Kolonisering av planeten Mars

Sedan månlandningen har det ju inte hänt särskilt mycket när det gäller människans förmåga att ta sig ut i rymden. Det har inte bara stått stilla, utan till och med gått bakåt. Vi har idag inga raketer och farkoster som skulle kunna ta oss till månen, även om vi skulle vilja åka dit. Ja, Nasa har för närvarande inte ens kapacitet att skicka upp människor i rymden, vilket måste vara en pinsamhet för dem när både ryssarna och kineserna klarar detta.
Så man kan undra, vad som hände? Vad var det som gjorde att rymdfarten gjorde marsch på stället? På Axess TV har de haft en serie program: "Historien om Nasa". Efter Apollo-projektet slutade de båda supermakterna att tävla mot varandra och istället samarbeta. Även om det inte sades så tänkte jag att det var kanske det som var problemet. Utan konkurrens finns det ju ingen anledning att anstränga sig och försöka nå längre ut. Nasa har nu helt förlorat sina visioner och pionjäranda. Kontrasten var slående när jag såg ett program om kinesisk rymdfart, där var inställningen och glöden helt annorlunda.

Man har visserligen åstadkommit ett prestige-projekt: ISS, den internationella rymdstationen som även vår ende svenske astronaut Christer Fuglesang besökt. Men om man ska vara krass: i sak är det inte mycket mer än en större version av Skylab som skickades upp redan på 70-talet, eller Mir som ryssarna drev under många år på 80-talet.
Dessutom kan man ifrågasätta nyttan av den: så gott som all forskning som man genomfört där kunde man lika gärna göra i obemannade satelliter. Något har sagt att rymdstationen byggdes för att rymdfärjan behövde någonstans att flyga till, kanske det ligger något i det.
Det sades att rymdstationen var ett steg på vägen mot en permanent bas på månen och en resa till Mars. Men kostnaden för ISS är nu uppe i 150 miljarder dollar, hade de pengarna istället satsats på att verkligen ta sig till Mars hade vi varit där nu.

Så, utvecklingen har stått stilla länge, men nu börjar det faktiskt hända saker. Och de som driver på nu är privata entreprenörer och entusiaster. Det finns ett flertal privata initiativ för att genomföra en bemannad expedition till Mars och det mest lovande är den som Elon Musk står bakom, mannen bakom bland annat elbilen Tesla. Hans rymdföretag SpaceX håller på med sluttesterna av raketen Falcon Heavy som, när den lyfter senare i år, kommer vara världens största operativa raket med en faktor två. Allt finansierat med privata pengar.

Falcon Heavy

Ska vi tro Elon Musk kommer människa landa på Mars redan 2025, eller senast 2027. Det är bara elva år till dess. Och det kommer alltså inte vara nationer och stater som står bakom detta utan privata företag.
Stephen Petranek skriver om Elon Musks planer i sin bok How We'll Live on Mars.

En anledning till att Nasa ännu inte kommit till skott med att skicka folk till Mars beror på att återfärden till jorden är betydligt mer komplicerad än att ta sig dit. Men återfärden är något som Musk och andra har strukit. Att bara åka dit och ta lite stenar och andra prover för att sen resa hem igen är meningslöst, den uppgiften klarar de obemannade robotbilar som rullar där nu.
Nej, ska vi åka till Mars ska det vara för att bli kvar där, bo där och leva där. Helt enkelt kolonisera planeten. Tidsplanen är hisnande, om cirka ett decennium kommer alltså de första människorna landa och två decennier senare, omkring 2050, kommer där bo mellan 40 000 och 50 000 invånare. Åtminstone om vi ska tro Musk.

Den röda planeten

Men frågan man kan ställa sig: varför ska vi åka dit? Svaret på den frågan kan nog variera från individ till individ. För egen del känns det bra att koloniseringen kommer genomföras med privata pengar, ingen ska tvingas bidra till detta skattevägen om man inte är intresserad.
När Edmund Hillary fick frågan varför han skulle bestiga Mount Everest blev svaret "för att berget finns där". Människan har en inneboende nyfikenhet och upptäckarlust, det vore ju absurt att tro att den drivkraften skulle upphöra bara för att vi varit överallt på det här jordklotet.
Stephen Hawking är en varm anhängare för kolonisering av ytterligare en planet för att garantera mänsklighetens överlevnad, det finns en liten men seriös risk att en asteroid slår ut hela den mänskliga civilisationen och då kan vi inte lägga alla ägg i samma korg, enligt honom.

Själv tänker jag på det uppdrag som Gud gav mänskligheten efter skapelsen: "Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden" (1 Mos 1:28). Det uppdraget kan väl sägas vara genomfört nu, betyder det att det inte längre gäller? Eller finns den en mening att just när vi uppfyllt jorden har vi också den teknologiska möjligheten att ta oss till andra planeter.  "Jorden" kanske inkluderar hela solsystemet. Hur som helst kommer det här projektet få både filosofiska och teologiska implikationer: hur kommer det påverka oss som mänsklighet när vi inte bara är bundna till en planet.

Om det blir Elon Musk eller någon annan kan inte med säkerhet sägas nu, men säkert är att planeten Mars kommer att koloniseras, och det kommer att påbörjas inom de närmaste decennierna. En enkel biljett kommer att kosta ca 500 000 dollar vilket betyder att alla som äger en villa i ett bra läge skulle ha råd.
Kan jag själv tänka mig att åka? Absolut! Och tidsplanen passar mig ganska bra, när jag är omkring 70 är jag redo. Trots allt måste ju de första kolonisatörerna ha en präst med som kan döpa deras barn och förvalta sakramenten. Dit människan går måste kyrkan följa med.