Kallocain

Kallocain är en roman av Karin Boye, den sista hon skrev. Inspirationen att skriva den hämtade hon från Sovjetunionen samt nazismens uppgång i Tyskland som hon bevittnade på nära håll. Boken är skriven i jagform och huvudpersonen är en kemist som just uppfunnit ett sanningsserum, Kallocain. Genom att spruta in det i vilken person som helt börjar han eller hon att ofrivilligt berätta om dennes innersta tankar och hemliga drömmar.
Leo Kall, som forskaren heter, bor i Världsstaten. Det är ett samhälle av fullständig likformighet. Alla har likadana kläder, man kan välja mellan arbetsuniform eller fritidsuniform. Alla bor i standardiserade hem, vars storlek endast varierar utifrån om de är singlar eller har familj, alla äger samma typ av saker och äter samma sorts mat, ingen tjänar mer än den andre. Det är det kommunistiska samhället draget till sin yttersta spets.

Varje enskild människa är visserligen viktig, men bara som en tillgång till staten. Ingen äger sig själv, alla ägs av staten och det är genom att tjäna staten som man finner mening med sin tillvaro.
Lokala gemenskaper slås sönder eller motarbetas. Tilliten mellan människor bryts ned genom att alla uppmuntras att misstänka alla, till och med den som står en närmast, "den du minst anar kan vara en förrädare". Det enda tillåtna förtroende är gentemot staten. Genom att göra människor rädda för varandra, till och med dem som står dem närmast, hamnar alla i statens våld.

Staten övervakar sina medborgare, eller medsoldater som de kallas, ända in i sovrummet. Varje familj tilldelas ett hembiträde som roteras varje vecka och som också har som uppgift att rapportera avvikande beteende. Och nu har alltså huvudpersonen uppfunnit ett sanningsserum med vilket staten kan äga till och med människornas tankar.

Syftet med Kallocainet är i första hand att få sanningsenliga vittnesmål och erkännanden i domstolar, men de första försökspersonerna blottar sina innersta tankar på ett sätt som Leo Kall inte tänkt sig. Människor är i sitt inre på helt annat sätt än dess utsida. I sitt inre bär de på frihetsdrömmar och de är inte alls tillfreds med att bara finnas till för statens tjänst.
Under ruset från sanningsserumet lättar människor på sina hjärtan, de säger sanningen rakt ut till Leo Kall och hans medarbetare. Under en sådan session inser man som läsare att de verkligt fria är de som befinner sig under Kallocainets grepp. De som lyssnar bär egentligen på samma drömmar men vågar inte uttrycka dem, de stänger dem inne och stänger därmed inne sig själva som fångar.

Det mest kusliga som Boye fångat i boken är hur människorna själva spelar med i systemet. Alla intalar sig själva hur förträffligt allt är. Vändpunkten för Leo Kall kommer när han sprutar in serumet i sin fru en natt för att ta reda på om hon verkligen älskar honom. Hon blottar sitt inre för honom och han hade föreställt sig hur han skulle få makt över henne genom detta. Men det blir tvärtom, han som står där med skammen.

Sovjet finns inte mer, men boken är ständigt aktuell, den handlar vad som händer när tilliten mellan människor bryts ner, när vi börjar bli rädda för varandra. Då blir vi också lätta offer för influenser att låta staten få mer och mer makt över oss som individer.

Vi lever inte i något övervakningssamhälle men det finns stora tendenser att vi ägnar oss åt självcensur. Det finns åsikter som inte är tillåtna, även om det förändras vilka de är. Men grunden för ett fritt samhälle är att vi litar på varandra, att vi vågar tala med varandra, och inte stänga inne våra tankar och idéer.

Medeltidens spiritualitet

Alf Härdelin har skrivit mycket om medeltidsmänniskans kristna liv, eller med ett annat ord: hennes spiritualitet. Vad fick den vanlige svensken ut av sitt möte med kyrkan? Vad lärdes ut från prästerligt håll?
Ja, det var inte så mycket en troslära i form av ett teoretiskt system utan i första hand ett sätt att leva, ett mönster för, inte bara det egna livet, utan hela tillvaron. Hennes egen personliga berättelse blev infogad i den Stora Berättelsen, den Heliga historien. På ett påtagligt sätt förmedlade kyrkan beröringspunkter mellan människors liv och frälsningshistorien. Genom kyrkoår, gudstjänster och sakrament blev frälsningshistorien närvarande och konkret mitt i människors vardag, kyrkan gav dem synliga länkar mellan det väldiga kosmiska dramat och individen.

