Sverigedemokraten som vår tids tullindrivare

Det finns en tragisk ironi i att kampen för att ingen ska utdefinieras från vårt samhälle bara leder till att andra grupper definieras som icke-önskvärda. I olika tider har det handlat om olika grupper som blivit utstämplade som paria, grupper som man inte vill "ta i med tång".
På Jesus tid var det tullindrivaren som var den avskyvärde, och man tyckte säkert att man hade goda skäl till att förakta dem. Gick han inte ockupationsmaktens ärenden? Skinnande han inte vanligt hederligt folk?

I Sverige har vi utsett sverigedemokraten till motsvarande roll, och vi tycker säkert också att det finns goda skäl att avsky och förakta honom. Härstammar han inte från vit-makt rörelsen? Vill han inte stänga landets gränser för flyktingar?

När vi läser om hur Jesus umgicks med "tullindrivare och syndare" blir det lätt att vi tänker att det var synd om tullindrivarna, att de var svaga människor som befann sig i utanförskap och som Jesus tog sig an. Men så var det ju inte, de var en del av en förtryckande myndighetsapparat, och det kanske fanns större skäl att avsky dem än dagens sverigedemokrater. Ändå vände sig Jesus även till dem. Frågan är hur vi ska förhålla oss till sverigedemokraterna? Ska vi i fariséistisk nit fortsätta att stämpla ut dem och riskera att vi alla står på åskådarplats när de passerar 20-procentspärren om fyra år?

Vi har låtit Sverigedemokraterna bli ett hinder för en vanlig och sansad debatt om migration och integration. Ett av problemen med debatten är att man blandar ihop begreppen. Migration är när flyktingar och invandrare kommer hit. Integration är vad som händer sen. Man kan vara för en generös migrationspolitik samtidigt som man är kritisk till hur integrationspolitiken förs. Att kritisera ett visst område innebär inte att man vill avskaffa området som sådant. Enda sättet att lösa problem är att först lyfta dem och börja tala om dem.

Vi har idag Europas högsta sysselsättningsgap mellan utrikesfödda och inrikesfödda. Hur löser vi det? De flesta som kommer hit saknar id-handlingar, hur hanterar vi det? Hur gör vi när vissa av de som kommit visar sig vara anhängare till islamistiska rörelser och ställer sig till förfogande för krigföring utomlands? Vilka befogenheter ger vi polisen för att hantera hedersproblematiken? Det är några frågor som vi har försummat att tala om i ungefär ett decennium nu.

Elefanten i vardagsrummet är välfärden. Vår välfärdsstat är inte designad för att Sverige ska kunna ta emot en miljon nya invånare per decennium. Den bygger på ett homogent samhälle där de flesta lägger upp sina liv på ungefär samma sätt och förutsätter en hög tillit till stat och myndigheter.
Ska vi fortsätta med den höga invandringen, och det verkar ju de flesta vara överens om att vi ska, måste vi tänka om. Arbetsmarknadslagstiftning måste anpassas, bidragsnivåer sänkas, det måste ställas högre krav på egenförsörjning et cetera. Vi måste gå från den generella välfärdsstat som vi har idag till en behovsprövad variant. Om detta skulle vi behöva tala, utan att ängsligt fundera över vad som är ett "SD-förslag" eller inte.

En väg framåt är att utforma sin politik utifrån vad man tror är rätt lösningar på verkliga samhällsproblem. Inte att utforma den efter vad man tror skulle gynna eller missgynna SD.

Gör vi inte det, utan sticker huvudet i sanden och kör på som vanligt, kommer vi fortsätta att se en ökad segregation och utanförskap för våra invandrare. Arbetslösheten kommer att permanentas för stora grupper som inte kommer känna någon samhörighet med samhället i övrigt. Och då kommer "något gå sönder" i Sverige på riktigt.

Invandrarna och jobben

Som präst är det vanligt att man får kontakt med asylsökande och det som de frågar efter mest är jobb. De hoppas att jag som präst ska kunna lägga ett gott ord för dem hos någon arbetsgivare.
Sverige har visserligen EU:s lägsta arbetslöshet, men det gäller inte för en kategori: invandrare. Här har vi istället det största sysselsättningsgapet bland OECD-länder. Av någon anledning tar det särskilt lång tid för invandrare att få jobb just hos oss: för utomeuropeiska invandrare rör det sig om 7-8 år. Det här är något som borde diskuteras mer om vi vill behålla en generös invandring.

