Den första vägen: den orörde Röraren

Antikens filosofer grubblade mycket över rörelse, förändring och kontinuitet. Var kommer rörelse och förändring ifrån? För Parmenides blev svaret att rörelse är en illusion, i själva verket förändras ingenting, inget kommer ur inget. Herakleitos gick motsatt väg och sa att allt förändras, det finns ingenting som är bestående.

Aristoteles fann en balans mellan dessa ytterligheter: förändring och varaktighet. Han definierade rörelse med att ett ting går från dess potentialitet till dess aktualitet. Eller annorlunda uttryckt: i alla ting finns en inneboende möjlighet, en potentialitet. När denna möjlighet realiseras övergår potentialiteten till aktualitet. Denna process kallas rörelse.
Det handlar alltså inte bara om förflyttning i rummet utan innefattar även kategorierna kvalitet och kvantitet. När ett äpple ändrar färg under mognadsprocessen från grönt till rött är det rörelse. När en deg sätts på jäsning är det rörelse och när ett barn lär sig tala är det också rörelse. Alla former av förändringar är alltså rörelse.

Skillnaden mellan potentialitet och aktualitet är den mellan vad som är förverkligat eller vad som fortfarande bara ligger där slumrande. Ett nyfött barn kan inte tala aktuellt, men väl potentiellt. Någon måste lära det att tala och denna process är rörelse.

Aristoteles distinktion mellan potentialitet och aktualitet är nödvändigt för att lösa mysteriet med förändring och varaktighet. För om något förändras hur kan vi vara säkra på att tinget är detsamma som tidigare. Om jag tvättar min bil, är det samma bil? Eller har min gamla smutsiga bil upphört att existera och ersatts med en ren bil? Hur kan ett ting på en och samma gång förändras och samtidigt förbli densamma? Svaret som Aristoteles ger är alltså att förändringen (rörelsen) finns där från början, men bara potentiellt.

Nu till Thomas av Aquino och hans första väg till kunskap om Guds existens. Han tar upp distinktionen mellan potentialitet och aktualitet och påstår nu två saker: Allting som är i rörelse måste ha satts i rörelse av något annat. Tingen kan inte av sig själva aktualisera sin inneboende möjlighet; i så fall skulle detta vara ett faktum redan från början. Hade barnet kunnat tala aktuellt, utan hjälp utifrån hade det talat från första dagen. Hade min bil kunnat rena sig själv hade den i själva verket aldrig blivit smutsig. Steget från potentialitet till aktualitet hade varit momentant.

Men om det är något annat som orsakar rörelsen i tingen, till exempel föräldrarna som lär barnet att prata, vem, eller vad, har då orsakat rörelsen hos dessa? Om all förändring orsakas av andra ting, måste det till ytterligare andra ting som orsakar rörelsen hos dessa.

Vi har alltså en lång serie av ting som sätter varandra i rörelse, och nu kommer vi till Thomas andra påstående: en sådan kedja kan den inte gå bakåt i all oändlighet. Till slut måste vi nå fram till en första Rörare, en Primus Motor,  som i sig själv är orörd, och det, enligt Thomas, måste vara Gud. Att denne Rörare är orörd betyder att den av sig själv kan gå från potentialitet till aktualiet.

Under medeltiden ansågs denna väg vara det starkaste av alla de fem som Thomas formulerad, men för den moderna människan är det kanske den minst övertygande. Newtons första lag (tröghetslagen), tycks förminska dess giltigihet. Den lagen säger ju att en kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge alla yttre krafter som verkar på kroppen är noll. Det behövs inte någon ständigt påverkan för att hålla en kropp i rörelse, men å andra sidan säger den lagen ingenting om hur rörelsen var där från början.

Thomas förekom en viktig invändning: om den första röraren bara är ett exempel i en lång serie av rörare vars enda utmärkelse är att den är först, liknar det den kristna idén om Gud? Thomas betonar att den första röraren snarare befinner sig ovanför kedjan än först. Även om Thomas trodde att Gud skapat världen i tiden menade han att det utifrån förnuftet inte gick att bevisa detta. Även om kedjan var oändligt lång finns ändå behovet av en Primus Motor, eftersom kedjans existens i sig ändå inte förklaras.
I vår tid tänker man naturligtvis på big bang som den första röraren, men Parmenides argument gäller här: inget kommer ur inget. Och det är alltså inte bara rörelse i rummet som Thomas bygger sitt argument på, utan all form av förändring.

