The Theory of Everything

Jag såg nyligen filmen om Stephen Hawking som hade premiär förra året. En film som förtjänade sina höga betyg. Fokus var kärlekshistorien mellan Stephen och hans fru Jane, samt kampen mot hans sjukdom, ALS. Som ung student gav läkaren honom två år kvar att leva. Med de premisserna gifte sig Jane med honom. Men åren gick och läkarvetenskapen gick framåt och nu är Hawking 72 år gammal.

När de träffades var Stephen ateist och Jane kristen, men någon konflikt kring detta förekom inte, även om Jane hyste förhoppning om att han skulle konvertera. Jag hade gärna sett att man hade utvecklat detta tema mer i filmen. Stephen Hawkings forskning berör universums ursprung och tillvarons innersta väsen, ett ämne som flyter ihop med teologi, metafysik och filosofi. Bara hans person och forskning borde kunna generera betydligt mer intressanta samtal om Gud, universum och alltings ursprung än vad som nu förekom.

Hawkings ambition att finna en Teori om allting, som förklarar och sammanfogar alla kända fysikaliska fenomen, visar ju på att han rör sig i gränsområdet mellan teologi och fysik. Förhoppningen är att den  här teorin, om den blir en verklighet, ska kunna sammanfatta hela tillvaron i en genialisk ekvation:  en enda enkel, elegant teori som förklarar allt. Man anar en längtan efter att slippa leva med oförenliga storheter i kosmos, en längtan efter harmoni och enhet. I början av filmen säger Hawking att det han sysslar med är religion för ateister. Och frågan är om det inte ligger något i det, en Teori om allting som substitut för Gud?

Hawking blev känd för en större allmänhet när han kom ut med boken A Brief Story of Time, eller den lite missvisande titeln på svenska: Kosmos, en kort historik. Där skriver han om sitt projekt att visa att även universum inte är evigt har det likväl inte  en början i tiden.
Hawking föreslår att universum rumtid skulle vara som jordens yta. En tvådimensionell varelse som kravlar omkring på jordens yta skulle inte möta någon gräns eller kant, men likväl så är ytan begränsad, den är inte oändlig.
Tänk dig att tiden fungerar på samma sätt så att bakåt i tiden skulle är som att gå mot nordpolen. Vid nordpolen så inträffar alltså big bang. Nordpolen på jorden innebär ju ingen början på klotet som den första punkten i en linje. Man faller inte av jorden när man kommer dit. Lika lite skulle alltså big bang utgöra en startpunkt för tiden.
Det jag finner intressant är att han beskriver universum på samma sätt som jag skulle beskriva Gud: ”Universum skulle så vara helt självtillräckligt och inte påverkat av något utanför sig självt. Det skulle varken kunna skapas eller förstöras. Det skulle bara FINNAS.”

När Thomas av Aquino beskriver hur tingen omkring oss, som inte är eviga, nödvändiga eller självtillräckliga, kräver ett väsen som är just detta, så ger alltså Hawking universum dessa egenskaper. Kontentan är att vi inte kommer undan begreppet självtillräcklighet eller självorsaklighet. Det handlar bara om vi vill ge universum dessa egenskaper eller ett väsen som vi kan kalla Gud.

Det hade varit oerhört spännande att få lyssna till ett samtal med Stephen Hawking och Thomas av Aquino. Jag tror att Thomas svar skulle vara att även om Universum inte uppstod i tiden fråntar det inte behovet av en skapare. Ända sedan Augustinus har man inom teologin talar om att världen skapades med tiden och inte i tiden. Man kan inte fråga vad Gud gjorde innan han skapade, eftersom begrepp som innan bara är meningsfulla i samband med tid.
Universum består av energi och materia som är tillfälligt och inte kan förklara sig självt. Det Hawking gör är att anta att summan av all energi och materia, alltså universum i sin helhet, skulle plötsligt få egenskapen självtillräcklighet och inte behöva förklaras. Men som Thomas skulle sagt: en oändlig serie av tillfällgia varelser fråntar oss inte behovet av ett nödvändigt väsen som orsak till serien. Även om serien skulle vara evigt är den evigt otillräckligt. (Se gärna mina tre tidigare inlägg om detta.)

