Klostret i Tågarp var från början inget officiellt kloster eftersom det var först 1978 som Gustav Vasas klosterförbud upphörde. Jag är övertygad om att denna långa avsaknad av kloster i Sverige har varit en stor andlig brist i vårt land. Ett kloster är inte bara till för de munkar och nunnor som lever där utan även för oss andra som kan komma dit och uppleva den atmosfären.
När jag under åren fick delta i brödernas tideböner och gudstjänster är det just tidlöshet som jag tänker på. Här i Karmelitklostret stod tiden still och man kunde smaka något av evigheten. Man umgås under tystnad vilket ger en gemenskap på djupet.
Anders Arborelius talade idag om tystnaden som en bristvara i vår tid samtidigt som den är helt gratis: det är i tystnaden som vi kan upptäcka vårt inre djup och öppna oss för Gud.
Som biskop var han betydligt mer på resande fot än det stillsamma livet i klostret, men som han sa: är man rotad i Guds närvaro blir man inte lika påverkad av stress utan kan hålla en sund distans till allt som måste hinnas med. Jag har själv upplevt hur en reträtt kan hjälpa en att hitta tillbaka till lugnet efter en jäktig period. I vårt sekulära Sverige är klostren en andlig oas.
Mot slutet av programmet kommer Arborelius med några intressant tankar som är aktuellt idag i vårt samhälle: hur ska vi hitta balansen mellan det lokala och globala? Kan man vara både skånsk lokalpatriot och världsmedborgare, frågar han sig. Jag håller med om att detta är en mycket viktig fråga och kommer bli det än mer.
Arborelius ger exempel hur det fungerar i sin egen kyrkas tradition: ordet katolicitet betyder enhet i mångfald. På djupet finns det en enhet som kan uttryckas på ett mångfaldigt sätt. Det måste finnas en enhet som kan ge oss gemensamma rötter och värdighet och utifrån detta kan vi sen leva i en mångfaldig värld. I katolska kyrkan har påven ett enhetens ämbete för att stå som samlande gestalt. Vi kan ta till oss andra traditioner utan att göra avkall på vårt eget ursprung.
