Skrift och tradition

Under Oas-mötet i Kungälv lyssnade jag på ett intressant seminarium om traditionen som den Helige Andes liv i kyrkan av fr Mikael Fälthammar, diakon i ortodoxa kyrkan. Utifrån en ortodox synvinkel kom han in på reformatorernas slagord: sola scriptura, skriften allena.
Ursprunget till Luther och reformatorernas motto var den korrupta romersk-katolska kyrkan. När de höll fast vid sedvänjor som Luther menade stred mot bibeln hänvisade de till traditionen vilket fick honom att ställa skrift mot tradition och avvisa det senare.
Mikael Fälthammar ställde frågan: tänk om reformatorerna hade haft en djupare kunskap om ortodox tradition, då hade de kanske inte drivit den falska uppdelning mellan skrift och tradition.

För vi kan ju idag konstatera att skriften allena har lett in i en återvändsgränd. För det första är det inte sant; skriften har aldrig varit allena. Bibeln växte fram i kyrkans sammanhang och har alltid blivit läst och tolkats i, av och för kyrkan. Under de första decennierna i kyrkans historia fanns inte heller bibeln, däremot en muntlig tradition. Och när Paulus brev och de första evangelierna började cirkulera på 50-60 talet så skulle det ändå dröja ett par hundra år innan man hade en samlad kanon i kyrkan som alla kunde vara överens om.

Reformatorerna, särskilt Tübingen-teologerna, menar att skriften är det enda en kristen behöver och att den är i sig klar nog för envar att förstå, och där den inte är det låter man skrift tolka skrift, traditionen behövs inte! Men jag undrar om de sagt samma sak om de sett situationen idag. Tanken att jag som enskild kristen ska kunna läsa bibeln helt frikopplat från kyrkans sammanhang eller traditionens liv fungerar inte. Det finns ju som bekant en rad motstridiga läror som alla menar sig vara "bibliska". De som bekänner sig till troendedopet istället för barndopet menar nog också att de utgår från bibeln, för att ta ett exempel. Vi kan också ta treenighetsläran som den kommer till uttryck i Nicenska trosbekännelsen och som inte har en klar definition i bibeln. (Hade den haft det hade inte Nicenum behövts.) Aktuella exempel är ju när man tolkar om Paulus för att rättfärdiggöra samkönade äktenskap. Man behöver inte rota särskilt mycket för att inse att skriften inte kan vara allena.
Det är också värt att notera att själva dogmen "skriften allena" inte finns i skriften! För att hävda den måste man alltså gå utanför skriften, men då är ju inte skriften allena! De bekännelseskrifter som har uppstått inom de protestantiska kyrkorna är ju också i sig ett vittnesbörd på att skriften ísolerat är otillräckligt.

Att ställa skrift mot tradition blir en motsägelse: skriften är ju en del av traditionen och bägge har den Helige Ande som källa. Det är samme Ande som inspirerade bibelns författare och som verkade i Nicea år 325 och de andra ekumeniska koncilierna. Samme Ande som fanns med hos kyrkofäderna är fortfarande kyrkans liv idag. När vi läser bibeln behöver vi göra det med kyrkan i Kristi gemenskap och ha kyrkans tradition i ryggen. Traditionen som är det som trotts överallt, alltid och av alla.

Skriften allena måste vi sätta in i sitt historiska sammanhang: Luther kanske tvingades ta till det slagordet för att hålla stånd mot det korrupta påvedömet på hans tid men idag har det nått vägs ände. Och det är en spännande tanke som Mikael Fälthammar kom med: tänk om reformatorerna hade haft djupare kännedom om den ortodoxa traditionen, kanske hade de då inte varit lika kategoriska och spelat ut skrift mot tradition.

När saltet mister sin sälta

När man läser kyrkans historia upptäcker man perioder då kyrkan har varit ett med den omgivande makten, där man haft samma åsikter och värderingar som den. Och så har det varit perioder då kyrkan har varit en nagel i ögat på makten, man har varit ett salt och ett ljus i världen, vågat ifrågasätta och protestera. Man har låtit sig vägledas av en annan Herre än samhället i övrigt och detta har ofrånkomligt lett till kollisionskurs.

