Stephen Hawking svarar på frågan om Gud finns

Stephen Hawkings sista bok: "Korta svar på stora frågor" kom ut postumt i år. Jag har läst flera av hans böcker och imponeras av hans nyfikenhet och att det inte finns någon fråga som han väjer för. I den här boken ger han sin syn på tio olika frågor och den första är: "Finns Gud?"

Det är i sig intressant att en vetenskapsman och fysiker så djärvt ger sig i kast med just den frågan. Man kanske annars hade kunnat tänka sig att det skulle dra ner hans vetenskapliga status, men som hans vän Kip S. Thorne skriver i förordet: "Stephen har alltid dragits till de stora frågorna ... han hade de färdigheter, den visdom och det självförtroendet som krävdes."

Hur svarar han då, som vetenskapsman, på frågan om Gud finns? Möjligen, är hans svar, om man med Gud menar naturlagarna. Gud skulle i alla händelser inte kunna ingripa för att bryta mot naturlagarna, för i så fall vore de inte lagar, menar han.
Ingen regel utan undantag, tänker jag då här. Även om Gud ingriper och då och då bryter mot en naturlag, är de väl ändå lagar, åtminstone för oss?
Men Hawking menar att utrymmet för en eventuell Gud begränsas till att välja utgångstillstånd för universum, och knappt ens det.

Vad behövs för att skapa ett universum? Faktiskt bara tre ingredienser: materia, energi och rymd. Och efter Einsteins insikt att materia egentligen bara är en form av energi är det bara två.  Men om Gud inte finns var kommer då all energi ifrån? Hawking visar på hur upptäckten av negativ energi balanserar upp den synliga förekomsten av energi så att summan blir noll, och då krävs det alltså ingen Gud för att förklara förekomsten av energi. Han tar ett exempel: om du vill tillverka en kulle kan du gräva en grop och lägga all jord du får upp i form av en kulle. Gropen är den negativa versionen av kullen, allt går jämnt upp. Var materian/energin kommer ifrån behöver alltså inte förklaras.

Det enda som återstår är att förklara vad - eller vem - som satte igång hela förloppet. Allt inom universum har ju en orsak, måste inte universum själv ha det? Inte enligt Hawking!
Tänk dig ett svart hål i rymden. Gravitationen är så stark att ljuset fångas in - men också tiden bromsas ju närmare man kommer. En klocka skulle ticka allt långsammare och slutligen stanna, inte för att den är trasig utan för att tiden nu står still.
Och detta är precis de omständigheterna som rådde då universum började. Om man kunde resa bakåt i tiden skulle man ändå inte kunna nå till en tidpunkt före Big Bang - för det fanns ingen tid för Big Bang. Därmed - enligt Hawking - finns det inget som kan ha orsakat Big Bang eftersom det inte fanns en tid som denna orsak kan ha existerat i. Därför är också existensen av en skapare utesluten eftersom det saknas tid där denna skapare kunde ha funnits till.

Det är skada att Hawking inte hade läst Augustinus. På 400-talet tog han nämligen upp två frågor som man brottades med vid denna tid gällande skapelsen. Den ena gällde tiden: varför skapade Gud världen just vid denna tidpunkt och inte vid någon annan? Och den andra gällde rymden: varför skapade Gud just här och inte där? Augustinus löste frågan med att Gud, när han skapade, inte bara skapade materia och energi utan även tid och rymd. Världen skapades inte i tiden utan tillsammans med tiden. Augustinus skulle alltså inte vara främmande för den moderna vetenskapliga insikten att det inte fanns någon tid före Big Bang - tvärtom!

Men är universum då orsakslös om det inte existerade någon tid där orsaken till universum kunnat existera? Här är jag uppriktigt förvånad över Hawking som bara räknar med temporal orsak. Alla orsaker måste ju inte med nödvändighet föregå effekten tidsmässigt. Orsaken till att lampan inte ramlar ner i golvet är att den hänger stadigt i en kedja i taket; orsaken är här samtidig med effekten. Och rent logiskt finns det naturligtvis inte som hindrar att en Gud, som existerar utanför tiden i en evighet, kan skapa tiden och universum med den.

