När man kliver in i karmelitklostret i Norraby är det som att kliva in i en tidlös tillvaro som står utanför samhällstrender, samtidsdebatter och sekulariseringsprocesser. I ungefär 20 års tid har jag haft en årlig reträtt på reträtthemmet karmelgården. Jag har deltagit i brödernas tideböner, bordsgemenskap och haft många enskilda samtal. Och det är just denna tidlösa oas av tystnad som har talat till mig. Här störs inte den andliga atmosfären av diskussioner och tillfälliga trender. Eller av stress där man ska hinna med så mycket som egentligen inte behövs hinnas med. Det är bara att låta sig omslutas av stillhet och tystnad och möta den Gud som kommer i den stilla susningen.
Broder Wilfrid Stinissen har under alla åren satt sin prägel på denna lilla kommunitet i norra Skåne. Idag var det hans begravning i Lunds domkyrka. Vi var tre stycken från Kyrkhult i en fullsatt domkyrka. Men biskop Anders Arborelius, som var officiant, talade om att den här dagen kunde vi inte bara känna sorg och saknad. Nu hade ju broder Wilfrid gått in i evigheten hos Gud. Som en av hans boktitlar lyder: "Jag dör inte, jag träder in i Livet!"
Och det är just genom sina böcker som broder Wilfrid nådde ut till en bred allmänhet, inte bara till människor i andra kyrkliga traditioner utan också till de som står utanför. Biskop Anders talade om att hans största nådegåva var att popularisera treenighetens mysterium.
Vi var som sagt i Lunds domkyrka vilket han inte tänkt sig själv, men folkets röst avgjorde. Vi hade inte fått plats i systrarnas kapell i Glumslöv. Men här i domkyrkan kom också broder Wilfrids ekumeniska storhet fram, när vi samlades från olika kyrkor och traditioner.
Med biskop Anders ord så var broder Wilfrid katolsk ut i fingerspetsarna och just därför var han så ekumenisk. Han lyckades bryta ned många förutfattade meningar i våra nordiska länder om katolska kyrkan.
Det var gripande att se bröderna bära ut honom vid slutet av begravningsmässan till sången Salve Regina. Samma sång som sjungs varje kväll i den helige Andes kapell efter completoriet, den sista kvällsbönen, i klostret. Completorium betyder fullbordan och nu är broder Wilfrids liv fullbordat.
I Norraby kommer livet att gå vidare, samma tidlösa tideböner och mässor kommer att firas varje dag. Det är glädjande att vara där och se nya yngre munkar komma och ta vid när de gamla lämnar. Det är bara tre dagar sedan som broder Emmanuel avlade sina eviga löften i Rom, också tillhörig klostret.
Och broder Wilfrid kommer fortsätta att finnas kvar genom sina böcker. Som en församlingsbo sa till mig: han är ännu mer närvarande i sina texter nu efter hans död.
Nu väntar jag på hans Opera omnia, samlade verk. Den kommer att bli en klassiker, hans skrifter är lika tidlösa som klostret i Norraby.