Den tredje vägen: det nödvändiga Väsendet.

Den tredje vägen kallas ibland för det kosmologiska argumentet. Men det namnet skulle man kunna ge alla fem vägarna eftersom de alla startar med kosmos, världen som omger oss. Den tredje vägen följer samma form som de två första men avviker på några punkter.

I vår värld finns det många varelser vars existens är möjliga men inte nödvändiga. Hästar är möjliga och existerar, men det hade lika gärna kunnat existera enhörningar. Vidare konstaterar Thomas att ting kommer till existens och försvinner, de existerar inte för alltid. Och varje varelse som kan upphöra att existera har inte i sig själv orsaken till sin existens. Alla varelser som vi ser omkring oss är alltså tillfälliga (icke-nödvändiga).

För den totala existensen av Varandet kan det inte vara på det här sättet, i så fall hade det funnits en tid då ingenting hade funnits, och eftersom inget kan komma ur intet hade då inget funnits idag heller. Om vi inte ska få en oändlig serie med icke-nödvändiga ting måste det finnas ett nödvändigt Väsen som inte är orsakad av något annat, utan är nödvändigt i sig själv.

Thomas menar att oändliga orsakskedjor inte förklarar det de antas förklara, de bara skjuter förklaringen längre och längre bort. Men varför skulle man inte kunna tänka sig en oändlig orsakskejda?
Tänk dig en lång korridor med en lång rad speglar på bägge sidor. Du ser ett ljus i de första spegeln, men när du tittar efter var ljuset befinner sig, ser du samma ljus i en annan spegel på motsvarande sida, snett vinklat om den första. Och så fortsätter det, varje spegelbild är bara en återreflektion från en tidigare spegel. Om du då frågar var ljuset är blir svaret: "Det finns inget ljus, det finns bara en oändlig serie speglar som alla reflekterar ljuset vidare, men ingen ljuskälla." Ett sådant svar skulle du naturligtvis inte godta och på samma sätt kan en oändlig serie av orsaker inte förklara existensen av det vi ser omkring oss idag.

De tre första vägarna liknar varandra. Var och en utgår från en egenskap hos tingen omkring oss och som vi drar slutsatser från. Den första utgår från det faktum att allt rör sig (förändras) till en första orörd rörare, den andra utgår från ändligheten hos tingen till en första orsak, den tredje från tillfälligheten hos tingen till en första nödvändig varelse.

Men det handlar inte om logiska argument utan om metafysiska. Skillnaden är att logik handlar om relationen mellan satser, i likhet med: alla ungkarlar är ogifta, Kalle är ungkarl, alltså är han ogift.
Metafysik handlar om essensen eller den inre naturen hos tingen. Från tingen omkring oss drar vi inte en logisk slutsats att Gud finns utan en metafysisk slutledning. Det betyder att vi iakttar de inre, väsentliga egenskperna, (föränderlighet, ändlighet och tillfällighet) och utifrån dessa förstår att det måste finnas en Gud.

Den andra vägen: den första Orsaken

Frågan om kausalitet, orsak och verkan kan tyckas vara enkel men inte inom filosofin. David Hume ifrågasatte att vi i strikt mening kan veta något om orsak och verkan, allt bygger på vana och erfarenhet av tidigare händelser. När dominobrickor faller på varandra kan vi inte bevisa att den ens fall orsakar den andres, det bygger bara på att vi är vana att se det så. För Hume är det vi kallar orsak och verkan en relation mellan två händelser.