Hawking avsluta kapitlet med att säga: "Ett enda liv står oss till buds för att hänföra av universums storslagenhet, och för detta liv är jag ofantligt tacksam."
Jag tvivlar inte på Hawkings hänförelse och ödmjukhet inför universum, men blir konfunderad över ordet tacksam. Kan man vara tacksam - om man inte har någon att tacka? Varifrån kommer då denna tacksamhetskänsla? Varför skulle jag vara tacksam om det jag fått är en blind slump? Borde inte tacksamheten - som de flesta nog kan känna i likhet med Hawking - få en att fundera att det djupt inom en finns en insikt att Någon har skapat - inte bara mig utan hela universum som jag kan hänföras av.

Nya perspektiv på koloniseringen

Det är en utbredd uppfattning att kolonisering och imperialism är i första hand en västerländsk företeelse. När vi hör ordet slaveri tänker vi på vita som förslavat svarta genom att föra dem över Atlanten till Nordamerika. Och att vårt nuvarande välstånd till stor del bygger på detta utnyttjande av resten av världen. Men hur är det egentligen med detta?

Det är en fråga som Fredrik Segerfeldt tar sig an i boken Den svarte mannens börda - nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri. Han beskriver hur imperialism, kolonialism, rasism och slaveri är allmänmänskliga företeelser som väst långt ifrån har monopol på. Utan att förneka den historiska skuld som Europa har kompletterar han bilden för oss. När det gäller slaveri var det till exempel fler européer som kidnappades och såldes som slavar i nordafrika, än afrikaner som hamnade som slavar i USA, något som jag också har skrivit om i en tidigare blogg.

Det som Segerfeldt ger oss är en kompletterande historia, som vi normalt inte läser om i skolan eller får via populärkulturen.

När det gäller det afrikanska slaveriet  var det redan mycket omfattande innan européerna kom dit. De köpte slavar på befintliga slavmarknader och de som tjänade de största pengarna var oftast de afrikanska slavhandlarna. Man kopplar ofta ihop slaveriet med koloniseringen men när den startade i början av 1800-talet var slavhandelns förbjudet sedan länge. Faktum är att ett (av flera) motiv till just koloniseringen av Afrika var att förbjuda slaveriet även inom kontinenten.
Och koloniseringen var inget som Europa tjänade ekonomiskt på, faktiskt tvärtom.

Det unika med den europeiska koloniseringen var istället avslutet. Det förekom en livlig debatt i moderländerna över det moraliska i företeelsen och när kolonierna till slut befriades efter andra världskriget skedde det till största delen fredligt. Europa släppte sina kolonier, inte för att det tvingades till det utan för att man kom fram till att man inte hade rätt till att behålla dem.

Jag tänker att boken är viktig just för att komplettera den gängse historiebeskrivningen. Vi är i Sverige och i Europa väl medvetna om de historiska oförrätter som har begåtts av våra förfäder, och det är naturligtvis bra. Men när detta framställs som unikt så till vida att resten av världen skulle ha varit offer och européer förövare så leder det fel. Resten av världens problem beror inte på att Europa en gång koloniserade den. Kritiker mot den europeiska dominansen av övriga världen gör på sätt sig skyldiga till just det de kritiserar: en eurocentrism där allt förklaras med Europa i världens centrum.

En journalists möte med Jesus

I Pocketshop på Stockholms centralstation fick jag syn på en bok: "Jag mötte Jesus - en motvillig troendes bekännelser" skriven av den danske journalisten Charlotte Rørth. Det är ju inte det vanliga att hitta den typen av böcker mitt i resevimlet på en vanlig sekulär bokhandel.
Charlotte Rørth var, som hon beskriver det, en vanlig dansk kulturkristen. Hon var medlem i statskyrkan men gick där så gott som aldrig. Som journalist hade hon lärt sig att förhålla sig kritiskt till människors berättelser; allt måste gå att belägga innan man skriver om det i tidningen, vi får bara tro det som andra kan bekräfta. Och just hon skulle vara med om ett väldigt märkligt möte i ett kapell i den spanska staden Úbeda: La Sacra Capilla del Salvador.