Men den Heliga historian handlade om ett folk och hur Gud ledde detta folk. För medeltidsmänniskan var den lokala kyrkliga gemenskapen en bild av detta Gudsfolk, ja hela Sveriges folk blev genom kyrkan inlemmad i en större gemenskap, som sträckte sig genom både tid och rum. Det lilla speglades i det stora, varje människoliv var en mikrokosmisk avbild den stora makrokosmiska historien och gemenskapen.

När tappade vi det här sättet att vara kristen? När blev tron en samling åsikter att ta ställning till? När förändrades den kristna spiritualiteten från att man som enskild var en del i ett kosmiskt drama till att allt handlade om en privat tro och åskådning.

Det är naturligtvis svårt att sätta fingret på det. Upplysningen med betoningen på individen hade säkert betydelse, men kan det också vara så att protestantiska länder var sämre rustade att stå emot upplysningens betoning på individer och den enskilde livsåskådningen? Reformationen ledde till en brott med den katolska kyrkan och dess tradition, länken till den Stora berättelsen försvagades. Även om vi naturligtvis menar att Svenska kyrkan har sina rötter från Ansgar, tänker sig nog många att det började med Gustav Vasa. För den vanlige individen blev kopplingen till frälsningshistorien allt diffusare.

Det är svårt att sitta på sin kammare och ha en uppsättning dogmer att hålla sig till. Vi behöver länken till traditionen, till berättelsen och till Gudsfolket. Vi behöver se hur vi är en del av helheten. Utan mässan, kyrkoåret och sakramenten hade jag knappast överlevt som kristen, det är när jag lever med och i detta som jag också får näring för min andliga överlevnad.

Om kristendomen ska överleva i vårt land måste vi återvända till medeltidens spiritualitet. Hur och på vilket sätt måste naturligtvis få variera, men att vara kristen måste handla mer om att se mönstret och kopplingen mellan människors enskilda liv och den stora kosmiska berättelsen.

Från konflikt till gemenskap

Den 31 oktober i år möttes påven och de lutherska ledarna för att under högtidliga former anta fem imperativ som formulerats i rapporten Från konflikt till gemenskap. Den har skrivits gemensamt av katoliker och lutheraner och att man kunnat enats så långtgående som skriften uttrycker är något stort.
På punkt efter punkt konstaterar man att de gamla kyrkoskiljande kontroverserna inte gäller längre. Mycket berodde på missförstånd och en ovilja att lyssna och försöka förstå. På 1500-talet sökte man inte dialog utan snarare konflikt när man i polemisk anda överdrev eller rent av tillskrev den andra sidan åsikter som den inte hade.

Det gäller rättfärdiggörelsen där man redan 1999 kom fram till en gemensam ståndpunkt i frågan. När det gäller nattvarden finns det inte heller några kyrkoskiljande ståndpunkter, den stora skillnaden gäller snarare mot de reformerta kyrkorna där man har en symbolisk nattvardssyn.

Det var också nytt för mig att Luther använde begreppet "Sola scriptura" (skriften allena) ytterst sällan. Det är ju i sig en absurd ståndpunkt att tro att skriften kan stå där "allena" frikopplad från kyrka och tradition, men det var inte det som Luther menade. Det viktiga för honom var att ingen kunde göra anspråk på en högre auktoritet än skriften, vilket naturligtvis även katoliker skriver under på. Det konstateras (s 69): "vad gäller skrift och tradition finns mellan lutheraner och katoliker en sådan stor överensstämmelse att deras olika betoningar i sig själva inte kräver att den nuvarande splittringen består".