Olika vägar till Gud

Hur många vägar finns det till Gud? Förmodligen lika många som det finns människor. Frågar man folk varför de tror på Gud är det inte två som ger exakt samma svar. Vi är olika som människor och våra skäl varierar, så även vårt behov av att vara säker på att Gud verkligen finns.

Många av oss kommer från sammanhang där tron varit en självklarhet och man har kanske tagit över en tro som man inte reflekterat så mycket över. Det räcker med att det fungerar, det vill säga ger mig den inre trygghet som jag behöver i livet.
Andra har kanske erfarenhet av bönesvar som man bygger sin tro på. Och ett fåtal har varit med om mystika upplevelser där tiden stannat och man känt en gudomlig närvaro. En upplevelse som man kan bära med sig resten av livet, som skänker visshet.

När det gäller att få ens tro att passa ihop med tillvarons frågor har vi nog också olika benägenhet att kompromissa. Det finns ingen religion eller ideologi som suddar ut alla tvivel eller löser alla gåtor så att jag kan gå genom livet i ett ständigt tillstånd av förklaring.
För vissa är det av största vikt att ondskans problem blir löst innan man kan ta steget över till en tro, medan samma personer kan leva med att andra saker blir väldigt svåra att förklara utan Gud.
Det kanske är så att de flesta går på sin intuition, det måste finnas en Gud, och är nöjda med det.

Att det finns många olika skäl för att tro på Gud betyder naturligtvis inte att de diskvalificerar varandra. Det kan finnas många olika argument som leder till samma slutsats och alla kan vara giltiga.
När det gäller religiösa erfarenheter eller upplevelser kan de vara av mycket stor beydelse för den enskilde som har haft dem, men det kan vara svårt att övertyga andra med dem. Det blir ju då bara andrahandsuppgifter och det är ju Gud som jag vill tro på, inte någon annans övertygelse.
Jag har alltid varit kluven inför personliga vittnesbörd i stora mötessammanhang där olika personer kommer fram och vittnar om fantastiska bönesvar. "Vad rör det mig, brukar jag tänka, om inte mina böner blivit besvarade? Ska jag tro för att någon annan tror?" (I det lilla sammanhanget när man är med familj och vänner är det naturligtvis en annan sak.)

I vår tid har det blivit en betoning på upplevelser och känslor. Man tror för att det skänker trygghet, för att det känns bra. Ja, för många är det kanske rent av viktigare med tron i sig än med Gud.
Men om jag personligen inte haft någon särskild upplevelse, inget bönesvar som inte går att förklara med tillfälligheter och jag inte riktigt litar på mina känslor, kan jag fortfarande få visshet? Eller blir min tro ett trotsigt språng ut i mörkret där jag hoppas att någon tar emot mig?

Eller är det så att man rent förnuftmässigt kan komma fram till att det måste finnas en Gud? Går det att intellektuellt sluta sig till det som ett faktum. Går det att bevisa att Gud finns?
Nu är det ytterst få saker som i strikt mening går att bevisa. Förutom matematiska och logiska bevisningar handlar det mesta i vår tillvaro om vad som är sannolikast och trovärdigast. Jag är väldigt övertygad om att det finns en kontinent som heter Australien och att maten jag äter inte är förgiftad och jag har goda skäl för min tro, men jag kan inte bevisa det. "Gudsbevis" hamnar snarare i denna kategori.

I den kristna teologins historia har man funderat mycket kring detta. Hur mycket kan vi veta om Gud, hur mycket kan vi sluta oss till med förnuftet och var kommer tron in i bilden? Thomas av Aquino formulerade på 1200-talet fem vägar till Gud. Det är så han kallar dem, Quinque Viae, och jag föredrar det framför "gudsbevis".
Fördelen med dessa är att vägarna är öppna för alla. De förutsätter inte känslor, upplevelser eller en blind, trotsig övertygelse. Vi har alla ett förnuft och vi kan alla följa resonemangen och avgöra hur sannolika de är. Därmed inte sagt att de övertygar alla, tron på Gud involverar ju så mycket mer än bara mitt förnuft. Att komma fram till att Gud finns för med sig mycket mer än att komma fram till att Australien finns.

