Har människan en fri vilja?

Kan människan av egen förmåga göra det som är gott? Eller är allt det som vi gör färgat av synden, är även till synes goda handlingar egentligen onda? Är människan så egoistisk att hon inte ens kan vilja det goda, inte utan att Gud har ”tagit över”?

Ja, det var frågor som två av reformatorerna debatterade: Erasmus av Rotterdam och Martin Luther.

Luther och Erasmus kände inte varandra personligen men de brevväxlade med varandra. Man var i stort överens om de brister som kyrkan led av och vad som behövdes göras och såg varandra som bundsförvanter.

Samtidigt så uppstod det snart skillnader. Erasmus var mycket mer angelägen att ha en fredlig reformation, han ville inte ha splittring. I sin skrift: Avhandling om den fria viljan polemiserar han mot Luther.

Erasmus menar att människan före syndafallet hade kunnat leva ett syndfritt liv. Efter syndafallet försvagades viljan och förmågan. Men med Guds nåd har viljans frihet blivit återställd så pass att människan kan välja det goda. Guds nåd och människan frihet samverkar.

Luthers svar kom i boken Om den trälbundna viljan och han var inte imponerad av Erasmus, som ändå ansågs som en av de mest lysande begåvningarna av sin tid. Debatten mellan han och Luther kunde, med boktryckarkonstens hjälp följas av många med stort intresse.

Luther menar att Erasmus ståndpunkt rubbar vår frälsningsvisshet. Om något, om aldrig så litet, skulle bero på oss i frälsningshänseende kan vi aldrig vara helt säkra. För Luther är det positivt att vi inte har någon fri vilja: för tänk om vi då hade velat det onda!

Men även om vi inte har förmågan att göra något gott av oss själva, kan vi inte ens vilja det goda. Nej, svaras Luther. Människan kan inte av sig själv omvända sig och börja tro evangelium, allt är Guds verk.

Luthers resonemang driver honom mot den så kallade predestinationsläran: alltså att vårt öde är beseglat. För om det enbart beror på Gud om vi blir frälsta eller inte så leder ju det till att Gud har utvalt viss men inte andra.

För mig var detta en stor fråga i min ungdom. Luthers ambition var trygga vår frälsningsvisshet men han väckte bara nya frågor: är jag då utvald? Och varför utväljer inte Gud alla? (För Luther påstod ju inte detta.)

 Jag menar att vi måste skilja på vilja och förmåga. Vi kan ju i dagligt tal glida mellan de begreppen. Springer man ett lopp och efter halva sträckan är helt slut så säger vi: den sista biten gick på ren vilja. Innebörden i det blir då att bara man vill så kan man.

Så är det förstås inte: man kan ha en god vilja utan att lyckas omsätta detta i praktiken, men likväl så finns den goda viljan där!

Debatten mellan Erasmus och Luther har satte sina spår i den mer positiva människosynen inom katolska kyrkan, där man mer vågar tro människan om gott. Och en mer pessimistisk syn på människans förmåga i de lutherska kyrkorna.

Pojken i randig pyjamas

Jag såg en fantastisk film igår: Pojken i randig pyjamas från 2008 (som baseras på en bok av John Boyne) Den utgick från en 8-årings pojkes ögon som bodde i Berlin under andra världskriget. Hans far, Ralf, var soldat i Hitlers armé och en dag blev han befordrad. Det innebar att pojken hans mamma och storasyster fick lämna sin hemstad för att flytta till Polen där pappans nya jobb var. Det ingen i familjen visste var att han hade blivit utnämnd till chef för ett koncentrationsläger.
Bruno, som pojken hette, sörjde att han inte längre kunde vara med sina kompisar men han fick snart en ny vän.
Under en av sina upptäcktsfärder i skogen kommer han fram till vad han tror är en bondgård med taggtrådsstängsel. Och där på andra sidan sitter en annan 8-åring klädd i randig pyjamas med ett nummer på. Hans namn är Shmuel och en vänskap inleds mellan de två.

