Kollektiv med eller utan regel

Minns ni filmen Tillsammans av Lukas Moodysson? Den handlade om ett vänsterkollektiv på 70-talet där alla bodde tillsammans och delade på allt. Men kollektivet spårar mer och mer ur och det slutade delvis i kaos. Filmen är en karikatyr på vänsterkollektiven men de avspeglar också en verklighet och vi kan konstatera att idag finns inga vänsterkollektiv kvar. De hade en kortvarig period i nutidshistorien.

Så varför fungerade det inte? Går det inte att ett antal person lever tillsammans som en enda stor familj där man delar på allt? Varför slutade det i kaos?
Svaret är: de hade ingen regel! För saken är ju den att det funnits kollektiv i över 1500 år. Det var inget nytt fenomen på 60-70-talet. Människor i alla tider har dragits av en längtan att leva tillsammans. I kyrkans sammanhang har möjligheten funnits för män och kvinnor att leva tillsammans i kloster. De som går in där avstår från den vanliga kärnfamiljen men de andra bröderna och systrarna utgör istället deras familj.

Vad menar jag då med regel? Jo, jag tänker på den helige Benedikts regel. Den har varit en grund för klosterväsendet ända sedan den skrevs någon gång under 500-talets mitt. Benedikt av Nursia grundade ett kloster i Monte Cassino söder om Rom och hans regel är en instruktionsbok i hur man lever klosterliv.
Klosterliv är enligt regeln en skola i Herrens tjänst. Munkens liv är det kristna livet och ingenting annat. Man söker sig till kloster för att man tillsammans med andra söka Gud.
Regeln går sen igenom hur man firar gudstjänster och tideböner. Vad som ska läsas vid de gemensamma måltiderna, hur man väljer abbot och hur man behandlar gäster, med mera. Just gästfriheten var oerhört viktigt: en gäst i klostret skulle behandlas som om Kristus själv kom på besök.

Måttfullhet är ett ledord: man ville inte ha någon överandlighet eller överdrifter. När det till exempel gällde fastan så skulle abboten godkänna den och man fick inte fasta mer man hade tillåtelse till, det ansågs kunna leda till högmod.
Ora et labor, bed och arbeta, står det inte uttryckligen i regeln, men ändå präglas den helt och hållet av detta. Balans mellan bön, arbete och studier genomsyrar munkens (och nunnans) liv.

I denna regel finns det komprimerat sekler av erfarenhet. Man utgår från en mycket realistisk syn på människan: vi är egoister, vi har svårt att sätta vår medmänniska före oss själva. Därför behövs regler som ramar in våra liv och som hindrar oss från de värsta avarterna av egoism.

Vi kan inte bara göra det som vi känner för, då slutar det i kaos som vänsterkollektiven en gång gjorde.

Det demokratiska ordensväsendet.

I början av 1200-talet så började ett nytt kapitel i kyrkans monastiska historia. Då uppstod två nya ordnar med stora likheter, dominikaner och franciskaner. Dominikanerna, eller predikarbröderna, med St Dominicus som grundare bestod i första hand av präster som satsade på utbildning och studier. Predikan var eftersatt i kyrkorna och detta ville de råda bot på.

Franciskanerna däremot med St Franciskus av Assisi som grundare bestod till största delen av lekmän. Franciskus var en nöjeslysten ung man som helst av allt ville bli riddare. Men 1206 i kapellet San Damiano utanför Assisi så upplevde han hur ett krucifix uppmanade honom att bygga upp Kristi kyrka. Denna andliga upplevelse ledde till att han, bokstavligen lämnade allt för Jesus skull. 

Men det radikala med Franciskus var att han ändå inte vände världen ryggen. Ofta var det nämligen det som klosterlivet hade handlat om dessförinnan. Man gick i kloster för att dra sig undan världen och leva på klosteregendomen ute på landet. Franciskus och hans anhängare flyttade in i städerna. De ägnade sig åt diakonala hjälpinsatser för de sjuka och fattiga. 

Franciskus och hans medbröder kom från överklassen eller köpmannaklassen, men när de läste i evangeliet om hur apostlarna skulle avstå från guld, silver eller koppar att ha i bältet (Matt 10:9) tog de efter. De blev de fattiga för de fattigas skull. När de bodde i sina kommuniteter inne i städerna så förverkligade de vad Paulus beskrev som ”att leva i världen men inte av världen”.

Dominikanerna hade en mycket snarlik organisation, även de bodde i kommuniteter inne i städerna och rekryterade aktivt folk bland universiteten. Bland dominikanerna skulle snart medeltidens främsta teologer som Albertus Magnus och Thomas av Aquino framträda. 

Men det som innebar något helt nytt med Ordo praedicatorum (OP), Predikarorden var den demokratiska uppbyggnaden. I stort sett samtliga ordnar som uppstod var gräsrotsrörelser. Det var inga organisationer som startade så att säga uppifrån och ned. Tvärtom så var det först när orden var ett faktum som man gick till påven och fick den godkänd där.Det är något som märks i dess uppbyggnad.

Bröderna i en kommunitet valde sin egen prior. Så hade det visserligen varit även tidigare bland klostren, men dominikanorden tog det ett steg längre på så sätt att priorn var ansvarig inför bröderna. På varje nivå i ordern så valdes ledarna av en församling: generalkapitlet, som alltså också kunde korrigera dem eller i allvarliga fall avsätta dem.

