När man läser om korstågen i populära historiska magasin får man ofta intrycken att de inträffade helt utan förvarning, som om påven Urban II satt på sin kammare och funderade ut att man kanske skulle ta och erövra Jerusalem. Jag har nyligen läst The Triumph of Christianity av Rodney Stark som sätter in korstågen i sitt historiska sammanhang, vilket gör att man får en något annan bild av denna ödesdigra tid av kyrkans historia.
638 erövrades Jerusalem av muslimerna, men det var bara ett steg av en ständigt pågående muslimsk expansion. Muhammed hade pekat ut riktningen, strax före hans död, 632, attackerade han det kristna bysantinska riket. Innan Jerusalem föll hade man erövrat Syrien. Därefter fortsatta man med Egypten och Alexandria och vidare längs hela den Nordafrikanska kusten. 711 invaderade man Spanien från Marocko och pressade de kristna styrkorna upp mot norr. Ytterligare ett århundrade senare hade man även Sicilien och södra Italien under kontroll.
Efter romarrikets fall hade den kristna världen delats upp i en rad mindre länder och stadsstater. Det bysantinska riket var det enda större riket och det orkade inte i längden stå emot de muslimska angreppen. Undantaget var Karl den stores rike som innefattade större delen av den europeiska kontinenten när det var som störst. Anders Piltz spekulerar över vad som hade hänt om inte Karl den stores föregångare Karl Martell lyckats stoppa de arabiska styrkorna vid Poitiers 732: "Kanske vore Europa muslimskt, med koranskolor i stället för domskolor och gymnasier."
Både kristna och judar blev ofta utsatta för regelmässiga förföljelser under det muslimska styret. Det fick betala en särskild skatt, pengar som gick till att finansiera nya krig och efter något hundratal år var de ofta i minoritet när många konverterat till islam för att slippa förtrycket.
När påven Urban II den 27 november 1095 höll sin predikan där han uppmanade sina kristna medbröder att tåga till Jerusalem för att återerövra den heliga staden så hade man alltså befunnit sig i ett defensivt krig mot Islam under 450 år, där man steg för steg fått avträda det ena landområdet efter det andra. Urban II initiativ kan också ses som ett direkt svar på ett brev från den bysantinske kejsaren som vädjade om hjälp.
Korstågens framgång var begränsad. Tillfälligt lyckades man trycka tillbaka den muslimska expansionen men efter knappt 200 år av kristet styre så var Jerusalem åter i muslimernas händer. Mot slutet av 1300-talet så fanns det bara kvar mindre rester av kristna enklaver i Mellanöstern och Nordafrika. Kristendomen var en i huvudsak europeisk religion trots att den härstammade från Mellanöstern. Skälet till det var att det helt enkelt bara var i Europa som den överlevde.
I Jerusalem så gjordes ett försök att förstöra den heliga gravens kyrka år 1009 av den kalifen Hakim vilket upprörde många i Europa. Kristna pilgrimer på väg till det heliga landet levde allt farligare, när de riskerade att rånas eller kidnappas och säljas som slavar.
Detta betyder naturligtvis inte att de kristna korsfararna var några nobla hjältar. Tvärtom vad de brutala krigare som inte gjorde någon skillnad på civila och stridande när de erövrade Jerusalem. Men det gjorde ingen på den tiden, det var en brutal och krigisk era, och korsfararna skiljde inte ut sig på den punkten.
Det är i ljuset av detta som korstågen måste ses och förstås. Det var ett desperat försök för en kristenhet att värja sig under ständigt hot om undergång. Det var inget oprovocerat anfall i imperialistiska syften och kom inte som en blixt från en klar himmel.