Men Hume var radikalt skeptisk till att vi kan veta något om vår omvärld. Går vi till Aristoteles är han betydligt mer optimistisk till vår möjlighet att få kunskap om världen vi lever i. Orsak och verkan handlar om beroende mellan två händelser och de kan mycket väl inträffa exakt samtidigt. När en dominobricka träffar en annan är det ju en samtidigt händelse, men det är inget tvivel om vilken som orsakar den andres fall. 

Thomas av Aquino utgår i sitt andra argument för Guds existens från denna kedja av orsak och verkan. Kausalitet är här ett metafysiskt begrepp i första hand, den behandlar varför saker händer inte hur. Varje händelse är orsakad av en annan, saker och ting har effekter på varandra. Ibland är sambanden enkla, ibland komplicerade men det finns en ordning av orsak och verkan. Och precis som i sitt första argument om den Första Röraren kan  en sådan kedja inte fortsätta bakåt i all oändlighet. Det måste finnas en Första Orsak som är orsak till allt annat, direkt eller indirekt.

Men denna första orsaken är inte bara en i serien av orsaker vars enda utmärkelse är att den är först, utan att den står över hela kedjan. Det skulle i princip gå att tänka sig en oändlig kedja som likväl behöver sin förklaring för även om varje enskild länk kan förklaras av den föregående, förklaras inte kedjan som helhet av detta.

Likheterna mellan den första vägen och andra vägen är stora, men det finns skillnader. När Thomas talar om orsaker handlar det inte i första hand om orsaker till tingens existens utan till att de fortsätter att existera. 

Vi är inte vana att tänka så och det var också detta som ledde till 1700-talets deism. Man tänkte sig att Gud hade skapat världen men sedan dragit sig undan och lämnat den åt sitt öde. Men är det möjligt?

Thomas menar att om något behöver en orsak till sin existens behöver detta också en orsak till att den fortsätter att finnas till. Precis som man kan säga om ett ting: "att om inget hade orsakat det hade det inte funnits" kan man också säga: "om inget upprätthåller det kollapsar det till icke-existens".

Om Gud i den första vägen, den första Röraren, är igångsättaren av världen är han i den andra vägen, upprätthållaren av världen. Allt omkring oss, energi och materia, skulle omedelbart förintas om det inte fanns en verkande Orsak som höll uppe allt.

Den första vägen: den orörde Röraren

Antikens filosofer grubblade mycket över rörelse, förändring och kontinuitet. Var kommer rörelse och förändring ifrån? För Parmenides blev svaret att rörelse är en illusion, i själva verket förändras ingenting, inget kommer ur inget. Herakleitos gick motsatt väg och sa att allt förändras, det finns ingenting som är bestående.

Aristoteles fann en balans mellan dessa ytterligheter: förändring och varaktighet. Han definierade rörelse med att ett ting går från dess potentialitet till dess aktualitet. Eller annorlunda uttryckt: i alla ting finns en inneboende möjlighet, en potentialitet. När denna möjlighet realiseras övergår potentialiteten till aktualitet. Denna process kallas rörelse.
Det handlar alltså inte bara om förflyttning i rummet utan innefattar även kategorierna kvalitet och kvantitet. När ett äpple ändrar färg under mognadsprocessen från grönt till rött är det rörelse. När en deg sätts på jäsning är det rörelse och när ett barn lär sig tala är det också rörelse. Alla former av förändringar är alltså rörelse.

Skillnaden mellan potentialitet och aktualitet är den mellan vad som är förverkligat eller vad som fortfarande bara ligger där slumrande. Ett nyfött barn kan inte tala aktuellt, men väl potentiellt. Någon måste lära det att tala och denna process är rörelse.

Aristoteles distinktion mellan potentialitet och aktualitet är nödvändigt för att lösa mysteriet med förändring och varaktighet. För om något förändras hur kan vi vara säkra på att tinget är detsamma som tidigare. Om jag tvättar min bil, är det samma bil? Eller har min gamla smutsiga bil upphört att existera och ersatts med en ren bil? Hur kan ett ting på en och samma gång förändras och samtidigt förbli densamma? Svaret som Aristoteles ger är alltså att förändringen (rörelsen) finns där från början, men bara potentiellt.