Hon var där som resande reporter och gick in i kapellet och under en guidad tur blir hon kvar därinne, utan att kunna röra sig. När guiden kommer tillbaks ser han ett märkligt ljus omkring henne.
Hemma i Danmark är hon med om fler upplevelser, hon ser hur en gul ljusstråle från himlen träffar henne mellan ögonbrynen och hon drömmer gång på gång om det där kapellet. Porten till kapellet är stängt men hon hör en mansröst innanför som kallar på henne.

Så några månader senare åker hon tillbaka dit, och där på en bänk i kapellet får hon möta Jesus. Hon beskriver det som om ett hologram visade sig för henne, men det var något mer än en vision, han var verkligen där. Trots att hon aldrig sett honom, kände hon igen honom. Och hon ser inte bara honom utan också landskapet där han befinner sig med himlen ovanför.
Sen börjar han tala till henne, fast på ett språk som hon inte förstår. Senare skulle hon känna igen att det var arameiska. Men trots att hon inte förstod det han sa insåg hon att han kände henne och kunde se rakt igenom henne.

Den här upplevelse satt igång ett sökande för Charlotte Rørth, hon som aldrig varit intresserad av religion innan. I boken beskriver hon hur hon började läsa en rad kristna författare som Peter Halldorf, Jonas Gardell, Thomas Keating (Open Mind, Open Heart) men även tidigare kyrkohistoriska författare som Thomas av Aquino och Johannes av Korset. Som journalist är hon ju van att intervjua och hon träffar bl a Martin Lind, tidigare biskop i Linköping och den amerikanske pastorn Jim Garlow. Men hon besökte också ett danskt kundalini-center där hon får lära sig om olika chakran och vad de kan ha för betydelse för kroppen.

Det som är intressant med Rørth är att sökandet kom efter mötet. Den upplevelse som hon hade när hon mötte Jesus i ett kapell i Spanien kom helt oväntat. Det var inget hon hade sökt efter, hon hade inte ägnat livet åt att meditera varje dag eller leva i kloster eller på något annat sätt försökt för att öka chansen för ett sådant möte. Hon var en helt vanlig sekulär danska som var med om något extraordinärt och som för alltid förändrade hennes liv.
Vägen till tro för henne handlade inte så mycket om teologiska argument för om han var Guds son eller inte. Hon har mött honom och det räcker för henne, behöver hon inga fler belägg.

När jag läst boken känner jag igen mycket från evangelierna, särskilt detta med mötet med Jesus.. Gång på gång möter Jesus olika människor, fromma som hedningar, och de mötena får ofta en avgörande inverkan på deras liv. Även långt innan de förstår vem denne Jesus, som de mött, verkligen är.

Kristen tro och kapitalism

Jag lyssnade på en intressant samtal från IEA (Institute of Economic Affairs) som handlade om kristendom och kapitalism. Upprinnelsen var ett tal av ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby där han tycktes starkt ta avstånd från kapitalism.
Medlemmarna i The Church of England röstar huvudsakligen konservativt medan eliten alltså går åt motsatt håll. Känns det igen? Jag tror att mycket stämmer med situationen i Svenska kyrkan.

Efter Berlinmurens fall har vi aldrig upplevt en snabbare minskning av antalet fattiga, en minskning som sammanfallit med spridning av kapitalism i världen. Ändå ser vi en kvardröjande skepticism framförallt inom kyrkorna. Varför? När jag läste Till Världskapitalismens försvar av Johan Norberg för ett femtontal år sedan blev det i varje fall en vändpunkt för mig och min syn på kapitalism.

Justin Welby vill engagera sig för fattiga och utsatta, men som Fader Marcus, anglikansk präst påpekar, det vill alla kristna. Problemet med Welby är att han landar i att svaret alltid är "mer stat" på människors problem, vilket är väldigt märkligt i ett samhälle där staten redan lägger beslag på hälften av våra resurser.
Många texter i gamla testamentet uppmanar oss att ta hand om änkan och den faderlöse, men det är väldigt stort språng att gå från det till att vi ska vi ska en statlig och centraliserad välfärd.