De lutherska kyrkorna betraktar inte sig själva som nya kyrkor som uppstod för 500 år sedan, även vi härstammar från apostlarna. Avsikten för Luther och reformatorerna var aldrig att grunda en ny kyrka.
Därför blir en viktig fråga för Svenska kyrkan och andra lutherska kyrkor när vi nu "firar" 500-årsminnet av Martin Luthers teser: vad är det egentligen vi firar? Kyrkosplittring kan aldrig vara något att fira! Tänker vi så, ja då erkänner vi indirekt att våra kyrkor bara har 500 år på nacken.

Då är det bättre att "högtidlighålla minnet av reformationen". Det är något stort att vi för första gången gör detta gemensamt med katoliker! I dialogerna som nu pågått i 50 år kan även katoliker medge misstag och missbruk som orsakade Luthers agerande och bejaka att dessa rättades till i och med reformationen.

När jag läst den här rapporten får jag tanken: vad väntar vi på? Om nu de läromässiga hindren är undanröjda varför tar vi inte steg på riktig för att skapa en synlig enhet som det tredje imperativet uppmanar oss till och som man ju har skrivit under på. Där står ju klart och tydligt: "Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål."

Kan man sätta sin underskrift under en sådan text och sen fortsätta som förut? Hur tänker Svenska kyrkans biskopar? Hur skulle denna synliga enhet gestaltas, var finns de konkreta förslagen?

Faran är att vi efter 500 år är så vana vid splittringen att vi tycker det är ganska komfortabelt, sen är det ju inte fel att under trevliga former träffas för samtal och dialog.
Men en riktig enhet kräver att vi reser oss upp ur fåtöljen hur bekväm den än är, en riktig enhet kräver självrannsakan och uppoffringar.

Jag börjar också mer och mer tänka att detta kan vara en överlevnadsfråga för Svenska kyrkan. Risken, om inte de konkreta stegen tas, är att många goda krafter genomför individuella konversioner och en efter en lämnar för Rom, även om man innerst inne inte vill detta. I kombination med att Svenska kyrkan får allt mindre relevans för vanligt folk kommer det leda till en långsam sotdöd.

När Jesus bad att vår enhet skulle bevaras var det för att "världen ska tro", ytterst är det alltså en trovärdighetsfråga. Om vi inte går vidare på enhetens väg tappar vi ännu mer i trovärdighet och då blir vi själva de största förlorarna.

Trump som USA:s president

"Hur kunde det bli så här?" verkar vara den mest frekventa frågan efter att Trumps seger. Själv är jag nog mer förvånad över förvåningen, att opinionsmätningarna inte är att lita på borde vi veta vid det här laget. Jag tror mig också förstå varför folk har valt att rösta på honom, men för att förstå det måste man förstå varför Clinton är så impopulär vilket inte har förklarats i svensk media. Man kan inte förstå Trumps seger om man inte har hela bilden.

Enligt en studie från Princeton University som publicerats i Perspectives on Politics i sept 2014, är USA inte längre är en demokrati, utan en oligarki, eller med andra ord ett fåmannavälde.
Majoriteten av befolkningen har ett mycket begränsat inflytande över regeringens politik. Den egentliga makten ligger hos ett litet antal familjer, grupper och enskilda som kontrollerar stora förmögenheter. Utan ekonomiskt stöd från dessa , "Wall Street", har man i princip ingen möjlighet att att kunna bedriva en presidentvalkampanj. Politiken har blivit kommersialiserad och presidentkandidater en handelsvara som kan säljas. I många fall har dessa ekonomiska intressenter stött båda kandidater i ett val; oavsett vem som vinner har det alltså varit "deras" kandidat som hamnat i Vita huset.

Detta är en förklaring till de återkommande låga valdeltagandet. Folk har, med rätta, haft känslan av att det ändå inte spelar någon roll vad man röstar på och man har fokuserat på andra val som påverkat deras liv mer än vem som sitter i Vita huset.
Det är ett av skälen till att Hillary Clinton varit så impopulär, förutom hennes kappvändande i en rad frågor för att anpassa sig efter opinionen. Hon har varit medias och etablissemangets kandidat, köpt av Wall Street och hade hon haft till exempel Jeb Bush som motkandidat hade hon förmodligen vunnit, då hade det inte spelat någon roll eftersom båda tillhört samma etablissemang.

