Marta och Maria

Debatten i Kyrkans tidning om musiken i kyrkohandboken får mig att undra om vi inte missar målet. Det diskuteras om melodier och tonsättningar och när det gäller texterna kan vi vända och vrida på olika formuleringar. Men vad tjänar allt detta till om det i framtiden inte finns några människor i kyrkan som sjunger med i mässmusiken? Som kan liturgin och glatt deltar i den?
Ett väsentligare samtalsämne borde vara hur vi får nya människor till kyrkans gudstjänster, annars blir den nya handboken något som vi anställda och kanske en del förtroendevalda tar del av vid några enstaka tillfällen men något större avtryck kommer den knappast sätta i folkdjupet.

Kan det vara så att det ivriga diskuterandet av handboken tjänar som kuliss för att vi ska slippa prata om de allt färre gudstjänstdeltagare som är med och sjunga den nya musiken? Det är svårt att diskutera sådant där vi inte har några självklara svar eller lösningar.

I söndags fick vi ta del av evangeliet om Marta och Maria. I kyrkan har man alltid betraktat Marta och Maria som två olika kallelser, två olika vägar. När det gäller kloster så finns det kontemplativa kloster, där man ägnar all tid till bön och gudstjänst. Och det finns kloster där man helt ägnar sig åt diakonal och karitativ verksamhet: man driver ett sjukhus till exempel. I det senare fallet är det många som hyllar deras verksamhet, även från människor utanför kyrkan. Men de kontemplativa, vad gör de för nytta? De blir oftare ifrågasatta.

I vår svenskkyrkliga tradition har Maria fått stryka på foten, utsparkad av Gustav Vasa. Istället var det den nyttomaximerande Marta som höjdes till skyarna. Något har det väl förändras men inte mycket. Gudstjänstens kris möter man med en ny kyrkohandbok och ändlösa diskussioner om musik och melodier. Kyrkans verksamhetskris möter man med ännu mer verksamhet.

Jag är övertygad om att en sann förnyelse av kyrkan alltid börjar där Maria befinner sig: vid Jesus fötter och lyssnande till honom.