blir också motsägelsefullt när man så tydligt talar om att kyrkan angår alla, hela skapelsen.
Varför har man då gett ut detta dokumentet? Man får lite känslan att man tänkt att nu har det inte hänt något på länge, kanske dags att göra något för att hålla liv i den ekumeniska processen. Men för att kyrkorna ska kunna närma sig varande krävs uppoffringar som man idag inte är beredd att göra, allra minst Svenska kyrkan. Här ser vi ju hur man i frågor som samkönad vigsel struntat i ekumeniska övervägande och sprungit i förväg för att sen hoppas att andra kommer efter.
Den ekumeniska processen är dock inte död, den lever och frodas på lokal nivå och i kommuniteter som i Bjärka-Säby. Det finns en stor längtan bland kristna gräsrötter att förverkliga Kristi önskan att vi ska vara ett.
Vi uppmanas i dokumentet att reflektera över hur ett universellt enhetens ämbete skulle kunna se ut, så låt mig då göra det. För det första går det inte att föreställa sig någon annan än biskopen av Rom i den rollen. Inte ens östkyrkan skulle hävda något annat. Men att påven har ett primat över hela kyrkan behöver balanseras av den biskopliga kollegialiteten. Redan i Nya testamentet finns denna spänning: apostlamötet i Jerusalem ("vi och den helige Ande") och att Petrus blir utsedd som apostlarnas ledare ("föd mina får"). Men det råder nog inget tvivel om Jesus önskan om en efterträdare som personifieras i ett ämbete som symbol och garant för enheten.
Den mycket sentida läran (1870) om påvens ofelbarhet när han uttalar sig ex cathedra utgör naturligtvis ett hinder både för öst och för protestantiska kyrkor. Inte desto mindre har den visat sig ha väldigt liten praktiskt betydelse, så till vida kan man tycka att den är ganska onödig även utifrån romerskt-katolskt håll.
Påven Johannes Paulus II visade i encyklikan Ut unum sint att han var öppen för diskussion om sitt eget ämbete, "kyrkan måste andas med sina bägge lungor". Ödmjukhet och vilja till förändring tycks finnas där, det gäller även den nuvarande påven. Frågan är väl hur stor vilja och längtan efter enhet andra kyrkor, inklusive Svenska kyrkan, har?
söndag 2 november 2014
Men då kom nåden springande
Det var med stor förväntan som jag satte mig med Dan Sarkars bok Men då kom nåden springande, utgiven av GAudetes förlag. Och jag blev inte besviken. Boken handlar om Guds och mänsklighetens resa tillsammans genom historien, samtidigt vänder den sig hela tiden direkt till läsaren. Man upplever ett tilltal, det är inte fråga om teoretiska utläggningar av kristen tro så att säga på avstånd från mig som läsare. Tvärtom så dras jag in i boken och blir berörd.
Dan Sarkar är präst i Broby i Lunds stift och han skriver enkelt och rappt, men samtidigt förväntar han sig att du som läsare kan tänka själv. Han väjer inte för det svåra och obekväma. Och det lättlästa varvas med teologiska djupdykningar. Till exempel när leder han oss igenom nattvardens mysterium, och vi får också en gedigen genomgång av hur nya testamentet kom till.
Hela tiden ger han oss bilder och liknelser om Jesus och det kristna livet. Och det är väl så med bilder: vissa fungerar, andra inte. Jesus som Guds Ray Ban-glasögon? Nja... Men om den fungerar för någon annan så bjuder jag på det.
Däremot fastnar jag för bilden av människan som fabrik, men som tillverkar helt andra saker än vad som var tänkt. Istället för goda produkter tillverkas det vapen! Så Jesus måste stoppa produktionen, byta ut ledningen och börja bearbeta nya råvaror...
Att boken handlar om angelägna och allvarliga ting betyder inte att man inte skrattar ibland. Jag gillar de många humoristiska formuleringarna, de vävs in i texten utan att de känns påklistrade. Boken är för övrigt väldigt personlig, där författarens egen familj, vardag och församling kommer till tals.
Jag förstår att det varit roligt för honom att skriva boken, (och det är roligt att skriva, det kan man göra för sitt nöjes skull även man aldrig skulle få något utgivet) det smittar av sig när man läser. När det är angeläget för författaren blir det även angeläget för mig som läser.
Min främsta invändning gäller egentligen titeln. Det är inte lätt att hitta en bra titel på en bok, som samtidigt ska fånga uppmärksamheten hos en presumtiv läsare och göra boken rättvisa. När jag först såg titeln så trodde jag att boken skulle handla om något annat, om Guds nåd specifikt. Meningen "men då kommer nåden springande" förekommer bara en gång i boken.
Man kan naturligtvis argumentera för att hela boken handlar om Guds nåd; Gud söker oss för att han älskar oss så oerhört mycket. Men jag tycker nog att en förklarande undertitel hade varit bra, särskilt som boken är tänkt att även vända sig till en publik som kanske knappt vet vad "nåd" är...
Till sist: när jag läser böcker brukar jag bara ögna igenom fotnoterna lite förstrött. Men gör inte det här, då kan du missa mycket intressant!
Bokus
Dan Sarkar är präst i Broby i Lunds stift och han skriver enkelt och rappt, men samtidigt förväntar han sig att du som läsare kan tänka själv. Han väjer inte för det svåra och obekväma. Och det lättlästa varvas med teologiska djupdykningar. Till exempel när leder han oss igenom nattvardens mysterium, och vi får också en gedigen genomgång av hur nya testamentet kom till.Hela tiden ger han oss bilder och liknelser om Jesus och det kristna livet. Och det är väl så med bilder: vissa fungerar, andra inte. Jesus som Guds Ray Ban-glasögon? Nja... Men om den fungerar för någon annan så bjuder jag på det.
Däremot fastnar jag för bilden av människan som fabrik, men som tillverkar helt andra saker än vad som var tänkt. Istället för goda produkter tillverkas det vapen! Så Jesus måste stoppa produktionen, byta ut ledningen och börja bearbeta nya råvaror...
Att boken handlar om angelägna och allvarliga ting betyder inte att man inte skrattar ibland. Jag gillar de många humoristiska formuleringarna, de vävs in i texten utan att de känns påklistrade. Boken är för övrigt väldigt personlig, där författarens egen familj, vardag och församling kommer till tals.
Jag förstår att det varit roligt för honom att skriva boken, (och det är roligt att skriva, det kan man göra för sitt nöjes skull även man aldrig skulle få något utgivet) det smittar av sig när man läser. När det är angeläget för författaren blir det även angeläget för mig som läser.
Min främsta invändning gäller egentligen titeln. Det är inte lätt att hitta en bra titel på en bok, som samtidigt ska fånga uppmärksamheten hos en presumtiv läsare och göra boken rättvisa. När jag först såg titeln så trodde jag att boken skulle handla om något annat, om Guds nåd specifikt. Meningen "men då kommer nåden springande" förekommer bara en gång i boken.
Man kan naturligtvis argumentera för att hela boken handlar om Guds nåd; Gud söker oss för att han älskar oss så oerhört mycket. Men jag tycker nog att en förklarande undertitel hade varit bra, särskilt som boken är tänkt att även vända sig till en publik som kanske knappt vet vad "nåd" är...
Till sist: när jag läser böcker brukar jag bara ögna igenom fotnoterna lite förstrött. Men gör inte det här, då kan du missa mycket intressant!
Bokus
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)