Är Björn Helgesson en glädjedödare eller profet när han går till angrepp mot vissa personer med "superlön"? Personligen känner jag en viss kluvenhet till det han skriver; jag kan inte slita mig ifrån att en viss avundsjuka lyser igenom.
Själv har jag inga problem med att det finns rika människor, tvärtom! De 20 % rikaste i Sverige finanserar 70-80 % av vår välfärd; utan dem hade vi inte haft skolor, sjukhus, pensioner, socialbidrag, you name it! I Sverige hade var och en fått klara sig bäst den kunnat.
Dessutom: eftersom pengar inte är det viktigaste i livet så gör det ju inget att vissa tjänar supermycket. Den om är avundsjuk visar bara att hen tror att pengar är meningen med livet.
Men sen kan man alltid ställa sig frågan: i kyrkan då, ska det inte vara annorlunda för oss? Vi kan ju bara se hur det är i katolska kyrkan där alla präster tjänar lika mycket (eller snarare lite), och här någonstans tycker jag att Björn Helgesson silar mygg och sväljer kameler.
Istället för att peka ut enskilda, borde vi fundera över hela systemet. Varför har lönen blivit en sådan viktig fråga för oss? Svaret, menar jag, borde sökas i att vi (numera) ser på prästyrket just som ett yrke! När vi inte längre ser det som en kallelse att bli präst utan som ett jobb bland alla andra blir detta konsekvenserna. Då är steget inte långt till att vi också börjar konkurrera med varandra om löner.
Johan Blix antyder i Kyrkans tidning att det inte alltid är så lätt att få folk att söka de där välbetalda tjänsterna; alltså måste man locka med höga löner. Och då är det väl hela systemet med prästyrket som ett jobb bland andra, med tjänster som man kan söka (eller låta bli att söka om man inte är nöjd med villkoren) som vi så fall borde diskutera, inte enskilda individer.