Flera av Jesus uttalanden har tolkas antikapitalistiskt, som när han varnar för rikedomens frestelser. Men det innebär i sig inte att han tar avstånd från kapitalism. Jesus uttalar sig aldrig kritiskt mot marknadens mekanismer i sig: handel, pengar, rikedom m.m. Det han kritiserar är människors attityder och handlingar i en fri marknad.

Den fria marknaden är i sig varken ond eller god, den är helt enkelt bara människans naturliga sätt att interagera och utbyta varor och tjänster med varandra. Det är människorna i som agerar och deras attityder som gör själva utbytet gott eller ont. Ur etisk synpunkt är frågan hur du tjänar pengar viktigare än hur mycket pengar du tjänar.

Jesus tredje frestelsen handlade om att djävulen tog honom med upp på ett mycket högt berg och lovade honom hela världen om han bara böjde sig för honom. Vad den frestelsen handlade om är: du behöver inte gå genom korset och uppståndelsen. Du kan fixa världen ändå, du kan göra människorna goda, du behöver inte dra dem till dig frivilligt. Du kan påtvinga Guds rike över folket nu.
Detta är en frestelse som vi sett många gånger i historien, tron att vi kan förvandla jorden till ett himmelrike, här och nu. Och att vi kan göra det utan att invänta människors frivilliga deltagande. Och är det inte just detta som en socialistisk planekonomi handlar om?

Medvetandets återkomst

Har medvetandet återkommit som forskningsfält? Det menar Per Snaprud som skrivit boken Medvetandets återkomst - om hjärnan, kroppen och universum, där han redogör för forskningsläget.

Det är spännande att läsa om hur svårt det är att hantera frågan om medvetandet, därav att man under så lång tid också har undvikit frågan. Det är verkligen The hard question som det kallas: hur kan död materia bli medveten och börja reflektera över sig själv? 

Vissa har försökt med att medvetandet är en illusion, men det faller på sin egen orimlighet. Även om det vore en illusion så är man ju medveten om den. Det absolut säkraste vi kan säga om oss själva är att vi är medvetna, precis som Descartes kom fram till: Cogito, ergo sum.

Snaprud intervjuar olika forskare och redovisar olika teorier. Vissa vill koppla ihop medvetande med kvantfysiken. Båda två är ju ett mysterium och då tänker man att det kanske är samma sak. Och det finns experiment som på ett häpnadsväckande sätt visar hur en medveten aktör påverkar atomernas sönderfall.

En annan teori är panpsykism, som innebär medvetandet ingår i materiens minsta byggstenar. Det känns onekligen lite egendomligt att tänka sig att en elektron är medveten, vad tänker och känner den i så fall? Den brittiske filosofen Galen Strawson är inne på detta som ställer sig frågan: var slutar medvetandet. Vi människor är medvetna och även djur har upplevelser. Men varför stanna där? För en panpykist fortsätter det med att anta att även växter och mikrober är medvetna, ja, ända ner till elementarpartiklarna som har medvetande i en fallande grad. Det finns ingen strömbrytare som släcker medvetandets ljus vid en viss nivå, bara en dimmer som dämpar ljuset utan att någonsin slockna helt.

Det är i sig ingen förklaring till varför just den mänskliga hjärnan har nått den grad av medvetande som den gjort, en gråsten som innehåller samma mängd atomer som en hjärna är ju inte medveten. Det påstår inte heller Strawson, men menar ändå att det lättare att tänka sig att det mänskliga medvetandet uppstår ur mikromedvetande än inget medvetande alls.

Snaprud tar inte upp frågan om själens existens, och det är den största bristen i boken. Personligen kan jag inte se att det är konstigare att spekulera över en immateriell själ än över att elektroner och protoner är medvetna, om än på ett mycket rudimentärt plan. 

Men det stora problemet med en själ är hur den skulle interagera med hjärnan. Descartes placerade själens existens i talgkottkörteln och tänkte sig att den kommunicerade med resten av hjärnan via den. 

Och dagens talgkottkörtel är kanske kvantfysiken. Det berömda dubbelspaltexperimentet visar ju att det finns en närmast kuslig koppling mellan elementarpartiklars beteende och vårt medvetande. Kanske själen kommunicerar med hjärnan via kvantmekaniska system?