Jag menar inte kyrkan ska söka konflikt för dess egen skull, absolut inte. Kyrkan ska söka försoning. Men om man som kristen och som kyrka, upptäcker att man har exakt samma värderingar som det omgivande samhället så bör åtminstone någon varningsklocka ringa.
Det behöver naturligtvis inte vara opportunism, det kan ju bara råka bli så att man efter eget självständigt övervägande har kommit fram till en ståndpunkt som sammanfaller med majoritetssamhället. Men man kanske sak fundera lite om det inte istället beror på anpasslighet. Trots allt så vägleds väl vi kristna av Jesus och det borde forma värderingar i oss som icke-kristna inte per automatik får. Åtminstone om vår kristna tro betyder något.

Den tanken verkar inte ha slagit Ann Heberlein när hon för en vecka sedan skrev en krönika i Sydsvenskan. "Våra värderingar skiljer sig i allmänhet inte från majoritetssamhällets" skriver hon och räknar därefter upp en rad etiketter som i och för sig kanske inte passar så bra in på de flesta kristna heller. Men poängen är när hon öppet tillstår att hon inte har något att protestera mot, hon tycker likadant i alla frågor som de som inte hämtar inspiration från en tro på Gud och bibel och bekännelse.

Ett annat exempel är när vår ärkebiskop blev intervjuad i DI Weekend 9 juli, (ej tillgång på nätet) och svarar på frågan om vilken uppgift kyrkan har: "Eftersom kyrkan inte finns till för sin egen skull är utmaningarna i första hand desamma som för vårt samhälle: ge näring åt människors livsmod och skapa förutsättningar för framtidstro bland unga, verka för ett öppet och jämställt samhälle, en mer rättvis och hållbar fördelning av världens resurser och att bidra till fred och försoning mellan människor och stater."
Vi ska alltså göra samma sak om alla andra! Vi skiljer oss inte, varken i värderingar eller uppgifter!

När Jesus säger att vi har som uppgift att vara ett salt i världen var det inte detta han menade. Om det inte går att skilja oss kristna från de som inte är det är vi salt utan sälta. Jag säger inte att man då inte är kristen, men man har svikit sin uppgift att vara salt i världen. Det gäller enskilda kristna men i ännu högre utsträckning kyrkan i sin helhet. Annars lär framtida kyrkohistoriker konstatera att vår tids kyrka var en period då kyrkan bara speglade samhällets värderingar istället för att hon vågade utmana.

Ingen reklam tack!

"715082 gudstjänstbesök gjordes i Göteborg under 2012" möter mig reklamen på internet. Jag förstår tanken, folk ska bli överraskade över att det är så många; "det trodde jag inte" och detta ska väcka nyfikenhet. Ett problem är kanske att om man slår ut det totala antalet gudstjänstbesök under ett helt år med alla kyrkor i Göteborg och man dessutom råkar komma en söndag under trefaldighetstiden motsvaras kanske inte verkligheten av förväntningarna.

Men ett större problem är ändå att kyrka gör reklam överhuvudtaget. För vilka är det som gör reklam? Jo, de som har något att sälja. Man gör reklam för att man vill tjäna pengar på en viss vara, man gör det för egen vinning. Det betyder att man i reklamen framhäver varans alla förtjänster utan att säga något om eventuella nackdelar. Människor har därför tränat upp en viss skepsis till reklam, man vill inte bli lurad.

Detta vet företag, varför man ständigt söker andra vägar. Länge har det förekommit produktplacering i filmer och TV-program, företag är beredda att betala mer för dessa eftersom de har bättre effekt än reklamavbrotten. När man vet att man utsätts för reklam kopplar man ju på det kritiska sinnet.