Men så kom Trump, outsidern, och ändrade på allt det här. Han bekostade till stora delar själv sin valkampanj vilket betyder att ingen kontrollerar honom, vilket borde göra den ekonomiska eliten väldigt nervös just nu.

Med Trump uppstod känslan hos folk att deras röst faktiskt räknades. Plötsligt spelade det roll om de gick till vallokalen eller inte, de kunde göra skillnad, om än det bara handlade om att välja en kandidat som etablissemanget inte ville ha.

Trots att etablissemanget och media gjort gemensam sak och gjort allt för att motarbeta Trump, satte folket ner foten och markerade att det är faktiskt de som väljer president. I och med detta resultatet skulle man därför kunna säga att USA tagit ett steg från oligarki till demokrati igen.

Frågan "Hur kunde det bli såhär?" borde istället vara: "Hur kunde vi bli så självgoda?". Jag tänker inte bara på det amerikanska valet utan även Brexit-omröstningen och SD:s framgångar i Sverige. Folk börjar bli trötta på att bli betraktade som valboskap som finns till för att legitimera makten hos dem som redan har den.

Det jag saknar bland etablerade politiker och partier, i Sverige och på andra ställen, är självkritiken. Det fungerar inte i längden att sopa problem under mattan eller nonchalera folks oro. Att driva på globaliseringstrenden utan att se till att man har folk med sig straffar sig i längden. Och att bemöta outsiders med diverse epitet fungerar inte heller, det börjar bli dags att sluta tjata om att SD skulle vara "fascistiskt". Här gav Stefan Löfven uttryck för en positiv ansats när han menade att det är dags att upphöra med personangrepp och negativt kampanjande och hålla sig till sakfrågan.

Hur blir det nu med Trump? Det finns skäl till oro, framförallt hans protektionism, hans motstånd mot frihandel och invandring. Men till alla som verkar tro att ett nytt 9/11 har inträffat vill jag uppmana att ta det lite lugnt. USA:s konstitution bygger på maktdelning i mycket högre utsträckning än Sverige. Trump är inge diktator och kan inte göra vad som helst.
Skillnaden mellan Trump och Clinton är att med henne hade vi haft en viss förutsägbarhet: hon hade fortsatt Obamas linje, bara med aggressivt och intervenerande, och jag är inte säker på att jag hade önskat det.

Det säkraste vi kan säga om Trump är att vi inte vet. Nu ska alla hans bombastiska uttalande transformeras till konkret politik och det är i nuläget omöjligt att säga hur det blir.  Om han och Putin kommer överens kan det leda till avspänning och något gott. Men hans uttalade ovilja att stödja Nato-länder som inte står för sin del av notan kan trigga Putin att expandera mer. Amerikanarna har helt enkelt köpt grisen i säcken, Trump är ett oprövat och osäkert kort. Men det innebär också att vi inte kan räkna ut honom i förtid.

"att de alla ska bli ett"

Jag var med den 31 oktober i Malmö Arena, det gemensamma högtidlighållandet av minnet av Martin Luthers 95 teser, gemensamt för de lutherska kyrkorna och den Romers-katolska. Jag funderar lite vad den här dagen betyder. Rimligtvis borde det vara en stor dag: för första gången högtidlighåller man minnet av reformationen gemensamt med katoliker, även katolska kyrkan bejakar viktiga principer som Luther kom fram till. Det kan man göra, även om man beklagar kyrkans splittring.
Mina intryck är att gudstjänsten i Lunds domkyrka var det som gav mest, vi fick ju se den i direktsändning i storbild i Malmö Arena. Att se företrädare för den katolska kyrkan och lutherska världssamfundet be om förlåtelse för de onda saker som katoliker och lutheraner ömsesidigt gjort mot varandra.
Det var också starkt att höra hur alla stämde in i vår gemensamma apostoliska trosbekännelse, även om jag hade föredragit den nicenska bekännelsen.