I kommande inlägg ska jag försöka göra rättvisa åt dessa fem vägar. Om inte annat, se det som en intellektuell lek: om vi inte hade haft bibel, kyrka och uppenbarelse, vad hade vi då kunnat komma fram till?

Förutsättningar för verklig yttrandefrihet

Vi har ju yttrandefrihet i Sverige. Yttrandefrihetsgrundlagen, som är en av våra fyra grundlagar, innebär att "alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar, känslor i radio, tv, videogram, ljudupptagningar eller andra sorters upptagningar". Betyder det att vi nu kan slå oss till ro? Räcker det med att yttrandefriheten finns reglerad i lag för att vi ska ha verklig yttrandefrihet?

The Silencing - How the Left is Killing Free Speech, är en bok av Kirsten Powers, som diskuterar just den här frågan. Hon beskriver situationen i USA som hon upplever den och även om det i första hand är amerikanska exempel som radas upp finns det många gemensamma nämnare med situation i Sverige.

En viktig utgångspunkt för henne är att frihet kräver mer än lagar och strukturer för att vara verklig. Det behövs också en "anda" av frihet som förs vidare från generation till generation. Den här andan är något som håller på att förstöras av den politiska vänstern. Powers beskriver hur vänstern (som i USA betecknas som liberaler) har fått makten över två viktiga fält i samhället: media och universiteten.
Personer med åsikter som inte accepteras av dessa blir sällan bemötta med sakliga argument. Istället använder man sig av andra taktiker som dehumanisering och demonisering. Man tar offentligt heder och ära av opponenter, kletar på dem etiketter för att de ska förknippas med rasism, sexism m.m.

När jag läser boken hittar jag många paralleller med det svenska debattklimatet. Även här har åsiktskorridoren, det vill säga ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd” blivit allt trängre. Jag har i diskussioner på bland annat facebook upplevt hur vissa, istället för att komma med sakliga invändningar helt enkelt försökt tysta sina antagonister. Man går på person istället för sak.

Känsliga frågor som Powers pekar ut gäller abortfrågan, frågan om homosexuella ska få gifta sig och klimatfrågan. Inflytelserika personer har till exempel uttryckt önskan om en lag som stämplar klimatskeptiker som kriminella. Det är också omvittnat hur många forskare riskerar att bli av med sina jobb eller få sina anslag indragna om de inte anpassar sig efter vänsterns agenda.

Det finns skillnader mellan USA och Sverige men jag blev ändå förvånad över hur lika situationerna är, både när det gäller var vänstern dominerar och vilka åsikter som döms ut som oberörbara.
Intressant är hur vissa grupper, som kvinnor och färgade, förnekas att fritt kunna välja politiskt parti. Man utgår från att dessa grupper naturligtvis röstar på demokraterna, och gör de inte det får de höra att de är en "Uncle Tom" som agerar bara för att behaga vita män. Kristen Powers själv har som medarbetare på Fox News fått frågan hur hon som kvinna kan vara med där.
Här finns paralleller i Sverige när vänstermedia får väldigt svårt att hantera personer som Alice Teodeorescu, som kallats för "husblatte" (av "Veckans Boss, SR P3) när hon som invandrarkvinna inte passar in i mallen.

Ord som triggervarningar har ju blivit aktuellt i Sverige, något som förekommit i USA en längre tid. Powers tar som exempel hur universitetslärare med fel åsikter i abortfrågan mobbas bort från sin arbetsplats med motiveringen att studenterna ska slippa ta del av dessa åsikter. Däremot är det ingen som tänker på att konservativa studenter ständigt får höra liberal propaganda utan att de "skyddas" från den, och det är heller inget som de själva kräver.

President Obama har ju blivit hyllad i svensk media, åtminstone i början av sin ämbetstid. Men Powers ger en allt annat än smickrande bild av honom: en president som kräver rättning i ledet bland mediafolk. Han är en mästare i att manipulera, arrogant och auktoritär, spionerar på reportrar och bedriver krig mot whistelblowers. Men jag kan notera att i svensk media talar man allt tystare om Obama, kanske inser man att han inte var den Messias som han utmålades som inför sitt första presidentval.