Men nu börjar förmodligen produktplaceringseffekten klinga av. Folk genomskådar även detta, om loggan på en Volvo-bil zoomas in och hålls kvar i rutan någon sekund för länge tänker vi alla: produktplacering!
Men reklammakare är fiffiga de hittar nya metoder. Det bästa sättet är att få media att skriva om något i de vanliga nyhetsspalterna, där förväntar vi oss en viss redaktionell objektivitet.  Så reklambyråer hittar på nyheter åt media, till exempel genom att instifta ett pris som sen delas ut åt den betalande kunden. Så har tydligen skett med priset Hetast i Almedalen som gick i år till Antje Jackelèn och som nu blivit ifrågasatt.
Journalister kommer dit och skriver om det, och de flesta tänker väl att pris delas ut av stiftelser som inte står i beroendeförhållande till dem som får priset. Men när folk förstår att det bara är ett mediejippo i syfte att dra dit ens uppmärksamhet faller även det.

Frågan är då om kyrkan ska delta på samma arenor som företag. Vi säljer ingen vara, vi tar inte betalt för något. Att då trängas med de som gör detta kan leda till att folk börjar betrakta oss på samma sätt. De som gör reklam gör ju det för egen vinning.

Är det så att mission har ersatts med reklam och marknadsföring? Jesus har gett oss uppdraget att göra alla folk till hans lärjungar, inte för att vi själva tjänar på det, utan för deras egen skull.  Det är visserligen viktigt att kyrkan hörs och syns, även i media, men reklam riskerar att misstänkliggöra kyrkans budskap. Och det kristna budskapet har alltid spridits bäst genom personliga kontakter, genom släkt och vänner och andra nätverk.
Om prästen i församlingen syns i den lokala tidningen har det större betydelse än en reklamsatsning från kyrkokansliet. De som läser tidningen känner ju förmodligen igen prästen och har kanske träffat honom och har då något att relatera till. Det är genom människor av kött och blod och som man har någon form av relation till som det kristna budskapet sprids.

Tänk på döden!

På väg till Håcksviks kyrka lyssnade jag på Allvarligt talat, en radioprogram på P1 med Lena Andersson. Det är alltid värt att lyssna till henne, klar och stringent i tanken. Och det är aldrig något nonsens, inget hymlande utan hon säger sin uppfattning rakt upp och ned och är konsekvent med hennes livssyn. Inget strykande som katten kring het gröt. Sen är det en annan sak att jag sällan håller med henne, inte så konstigt eftersom hon är ateist.

Så även denna gång. Programidén går ut på att lyssnare ringer in och ställer frågor och det började med att Anna från Stockholm undrade hur viktigt det är att tänka på att man en gång ska dö. Lenas svar blev brutalt ärligt, typiskt för henne: "Döden är ett intet och den är meningslös", inget att ägna sin tid åt. "Det finns inget särskilt att lära av att tänka på den... när den inträffat vet man inte om att den inträffat".

Memento mori

Hon håller med frågeställaren att det finns en konflikt mellan att leva i nuet och tänka mycket på döden. "I det stora hela märks det inte att vi försvinner och varit här. Det är förstås en obegriplig konstruktion att något kan te sig så meningsfullt och viktigt som knappt någon sedan vet om att man har haft - alltså livet."


Alltså, det Lena ger uttryck för är en självklarhet utifrån den ateistiska livssynen: döden är slutet och det finns ingen mening med detta, sluta tänk på det! Men min första tanke när jag hörde programmet var: hur vet Lena detta? Hur vet hon att det inte finns någon fortsättning på andra sidan? Hon erkänner att det någonstans finns en gigantisk felkonstruktion: en konflikt mellan vårt behov av mening, vår längtan efter odödlighet och den brutala verkligheten att döden bara är tomhet. Men varför är vi inte nöjda med sakernas tillstånd? Om livet är en slump, ett resultat av tillfälligheternas spel, varför tror vi då på denna stora Mening med livet? Ligger det inte närmare till hands att tänka att vår desperata behov av en meningsfull fortsättning efter döden faktiskt motsvaras i verkligheten? Våra behov brukar ju svara mot en faktiskt verklighet?