Ordern var uppdelad i olika provinser och provinskapitlena kunde bli stora samlingar med tillresta bröder från långt håll. Man inrättade därför kommittéer som beredde olika ärende som generalkapitlet sen fattade beslut om.

Man brukar ju säga att demokratin uppfanns av Grekland, men ska vi tala om embryot till demokrati i modern mening så hittar vi den snarare i det kristna klosterväsendet. De var dessutom internationella organisationer och bröderna var kosmopoliter som kom från alla hörn  i Europa.

Dessa nya ordnar som uppstod på 1200-talet med närheten till vanligt folk fick snart stort inflytande. Om många munkar tidigare hade menat att det enda sanna kristna livet var klosterlivet, predikade dominikaner och franciskaner en spiritualitet som riktade sig även till vanligt folk. Detta banade väg till tredje ordens-sällskap där män och kvinnor förverkligade delar av det monastiska idealet mitt i sitt vanlig liv med barn och familj. Det kristna livet var inte bara till för en elit som bodde avskilt ute på landegendomar utan för alla.

Klosterväsendet och livet i Jesus efterföljd

Det har ju brutit ut en debatt i Kyrkans tidning om lönesättningen i Svenska kyrkan, särskilt lönerna hos de så kallade "superkyrkoherdarna". Men inget nytt under solen, liknande diskussioner har förts gång på gång i kyrkans historia. Jag läser just nu en bok om det monastiska livets framväxt, Medieval Monasticism av CH Lawrence.
Ursprunget till det monastiska livet är den egyptiska öknen på 300-talet. I och med kejsare Konstantin så gick kyrkan från att vara en liten, förföljd minoritet till att bli favoriserad och mer eller mindre statskyrka i det romerska imperiet. Men när det plötsligt blev förenat med prestige att bli präst och biskop drog dessa ämbeten till sig en del folk som inte var så lämpliga. Kyrkan förvärldsligades och som reaktion mot detta drog ett stort antal män och kvinnor ut i öknen för att förverkliga det radikala liv som Jesus och apostlarna levde. Dessa blev embryot för kyrkans klosterväsende.

Men inte ens munkar och nunnor var immuna mot prestige och rikedomar. Under medeltiden, framför allt under 800-talet så blev klostren allt rikare på grund av stora donationer från mäktiga män, gåvor som så småningom komprometterade ledningen. De som skänkte egendomarna krävde inflytande, munkarna rekryterades i första hand från aristokratin och blev en del av överklassen. Abboten styrde över stora lantegendomar som vilken världslig furste som helst.
Det var priset kyrkan fick betala när man tacksamt tog emot de privilegier som skänktes dem. Efter några sekler satt kyrkan och överheten i samma båt. Kyrkan förlorade sin självständighet; kejsare och kungar blev de som tillsatte biskopar och abbotar och de gynnade naturligtvis sina egna, oavsett hur det var med deras andliga status.

Men längtan efter det ursprungliga ökenidealet växte sig allt starkare och så kom den monastiska reformationen. Det började i Cluny. 910 grundades detta kloster av Wilhelm den fromme, en hertig som avstod från det inflytande som han annars lätt hade kunnat ta. Han ställde istället klostret direkt under påvens jurisdiktion vilket gjorde dem självständiga så att de kunde välja abbotar efter eget huvud. Efter Clunys förebild reformerades en rad benediktinkloster runt om i Europa.
Clunyreformen fick stor framgång men efter något sekel började började förfallet igen. Maktställningen och rikedomarna fanns kvar vilket ledde till allmän vällevnad och andlig förslappning. Åter började en rad munkar och nunnor bryta sig ut för att söka sig tillbaka till en enklare liv i Jesus efterföljd. Vita apostolica, apostlarnas liv blev idealet.

I Citeaux grundade en grupp munkar ett kloster 1098, så otillgängligt som möjligt långt borta från all världslighet. Det blev början till cistercienserorden som skulle dominera det monastiska livet i 200 år, med St Bernhard av Clairvaux som den främste företrädaren.
Cistercienserna avstod från donationer; bröderna skulle leva av eget arbete och man undvek allt som kunde involvera klostret i världsliga affärer. Man öppnade också upp för bröder ur de lägre samhällsklasserna vilket starkt bidrog till deras snabba tillväxt, inom en generation så fanns det hundratal munk- och nunnekloster.

Hur gick det den här gången då? Nja, cistercienserorden startade som kritik mot klosterrikedomarna men mot slutet av 1100-talet blev de själva ökända för sin girighet och stora egendomar.Detta ledde i sin tur till nya ordnar som premonstratensarna och kartusianerna. Och i början av 1200-talet kom Franciskus. (Mer om honom senare.)

Vi ser ett mönster: gång på gång har den kyrkliga skutan kommit ur kurs men varje gång har Gud varit framme med sitt finger och petat den rätt igen. Och vad har då detta med vår Svenska kyrka att göra? Till alldeles nyligen så var hon statskyrka i Sverige, men fortfarande sitter kyrka och överhet i samma båt i hög grad. Kyrkoråd runt om i landet ägnar mer tid åt att förvalta egendomar än att förvalta evangeliet. Och lönemässigt finns det de av oss som skulle göra VD:n i ett mindre företag avundsjuk. Men historien lär oss att inte tappa modet, för som sagt: inget är nytt under solen. Svenska kyrkan har kommit snett men Gud kommer att föra henne rätt igen även om vi fortfarande väntar på vår tids St Bernhard av Clairvaux.