Undertecknandet av de fem imperativen ur den gemensamma deklarationen "Från konflikt till gemenskap" var höjdpunkten. Kortfattat innebär imperativen:

1. Att utgå från enhetens, inte splittringens, perspektiv och stärka det gemensamma.
2. Att låta sig ömsesidigt förändras genom de andras trosvittnesbörd.
3. Att förplikta sig att söka synlig enhet.
4. Att gemensamt återupptäcka kraften i Jesu Kristi evangelium för vår tid.
5. Att gemensamt vittna om Guds nåd i förkunnelsen och i tjänsten för världen.

Det är kanske framförallt punkt två som är intressant: det är sällan ens fel att två träter och när det gäller hur kyrkan i Europa splittrades på 1500-talet gäller det i allra högsta grad. Både protestanter och katoliker hade del i detta. Då är det också rimligt att båda sidor måste vara beredda till förändring och uppoffringar för egen del. Återstår att se vad man är beredd att göra i praktiken.

Under tiden som vi väntade på påvens ankomst fick vi ta del av diverse jippon i Malmö Arena. Var det Svenska kyrkan som hade kallat in Kattis Ahlström att leda mötet? Hade man ingen från de egna leden? Tensta gospel och körsången var fantastiskt, men vad gjorde Malena Ernman där? (För att inte tala om den samiska jojken i början, eller vad det nu var!) Det var ett ekumeniskt möte och det hade räckt med artister och företrädare från de kyrkor som mötet handlade om. Är det ett tecken på dåligt självförtroende att kalla in kändisar utifrån, vi klarar det inte själva, typ?

De fyra vittnesmålen från olika världsdelar varierade i angelägenhetsgrad. Det tröttsamma inlägget om klimatförändringar var inte alls angeläget, däremot var det oerhört viktigt att lyssna till de vittnen som själva genomlidit flyktingens vardag.

Höjdpunkten var när påven kom. Men nu var han inte ensam i sin påvemobil, med honom satt presidenten och ordföranden för lutherska världsförbundet även om det naturligtvis inte rådde något tvivel om vem som var huvudpersonen.
Det får bli fler inlägg om konsekvenserna från det här mötet. Risken finns alltid att det blir en fotnot i historien, att var och en går hem till sitt och fortsätter som inget har hänt. Efter 500 år är vi så vana vid splittring att det är svårt att se hur en konkret gemenskap skulle gå till. Kanske är detta en viktig uppgift, att skissa hur en förening skulle gå till.

Vi har vår gemensamma Herre som ber om detta och det är det faktiskt upp till oss om han ska blir bönhörd:

"Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig."

Martin Luthers 95 teser

Slottsporten i Wittenberg. Foto: mig själv.

På måndag är det 499 år sedan Luther spikade upp de 95 teserna på slottsporten i Wittenberg. Jag vet att det har ifrågasatts om han verkligen spikade upp dem på porten, men det är en diskussion som inte är så viktig. Porten tjänade som allmän anslagstavla så det var hur som helst inte en akt av provokation om han gjorde det.

Hur många har läst dem? Det är trots allt inte en särskilt omfattande text, men jag kan inte dra mig till minnes att de ingick i vår kurslitteratur vare sig på CTR eller pastoralinstitutet.

För att förstå teserna behöver man förstå vad avlaten handlade om. Det var inte fråga om befrielse från de eviga straffen, de straffen har Jesus en gång för alla befriat oss ifrån genom sin död på korset.
Men konsekvenserna av synden finns ju kvar även om synden i sig är utplånad, och därför återstår de timliga straff i tiden och när vi begått en synd är vi skyldig att återgälda detta.
Dessa timliga straff kunde handla om botgöringar av olika slag, till exempel en pilgrimsvandring eller längre fasteperioder som man blev ålagd. Om man inte hann med all botgöring i detta livet fortsatte det i skärselden, varje synd gav en viss tid i skärselden.
Det är här avlaten kommer in i bilden, som innebär efterskänkandet av botgöringen. Tanken var att helgonen hade gjort fler goda gärningar än de syndat och detta överskott förfogade kyrkan över och kunde dela ut som avlat. Från början delade man ut avlat utan krav på motprestation men snart såg man gärna att man gav kyrkan en gengåva, till exempel medel till ett kyrkobygge. Ställde man upp med riddare och häst för ett korståg beviljades man fullständig avlat.