Sen är det ju inte självklart att man kommer fram till samma sak som Lena, även med samma livssyn som henne. Peter Noll, en annan författare fick vid 55-års ålder veta att han var döende i cancer. Han valde att avstå ifrån en osäker behandling och skrev dagbok under sin sista tid, en dagbok som blev boken: Den utmätta tiden. Och han drar helt andra slutsatser än Lena. Livet har en större mening om han tänker på döden, menar han, oavsett om man tror på en fortsättning eller inte. Det är lättare att dö om man hela tiden har sysslat med döden än om man överraskas av den.
Tanken på döden gör att tiden blir värdefullare. Ser man livet ur dödens synvinkel blir upplevelserna mer intensiva: att se något för sista gången blir nästan lika givande som att se något för första gången.

Därför blir det så motsägelsefullt när Lena Andersson ser tanken på döden som ett hinder att leva i nuet. Det är ju tvärtom! Det är ju insikten om att vi när som helst kan dö som gör att vi blir mer närvarande i nuet.
Vårt förhållande till andra blir också annorlunda. Om vi tänker att varje gång vi ses kan bli den sista blir vi mer omsorgsfulla och kärleksfulla mot våra närmaste. Men som han skriver: "Vi vet alla att vi en dag ska dö, ändå beter vi oss som om livet inte hade något slut". Så långt Peter Noll.

Döden gör oss också friare som människor. Man brukar ju säga att makten växer ur gevärspiporna, men är man inte rädd för döden har ingen annan människa makt över en. Det enda de kan ta ifrån mig är livet, och det ska ju ändå tas ifrån mig.
Det som människor ångrar mest på sin dödsbädd brukar vara att man inte vågade leva sitt liv som man ville, man levde istället efter andra människors förväntningar. Men vad är det egentligen jag vill? Vad är viktigt för mig? För att förstå det kan det hjälpa att tänka på mig själv som död, då kan det gå upp för mig vad som är av verklig betydelse och som jag faktiskt vill prioritera.

Skallarnas krypta

Vid Via Veneto i Rom, nära piazza Barberini finns klostret Santa Maria della Concezione dei Cappuccini. I deras krypta har de i olika rum samlat ben från avlidna bröder, arrangerade i olika mönster och symboler, enligt devisen Memento Mori, minns att du är dödlig.. Man kan tycka att det är makabert, men det vilar en andäktighet över det hela. I ett av rummen talar de döda till oss med orden: Vad du är nu, var vi en gång; det vi är nu, skall du bli.
Jag tror att det finns mycket vishet här även om vi instinktivt ryggar tillbaka. Tanken på döden skjuter vi ifrån oss: ändå kommer den tanken göra som mer levande och hjälpa oss att bättre ta vara på livet.

Konkurrens eller samarbete?

Hur når vi fram till det goda samhället? Genom att samarbeta med varandra eller konkurrera? Spontant tänker vi att det bästa måste ju vara att samarbeta, det är så mycket mer tilltalande. Jag undrar om inte detta kan vara en orsak till det, i mina ögon, obegripliga motståndet mot privata företag inom vård och omsorg.

Men jag misstänker att många blandar ihop detta med samarbete och konkurrens. Både samarbete och konkurrens hör hemma i en marknadsekonomi fast på olika nivåer. Att vi människor ofta åstadkommer bättre resultat genom att hjälpas åt är en självklarhet. Men på en fri marknad är det inte människor som konkurrerar utan företag.

Man kan jämföra med en fotbollsturnering (det lär pågå en sådan dessa dagar).
Jag kan inte så mycket om fotboll men har förstått att det inte är en individsport utan en lagsport. Det är alltså inte de enskilda fotbollsspelarna som konkurrerar med varandra utan lagen. Och för att ett lag ska vinna räcker det inte att ha enskilda skickliga individer, de måste också kunna fungera tillsammans som ett lag dvs de måste kunna samarbeta. Och det lag där de enskilda spelarna samarbetar bäst är också det lag som blir bäst på att konkurrera med andra lag.

På samma sätt är det med människor och företag. Det företag som lyckas bäst är det som bäst får de anställda att samarbeta. Man skulle kunna säga att de konkurrerar i förmåga att samarbeta. Att därför spela ut konkurrens mot samarbete blir som att jämföra äpplen med päron: samarbete och konkurrens har båda sin plats men förekommer på olika nivåer.