Bruno som inte vet mycket om världen utanför sin familj förstår inte att han är fånge. När hans lärare undervisar om den judiska rasens ondska förstår han inte heller, skulle verkligen alla judar vara onda? Han hade ju nyss blivit vän med en.

Sakta går det upp för Bruno att han och Shmuel borde vara fiender, men deras vänskap fördjupas. Han är oskyldig och naiv men modig när det verkligen gäller. Men i hans inre stormar det när han vill tro sin far om gott och försöker hålla ifrån sig vad "bondgården" egentligen är för något. Han förstår inte heller vad det är för underlig och illaluktande rök som kommer ur skorstenarna ibland...

Hans mor får en chock när det plötsligt går upp för henne vad det var för sorts läger som hennes make styrde över.Syskonen hör bråk och upprörda gräl mellan deras föräldrar om nätterna. Men varje dag springer Bruno till det där stängslet för att hälsa på sin vän.

Det är en film som inte lämnar någon oberörd, en film om vilken ondska alldeles vanliga familjefäder blir kapabla till när de låter plikten mot fosterlandet gå före allt. En film om oskyldig naivitet, om rädsla och mod.
Men framförallt om vänskap som övervinner allt och som håller genom liv och död.

Det finns många förintelsefilmer och den här är visas ur ett ovanligt perspektiv. Man får följa en vanlig tysk familj och se allt med deras ögon, från utsidan blickar man in i lägret. En film som verkligen är värd att ses.

Kollektiv med eller utan regel

Minns ni filmen Tillsammans av Lukas Moodysson? Den handlade om ett vänsterkollektiv på 70-talet där alla bodde tillsammans och delade på allt. Men kollektivet spårar mer och mer ur och det slutade delvis i kaos. Filmen är en karikatyr på vänsterkollektiven men de avspeglar också en verklighet och vi kan konstatera att idag finns inga vänsterkollektiv kvar. De hade en kortvarig period i nutidshistorien.

Så varför fungerade det inte? Går det inte att ett antal person lever tillsammans som en enda stor familj där man delar på allt? Varför slutade det i kaos?
Svaret är: de hade ingen regel! För saken är ju den att det funnits kollektiv i över 1500 år. Det var inget nytt fenomen på 60-70-talet. Människor i alla tider har dragits av en längtan att leva tillsammans. I kyrkans sammanhang har möjligheten funnits för män och kvinnor att leva tillsammans i kloster. De som går in där avstår från den vanliga kärnfamiljen men de andra bröderna och systrarna utgör istället deras familj.

Vad menar jag då med regel? Jo, jag tänker på den helige Benedikts regel. Den har varit en grund för klosterväsendet ända sedan den skrevs någon gång under 500-talets mitt. Benedikt av Nursia grundade ett kloster i Monte Cassino söder om Rom och hans regel är en instruktionsbok i hur man lever klosterliv.
Klosterliv är enligt regeln en skola i Herrens tjänst. Munkens liv är det kristna livet och ingenting annat. Man söker sig till kloster för att man tillsammans med andra söka Gud.
Regeln går sen igenom hur man firar gudstjänster och tideböner. Vad som ska läsas vid de gemensamma måltiderna, hur man väljer abbot och hur man behandlar gäster, med mera. Just gästfriheten var oerhört viktigt: en gäst i klostret skulle behandlas som om Kristus själv kom på besök.

Måttfullhet är ett ledord: man ville inte ha någon överandlighet eller överdrifter. När det till exempel gällde fastan så skulle abboten godkänna den och man fick inte fasta mer man hade tillåtelse till, det ansågs kunna leda till högmod.
Ora et labor, bed och arbeta, står det inte uttryckligen i regeln, men ändå präglas den helt och hållet av detta. Balans mellan bön, arbete och studier genomsyrar munkens (och nunnans) liv.

