St Peterskyrkan i Rom är världens största kyrka, och rymmer mer än 50 000 människor samtidigt. Det finns visserligen enstaka kyrkor som är högre, som Barcelonas La Sagrada Familia vars torn sträcker sig 170 m upp i luften. Men Peterskyrkans höjd på 132 m utgörs av en kupol vilket ställer helt andra krav än ett smalt torn.
Peterskyrkan byggdes dessutom vid en tid då man var hänvisad till muskelarbete, den uppfördes under 120 år mellan 1506 och 1626. (Även om den inte var helt klar då heller.) Boken Basilica - The Splendor and the Scandal: Building St. Peter´s av R.A. Scotti berättar den spännande historien om kristenhetens mäktigaste underverk.
Det började med en skandal. I nästan 1200 år hade det stått en kyrka på den förmodade platsen för Petrus grav, uppförd av kejsar Konstantin. Men underhållet var eftersatt och väggarna hade börjat luta betänkligt. Man diskuterade och beräknade vad det skulle kosta att renovera den.
När man inte fann på någon lösning så tog påven Julius II det chockerande och, i mångas ögon, det blasfemiska beslutet att helt enkelt riva kyrkan för att bygga en ny. Det skulle till en Julius för ett sådant radikalt beslut, en påve som var mer av en kejsare.
Bramante, den förste arkitekten, satte fart. Han såg framför sig hur Pantheons kupol skulle lyftas högt upp i luften på fyra pelare: kyrkan skulle bli en kombination av Basilikan, kungapalatset och templets kupol. Han påbörjade bygget inifrån och ut, och snart strävade de gigantiska pelarna mot höjden som skulle hålla världens största kupol 90 m upp i luften.
Men snart stötte man på finansiella problem. Och vid dessa diskussioner så var det någon som kastade fram det ödesdigra förslaget att det här med avlaten som kyrkan nu delade ut gratis, skulle man inte kunna be folk om donationer i samband med detta? Avlatshandeln var född.
Ändå hände det inte mycket under påven Julius, han tvekade in i det längsta att ge sitt bifall till en sådan suspekt verksamhet. Annat var det under hans efterträdare: Leo X. Han var en av de mest skandalomsusade påvarna vid den här tiden. Han levde i lyx och överflöd, älskade teater, jakt och överdådiga fester. När det gällde avlatshandeln så släppte man på alla spärrar och pengar flöt visserligen in till kyrkobygget men allt fler protesterade mot denna mycket oortodoxa finansieringslösning.
Det var särskilt en augustinermunk från Saxen som var ovanligt ihärdig. Det gick bara inte att få tyst på honom. Under en jakt så gjorde påven en paus tillräckligt länge för att hinna underteckna bannbullan mot honom, men inget hjälpte: ryktet om Martin Luther fortsatte att sprida sig.
Leo X var en sällsynt världsfrånvänd påve, han intresserade sig inte för mycket mer än sina fester och jakter. Han begrep aldrig vilken brand som Luther startat.
Senare påvar försökte reparera skadan. Särskilt Paulus III tog systematiskt itu med de missförhållanden som rådde inom kyrkan; det handlade om mer än bara avlatshandel. Men då var det försent, splittringen hade gått för långt och var ett etablerat faktum.
Bygget av Peterskyrkan fortsatte och slutfördes så småningom även utan pengarna från avlatshandeln. Kostnaden blev enorm i dukater räknat, men det största priset var att den kostade kyrkans enhet. Så blev den på en och samma gång både tragisk och mäktig.
Rätt hanterat hade man säkert kunnat uppföra kyrkan utan att den provocerat fram en splittring, och kanske den en gång får bli det som den var tänkt som från början; en symbol för enhet, där den ligger på klippan, Petrus grav, med Petersplatsens bägge halvcirkelformiga kolonnader som om kyrkan sträckte ut sina bägge armar för att ta världens kristenhet i sin famn.