Motsatsen till konkurrens är alltså inte samarbete utan monopol. Konkurrens betyder helt enkelt att människor är fri att starta egna rörelser utifrån egna affärsidéer. Råder det monopol däremot är det bara en som har den rätten.
Ett företag som har monopol kan strunta i att vara sina kunder till lags, även om de inte är nöjda har de inget alternativ. Och då spelar det ingen roll om det är kommunen som har monopol och det handlar om äldreboende och vårdcentraler.
När det gäller vård och omsorg finns det många undersökningar som visar att vi får bättre vård om vi tillåter privata företag (vilket naturligtvis också kräver tillstånd att få ta ut vinst). Det är inget att förvånas över, det är när vi tillåter konkurrens som företagen tvingas göra sitt bästa för att möta människors behov.

Religionsbyte pågår

Debatten efter biskoparnas klimatbrev verkar ta fart i Kyrkans tidning, Carl-Henrik Henriz som jag debatterat klimat med förr, samt Anders Thorendal och Henrik Grape (som jag dock inte hittar på nätet) har skrivit två inlägg.

Här är min recension över klimatbrevet, publicerad i SPT, 19/6 2014:

2009 bjöd Anders Wejryd  in till Interfaith Climate Summit som blev startskottet för biskoparnas engagemang i klimatfrågan och under åren har olika debattartiklar publicerats i våra stora tidningar. Det senaste bidraget är biskopsbrevet om klimatet som kommit ut nyligen och som har ambitionen att lyfta in klimatet i valrörelsen. Av alla politiska frågor är det alltså just klimatet som biskoparna väljer att prioritera, klimatförändringarna är nämligen enligt dem ”sannolikt den största gemensamma utmaningen som mänskligheten någonsin stått inför” (s 9). (Alltså värre än både digerdöd och världskrig.)

Oavsett om man verkligen tror på sådana dramatiska konsekvenser eller inte, varför skriver man ett biskopsbrev om det? Det är i och för sig bra och viktigt med kristna människor som engagerar sig för klimat och miljö, även politiskt, men frågan är varför man inte utgår från en befintlig miljöorganisation, istället för att använda kyrkan, eller en biskopsstol, som plattform.

I början av brevet finns intressanta resonemang om hur vi fick en dualistisk syn på ande och materia med Descartes och konsekvenserna av detta (s 27), samt goda anslag om tillväxt och konsumtion (s 33). Men när det gäller klimatfrågan lyser de intellektuella resonemangen med sin frånvaro, här tas det bara för givet att det pågår en antropogen uppvärmning av apokalyptiska mått. Man hinner inte många meningar innan vi får veta att det är ”med säkerhet” som växthusgaserna ”destabiliserar” klimatet. Biskoparna följer den allmänna trenden i media: klimatfrågan har blivit ett paradigm som man inte behöver argumentera för, alla vet ju att det är så. Men just därför kan det vara nyttigt att återvända till grundfrågorna.

Under 1900-talet steg den globala temperaturen med 0,7 grader vilket anses vara orsakad av oss människor, framförallt av våra koldioxidutsläpp. Men hur mycket av den ökningen kan tillskrivas människan?
Före andra världskriget var våra bidrag till atmosfären blygsamma och kan inte haft någon större påverkan. Temperaturutvecklingen efter 40-talet började med en långsam avkylning som pågick till slutet av 70-talet, om än ganska liten. Från 80-talet fram till slutet av 90-talet steg temperaturen med 0,3 grader för att sen stagnerat de senaste 17 åren. Det är alltså hittills bara 0,3 grader som kan vara orsakad av oss människor (det är förstås inget som hindrar att även denna tredjedels grad har naturliga orsaker), det är vad vi vet vad som hänt hittills i temperaturfrågan.
Framtiden då? Från och med 90-talet har det gjorts hundratals modelleringar av jordens framtida klimat, men så gott som samtliga av dem har misslyckats med att förutspå den temperaturpaus vi befinner oss i. Och om dessa modeller inte kan förutsäga de närmaste 10-15 åren, varför ska vi då lita på att de kan informera oss om klimatet 50-100 åren framåt i tiden?