När byggandet av Peterskyrkan stannade upp på grund av pengabrist kom Agosto Chigi, påvens bankir, med det ödesdigra förslaget att man skulle sälja särskilda brev som beviljade människor avlat för en viss tid i skärselden och att pengarna skulle öronmärkas för kyrkobygget. Den här handeln svällde snart över alla bräddar, det lärdes ut att man kunde köpa avlat inte bara för sig själv utan även för redan avlidna anhöriga. Kringresande munkar som Johann Tetzel sålde avlatsbrev med devisen: "när myntet i kistan klingar, själen sig upp i himlen svingar". Det var naturligtvis fler än Luther som reagerade mot detta, inte minst tyska furstar som inte var så förtjusta över att pengar rann ut ur landet.

Men nu till teserna:

Luther går till angrepp mot denna avlatshandel, men överraskande nog för att han anser att avlatspredikanterna är för generösa. De går ut över sin befogenhet, de lovar helt enkelt för mycket. Påven kan endast ge eftergift åt straff som han själv har delat ut, han kan inte lösa själarna i skärselden. (20-22) När då folk lovas befrielse från skärselden genom att köpa avlat så invaggas de i falsk trygghet. Kyrkliga straff och eftergifter gäller endast i detta livet och kan inte åläggas döende, än mindre de som redan befinner sig i skärselden. Luther är här knivskarp: "De kommer att fördömas för evigt, tillsammans med sina lärare, som tror sig säkra på sin frälsning genom skrivelser om förlåtelse. (32)

Luther största bekymmer är alltså att avlaten tar bort den sanna ångern hos människan, som väljer detta istället för att bemöda sig om att göra goda gärningar. Luther menar alltså att avlatspredikanterna gör det för bekvämt för människor. "Köp det här brevet så slipper du att på allvar ta itu med din synd!"

Avlaten kan inte ersätta ånger, och de som har sann ånger behöver ingen avlat. (34-36) Avlat är alltså inte nödvändigt och det är slöseri med pengar att köpa sådant, det är bättre att ge pengar till de fattiga.

Luther angriper inte i första hand påven med denna skrivelse, tvärtom undrar han om påven egentligen känner till hur urskillningslöst predikanterna agerade  "om påven kände till avlatspredikanternas utpressningsmetoder så skulle han föredra att Peterskyrkan blir till aska". (50) Men han ifrågasätter alltså om påven verkligen förfogar över denna makt att lösa själarna i skärselden och påpekar det självklara: "Varför tömmer inte påven skärselden på grund av helig kärlek och det trängande behovet hos själarna." (82)

Luther ifrågasätter inte skärselden (även om han gjorde det i senare skrifter) och inte heller egentligen tanken på avlat såsom det förstods ursprungligt. Han ville inte provocera utan starta en diskussion, jag tror inte att han uppfattade sina teser som särskilt kontroversiella. Men det här var en lukrativ verksamhet och han väckte ont blod hos dem som drog in pengarna. Det är som det brukar: när det går pengar i en verksamhet blir det så mycket svårare att backa. Hade biskoparna och påven varit beredd att lyssna och samtala, hade utvecklingen kunnat ta sig en helt annan riktning och reformationen av kyrkan inte lett till splittring.

Förmågan att kunna byta åsikt

Varför tycker vi som vi tycker? Hur ser processen ut som leder till att vi antar vissa åsikter och förkastar andra? Jag lyssnade på TED på Julia Galef som forskat på hur och varför människor ändrar sina åsikter. Att just kunna byta åsikt är svårt, Galef visar hur vi omedvetet värderar de argument som stöder vår åsikt högre, medan de argument som talar emot, tillmäter vi ett mindre värde. Vi tycks vara fast i de åsikter som vi av någon anledning en gång fick.

Julia Galef

Galef talar om två olika förhållningssätt: soldatens och spanarens. Som soldat är du helt fokuserad på att bekämpa fienden, medan spanarens uppgift är att förstå fienden. Förmågan till ett gott omdöme påminner mycket om spanarens uppgift.

