Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan har skrivit en bok med titeln Politisk och profetisk diakoni. Den ska nog ses som ett diskussionsunderlag för studiegrupper, kapitlen är korta med frågor för reflektion efter varje kapitel.
För henne är det självklart att kyrkan ska vara en aktör även inom politiken, även om det inte ska ske som ett politisk parti. Det kan då vara intressant att se hur Ardin ser på begreppet politik. Hon vill utvidga den klassiska definitionen politik som statskonst till att även omfatta det som sker i alla organisationer och även familjerna. (Det privata är politiskt). Eftersom hon är socialdemokrat blir ju jag ju inte förvånad över detta, där man har en tendens att se allt som politik.För egen del finner jag en sådan syn skrämmande. Politik är för mig det som vi måste bestämma tillsammans och dit tar vi endast frågor som av olika skäl inte kan bestämmas individuellt eller frivilligt i organisationer eller på en marknad. Det finns ingen anledning att vi gemensamt ska bestämma över privata angelägenheter, det skulle bli ett samhälle som drar åt det totalitära.
Det är också intressant att hon är så noga med att kyrkan inte får förväxla politik med partipolitik. Men hur görs detta? Så fort man kommer in på enskilda politiska frågor så kommer ju ens ställningstagande sammanfalla med olika politiska partiers program. Ju mer detaljerat kyrkan blir i det politiska desto tydligare blir det vilka partier hon sympatiserar med.
Ardin jämför välfärdsstaten med de första kristnas inbördes solidaritet (Apg 4:32-35). Det bibelstället har ju ofta använts som ett argument för att Jesus och apostlarna skulle ha praktiserat någon form av socialism.
Men det helt avgörande skillnaden är ju att välfärdsstaten som förutsätter ett högt skatteuttag bygger på tvång, medan de första kristnas solidaritet var frivillig. Ingen kan lämna staten Sverige (inte utan att flytta i alla fall) och ingen kan vägra betala skatt, men alla kan lämna en kyrka.
Jag ställer mig också frågande till hennes syn på Guds rike: hon menar att vi är Guds verktyg för att förverkliga riket. Men ingenstans säger Jesus något om detta. Han säger att Guds rike är nära och att vi därför behöver omvända oss, men inte att vi ska förverkliga det.
Anders Runesson, professor i Nya testamentets exegetik höll ett föredrag på Göteborgs stifts teologdag i september 2018 där han talade om Guds rike utifrån Matteusevangeliet. Teologi och politik är visserligen sammanflätat hos Matteus, enligt Runesson, omvändelse och bön är en politisk handling. Men Guds rike ska förverkligas genom Guds makt inte genom vår omvändelse. Omvändelsen handlar om vem som ska befolka riket, för att få bli medborgare där är omvändelsen nödvändig.
Visserligen skriver Ardin att tro och världslig makt inte ska blandas samman och ansluter sig till Luthers tvåregementslära vilket blir väldigt motsägelsefullt. Hur kan hon säga att "kyrkan inte ska använda politiska maktmedel för religiösa ärenden och vice versa" när hela hennes bok handlar om att kyrkan genom sin diakonala makt ska påverka och agera politiskt för att förändra strukturer i samhället.
Nu menar jag visserligen att kyrkan mycket väl ska vara en röst i samhällsdebatten men inte ta ställning i enskilda sakfrågor. Det handlar till exempel om att tala om vårt uppdrag att vårda Guds skapelse, utan att ta ställning hur detta bäst görs. Men också att försvara människovärdet från tillblivelsen till dödsögonblicket och att arbeta för fred och avspänning samt bygga broar mellan olika kulturer, religioner och etniska grupper.
Men att försöka skilja på politik och partipolitik är meningslöst. Bättre är att skilja på målet och vägen dit.
Det som Ardin inte verkar förstå är att även om man kan vara överens om målet kan vi ha väldigt olika uppfattningar om vägen dit. En av de profetiska utmaningar som nämns i boken är till exempel klimatfrågan. Men man kan naturligtvis dela uppfattningen att vi har ett uppdrag att förvalta skapelsen även om man inte deltar i den masshysteri som nu råder i klimatfrågan. Vad är en sann profetisk hållning där och vem bestämmer det i så fall?
Till sist: det här är en mycket politisk bok. Då borde det vara av intresse var författaren står politiskt, men det finns inte en rad om Ardins politiska hemvist. Anna Ardin är en inflytelserik socialdemokrat, aktiv i Hjärta – troende Socialdemokrater i Stockholm samt förbudsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet.
Hon arbetar för Forum, en intresseorganisation för den idéburna organiseringen, och tjänstgör inte som diakon, vad jag förstår. Naturligtvis är detta information som borde ha stått med i författarpresentationen.
Hon var politiker långt innan hon blev diakon och intrycket från boken är att hon bara fortsätter sitt politiska engagemang nu som diakon.