Lärdomarna som vi måste ta till oss är att yttrandefrihet, verklig yttrandefrihet, vinner man inte med en paragraf i lagtexten. Det krävs också en frihetlig anda, där vi respekterar varandra och skiljer på sak och person. Andras åsikter ska inte fördömas som otillåtna och fördrivas från den offentliga arenan utan bemötas med sakliga argument. Vi behöver bli mogna individer som inte reagerar med överdriven lättkränkthet när någon säger något som vi inte gillar. Vi behöver ett samtalsklimat där vi vågar ta ut svängarna och pröva nya tankar, även om de inte är färdigtänkta, istället där vi i tysthet avvaktar vart vinden blåser. Kirsten Powers citerar George Orwell, ett citat som säger väldigt mycket om förutsättningen för verklig yttrandefrihet:

"If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear."

Varför ny kyrkohandbok?

2008 var vi två stycken som genomförde en pilgrimsvandring genom Italien till Rom. Under ett antal veckor var vi med om att fira mässa nästan varje kväll och i en ny kyrka varje gång. Det blev väldigt påtagligt hur sammanhållen den romersk-katolska kyrkan är. Mässordningen var identisk från Aosta i norr hela vägen ner till Rom. Församlingssvaren på italienska hade man snart lärt sig och vi kunde delta som alla andra även om vi inte förstod så mycket av predikningarna. Det var olika församlingar men det var en kyrka. Människor hölls samman av att man samlades kring samma mässa oavsett vilken stad man bodde i.

I Svenska kyrkan pågår det nu ett arbete med att förnya kyrkohandboken, eller kanske snarare ett arbete med att göra en helt ny kyrkohandbok. Ett arbete som möter allt mer kritik och motstånd. Framförallt är det den musikaliska delen som fått kritik men också teologin. Förankringen i bibel och bekännelse är vag och steget till den liturgiska tradition som vi delar med andra kyrkor blir större än tidigare. Med denna handbok fortsätter vi att kapa våra rötter varifrån vi en gång kom.

Men förutom detta finns det ytterligare en anledning att ifrågasätta hela projektet. Svenska kyrkan är långt ifrån ett enhetliga mässfirandet. För vad skulle en pilgrimsvandrare genom Sverige uppleva under gudstjänsterna i de olika kyrkorna? Det skulle spreta väldigt mycket.
Kreativiteten har varit stor att finna nya formuleringar och ordningar i olika församlingar. I bara det senaste numret i Kyrkans tidning nämndes Rådmansömässan, en kortare mässa i samtalsform. Och då finns det nog många större eller mindre avsteg från handboken utan att man gett mässan ett nytt namn.

Men om nu troheten mot 86:ans ordning är så låg, hur kan man då tro att man plötsligt skulle följa den nya handboken när den nu kommer? Har man nu en gång vant sig vid att betrakta kyrkohandboken som en plocklåda där man kan välja det som passar och lägga till eget material efter behov, blir det nog svårt att vända den utvecklingen. När det gäller handbokstrohet är risken stor att the point of no return har passerats. För varför skulle inställningen bli annorlunda med den nya handboken? De många debattartiklarna, svårigheterna att kunna enas både om form och innehåll är ett symptom på utvecklingen i vår svenska kyrka.

Och då kommer jag till frågan: varför en en kyrkohandbok överhuvudtaget? Om den ändå bara kommer bli en inspirationsbok med råd och riktlinjer snarare än en ordning för gemensam gudstjänst som binder samman oss som kyrka? För många är det viktigare att gudstjänsten får uttrycka det lokala (eller kanske snarare: uttrycka kreativa präster och musiker) än att vara den gemensamma länken både inom Svenska kyrkan och till de stora kyrkofamiljerna i världen.

Parallellt med revideringen av kyrkohandboken pågår det ett annat arbete med mässans ordning. Vi har Artos missale och det arbete som mynnat ut i skriften Mässa för enhetens skull. Vi som vill fira en fullödig högmässa där man ska kunna känna igen sig, inte bara om man kommer från en annan församling utan också från andra kyrkor, vi är alltså redan väl försedda. Med detta som grund går det fortfarande att låta mässan näras av de flöden som har sina källor i apostlarnas tid. Men de som inte har denna strävan kommer nog fortsätta att göra som de vill.