I denna regel finns det komprimerat sekler av erfarenhet. Man utgår från en mycket realistisk syn på människan: vi är egoister, vi har svårt att sätta vår medmänniska före oss själva. Därför behövs regler som ramar in våra liv och som hindrar oss från de värsta avarterna av egoism.

Vi kan inte bara göra det som vi känner för, då slutar det i kaos som vänsterkollektiven en gång gjorde.

Krim, FN och Eliasson

Av en händelse blev jag sittande framför Agenda igår som ägnade hela programmet åt den aktuella krisen i Krim. Det var framförallt två gäster i programmet som framstod som varandras motsatser i skärpa, integritet och moral: Jan Eliasson och Masha Gessen.

Eliasson var som en babblande fåne i TV-rutan. Han pladdrade på att det måste etableras kommunikationer mellan Kiev och Moskva. "...militära hot hör inte hemma i dagens värld... viktigt med politisk dialog... fint att de accepterat internationella observatörer..."
Anna Hedenmo försökte gång på gång väcka honom ur hans drömvärld, men förgäves, han fortsatte att rabbla sitt snömos. Efter många år i FN-byråkratin så pratar vi ju om en mästare!

Varför ska det vara så svårt att förstå: för att en kris ska lösas på diplomatisk nivå måste bägge vilja detta, medan det räcker med att den ene tycker att militära medel är en alldeles utmärkt lösning så blir det så, oavsett vad den andre tycker om saken. Sen kan man babbla hur mycket som helst om vikten av dialog.

FN har under många års tid varit en dinosaurie, totalt oförmögen att göra skillnad i internationella konflikter. Något annat är förstås inte heller att vänta med en organisation där en majoritet av medlemmarna är diktaturer och där två av de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet är antingen en diktatur eller en halvdiktatur. Vad FN är, en förbrytarklubb, framstår som allra tydligast när man betraktar Rådet för mänskliga rättigheter, (som för övrigt Eliasson brukar skryta med att det kom till under hans tid som ordförande för generalförsamlingen), där några av världens värsta förbrytarstater sitter med och ska övervaka att de mänskliga rättigheterna följs!

När ska vi i Sverige inse detta och sluta låtsas att FN är något annat än det är? När ska vi sluta ha en särskild FN-dag där vi sjunger om fred på jorden? Kanske vi inte behöver lägga ner FN, men den demokratiska delen av världen bör åtminstone skära ner på resurserna till denna koloss på lerfötter och satsa på ett demokratiernas förbund istället.

Men tillbaka till Agenda och Eliassons motsats: Masha Gessen, ryskamerikansk författare och journalist som skrivit en biografi om Putin som blivit översatt till 20 olika språk. Intelligent, skärpt, klarsynt och inget nonsens!
På frågan vad väst kan göra åt konflikten i Krim gav hon tre alternativ som alla tyvärr innebär en eskalering av konflikten:
1. Göra ingenting. Detta kommer uppmuntra Putin att ta för sig ännu mer vilket innebär en upptrappning. 2. Införa effektiva sanktioner. Detta kommer leda till svåra ekonomiska umbäranden för det ryska folket vilket kommer leda till att Putin måste stärka sig militärt ännu mer. 3. Militära insatser mot Ryssland, vilket av lätt insedda skäl också leder till en upptrappning.

Hur vi än gör står vi alltså inför en upptrappning, och det väst måste göra, enligt Gessen, är att avgöra vad som är mest moraliskt: vi måste sluta förhandla med Putin, vi måste sluta låtsas att Ryssland är något annat än den pariastat som han har gjort landet till.

Två gäster i Agenda, den ene fick mig att famla efter skämskudden, men den andra, som trots sitt bistra besked ändå gav mig hopp. Under många år framöver kommer vi ha ett besvärligt och revanschistiskt Ryssland att hantera, men då behöver vi tydliga budskap om detta och inte snömos.

Att slösa med andras pengar.