Nu till Thomas av Aquino och hans första väg till kunskap om Guds existens. Han tar upp distinktionen mellan potentialitet och aktualitet och påstår nu två saker: Allting som är i rörelse måste ha satts i rörelse av något annat. Tingen kan inte av sig själva aktualisera sin inneboende möjlighet; i så fall skulle detta vara ett faktum redan från början. Hade barnet kunnat tala aktuellt, utan hjälp utifrån hade det talat från första dagen. Hade min bil kunnat rena sig själv hade den i själva verket aldrig blivit smutsig. Steget från potentialitet till aktualitet hade varit momentant.

Men om det är något annat som orsakar rörelsen i tingen, till exempel föräldrarna som lär barnet att prata, vem, eller vad, har då orsakat rörelsen hos dessa? Om all förändring orsakas av andra ting, måste det till ytterligare andra ting som orsakar rörelsen hos dessa.

Vi har alltså en lång serie av ting som sätter varandra i rörelse, och nu kommer vi till Thomas andra påstående: en sådan kedja kan den inte gå bakåt i all oändlighet. Till slut måste vi nå fram till en första Rörare, en Primus Motor,  som i sig själv är orörd, och det, enligt Thomas, måste vara Gud. Att denne Rörare är orörd betyder att den av sig själv kan gå från potentialitet till aktualiet.

Under medeltiden ansågs denna väg vara det starkaste av alla de fem som Thomas formulerad, men för den moderna människan är det kanske den minst övertygande. Newtons första lag (tröghetslagen), tycks förminska dess giltigihet. Den lagen säger ju att en kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge alla yttre krafter som verkar på kroppen är noll. Det behövs inte någon ständigt påverkan för att hålla en kropp i rörelse, men å andra sidan säger den lagen ingenting om hur rörelsen var där från början.

Thomas förekom en viktig invändning: om den första röraren bara är ett exempel i en lång serie av rörare vars enda utmärkelse är att den är först, liknar det den kristna idén om Gud? Thomas betonar att den första röraren snarare befinner sig ovanför kedjan än först. Även om Thomas trodde att Gud skapat världen i tiden menade han att det utifrån förnuftet inte gick att bevisa detta. Även om kedjan var oändligt lång finns ändå behovet av en Primus Motor, eftersom kedjans existens i sig ändå inte förklaras.
I vår tid tänker man naturligtvis på big bang som den första röraren, men Parmenides argument gäller här: inget kommer ur inget. Och det är alltså inte bara rörelse i rummet som Thomas bygger sitt argument på, utan all form av förändring.

Olika vägar till Gud

Hur många vägar finns det till Gud? Förmodligen lika många som det finns människor. Frågar man folk varför de tror på Gud är det inte två som ger exakt samma svar. Vi är olika som människor och våra skäl varierar, så även vårt behov av att vara säker på att Gud verkligen finns.

Många av oss kommer från sammanhang där tron varit en självklarhet och man har kanske tagit över en tro som man inte reflekterat så mycket över. Det räcker med att det fungerar, det vill säga ger mig den inre trygghet som jag behöver i livet.
Andra har kanske erfarenhet av bönesvar som man bygger sin tro på. Och ett fåtal har varit med om mystika upplevelser där tiden stannat och man känt en gudomlig närvaro. En upplevelse som man kan bära med sig resten av livet, som skänker visshet.

När det gäller att få ens tro att passa ihop med tillvarons frågor har vi nog också olika benägenhet att kompromissa. Det finns ingen religion eller ideologi som suddar ut alla tvivel eller löser alla gåtor så att jag kan gå genom livet i ett ständigt tillstånd av förklaring.
För vissa är det av största vikt att ondskans problem blir löst innan man kan ta steget över till en tro, medan samma personer kan leva med att andra saker blir väldigt svåra att förklara utan Gud.
Det kanske är så att de flesta går på sin intuition, det måste finnas en Gud, och är nöjda med det.

