The Theory of Everything

Jag såg nyligen filmen om Stephen Hawking som hade premiär förra året. En film som förtjänade sina höga betyg. Fokus var kärlekshistorien mellan Stephen och hans fru Jane, samt kampen mot hans sjukdom, ALS. Som ung student gav läkaren honom två år kvar att leva. Med de premisserna gifte sig Jane med honom. Men åren gick och läkarvetenskapen gick framåt och nu är Hawking 72 år gammal.

När de träffades var Stephen ateist och Jane kristen, men någon konflikt kring detta förekom inte, även om Jane hyste förhoppning om att han skulle konvertera. Jag hade gärna sett att man hade utvecklat detta tema mer i filmen. Stephen Hawkings forskning berör universums ursprung och tillvarons innersta väsen, ett ämne som flyter ihop med teologi, metafysik och filosofi. Bara hans person och forskning borde kunna generera betydligt mer intressanta samtal om Gud, universum och alltings ursprung än vad som nu förekom.

Hawkings ambition att finna en Teori om allting, som förklarar och sammanfogar alla kända fysikaliska fenomen, visar ju på att han rör sig i gränsområdet mellan teologi och fysik. Förhoppningen är att den  här teorin, om den blir en verklighet, ska kunna sammanfatta hela tillvaron i en genialisk ekvation:  en enda enkel, elegant teori som förklarar allt. Man anar en längtan efter att slippa leva med oförenliga storheter i kosmos, en längtan efter harmoni och enhet. I början av filmen säger Hawking att det han sysslar med är religion för ateister. Och frågan är om det inte ligger något i det, en Teori om allting som substitut för Gud?

Hawking blev känd för en större allmänhet när han kom ut med boken A Brief Story of Time, eller den lite missvisande titeln på svenska: Kosmos, en kort historik. Där skriver han om sitt projekt att visa att även universum inte är evigt har det likväl inte  en början i tiden.
Hawking föreslår att universum rumtid skulle vara som jordens yta. En tvådimensionell varelse som kravlar omkring på jordens yta skulle inte möta någon gräns eller kant, men likväl så är ytan begränsad, den är inte oändlig.
Tänk dig att tiden fungerar på samma sätt så att bakåt i tiden skulle är som att gå mot nordpolen. Vid nordpolen så inträffar alltså big bang. Nordpolen på jorden innebär ju ingen början på klotet som den första punkten i en linje. Man faller inte av jorden när man kommer dit. Lika lite skulle alltså big bang utgöra en startpunkt för tiden.
Det jag finner intressant är att han beskriver universum på samma sätt som jag skulle beskriva Gud: ”Universum skulle så vara helt självtillräckligt och inte påverkat av något utanför sig självt. Det skulle varken kunna skapas eller förstöras. Det skulle bara FINNAS.”

När Thomas av Aquino beskriver hur tingen omkring oss, som inte är eviga, nödvändiga eller självtillräckliga, kräver ett väsen som är just detta, så ger alltså Hawking universum dessa egenskaper. Kontentan är att vi inte kommer undan begreppet självtillräcklighet eller självorsaklighet. Det handlar bara om vi vill ge universum dessa egenskaper eller ett väsen som vi kan kalla Gud.

Det hade varit oerhört spännande att få lyssna till ett samtal med Stephen Hawking och Thomas av Aquino. Jag tror att Thomas svar skulle vara att även om Universum inte uppstod i tiden fråntar det inte behovet av en skapare. Ända sedan Augustinus har man inom teologin talar om att världen skapades med tiden och inte i tiden. Man kan inte fråga vad Gud gjorde innan han skapade, eftersom begrepp som innan bara är meningsfulla i samband med tid.
Universum består av energi och materia som är tillfälligt och inte kan förklara sig självt. Det Hawking gör är att anta att summan av all energi och materia, alltså universum i sin helhet, skulle plötsligt få egenskapen självtillräcklighet och inte behöva förklaras. Men som Thomas skulle sagt: en oändlig serie av tillfällgia varelser fråntar oss inte behovet av ett nödvändigt väsen som orsak till serien. Även om serien skulle vara evigt är den evigt otillräckligt. (Se gärna mina tre tidigare inlägg om detta.)