Boken 365 sätt att slösa med dina skattepengar, av Martin Borgs visar på problemet med visionära politiker. Man vill så gärna göra skillnad, skriva in sig i historieböckerna eller sätta kommunen på kartan att man glömmer vem man är till för och på vems uppdrag man jobbar.

Det första slöseriexemplet som möter oss är en liten kommun i Dalarna som kom på att man skulle attrahera fler invånare till kommunen genom att höja temperaturen i en insjö med fem grader till en kostnad av fem miljoner.Eller när politikerna i Falun byggde hoppbackar för hundratals miljoner för att få arrangera skid-VM.
Vidare har vi problemen med alla bidrag man kan söka. Bowlinghallar och gymhallar runt omkring i vårt land underhålls med bidrag från kommunen. Facebook får hundratals miljoner för att bygga servar i Norrland är ett annat exempel. Och det skrämmande med allt företagsstöd är att det finns inga belägg för att det verkligen har avsedd effekt Exemplen kan göras många och för den som vill skratta och förfäras så rekommenderas boken.

Vad är det som gör att politiker så villigt kastar sig in i dessa huvudlösa projekt.? Det viktigaste förklaringen är: det är inte deras egna pengar. Forskning visar att man är betydligt mer benägen att slösa med andras pengar än sina egna. Kommer pengarna från den egna fickan så är återhållsamheten och försiktigheten betydligt större. (Ett forskningsresultat som kanske inte förvånar oss.)
Pengarna representerar våra samlade resurser, allt det som vi skapar med vårt arbete. Hur ska vi då hushålla bäst med dem så att de används på det sätt vi själv vill? Det självklara svaret är att se till högre andel av resurserna hanteras av ägarna direkt. Om det är "egnapengar" istället för "andraspengar" som spenderas kommer de användas på ett mer omsorgsfullt sätt.

Ett problem är att ordet "gemensamt" har kidnappats av politiker; de tror att de behövs för att ett projekt ska kunna kallas gemensamt. Men låt oss ta projektet att värma en sjö. Om några kommuninvånare kommer på denna idé så kan de själva börja samla in pengar. Om tillräckligt många tycker att det är en god idé så blir det av och genomförs "gemensamt" av alla intresserade.
Men misslyckas man så visar det ju bara att invånarna inte var intresserad av att satsa sina pengar på detta. Då skulle ju de ursprungliga initiativtagarna kunna gå den politiska vägen och tvinga folk att betala i alla fall. (Är det därför man blir politiker?) Så man kan verkligen fråga sig när projektet är mest "gemensamt".

Frivilliga projekt och initiativ som alldeles på egen hand kan hitta sina finansieringslösningar är minst lika mycket "gemensamt" som när det dras den politiska vägen. Skillnaden är att det då handlar om en frivillig finansiering istället för tvångsfinansiering.

Pengarna representerar resurser som vi själva skapat. Vill vi att de ska användas så som vi själva vill bör inte allt för mycket föras över till andras kontroll.

Biskopshearing

Hemma igen efter att ha varit på biskopskandidaternas utfrågning i Höör. De båda moderatorerna Lisbeth Gustafsson och Jan Wifstrand gjorde ett bra jobb, lagom avslappnat med bra frågor inom tre områden: hur kandidaten är som kyrklig företrädare, som samhällsröst och som människor.
De flesta svarade relativt likartad på flertalet frågor och jag gör här lite kommentarer (i parentes) i första hand på de frågor där de avvek från mönstret.

Först ut var Michael Persson, kyrkoherde i London som svarade eftertänksamt. Kyrkans viktigaste uppgift är att var öppen gemenskap av människor av tro och god vilja. De viktigaste samhällsfrågorna är ekonomi och ekologi som hör ihop.
Människor som vill döpa sina barn ska mötas med att dopet är den finaste gåvan vi kan ge våra barn som öppnar upp mot en annan dimension.
Frågan om samkönad vigsel var inget problem för honom eftersom vårt äktenskap inte är ett sakrament. (Om vi hade klassat äktenskapet som ett sakrament, vad hade Michaels ståndpunkt varit då?)
Som argument kom han in på skapelsen: en enskild människa är inte skapad till Guds avbild utan Gud skapade människan till man och kvinna, det är avbilden. (Här var det kanske mer än jag som höjde på ögonbrynen eftersom just den saken är ett argument mot samkönad vigsel.)