Att det finns många olika skäl för att tro på Gud betyder naturligtvis inte att de diskvalificerar varandra. Det kan finnas många olika argument som leder till samma slutsats och alla kan vara giltiga.
När det gäller religiösa erfarenheter eller upplevelser kan de vara av mycket stor beydelse för den enskilde som har haft dem, men det kan vara svårt att övertyga andra med dem. Det blir ju då bara andrahandsuppgifter och det är ju Gud som jag vill tro på, inte någon annans övertygelse.
Jag har alltid varit kluven inför personliga vittnesbörd i stora mötessammanhang där olika personer kommer fram och vittnar om fantastiska bönesvar. "Vad rör det mig, brukar jag tänka, om inte mina böner blivit besvarade? Ska jag tro för att någon annan tror?" (I det lilla sammanhanget när man är med familj och vänner är det naturligtvis en annan sak.)

I vår tid har det blivit en betoning på upplevelser och känslor. Man tror för att det skänker trygghet, för att det känns bra. Ja, för många är det kanske rent av viktigare med tron i sig än med Gud.
Men om jag personligen inte haft någon särskild upplevelse, inget bönesvar som inte går att förklara med tillfälligheter och jag inte riktigt litar på mina känslor, kan jag fortfarande få visshet? Eller blir min tro ett trotsigt språng ut i mörkret där jag hoppas att någon tar emot mig?

Eller är det så att man rent förnuftmässigt kan komma fram till att det måste finnas en Gud? Går det att intellektuellt sluta sig till det som ett faktum. Går det att bevisa att Gud finns?
Nu är det ytterst få saker som i strikt mening går att bevisa. Förutom matematiska och logiska bevisningar handlar det mesta i vår tillvaro om vad som är sannolikast och trovärdigast. Jag är väldigt övertygad om att det finns en kontinent som heter Australien och att maten jag äter inte är förgiftad och jag har goda skäl för min tro, men jag kan inte bevisa det. "Gudsbevis" hamnar snarare i denna kategori.

I den kristna teologins historia har man funderat mycket kring detta. Hur mycket kan vi veta om Gud, hur mycket kan vi sluta oss till med förnuftet och var kommer tron in i bilden? Thomas av Aquino formulerade på 1200-talet fem vägar till Gud. Det är så han kallar dem, Quinque Viae, och jag föredrar det framför "gudsbevis".
Fördelen med dessa är att vägarna är öppna för alla. De förutsätter inte känslor, upplevelser eller en blind, trotsig övertygelse. Vi har alla ett förnuft och vi kan alla följa resonemangen och avgöra hur sannolika de är. Därmed inte sagt att de övertygar alla, tron på Gud involverar ju så mycket mer än bara mitt förnuft. Att komma fram till att Gud finns för med sig mycket mer än att komma fram till att Australien finns.

I kommande inlägg ska jag försöka göra rättvisa åt dessa fem vägar. Om inte annat, se det som en intellektuell lek: om vi inte hade haft bibel, kyrka och uppenbarelse, vad hade vi då kunnat komma fram till?

Förutsättningar för verklig yttrandefrihet

Vi har ju yttrandefrihet i Sverige. Yttrandefrihetsgrundlagen, som är en av våra fyra grundlagar, innebär att "alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar, känslor i radio, tv, videogram, ljudupptagningar eller andra sorters upptagningar". Betyder det att vi nu kan slå oss till ro? Räcker det med att yttrandefriheten finns reglerad i lag för att vi ska ha verklig yttrandefrihet?

The Silencing - How the Left is Killing Free Speech, är en bok av Kirsten Powers, som diskuterar just den här frågan. Hon beskriver situationen i USA som hon upplever den och även om det i första hand är amerikanska exempel som radas upp finns det många gemensamma nämnare med situation i Sverige.