Experiment med att mäta hjärnaktiviteten hos människor som ligger på sin dödsbädd visar på något mycket intressant. Hjärnaktiviteten hos en döende människa minskar långsamt och blir allt lägre. Men precis innan dödsögonblicket ökar hjärnaktiviteten mycket kraftigt, nästan ända upp till nivån för vakenhet, för att sen lika snabbt falla tillbaks till noll. Sjukvårdspersonal som sett detta har beskrivit det som att de sett hur själen lämnat kroppen. Och så kanske det är? När själen slits loss från hjärnan uppstår en sista skur av impulser innan all aktivitet avstannar helt.

Oavsett är det en mycket intressant bok i ett spännande ämne där vetenskapen hittills har stått och stampat utan att komma någon vart.

Om att förhandla med SD

Donald Trump kunde alltså skaka hand med Kim Jung-Un och jag utgår från att de även samtalade. Sverige har diplomatiska förbindelser med både Iran och Saudi-Arabien, ja vi har till och med en ambassad i Pyongyang.
Överallt i världen samtalas det och förhandlas mellan de mest disparata regimer och parter. Det enda tillfället när man tydligt och klart tar avstånd från förhandling är när det gäller terrorister. "Vi förhandlar inte med terrorister!" brukar det sägas, fast även där kan det nog göras undantag.

Men i svensk politik kan man inte förhandla med SD! Ja, vissa menar att de inte ens pratar med dem, fast det tror jag inte på. De befinner sig ändå ofta i samma rum, under samma tak. Nog måste de väl hänt att de växlat några ord om trafiksituationen på väg till plenisalen, eller något. Tobias Billström påpekade ju också att det var naturligt att samtala med SD i utskotten, det har man ju gjort hela tiden sedan de kom in i riksdagen! Så när någon politiker säger: vi samtalar inte med SD, så är det bara nys.

Men förhandla vägrar man alltså göra. Är då SD jämförbara med terrorister? Är man rädd att SD kommer hota med våldshandlingar om de inte får igenom sina förslag? Det är det enda tillfället då jag kan se att man inte bör gå in i en förhandling.

En förhandling kan sluta på två sätt: antingen kommer man överens, man hittar en kompromiss som båda kan leva med även om ingen är riktigt nöjd. Eller slutar det med att man inser att det inte går att komma överens, 'vi är för olika och våra hjärtefrågor är så viktiga att ingen vill göra avkall'. Då är man överens om att inte vara överens. Det har jag respekt för, då har man ändå gjort ett försök.

Men vad betyder det att man ens vägrar gå in i en förhandling? Vad säger det om ens syn på den andre? Och vad säger det om ens syn på sig själv?
Tydligen anser man att SD är så onda att de är jämförbara med terrorister. Eller är man rädd att deras politik på något sätt smittar. Nu anser jag inte att SD:s politik är vare sig nazistisk eller fascistisk (ja, jag har läst deras partiprogram) men även om den hade varit det: blir jag nazist om jag samtalar med en nazist? Smittar idéer?

Om man är rädd att den andres ideologi smittar av sig innebär det att man själv har en svag förankring i sin egen ideologi. Har man en fast övertygelse och kan argumentera för den borde man inte behöva vara rädd för andras.
Kanske är det därför som KD är det parti som varit mest öppen för ett eventuellt möte med SD?  KD har, menar jag, det mest genomtänkta principprogrammet förankrat i den kristna människosynen och är kanske just därför minst rädda för den andre.

Ytterligare en aspekt är ju det fullständigt kontraproduktiva att fortsätta detta utestängande. Det kommer ett val 2022 också, hankar man sig fram i 4 år utan att ens överväga en förhandling hur många röster kommer SD få då? Varför låter man dessa personer bekvämt luta sig tillbaka och lyfta sin riksdagslön utan att anstränga sig?
När Sannfinländarna togs in i regeringen halverades deras väljarstöd. I Sverige kommer Alliansen inte ens behöva ta in SD i regeringen, det räcker att de ingår i ett regeringsunderlag så kommer väljarna strömma tillbaka.