I biskopsbrevet förekommer inga tvivel. Man litar helt på IPCC och deras senaste rapport som kom ut förra året. Men vad är IPCC? Organisationen bildades 1988 med mandatet att undersöka hur människan påverkar jordens klimat. Frågan om en påverkan förekommer fanns alltså inte på dagordningen. Redan från början skedde en stark politisering av frågan och en stark vilja att för FN hitta nya övergripande uppgifter. Att man därför kom fram till att det ”var värre än vi trodde” och att det nu är bråttom borde inte ha förvånat någon. IPCC levererar helt enkelt ett beställningsjobb åt politikerna och FN-byråkratin.
Men är inte forskarna överens? Här är jag glad att jag slapp se siffran 97 % i klimatbrevet, som brukar vara den siffra som lyfts fram när det gäller andelen forskare som stöder IPCC:s slutsatser. Siffran kommer från en starkt tendentiös undersökning där man vaskat fram forskare med ”rätt svar” från ett betydligt större urval. Hur många som är för eller mot är det nog ingen som vet, men de som vågar gå emot paradigmet stöter på mycket hårt motstånd. Anslag riskerar att dras in, artiklar refuserar av kolleger genom det så kallade peer review-systemet och ren mobbning förekommer.

Men för att återgå till min första fråga: varför använder man Svenska kyrkan i sitt klimatengagemang? Ett svar kan vara i linje med varför FN är engagerad; man söker efter nya uppgifter för att rättfärdiga sin existens. När man känner sig obekväm med det traditionella sättet att vara kyrka kommer klimatet in i bilden som en alternativ väg.
Jag är nog inte ensam med insikten att det finns en stark vilja att byta religion i Svenska kyrkan; man skiftar fokus från den personliga relationen med Jesus Kristus som min frälsare till ett mer allmänreligiöst budskap med betoning på den första trosartikeln på Gud som skaparen.

I denna process passar klimatkrisen in som handen i handsken, här har man hittat ett utmärkt verktyg för att påskynda religionsbytet. Hysterin kring klimatet har ju i sig smått religiösa drag. Man behöver inte ens göra sig av med den gamla religionens attribut, man ger dem bara en ny tillämpning. Begrepp som synd och nåd, dop och nattvard, förkunnelse och själavård, allt finns kvar men får en annan innebörd.
Man kan till exempel fortsätta att läsa Jesu liknelse om den barmhärtige samariern och då fråga sig vem som idag hjälper ”ekosystemet som fallit i rövarhänder” (s 53). Nattvardens innebörd förskjuts från ett mottagande av Kristi kropp och blod till att bli ett tecken mot vanmakt och hopplöshet. Måltiden uttrycker en relation inte bara mellan oss och Gud utan till ”vårt eget framväxande jag och till hela skapelsen” (s 54).
Synd är också relevant i klimatsammanhang, eftersom vi missat målet ”att minska skadlig påverkan” dvs klimatutsläpp (s 48). Som förlåtna syndare kan den bundna kraft som bor i oss ”frigöras för skapelsens bästa” (s 68). Och inte visste jag att det var klimatet som Jesus syftade på när han kallade folket för hycklare, för att de kunde tyda vädertecken men inte tidens tecken i Luk 12:56 ( s 7). Citatet är väldigt märkligt i sammanhanget.
När Jesu förkunnelse om Guds rike behandlas får visserligen vi först veta att vi aldrig kommer att kunna förverkliga Guds rike, (s 64) men i nästa mening och i fortsättningen får vi veta att det Jesus förkunnar är en vision som vi ska förverkliga så gott vi kan. Jesus har alltså gett oss ritningen, men bygget får vi fixa själva.
Dopet handlar inte längre om att vi får del av Jesu död och uppståndelse, utan det ”märker oss med skapelsens livgivande vatten” (s 68), själavård handlar om att möta människors klimatfrågor (s 86). Kyrkans liturgi, riter, sånger, böner, och förkunnelse handlar inte längre om att hjälpa mig med mötet med Jesus utan att ”förändra vårt liv och påverka samhället” (s 86).
Och brevet avslutas med: ”De närmaste åren är sannolikt avgörande för mänsklighetens möjlighet att hejda de värsta klimatförändringarna.” Om författarna verkligen menar allvar med den meningen måste de förstå att slutet är nära. För med nya oljefynd i Arktis, enorma gasfynd i Ryssland, och kolkraftverk på löpandebandproduktion i Kina så vet vi ju alla att utsläppen kommer fortsätta öka ”de närmaste åren”. Det kan nog inte detta biskopsbrev göra något åt trots alla avslutande uppmaningar till församlingar, företag och myndigheter.