Mats Hermansson kom som andre man. Det finns mycket andlighet utanför kyrkan som vi måste ta på allvar, kyrkans uppgift är att vara lyhörd mot detta, all mänsklig andlighet är genuin. Frågan är då vad kyrkan ska tillföra; Mats talade om kyrkan hade ett arv, ett smyckeskrin att förvalta, men preciserade det inte närmare. (Och om alla andlighet är lika bra så finns det väl inte så mycket vi behöver tillföra.)

Kyrkliga frågor och andliga frågor går inte att skilja åt, och Mats framstod som den bland kandidaterna som var mest intresserad av att göra sin röst hörd i samhällsdebatten.
Den sjunkande dopfrekvensen ska mötas med tydligare inbjudan och drop-in-dop.
Mats hade tyvärr inte vigt ett homosexuellt par (det var det bara en av kandidatarena som gjort). Det var en sorg för honom att så inte skett. Procentuellt sett var ämnet litet men ändå oerhört viktigt.  (Det framkom inte vad som var sorgen hos Mats: om det var för få samkönade vigslar eller om det var för att just han inte blivit tillfrågad.)

Mats kallar sig gärna förnyare och väjer inte för konflikter som förnyelsearbete kan leda till. Utmanande konst i domkyrkan kan göra människor ledsna och det som han lärt sig av det är att ta det på allvar och lyssna. Men konsten är viktig för att hjälpa oss som kyrka att nå samhället. (Mats kan säkert ha rätt i att konst är viktigt men jag undrar om inte poängen istället vore att konsten ska provocera vårt samhälle och vår samtid istället för kvinnor som förfäras över vad som hänger i kyrkan där de en gång blev konfirmerade.)

Fredrik Modeus kom därefter. En central uppgift för kyrkan är att bedriva undervisning. De viktigaste samhällsfrågorna i ordning var: mänskligt utanförskap, fred och miljö och internationell solidaritet. Biskopens viktigaste uppgift är att vara en enande kraft.
Det är viktigt att värna tillgängligheten för dop samtidigt som vi inlemmar de redan döpta. Dopet är Guds Ja till människan. När det gäller religionsdialog är det viktigt att vara tydlig mot sin egen bekännelse samtidigt som man är ödmjuk mot den andre.

Fredrik framstod som välartikulerad men åtminstone jag fick intrycket av lite väl inövade och tillrättalagda svar. Ingenting av det han sa var det väl någon som var emot?

Per Kristiansson var en av de två som stack ut från de övriga. Han började väldigt bra med att tala om hans erfarenhet som kyrkoherdeintervjuare. Präster har slutat läsa teologi verkar det som, det som de läser på fritiden är nästan bara deckare. (Man får hoppas att de åtminstone läser Chestertons fader Brown.) Kyrkans inre sekularisering oroar honom. Han saknar en längtan efter bön och teologi.

Per kallar sig pietistisk befrielseteolog och menar med det att Jesusnärheten är viktig, den personliga relation till Jesus. (För första gången så nämndes Jesus i hearingen!!!) Kyrkans röst är viktig men inte viktigt att just han som biskop ska synas, tyckte Per som har svårt att tänka sig bli biskop.