Poängen med en kyrkohandbok är att den ska följas, annars kan man låta det vara och frågan är om biskopar och domkapitel är beredda att peka med hela handen 2018?
Om mässan ändå bara ska vara ett uttryck för det lokala och tidsbundna är det bättre att innehållet får vara just lokalt och växla med tiden. Vad det sedan blir för kyrkosyn av det är en annan fråga.

Tankar från Taizé

Hemma efter en vecka i Taizé med 10 ungdomar från vårt pastorat. Kommuniteten i den lilla byn startades för 75 år sedan av broder Roger. Länge var det en mycket liten kommunitet som inte så många många kände till, men på 60-talet började allt fler ungdomar söka sig dit om somrarna, vilket ställde bröderna inför stora utmaningar.
Varje år tar de hand om de tusentals europeiska (mestadels) ungdomar som strömmar till kommuniteten. När vi var där var vi "bara" cirka 1000, påskveckan i år hade de varit 5000 där. Längre framåt sommaren kan det vara 8000 per  vecka.

Vad är det då alla gör under veckan? Ja, helt enkelt lever det monastiska livet: ora et labor, bed och arbeta. Man deltar i de tre tidebönerna under dagen, som bygger på repetitiva enkla sånger. Man delas in i grupper som deltar i bibelstudier och arbetslag som städar och annat som behövs för att allt ska fungera. Alla lever ett liv tillsammans under enkla förhållanden.

Broder Jasper i mitten

Broder Jasper inledda varje förmiddag med att predika för ett par hundra 15- 16-åringar. Hans korta men kärnfulla predikningar utgick direkt från bibelordet och fångade ungdomarnas uppmärksamhet. Därefter gick vi gruppledare med var sin grupp för att samtala om bibeltexten. Grupperna var inte de som kom tillsammans till Taizé, utan nya mixade grupper. I vår grupp var det två italienare, fyra tyskar och två svenskar. Den första dagen gick samtalet lite trögt men det släppte snart. Och det första jag tänker på med Taizé är internationalismen. Det är fascinerande att se unga och vuxna från olika språk och länder så snabbt öppna sig för varandra.

Det andra jag tänker på är konstrasterna mellan de olika aktiviteterna. De stillsamma bönerna i
kyrkan där 1000 människor samlas tre gånger per dag och där det varje gång ingår 10 minuters tystnad. Och i kontrast till detta: de vilda lekarna bakom Oyak, utomhuscaféet där de flesta hängde på kvällen. En förmiddag skulle alla ungdomar tillbringa en timme i tystnad under stillhet och reflektion, och även om inte alla riktigt stod ut hela timmen var det ändå något de fick prova på.

Det ständiga mötena är något annat som präglar Taizé. Möten på många olika plan; möte med Gud, möten mellan olika människor från andra platser men också möten med bröderna. Broder Jasper var en person som de unga snabbt tog till sig. Broder Matthew fick vi träffa under en timme i brödernas trädgård, en betydligt stillsammare personlighet än broder Jasper men som ändå fick deras fulla uppmärksamhet. Han fick många frågor om sitt liv och sin kallelse. Och hans viktigaste budskap till oss var att när vi lämnar Taizé: "ett frö har såtts i er under de här dagarna, glöm inte att vattna det när ni kommer hem."

Men det som grep åtminstone mig mest var samtalet med en broder från Bangladesh (som jag tyvärr inte minns namnet på). I Bangladesh är de flesta muslimer och endast 1 procent är kristna. "I Bangladesh måste vi lära oss att leva med och älska vår muslimske broder," sa han. Men det bästa han sa gällde gudstjänsten i deras kyrka. "Den stunden under bönen som jag älskar mest är när vi bröder vänder oss om för att lyssna till evangelieläsning. Då är vi nämligen vända mot alla andra och vi ser alla dessa ansikten, en återspegling av evangeliet."

Människans lika värde - eller värdighet

Artikel 1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna lyder: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter." Åtminstone i den svenska översättningen.