En viktig utgångspunkt för henne är att frihet kräver mer än lagar och strukturer för att vara verklig. Det behövs också en "anda" av frihet som förs vidare från generation till generation. Den här andan är något som håller på att förstöras av den politiska vänstern. Powers beskriver hur vänstern (som i USA betecknas som liberaler) har fått makten över två viktiga fält i samhället: media och universiteten.
Personer med åsikter som inte accepteras av dessa blir sällan bemötta med sakliga argument. Istället använder man sig av andra taktiker som dehumanisering och demonisering. Man tar offentligt heder och ära av opponenter, kletar på dem etiketter för att de ska förknippas med rasism, sexism m.m.

När jag läser boken hittar jag många paralleller med det svenska debattklimatet. Även här har åsiktskorridoren, det vill säga ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd” blivit allt trängre. Jag har i diskussioner på bland annat facebook upplevt hur vissa, istället för att komma med sakliga invändningar helt enkelt försökt tysta sina antagonister. Man går på person istället för sak.

Känsliga frågor som Powers pekar ut gäller abortfrågan, frågan om homosexuella ska få gifta sig och klimatfrågan. Inflytelserika personer har till exempel uttryckt önskan om en lag som stämplar klimatskeptiker som kriminella. Det är också omvittnat hur många forskare riskerar att bli av med sina jobb eller få sina anslag indragna om de inte anpassar sig efter vänsterns agenda.

Det finns skillnader mellan USA och Sverige men jag blev ändå förvånad över hur lika situationerna är, både när det gäller var vänstern dominerar och vilka åsikter som döms ut som oberörbara.
Intressant är hur vissa grupper, som kvinnor och färgade, förnekas att fritt kunna välja politiskt parti. Man utgår från att dessa grupper naturligtvis röstar på demokraterna, och gör de inte det får de höra att de är en "Uncle Tom" som agerar bara för att behaga vita män. Kristen Powers själv har som medarbetare på Fox News fått frågan hur hon som kvinna kan vara med där.
Här finns paralleller i Sverige när vänstermedia får väldigt svårt att hantera personer som Alice Teodeorescu, som kallats för "husblatte" (av "Veckans Boss, SR P3) när hon som invandrarkvinna inte passar in i mallen.

Ord som triggervarningar har ju blivit aktuellt i Sverige, något som förekommit i USA en längre tid. Powers tar som exempel hur universitetslärare med fel åsikter i abortfrågan mobbas bort från sin arbetsplats med motiveringen att studenterna ska slippa ta del av dessa åsikter. Däremot är det ingen som tänker på att konservativa studenter ständigt får höra liberal propaganda utan att de "skyddas" från den, och det är heller inget som de själva kräver.

President Obama har ju blivit hyllad i svensk media, åtminstone i början av sin ämbetstid. Men Powers ger en allt annat än smickrande bild av honom: en president som kräver rättning i ledet bland mediafolk. Han är en mästare i att manipulera, arrogant och auktoritär, spionerar på reportrar och bedriver krig mot whistelblowers. Men jag kan notera att i svensk media talar man allt tystare om Obama, kanske inser man att han inte var den Messias som han utmålades som inför sitt första presidentval.

Lärdomarna som vi måste ta till oss är att yttrandefrihet, verklig yttrandefrihet, vinner man inte med en paragraf i lagtexten. Det krävs också en frihetlig anda, där vi respekterar varandra och skiljer på sak och person. Andras åsikter ska inte fördömas som otillåtna och fördrivas från den offentliga arenan utan bemötas med sakliga argument. Vi behöver bli mogna individer som inte reagerar med överdriven lättkränkthet när någon säger något som vi inte gillar. Vi behöver ett samtalsklimat där vi vågar ta ut svängarna och pröva nya tankar, även om de inte är färdigtänkta, istället där vi i tysthet avvaktar vart vinden blåser. Kirsten Powers citerar George Orwell, ett citat som säger väldigt mycket om förutsättningen för verklig yttrandefrihet:

"If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear."