Visar inlägg med etikett nazism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nazism. Visa alla inlägg

torsdag 1 maj 2014

Fascister, nazister och kommunister

I Jönköping demonstrerar Svenskarnas parti och kyrkor och mer eller mindre extrema motdemonstranter gör gemensam sak och protesterar. Inget fel i det. Svenskarnas parti har grundlagstadgad rätt att demonstrera men vi andra har naturligtvis samma rätt att protestera.
Exemplet i Jönköping visar hur vi har en hög beredskap mot fascismen och nazismen i Sverige. Däremot finns det ytterligare en totalitär ideologi där vi har en betydligt mer överslätande attityd: kommunismen. Det visas ju inte minst i Jönköping när till exempel AFA demonstrerar mot Svenskarnas parti, men det är inte på grund av AFA:s närvaro som kyrkklockorna ringer för fara, trots att det varit lika berättigat.

Kjell Albin Abrahamson beskriver i sin senaste bok, Låt mig få städa klart! hur det fortfarande finns de som kallar sig kommunister i vår riksdag. Abrahamsons bok är den uppgörelse med Vänsterpartiets kommunistiska förflutna som partiet självt aldrig har förmått göra.

Det som han hade kunnat utveckla mer i sin bok är likheterna mellan de tre ideologierna fascism, nazism och kommunism. Det framställs ju som om kommunismen vore längst till vänster och fascism/nazism längst till höger i den politiska skalan. I kombination med att marknadsekonomi framställs som "höger" så har man lyckats få det till kapitalismen skulle befinna sig på det sluttande planet mot fascism och nazism.

Det finns visst skillnader mellan fascism, nazism och kommunism men likheterna är större. Alla tre  är totalitära ideologier, det vill säga; det finns inget område i samhället dit ideologin inte når. Den angår allt och allt ses i ideologins raster. Målet är total kontroll av samhället och dess medborgare. (Jämför uttrycket "allt är politik" som välmenande socialdemokrater kan säga, men som de kanske skulle fundera ett varv till kring vad det egentligen innebär.)



I den totalitära ideologin är individen underordnad kollektivet. Människan finns till för statens skull och inte tvärtom. I linje med detta så förenas alla tre i sitt motstånd mot fri marknadsekonomi. Varken Hitler eller Mussolini var för privat äganderätt eller en fri marknad vilket inte är så konstigt. Hur skulle de kunna kontrollera människorna om de har fri etableringsrätt, fri kontraktsrätt och det råder fri handel och prissättning?
Utan en fri ekonomi (det vill säga kapitalism) kan inte människor på eget initiativ starta ett medieföretag, organisera en fackförening eller bygga en kyrka eftersom allt sådant till syvende och sist också kräver pengar och resurser. Om inte människor har makt över sin ekonomi är det inte så mycket det kan göra överhuvudtaget och därför kräver alla totalitära ideologier förstatligande av ekonomin.

Det finns naturligtvis skillnader. Inom fascismen skulle individen underordnas nationen (i Mussolinis Italien närmast romarriket), inom nazismen var det rasen, det gemensamma blodet som överskuggade allt. Och inom kommunismen hade detta ersatts med klassen, närmare bestämt arbetarklassen. Där är det klasshatet som ger näring åt ideologin.

Trots att kommunismen har långt mer blod på sina händer än nazismen, Hitler kom trots allt först på tredje plats efter Stalin och Mao som historiens värsta massmördare, så har fantasin att ursäkta och bortförklara kommunismens illdåd varit skrämmande stor. Vi kan ju bara fundera över det faktum att det faktiskt finns två partier i riksdagen med rötter i totalitära ideologier, men i debatten tycks det bara finnas ett. Vänsterpartiet borde givetvis bevakas och behandlas på samma sätt som Sverigedemokraterna.
Detta har delvis möjliggjorts genom att man har placerat dem på var sin sida på den politiska höger-vänsterskalan så att det ser ut som de som är "mest emot" Sverigedemokrater är Vänsterpartiet. Men vi bör se på fascism, nazism och kommunism som de tre systerideologier som de är och det är hög tid att öva upp vårt motstånd även mot kommunismen.

fredag 4 april 2014

Pojken i randig pyjamas

Jag såg en fantastisk film igår: Pojken i randig pyjamas från 2008 (som baseras på en bok av John Boyne) Den utgick från en 8-årings pojkes ögon som bodde i Berlin under andra världskriget. Hans far, Ralf, var soldat i Hitlers armé och en dag blev han befordrad. Det innebar att pojken hans mamma och storasyster fick lämna sin hemstad för att flytta till Polen där pappans nya jobb var. Det ingen i familjen visste var att han hade blivit utnämnd till chef för ett koncentrationsläger.
Bruno, som pojken hette, sörjde att han inte längre kunde vara med sina kompisar men han fick snart en ny vän.
Under en av sina upptäcktsfärder i skogen kommer han fram till vad han tror är en bondgård med taggtrådsstängsel. Och där på andra sidan sitter en annan 8-åring klädd i randig pyjamas med ett nummer på. Hans namn är Shmuel och en vänskap inleds mellan de två.

Bruno som inte vet mycket om världen utanför sin familj förstår inte att han är fånge. När hans lärare undervisar om den judiska rasens ondska förstår han inte heller, skulle verkligen alla judar vara onda? Han hade ju nyss blivit vän med en.

Sakta går det upp för Bruno att han och Shmuel borde vara fiender, men deras vänskap fördjupas. Han är oskyldig och naiv men modig när det verkligen gäller. Men i hans inre stormar det när han vill tro sin far om gott och försöker hålla ifrån sig vad "bondgården" egentligen är för något. Han förstår inte heller vad det är för underlig och illaluktande rök som kommer ur skorstenarna ibland...

Hans mor får en chock när det plötsligt går upp för henne vad det var för sorts läger som hennes make styrde över.Syskonen hör bråk och upprörda gräl mellan deras föräldrar om nätterna. Men varje dag springer Bruno till det där stängslet för att hälsa på sin vän.

Det är en film som inte lämnar någon oberörd, en film om vilken ondska alldeles vanliga familjefäder blir kapabla till när de låter plikten mot fosterlandet gå före allt. En film om oskyldig naivitet, om rädsla och mod.
Men framförallt om vänskap som övervinner allt och som håller genom liv och död.

Det finns många förintelsefilmer och den här är visas ur ett ovanligt perspektiv. Man får följa en vanlig tysk familj och se allt med deras ögon, från utsidan blickar man in i lägret. En film som verkligen är värd att ses.