Och att alla människor har samma värde är något som ofta upprepas i olika sammanhang, men vad betyder det egentligen? Hur många som använder begreppet har stannat upp och funderat över vad det innebär och kan svara på det? Ordet värde ger ju ekonomiska associationer. Hur mycket är då en människa värd i kronor och ören?
Ja, hur räknar man ut värdet på en vara? Enligt marxistisk teori är bestäms värdet utifrån den tid som arbetaren lägger ner på att producera varan och det han behöver för sitt uppehälle under den tiden. Då kan man ju tänka att innebörden av alla människors lika värde är att vi alla ska ha exakt samma inkomst.
Men jag får ju lön utifrån det jag producerar, inte för att jag är människa. Arbetsgivaren anställer mig för att få ett arbete utfört och det är ofrånkomligt att värdet på det vi producerar kan skifta betydligt.
Enligt kapitalistisk analys bestäms värdet därför utifrån vad folk är beredda att betala för varan, värdet kan då skifta beroende på tillgång och efterfrågan. Men så räknar vi ju inte med människor, vi är inte utbytbara varor.

Så tillbaks till frågan: vad betyder det då att alla är lika mycket värda? Och vem garanterar mitt människovärde?
Är det andra som garanterar mitt människovärde (staten?), eller har jag ett inneboende värde oavsett hur andra värderar mig? Vem har i så fatt gett mig min värd? Räknar man med Gud kan man alltid säga att det är han som gör det, inför Gud har vi alla samma värde. Tror man inte på Gud måste man säga att vi inför varandra är lika mycket värda. Fast det vet vi ju att det inte är sant. Våra närmaste som vi älskar är mer värda för oss än människor som vi inte känner.

Men som jag antydde är det endast i den svenska översättningen som det står att vi är lika i värde. I det engelska originalet står det: "All human beings are born free and equal in dignity and rights." Ordet dignity har man alltså översatt med värde. Men egentligen betyder det ju värdighet. Det är ordet value som betyder värde.

Skillnaden mellan värdighet och värde är inte oväsentlig. Värdighet är ett bättre ord, det är inte kopplat till ekonomi på samma sätt. Även fattiga människor kan ha kvar sin värdighet.
Värdighet är inte bara något som ges mig utifrån, jag måste också själv i någon mån stå upp för min värdighet. Medan värde är något som bestäms av andra, är värdighet något som jag bestämmer själv.

I praktiken är vi inte lika i värde oavsett hur mycket vi säger detta. Inte för varandra, då vi värderar de vi älskar högre. Inte för arbetsgivaren som betalar olika lön beroende på hur produktiva vi är. Inte för staten som drar in mer skatt från vissa. Inte för Migrationsverket som låter vissa invandrare stanna men inte andra.

Istället för att tala om värde borde vi alltså återgå till som det faktiskt står i originalet: värdighet. Värdighet handlar om hur vi bemöter varandra, och vi kan alla ge varandra ett värdigt bemötande även om vi är olika mycket värda för varandra. Framförallt handlar värdighet om hur jag behandlar mig själv.
En människas värdighet kan inte omsättas i pengar. Vi är inte utbytbara som vi hade varit om vi vore lika i värde. En människas värdighet finns inom henne eftersom hon är skapad av Gud, och vi har i uppdrag att leva upp till detta.

Vägs ände för välfärdssamhället.

Har vi kommit till en punkt där vi kan säga att migrationen har havererat? Kan vi konstatera att Migrationsverket helt enkelt inte klarar av att lösa sin uppgift? När unga människor blir utplacerade i en sparsamt möblerad lägenhet i en liten by på landet, med högst begränsade bussförbindelser. Och där ska de sitta utan möjlighet att göra något i 10-11 månader. Då först får de sin första intervju och processen om de ska få stanna eller inte kan börja! Jag har talat med dem som är chockade över att det fungerar så här i Sverige, uppenbarligen var det inte detta de hade väntat sig.

Ändå ser jag ingen större debatt, fortfarande sitter vi fast i en situation där folk tassar på tå och ängsligt väger sina ord. Samtidigt har de som självmant tagit på sig uppgiften att bevaka så att inga "SD-förslag" kommer från andra partier, aldrig några egna lösningar. Om inte problemen förnekas rakt av kan de möjligen i svepande ordalag gå med på att integrationen behöver bli bättre. Men aldrig att man själv bidrar med konkreta funderingar om hur.