Galef tar som exempel Dreyfusaffären i Frankrike på 1800-talet där en officerare blev anklagad för förräderi trots att alla fakta talade för en annan. Men Dreyfus var den ende judiske officeren och i det antisemitiska klimatet tog alla för givet att det var han. När de inte hittade några bevis så blev de bara mer övertygade om hans skuld, eftersom de då menade att han slugt och skickligt undanröjt bevisen.

De som anklagade Dreyfus var drabbade av vad forskare kallar motivated reasoning. Det går ut på att man låter sina känslor, önskningar och fruktan forma sina idéer. Vissa idéer känns som våra allierade och vi vill att de ska vinna, andra idéer är våra fiender som vi bekämpar.
Om du läser en artikel i ett kontroversiellt ämne och som går emot din uppfattning, så är du mycket motiverad att hitta svagheter i den artikeln. Och tvärtom, om artikeln stödjer din uppfattning är du inte särskilt intresserad av att hitta brister i resonemanget. Vårt omdöme är helt enkelt starkt influerad av vilken sida som vi vill ska vinna. Det här påverkar väldigt mycket i våra liv: hur vi tänker kring vår hälsa, våra relationer, vad vi ska rösta på etc. Och det svåra är att processen är så omedveten, vi kan tro att vi är objektiva och kritiska utan att vara det.

När det gäller Dreyfus var det en fransk officerare, Georges Picquart, som i likhet med andra på den tiden var antisemitisk och övertygad om Dreyfus skuld. Men vid en viss tidpunkt ställde han sig frågan: "Tänk om vi har fel om Dreyfus?" Picquart hade en spanares attityd, inte soldatens. Han var inte besatt av att låta en viss idé vinna eller förlora utan ville spana in verkligheten som den är oavsett om det är bekvämt eller inte.

Vad är det då som kännetecknar en spanare? Vad är det som gör att vissa människor, åtminstone ibland, klarar av att bortse från sina fördomar och för att bara försöka förstå?

Galef, och andra forskare, har listat vissa egenskaper: spanare är nyfikna, de blir tillfredsställda av att lära sig nya saker eller blir sugna på att lösa problem. De blir ofta fascinerade när de stöter på något som går emot deras förväntningar.
De har också ofta andra värderingar: de anser att det är förtjänstfullt att ifrågasätta det som de själva tror på, de anser inte att det är tecken på svaghet att ändra sin uppfattning. Och det viktigaste är de trygga i sig själva, deras värde som person beror inte på om de har rätt eller fel i ett visst ämne.

Den här uppsättningen egenskaper är viktiga för att erhålla ett gott omdöme. Och det intressanta är att dessa egenskaper beror inte på hur smart du är eller hur mycket kunskap du har, de korrelerar inte med din intelligens eller din utbildning. (Så långt Galef)
Ett exempel på det sista är när man frågar människor om tillståndet i världen. Vanligtvis tror ju folk att det är mycket värre än det är när det gäller krig, svält och sjukdomar, men det intressanta är att ju mer utbildning du har desto mer fel gissar du.

Vi har idag en debatt där många ser problem med att folk med låg utbildning "röstar fel". Men att ställa krav på en viss utbildningsnivå för att få rösta leder ingen vart: om du har en "soldatattityd" hjälper det inte hur mycket du än studerar, du får inte bättre omdöme för det.

En nyttig övning kan vara att fundera igenom vilken uppsättning åsikter du hade i din ungdom och jämföra med de du har idag. Har du ändrat dig på någon punkt? Eller tycker du likadant efter 20 år? I så fall är kanske risken stor att du är en soldat som betraktat varje ny idé som ett hot att bekämpa.

Jag har under senare år tagit för vana att låta var 4:e, 5:e bok som jag läser vara en bok där jag i förväg vet att jag inte kommer hålla med. Det brukar ofta vara mycket givande. Jag är naturligtvis ingen vindflöjel, jag ändrar inte uppfattning hur som helst. Men det ger nya perspektiv att försöka begripa varför andra tycker som de tycker. Och för egen del så antingen skärps de argument jag hade från början eller så händer det då och då att jag tänker om i en viss fråga. Och det kan också vara väldigt befriande.