Johan Tyrberg anser att det är viktigt som ledare att ha människor omkring sig som säger emot honom. Han citerade KG Hammar: kyrkoherden och kyrkorådets ordförande måste älska varandra men de måste inte tycka om varandra.
Kyrkans viktigaste uppgift är att leva ut sin tro i helg och vardag, mässan är utgångspunkten. På frågan om att kyrkan ska vara en samhällsröst så citerade han Jesus att vi ska vara ett salt, men inte stanna i saltkaret. Vi måste finnas där människor är.
Som biskop går det att förena att vara en enande kraft och samtidigt vara profilerad: man kan vara enande i att sticka ut. (Men vi fick ingen närmare förklaring hur detta skulle gå till.) Johan var den som hittills talade tydligt om dopet som ett sakrament: i dopet blir barnet vidrörda av Gud. Dopet kan inte isoleras som enskild fråga: vi måste tala om kyrkan i samhället så att den blir relevant.
Det är viktigt att möjligheten till samkönade vigsel finns men vi är inte färdiga i vår äktenskapsteologi, äktenskapet är inget sakrament men många präster talar om det som ett sakrament.

Jag fick intrycket att Johan var den som fick störst positiv respons i salen och som verkar gå hem bland många grupper.

Anders O Johansson var den bland kandidaterna som avvek mest. Många söker efter tro och andlighet men de söker på fel ställe: folk har fördomar om kyrkan. Han brinner för att möta människor och bygga levande församlingsgemenskaper. Den församlingsgemenskap som de har i Broby kan uppstå även på andra håll. Han vill vara en röst för långtidsjukskrivna, arbetslösa och flyktingar. Biskop Antje har lärt honom att respektera andra traditioner, samtidigt är han tydlig med vad han själv står i sin syn på Jesus som Gud och människa.
Föräldrar ska döpa sina barn för att de ska bli Guds barn och en del av församlingen.
En fråga som det uppehölls en del vid är frågan om samkönad vigsel. Anders viger inte själv och ser det inte som ett problem: efterfrågan är väldigt liten, och det finns många andra som viger.
Han har mycket samtal och dialog med muslimer som söker upp dem i kyrkan.

Anders framstod som den som svarade tydligast efter sitt eget hjärta. Han sökte inte efter svar som skulle kunna passa alla utan berättade enkelt vad han själv hade för uppfattning. Han har utifrån sin mångåriga tjänst i Broby stor trovärdighet i att bygga gudstjänstfirande gemenskaper och mötet med människor från andra länder och kulturer, något som han också uppehöll sig mycket vid.

Sist ut var Eva-Lotta Grantén. Viktigaste samhällsfrågan för henne var miljöfrågan och klimatfrågan. Vi lever inte ett hållbart liv i västvärlden vilket drabbar många andra.
Kyrkan ska vara radikalt öppen och tydlig, som en pepparkaksform.
Dopet är den största gåvan som ger livsmod. Den vanliga barnfamiljen behöver hitta ett rum där man kan stanna upp och reflektera.

Alla kandidater var rörande överens om vikten av att satsa på diakoni, det finns för få diakoner. Många svar var också lika varandra när det gällde synen på ledarskap, samhälle och media.

På frågan om dopet, varför föräldrar ska döpa sina barn, är det märkligt att man tycks ha så lite att erbjuda: dopet är en fin gåva, Guds Ja till människan och ger livsmod. Kan man inte mer konkret än så formulera vad dopet innebär är det kanske inte så konstigt att dopfrekvensen sjunker. Man erbjuder form utan innehåll.

Vi står mitt uppe i den svåraste kris kyrkan befunnit sig i på 1000 år, och då tänker jag inte på dopfrekvensen utan på att vi snart inte har några gudstjänstfirande gemenskaper kvar. I större församlingar i städerna och på några ställen på landsbygden finns det ännu de gemenskaper som växer och föryngras, men de är ändå lätträknade.
När de har dött ut har vi inget att bjuda in till. Ingen plats där vi kan växa som kristna och utifrån vi kan leva ut evangeliet om Jesus. Om detta talades det inte så mycket om, vare sig bland utfrågarna eller kandidaterna.
Vi har länge varit en kyrka av anställda, vi är snart på väg att bli en kyrka för anställda också.