Men å andra sidan är kanske inte syftet med brevet att göra skillnad i klimatfrågan utan att påskynda religionsbytet i Svenska kyrkan. Det försåtliga i denna process är att man behåller utanpåverket. Riter, böner, ceremonier och bibeltexter; allt finns kvar, det ges bara en ny tolkning. Man behåller förpackningen men kastar innehållet.

Kyrkans uppgift är alltså att rädda världen, men inte från den Ondes våld utan från klimatet, så skulle man kunna sammanfatta brevet. Det finns naturligtvis ansatser som är bra, som när man framhåller människan som förvaltare och att skapelsen varken ska exploateras eller romantiseras (s 61). Men allting överskuggas av underliggande uppmaning till politisk kamp för klimatet; författarna talar mer som politiker än biskopar. Och underskatta aldrig en politikers vilja att lösa problem! Finns inget hittar han nog på något, och vad kan vara med lockande än att vara med och rädda världen.

Strängare straff

Jag har aldrig haft inbrott i min bostad, vilket jag är väldigt tacksam över. Men om jag hade haft det är jag övertygad om att det värsta inte hade varit att jag blivit av med pengar eller värdefulla saker. Det värsta hade varit själva intrånget, att man varit inne i mitt hem och rotat runt.
När jag idag hörde på ekot (9 min in i programmet) att regeringen planerar att skärpa straffen för bostadsinbrotten var det därför välkommet. Det är ju en helt annan sak att bli av med en summa pengar genom till exempel ett kontokortsbedrägeri än att bli av med samma summa genom inbrott i sitt hem. Det högre straffet (fängelse i minst 1 år) ska avspegla den allvarligare kränkningen.

Förslaget sågas dock av Jerzy Sarnecki som kallar det "kunskapsfientligt", eftersom det är upptäcktsrisken som har en preventiv effekt och inte en högre straffskala.
Sarnecki har gjort sig känd för att alltid söka efter bortförklaringar när folk begår brott: det är aldrig den enskildes ansvar utan alltid samhällets fel. Men syftet med straffet är ju inte bara, eller ens främst, att vara avskräckande. Syftet är ju att ett brott har begåtts och brott måste sonas.
När samhället straffar brottslingen upprättas brottsoffret. Men faktiskt inte bara offret utan även brottslingen. Det är en del av människans storhet att vi har ansvar för våra handlingar. Vi sätter ju inte hundar i fängelse när de biter någon; djur har inget ansvar för sina handlingar. Att då skylla på omgivningen när en person begår ett brott och frånta honom det egna ansvaret är att jämföra honom med en hund.

När Sarnecki bemöter varje förslag om höjda straff med att höga straff i sig ändå inte får brotten att minska visar han att han inte förstått det viktigaste syftet med straff. Han tycks anse att enda syftet är att de ska vara avskräckande gentemot andra mot att begå liknande brott, och har de då ingen avskräckande effekt har de inget syfte. Att straffet också har en upprättande funktion verkar han inte ha tänkt på.
Om stränga straffa inte har effekt, hur milda straff vill han egentligen se? Ska vi ta bort dem helt, eller bara råkar det vara så att vi i Sverige just nu har exakt de straffskalor som vetenskapligt är uträknat som mest lämpliga?

Det är viktigt att straffen motsvarar det allmänna rättsmedvetandet och min känsla är att vi i Sverige har en bit att hämta in där i form av längre fängelsestraff. Det i sig behöver naturligtvis inte utesluta att vi också ser till att upptäcktsrisken ökar.

Uppdaterat: Jag ser nu att de har skrivit ett inlägg på DN-debatt.