Själv har jag naturligtvis mina funderingar. Proppen är egentligen inte Migrationsverket, även om mycket skulle kunna göras bättre där. Men om bara de som redan har fått asyl kommer vidare skulle Migrationsverket få större utrymme.
Det är många som kommer hit som flyr undan krig. Men det kommer också många som helt enkelt bara söker ett bättre liv. De tar vi inte emot. (Eller rättare sagt, vi tar först emot dem, låter dem vänta på besked i något år, sen slänger vi ut dem.) Människor från Kosovo blir rutinmässigt hanterade på det här sättet.
Ändå är den adekvata frågan: varför är det okej att fly från krig men inte från fattigdom?

Sverige har idag en extremt omfattande välfärd som riktar sig till alla oavsett om de behöver den eller inte. Det ligger tusentals enskilda beslut bakom skapandet av dagens system och i varje enskilt beslut har det varit lättare att säga ja än nej. Det är alltid lättare att vara snäll, att inte ställa krav och i varje enskilt fall har eventuellt negativa konsekvenser inte synts. Men idag när hundratusen människor per år kommer hit och söker asyl accentueras de konsekvenserna.

DN hade ett reportage om skuggsamhället som finns mitt ibland oss; invandrare som kommer hit men inte får stanna, väljer i många fall att stanna ändå. De blir hänvisade till en tillvaro utan för samhället och kan få arbeta långa arbetspass för 19 kr i timmen. Ändå kom artikeln inte in på varför det blivit så här.

Det man inte vill prata om är att vårt välfärdssamhälle har blivit ett hinder, en mekanism som stänger ute människor och försvårar integration. Den är ett hinder både för dem som flyr från krig och förföljelser eller bara söker ett bättre liv. Vårt välfärdssamhälle skapar skuggsamhället.
Det är kanske därför det är svårt att tala om det, välfärd handlar ju om att vilja väl och inte kan väl vår vilja att värna de svaga bli något som stänger ute just dem?

Att vara god har till exempel blivit liktydigt med att vilja minska klyftorna i samhället. Något argument för detta behövs inte.
Men att inkomstklyftorna ökat är en sanning med modifikation, det handlar om en ytterst liten elit som dragit ifrån. För den stora överväldigande majoriteten är problemet inte för stora löneskillnader utan för små. En ökad lönespridning, både uppåt och nedåt skulle skapa en mer flexibel arbetsmarknad. En människa som inte tillåts ta ett arbete till en lön som motsvarar dennes produktivitet blir hänvisad till arbetslöshet eller meningslösa arbetsmarknadsåtgärder. Eller till skuggsamhället. Vår goda vilja att ingen ska behöva arbeta under kollektivavtalen leder till att människor tvingas ta illegala jobb för 19 kronor i timmen istället.

Det som gör saken svår att tala om är just detta: vår goda vilja. Indignationen blir väl aldrig större när man får höra att ens bidrag inte är efterfrågad: "Men jag vill ju bara hjälpa till!" Det finns ingen som kan vara så mästrande som en person som vill väl.
Vi har haft och har en omhändertagande attityd till invandrare som kommer hit, och det är just denna attityd som är problemet. Människor av god vilja är ofta blockerade mot att kunna se med kritiska ögon på sina egna förslag.

En av dem som funderar på hur vi kan reformera får välfärd är Niklas Svanlindh. Hans tankegångar ligger i linje med hur jag själv tänker: grundtrygghet som är tillräckligt hög att leva på men inte så hög att det minskar incitamenten att söka jobb. Sen får de som vill skaffa egna försäkringar eller en sparad buffert på banken.

Jobb och bostäder. Det är detta som fattas för att invandring och integration ska flyta på. Är det en tillfällighet att just jobb och bostäder är de mest genomsocialiserade områdena i vårt land? Vägrar vi ta debatten är enda alternativet att kraftigt minska invandringen.

Jag menar alltså att de som inte vill genomföra nödvändiga förändringar i vår välfärdspolitik m.m. också borde vara hederliga och tala om hur de vill minska invandringen.