Flera av kandidaterna talade som om de såg biskopsstolen som en plattform varifrån man kan driva sina projekt och nå ut i samhällsdebatten. Kanske också att utfrågarna lade onödigt stor tonvikt vid detta med biskopen som samhällsröst. Det är inte det viktigaste i det läget som kyrkan befinner sig i. Per var inne på den inre sekulariseringen och Anders talade om den gudstjänstfirande gemenskapen och det är där vi måste börja: med oss själva. Vi kan inte nå ut som kyrka förrän vi är kyrka: en levande församling som består av en brokig skara av döpta människor, inte bara anställda.

Om förvaltarskap och ansvarsutkrävande

Om ni inte har upptäckt magasinet Axess är det dags att göra det, ingen tidskrift i Sverige, inom samhälle och humaniora är mer läsvärd än denna. I det senaste numret finns en mycket intressant artikel av Rutger Palmstierna om det europeiska förvaltarskapets rötter.
Jag har tidigare skrivit om hur medeltidens klosterväsende utvecklade en långt gången demokratisk modell med generalkapitel (årsmöte skulle vi säga) där bröderna valde sina abbotar och prior och även kunde ställa dem till svars, och till och med avsätta dem i vissa fall. Palmstierna beskriver hur just ansvarsutkrävandet har djupa kristna rötter.

I urkyrkan så avstod medlemmarna delar av sina tillgångar till församlingskassan som förvaltades av de äldste (presbyterna). Redan under det första århundradet utvecklades en tillsynsfunktion som inte bara övervakade den kyrkliga verksamheten utan också de medel de hade att tillgå. Biskopen och prästerna förvaltade dessa enligt särskilda förvaltningsregler och som utvecklades senare till den kanoniska rätten.
Mönstret bröts när kristendomen blev statsreligion i slutet av 300-talet. Plötsligt fick kyrkan stora tillgångar från staten och man blev mindre beroende av enskilda medlemmars bidrag. (Jämför den väg som dagens politiska partier har valt!). Därmed fick vanliga medlemmar inte lika mycket att säga till om och i förlängningen så minskades även biskopens inflytande, makten gled åt det håll där pengarna kom ifrån!

Räddningen för kyrkan blev romarrikets fall på 400-talet. Den statliga finansieringen sinade för att till slut helt upphöra. För den västliga kristendomens del fick man återgå till fornkyrkans modell med gemensam finansiering och förvaltning. Men det uppstod något nytt på 500-talet: det var inte längre biskopen som var förvaltare utan en särskilt vald kyrkvärd.
Kyrkvärden valdes av församlingen för en bestämd tid, varefter han fick avlägga verksamhetsberättelse och bokslut. Om han ansågs ha förvaltat sin ansvar väl kunde han bli omvald. Redan under tidig medeltid växte alltså en av demokratins hörnstenar fram inom kyrkan: principen att makten regelbundet ska kunna ställas till svars!

Inom öst skedde inte samma utveckling, där bestod ju det bysantinska riket (östrom) ända till 1453 och de ortodoxa kyrkorna kunde därför fortsätta att få sina pengar från staten. Utveckling gick åt olika håll i Europa, vilket vi ser spår av än idag.
I Sverige fick socknen och dess invånare stor självständighet. När det gäller förvaltningen av kyrkans egendom, inklusive själva kyrkan, krävde sockenstämman räkenskap för hur förvaltningen gått till.
Det intressanta är att denna kultur med stämmor och redovisningsskyldighet kom att prägla även det övriga samhället. Och inte bara stat och kommun, utan konceptet blev även grunden för en institution som vi idag kanske inte skulle förknippa med kyrka, nämligen aktiebolaget.

Principen att förvaltarna väljs underifrån och som också kan utkräva ansvar, en princip som vi idag så tar för given att vi knappt tänker på den, utvecklades bara i Europa. Det går inte att överskatta denna redovisningskulturs betydelse för samhället och hur väl den har tjänat oss. Och vi har alltså allt att tacka den medeltida kyrka från 500-talet!