Denna bombastiska vägran att förhandla är som jag ser det, bara uttryck för högmod. Man sätter sig själv på väldigt höga hästar när man tydligen är för fin och ädel för att slå sig ner med en kopp kaffe och börja prata. Utan jämförelser i övrigt är det inte utan att jag tänker på Jesus själv som anklagades för att äta och umgås med tullindrivare och syndare. Och anklagelsen kom just från de rättrogna, de som ansåg sig för goda för att tala med den andre.

Försvara pojkarna mot Fridolin

En debatt som kom och gick för en månad sedan gäller barnens fria lek på förskolan. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin har ett förslag till ny läroplan, som bland annat säger att förskolepersonal ska utmana barnen till att inte göra ”könsstereotypa val” när de leker. De ska alltså bryta in i barnens fria lek och försök styra så att de inte leker könsstereotypt. Pojkar ska uppmanas att leka med dockor och flickor med brandbilar. Jag är glad att åtminstone någon politiker protesterar, som Ebba Busch Thor: låt pojkar och flickor leka som de vill!

Jag kom att tänka på en bok jag läste på 90-talet: Till små pojkars försvar av Jari Sinkkonen. Han är barnpsykiater i Helsingfors och går emot teorin att pojkars och flickors naturliga lek inte skulle skilja sig åt. Det är inte vi vuxna som på något mystiskt vis styr in dem i traditionella könsroller när de leker, barnen väljer dessa lekar av sig själva.

Låt pojkar få leka krig

När det gäller pojkar menar han att det för dem är naturligt att få leka krig, brottas och visa sin styrka. Deras lekar är ofta mycket vildare och mer tävlingsinriktade än flickors.
Och den här typen av lekar fyller en viktig funktion i pojkarnas utveckling enligt Sinkkonen. Att inte få leva ut de aggressiva känslorna i barndomen kan få negativa följder senare i livet. Om uttryck för aggression hämmas, om man får lära sig att detta är något farligt, finns risken att man stänger in all aggressivitet i ett inre kassaskåp. Man växer kanske upp som en stillsam pojke, men med väldiga mängder förkvävt raseri.

När moraliserande vuxna ser pojkar leka krig ser de bara ytan. De ser hur de leker att de skadar och dödar varandra och men det betyder naturligtvis inte att de inom sig upplever krigets verkliga och fasor och hemskheter. Den som blir "skjuten" tycker det är lika roligt som den som "skjuter". Det är en lek som innebär spänning och äventyr. Att koppla ihop detta med verkliga krig är något som bara dumma vuxna gör.

Jag minns själv när jag som barn lekte med en leksakspistol och fick frågan av en välmenande vuxen: Vill du bli en sådan som hotar och skjuter andra människor? Min förvirring var total. Jag kunde för allt i min värld inte begripa vad min lek hade att göra med riktiga mördare och banditer. Hur jag än funderade såg jag inte kopplingen, och jag kom fram till att bara för att jag gillade att leka med mitt leksaksvapen så betydde det inte att jag hade en önskan att i vuxen ålder sätta skräck i min omgivning genom att vifta med riktiga vapen.

Sinkkonen tar också upp tävlingslekar som ofta behandlas lika negativt som krigslekar. Men han visar hur lekar där någon vinner och andra förlorar inte bara handlar om att idealisera en segrare utan också att lära sig att förlora. Det är helt enkelt en viktig lärdom för livet, att öva sig i att ta en förlust. Den som till varje pris vill vinna är just den som inte klarar av att förlora.

Jag vet inte hur tillåtande det är med krigs- och tävlingslekar på våra förskolor men om det till och med anses vara problematiskt att  pojkar vill leka med brandbilar så blir jag allvarligt bekymrad. Vad händer med pojkar om de ständigt får veta att den typ av lek som de tycker är roligt och naturligt i själva verket är fel och förkastligt?

Jag är orolig att dagens genuspedagogik kan ställa med stor skada, framförallt är det pojkar som drabbas. Pojkar och flickor är olika och därför blir deras lekar också olika. Det är något naturligt och inget vi ska moralisera över. Lämna barnen ifred och låt den fri leken vara fri på riktigt!