I Sverige blev hon känd när hon på 90-talet lyckades driva fram en oberoende riksrevision i Sverige, underställd riksdagen. Tidigare satt revisionen i knät på regeringen och Ahlenius företrädare hade inte vågat ta i detta trots att de naturligtvis insåg hur odemokratiskt detta var. Men Ahlenius vågade, och som hon sa: "Jag ville inte att Sverige skulle stå på scen tillsammans med Kina, Nordkorea, Kuba och några andra. Jag ville att Sverige skulle stå tillsammans med de andra demokratierna."
I Sverige fanns en naiv syn på makten som god:
"I andra länder så har man en nära erfarenhet att staten inte alltid är god, den är en potentiell förtyckare, medan Sveriges historia är annorlunda. Vi har under lång tid sett staten och överheten som en beskyddare snarare, och så har man inte sett behovet av att man ska ha en balanserande makt mot en exekutiv makt."
För Ahlenius blev det en överraskning att den socialdemokratiska regeringen gjorde sådant motstånd, framförallt från Göran Persson och finansminister Bosse Ringholm. Hon insåg först efteråt att hon hade utmanat makten: "Det var en överraskning för mig att makten reagerade så aggressivt och så primitivt."
När riksdagen senare ändå röstade igenom reformen var det ett enormt nederlag för regeringen. "Men jag menar att de socialdemokratiska riksdagsledamöterna som röstade emot svek sitt uppdrag som riksdagsledamöter."
Men Ahlenius dagar i Sverige var räknade, hon var inte längre önskvärd. Hennes förordnande gick ut och när hon uttryckte intresse för något annat uppdrag fick hon beskedet: "vi har letat överallt men inte fått något napp". Man ville inte ge henne något nytt jobb som en simpel hämnd.
Efter ett kort förordnande i Kosovo blev hon tillfrågad från USA om hon ville bli undergeneralsekreterare för FN:s internrevision OIOS och blev i och med detta nummer tre i FN:s hierarki. Men hon blev alltså nominerad av USA, inte Sverige!
Det var som chef för FN:s internrevision som hon fick namnet "Miss Fearless" när hon sattes att granska Ban Ki-Moon. Hennes uppfattning om honom var kort och gott: "Han var oduglig för sitt uppdrag." Det var kanske inte bara hans fel, stormakterna var inte intresserad av en stark generalsekretarere och därför fick han uppdraget. När det gäller Ahlenius totala sågning av generalsekreteraren kan man läsa mer i boken Mr Chance: FN:s förfall under Ban Ki-Moon. Han förstod helt enkelt inte sitt uppdrag utan ägnade sig mest åt att läsa vackra tal som andra skrivit.
Det är människor som Inga-Britt Ahlenius som Sverige behöver idag: människor som tydligt och klart vågar peka ut nakna kejsare. Som inte böjer rygg för att uppnå fördelar i form av nya uppdrag. Det är därför så tragiskt att personer som hon motas ut ur landet. Sverige vill inte ha dem, de är för obekväma, för orädda. En person som inte kompromissar med sitt samvete och sin övertygelse skrämmer i ett land där politik handlar om taktiska övervägningar.
Hon avslutar med att citera Dag Hammarskjöld: “Never, for the sake of peace and quiet, deny your own experience or convictions”, svik aldrig din erfarenhet eller övertygelse bara för att få lugn och ro.