Det står mer och mer klart att Sveriges nuvarande invandringssituationen inte kommer bli som under 90-talets Bosnienkonflikt med ett snabbt uppsving av antalet asylsökande som sen sjönk tillbaka igen.Sverige omfattande invandring kommer att bli permanent.

De flesta som kommer hit flyr dessutom inte från krig utan fattigdom. De söker helt enkelt ett bättre liv.
Fredrik Segerfeldt visar i boken Migration & Utveckling vilken stor betydelse migration har för fattigdomsbekämpning.

Kostnaden för invandringen är inte helt lätt att beräkna, olika siffror förekommer i debatten. Jan Ekberg är den som har forskat mest om invandringens ekonomi i Sverige och enligt hans beräkningar kostade invandringen 73 miljarder kronor för 2013. Och det viktigaste skälet för kostnaden är det höga sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikesfödda.

Men varför ska det behöva ta en sådan tid för invandrare att komma i arbete. Om detta borde vi diskutera mer eftersom det kommer vara helt avgörande om vi ska kunna behålla en generös invandringspolitik. Debatten i Sverige kan istället bli väldigt infantil när man istället för att bekräfta problemet påpekar att det ju tar 18 år för en svensk att komma i arbete, så vad är då 7-8 år? Men vi begär väl inte att barn ska försörja sig själva, av vuxna människor förväntar vi oss dock detta. Det är också min erfarenhet att det är detta invandrarna helst vill: leva på eget arbete och inte samhällets stöd. Problemet är att vi inte tillåter dem det.

Vi har under alltför lång haft en omhändertagande syn på de asylsökande som kommer, som om det inte vore självständiga människor som kan ta vara på sig själva. Ett exempel är det etableringsersättning som invandrare får när de studerar SFI eller deltar i en etableringsplan hos arbetsförmedlingen. De får ungefär lika mycket som en svensk student, men skillnaden är att för studenten är det bara en tredjedel som är bidrag, resten lån som ska betalas tillbaka. Vi borde tillämpa samma princip för SFI-studenter, genom att låta två tredjedelar av etableringsersättning och etableringstillägg vara lån med möjlighet att enbart nöja sig med bidraget eller med ett lägre lån.

Men det största problemet är de hinder vi sätter upp på arbetsmarknaden. Facken har sett till att Sverige har EU:s högsta lägstalöner vilket är ett effektivt hinder för nyanlända att få in en fot på arbetsmarknaden. Med nytt språk, ny kultur och andra krav på yrkeskunskaper än hemlandet är invandraren automatiskt i underläge som arbetssökande. Och deras enda möjlighet att konkurrera: genom lägre lön, den har vi tagit ifrån dem. Om det vore möjligt att ta enkla jobb för ca 10 000 kronor i månaden skulle stora delar av det här problemet vara löst. Det första jobbet är det bästa sättet att komma in i det svenska samhället, få motivation att lära sig språket och ta sig vidare. Det handlar ju inte om att de skulle bli kvar i den lönekategorin resten av sin tid i Sverige.

Jag förstår ju att facken är rädda för att detta skulle skapa ett nedåttryck för lönerna även för svenska medborgare. Men erfarenheter från andra länder är att den är liten, istället kommer det skapas en mängd nya jobb inom till exempel servicebranschen. Ett stort problem är ju att andelen enkla låglönejobb är extremt liten i just Sverige. Och det är den typen av jobb som skulle kunna ge många en chans, särskilt som andelen invandrare med låg eller ingen utbildning har ökat.

Aldrig har så många människor tidigare varit på flykt i världen, från krig eller fattigdom. Sverige kan inte härbärgera alla, men vi kan ta emot en hel del med vår stora yta. Men då får vi sluta låtsas att vi kan vara världens socialkontor; man kan ifrågasätta rimligheten i att nyanlända får kliva rakt in i det svenska välfärdssamhället, med till exempel full föräldraförsäkring på samma villkor som svenska medborgare.
Sådana här förändringar med lägre ersättningar och möjlighet till enkla jobb med låg lön handlar inte om att vara ogin mot människor som kommer hit utan tvärtom, att se till att vi får en ekonomisk hållbar invandringspolitik som garanterar Sverige kan bli en tillflyktsort för människor även i framtiden.